 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2011-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Halland är ett kustlandskap i sydvästra Sverige. Halland gränsar i söder till Skåne, i öster till Småland och i öster och norr till Västergötland, samt har i väster kust mot Kattegatt. Landskapet Halland sammanfaller i stor utsträckning med det år 1719 bildade Hallands län. Östra Karups församling i södra Halland tillhör dock Skåne län och Lunds stift. Övriga Halland är en del av Göteborgs stift.
 | |
 Hallands läge i Sverige. | |
| Land |  Sverige |
|---|---|
| Landsdel | Götaland |
| Län | Hallands län¹ |
| Stift | Göteborgs stift² |
| Största sjö | Lygnern |
| Högsta punkt | Högalteknall 226 m ö.h. |
| Yta | 4 786 km² |
| Folkmängd | 347 675 (2021-12-31)[1] |
| Befolkningstäthet | 72,6 invånare/km² |
| Hertiginna | Prinsessan Lilian |
| Landskapsblomma | Hårginst |
| Landskapsdjur Fler symboler... | Lax |
Landskapets namn kommer troligen från Hovs hallar (hällar), som är belägna i nordvästra Skåne, väster om Båstad, och betyder alltså 'landskapet innanför hallarna'. Landskapets invånare kallas hallänningar. Prinsessan Lilian innehar titel som landskapets hertiginna.
Administration
I likhet med andra svenska landskap saknar landskapet Halland egen administrativ betydelse. Landskapet var länge i det närmaste identiskt med Hallands län. Sedan indelningsreformerna i början av 1970-talet är skillnaderna något större. Östra Karups socken i den sydligaste delen av landskapet tillhör Skåne län, medan Lindome socken i norr tillhör Västra Götalands län.
Historia
Äldre historia (stenålder, brons- och järnålder)
Fornminnen finns från alla tidsperioder efter istidens slut. Från bondestenålder härstammar landskapets 6 dösar och 5 gånggrifter samt 49 hällkistor. Ett stort antal lösfynd, ofta olika typer av yxor, finns från alla delar av Halland men de dominerar längst i söder, vilket visar att det fanns mänsklig aktivitet så gott som överallt.
Bronsåldern var troligen en period av relativt goda materiella förhållanden i Halland, vilket syns på de förnäma föremålen av brons och guld. Befolkningen ökade sannolikt och många fornlämningar finns bevarade från perioden, däribland 752 rösen i främst den norra delen av landskapet och ett stort antal bronsåldershögar i den södra delen. Bland fornlämningarna finns totalt över 1100 gravhögar och rösen.
Mot slutet av bronsåldern skedde möjligen ett överutnyttjande av skogsresurserna och oavsett orsak blev stora delar av Halland i det närmaste trädlöst, i likhet med många andra landskap. Kanske var detta en följd av en stor omorganisation av boskapsskötseln, under en tid när det fanns stor efterfrågan på guld och brons hos lokala hövdingar och stormannafamiljer.
Knappt ett sekel innan klimatet försämrades i slutet av bronsåldern och början av järnåldern upphörde i stort sett all import av brons och guld till södra Skandinavien, vilket medförde att hantverkarna inte längre kunde producera föremål av brons i samma omfattning som tidigare och därmed upphörde bronsåldern.
Järnålderns samhällssystem är relativt okänd under de första seklerna och har av somliga tolkats som mer jämlikt än tidigare perioder, men efter omkring år 200 framträder åter igen fornminnen av skilda slag som kan jämföras med situationen under bronsåldern. Senast från denna tid härstammar troligen många av de större byarna i landskapet. Under 400- och 500-talen byggdes storgårdar som efterhand blev större, men troligen färre. Ett exempel på en storgård från denna tiden är långhuset i Slöinge som blivit utgrävd i modern tid. I Jordanes korta beskrivning, från 500-talets början och av främst västra Sverige, nämns Halland som ett landskap men tycks då bara ha avsett den södra halvan, gränsande till Finnveden. Det är oklart vilket av de efterföljande stamnamnen i denna förteckning som avser den norra delen av Halland.
Det var inte bara samhällssystemet som förändrades under järnåldern, även bosättningsmönstren ändrades. Nya byar bildades medan gamla övergavs. Utifrån de områden som blev befolkningscentra under järnåldern skedde senare efterhand en utflyttning under medeltiden.
Av uppgifter från en handelsman, Ottar som på 870-talet färdades mellan Skiringssal nära Oslofjorden och Hedeby på vid den nuvarande dansk-tyska gränsen, kan man dra slutsatsen att Halland då var ett danskt område och ingick i Danariket eller nuvarande Danmark.
Under järnåldern förekom järnframställning i bland annat Hishult och Tvååker/Sibbarp (Järnmölle/Järnvirke), men i likhet med andra svenska järnframställningsplatser är de relativt små.
Halland eller dess innevånare omtalas första gången troligen av Jordanes, då Hallin säg vara ett av fyra folkslag som med fyra andra bebodde en bördig slättbygd på ön Scandza. Med stammen fenvir åsyftas möjligen innevånarna i Fjäre härad. Hallands öden under den följande tiden är okänd, men vid 1000-talets mitt tillhörde landskapet Danmark.[2]
Under medeltiden och framåt har Halland räknats som ett av Skånelandskapen, som omfattar landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm, och i Halland användes skånelagen som landslag och landsting hölls i Getinge. I kung Valdemars Jordebok finns sju halländska kungalev uppräknade: Laholm, Halmstad, Faurås, Sjönevad, Vare, Grimeton och Tölö.
Medeltiden
Från 1200-talet och framåt kom Halland att bli skådeplats för ett stort antal krig mellan, i huvudsak, Sverige och Danmark. De många krigen kom att göra landskapet fattigt, dels då de orsakade omfattande förstörelse, dels då de medförde att invånarna inte såg det som lönt att genomföra större investeringar eftersom de ändå riskerade att bli förstörda i krigen.
Landskapet kom att plundras tre gånger under 1200-talet, först 1256 av den norske kungen Håkon Håkonsson, senare 1277 av den svenske kungen Magnus Ladulås och slutligen 1294 av den danske kungen Erik Menved. Under det följande århundradet kom Halland att delas i två delar (med Ätran som gräns) och byta härskare ett stort antal gånger innan det åter blev danskt under Valdemar Atterdag. Det var också under denna period som Varbergs fästning anlades.
Förvecklingarna mellan de tre nordiska länderna, ledde till att Norra Halland (da. Nørrehalland) och Södra Halland (da. Sønderhalland) var för sig bröts loss ur Danmark från 1280-talet till 1360-talet.
Genom Kalmarunionen kom Halland att plötsligt ligga centralt placerat. Kungen skulle enligt unionsfördraget bli vald i Halmstad.
Under Engelbrektsupproret 1434 kom landskapet att bli erövrat och bland annat brändes borgen i Falkenberg. Efter att fred slutits 1435 blev det åter stridigheter under första halvan av 1436 som medförde att Lagaholm erövrades av svenskarna. Även stridigheterna mellan svenskar och danskar i början av 1500-talet kom att påverka Halland. Det skedde bland annat 1519 då gränstrakterna skövlades av svenska soldater som hämnd för att Västergötland härjats av danska soldater. Även under grevefejden förekom strider i Halland. Från 1500-talet och fram till 1800-talet hade landskapet stora problem med flygsand, vilket främst orsakats av skogsskövling.
Under nordiska sjuårskriget och Kalmarkriget blev Halland återigen skådeplatsen för svenska-danska stridigheter, bland annat genom slaget vid Axtorna 1565.
1600-talet och framåt
Halland blev svenskt under trettio år, genom uppgörelsen vid freden i Brömsebro (1645) och permanent svenskt genom freden i Roskilde (1658). Det sista slaget på halländsk mark skedde vid slaget vid Fyllebro den 17 augusti 1676 under skånska kriget.
Till en början styrdes den nya provinsen av en guvernör. 1658 utnämndes den första landshövdingen samtidigt med den första länsstyrelsen, enligt 1634 års regeringsform. Mellan 1658 och 1719, men med några års undantag, fanns ett eller ett par olika generalguvernement med överhöghet över de nya provinserna. 1683 infördes svensk lag. I 1719 års regeringsform avskaffades förvaltningsformen guvernement och generalguvernement i den inrikes förvaltningen och Halland blev då län i full bemärkelse. Se vidare Hallands län.
De fredligare förhållandena medförde att utvecklingen i landskapet kunde ta fart igen. Jordbruket effektiviseras och är i mitten av 1800-talet ett av landets mest effektiva. Samtidigt förblev landskapet i mångt och mycket väldigt provinsiellt och fattigt, särskilt de inre skogsbygderna. Erosion och sandhedar m.m. gjorde att även stora delar längs kusterna var oattraktiva och emigrationen var påtaglig långt in på 1900-talet.
Efter andra världskriget har landskapet genomgått en remarkabel förändring. Från 150 000 invånare år 1945 till över 300 000 år 2005 och från att ha varit en agrar provins till ett industrialiserat landskap. Framförallt är det norra Halland som haft den största utvecklingen då orter som Kungsbacka och Onsala blivit pendlingsorter till Göteborg. Hallands kuster lockar nu till sig mängder med turister på somrarna, i synnerhet Mellbystrand, Tylösand, Skrea strand samt Apelviken.
Halland har omkring 7 700 kända fornlämningar.
Landskapsregemente
Hallands regemente (I 16) sattes upp 1902 genom en flytt av Västgöta-Dals regemente från Vänersborg till Halmstad. Hallands regemente förlades i Halmstad där det var förlagt till dess nedläggning 2000. I regementets lokaler huserar idag Luftvärnsregementet.
Geografi
- Se även: Kategori:Socknar i Halland.
Halland avgränsas i söder av Hallandsåsen och i öster av det sydsvenska höglandet. I norr avgränsades det ursprungligen av Göta älv men gränsen kom att förskjutas något söderut under 1200-talet då befolkningen i Västergötland ökade. Landskapet är omkring 155 kilometer i nord-sydlig riktning och har en bredd varierande mellan 15 och 50 kilometer.
Halland har bestått av åtta härader, uppräknade från söder till norr: Höks härad, Tönnersjö härad, Halmstads härad, Årstads härad, Faurås härad, Himle härad, Viske härad och Fjäre härad.
De halländska älvarna, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan är kända. Det finns en ramsa, för att komma ihåg dessa, vi ska äta, ni ska laga, alternativt laga ni, äta vi. Den första varianten räknar upp floderna norrifrån, den andra söderifrån. Utöver dessa finns bland annat Fylleån, Suseån, Löftaån, Rolfsån och Kungsbackaån.
Balgö är landskapets största ö och innehar en yta på omkring 250 hektar och ligger strax norr om Varberg.
Andra öar är Vendelsö, Nidingen och Malön samt Tylön, varav den senare är den enda ön av betydande storlek söder om Varberg. Den största sjön är Lygnern i den nordligaste delen av landskapet, den går även in i Västergötland. Till de övriga större sjöarna tillhör Hjörneredssjön, Fegen, Tjärnesjön, Skärsjön, Stora Neten och Stora Hornsjön.
Städer
De fem gamla städerna i Halland, Falkenberg, Halmstad, Kungsbacka, Laholm och Varberg, inrättades som stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft. Inga andra samhällen blev därefter stad. Den egna jurisdiktionen med rådhusrätt avskaffades under första hälften av 1900-talet i de mindre städerna: Kungsbacka från 1935, Falkenberg 1938 och Laholm 1949. Rådhusrätterna i Halmstad och Varberg fanns dock kvar till tingsrättsreformen i Sverige 1971. Vid kommunreformen 1971 förlorade städerna resterna av sin kommunala särställning och blev delar av större enheter. Samtliga är i dag, som tätorter, dock centralorter i kommunerna som bär deras namn.
Geologi
Halland ligger i utkanten av den fennoskandiska urbergsskölden. Berggrunden består i huvudsak av olika former av gnejs. Söder om Viskan dominerar röd till rödgrå gnejs. Norr om Viskan, samt i delar av inlandet dominerar grå, ofta åderrik, gnejs. Spritt över landskapet finns förekomster av metabasiter, främst amfibolit. Under krita skedde tre översvämningar, men med undantag för ett område vid Laholmsbukten finns det inga större förekomster av krita.
Nära Varberg finns charnockiten, som är Hallands landskapssten. Den finns även i mindre omfattning på ett dussintal platser i resten av landskapet. Vid Derome har brytning av kvarts och röd kalifältspat skett ur den pegmatit som finns där. Vid den norra gränsen mot Västergötland och i Varbergstrakten finns diabasgångar.
Med undantag från en del mikrofossil från sandstensgångar från Kambrium finns det inga fossil i Halland från tiden före Krita. Kunskap om det växt- och djurliv som under geologiska tidsperioder funnits i Halland är därför baserad på fossil funna i omgivande områden, bland annat Skåne.
Högsta kustlinjen är i norra Halland ungefär 90-100 meter över havet, medan den i sydligaste Halland är på ungefär 55 meter över havet. Den ligger i allmänhet 10-20 kilometer från kusten. Norr om Varberg dominerar kalt berg och leror. I de inre delarna förekommer där också många mindre torvmarker. Söder därom domineras kusten av sandslätter av sand och grovmo, medan morän domineras i inlandet tillsammans med isälvsavlagringar och sediment längs ådalar och dräneringsstråk. Det finns även relativt mycket myrar i inlandet.
Under den senaste nedisning blev Halland istäckt för omkring 70-60 000 år sedan. Istäcket kom då från nordväst. Därefter dröjde det till för omkring 13 500 år sedan innan Halland åter blev isfritt, isen drog sig då tillbaka i nordöstlig riktning.
Klimat
Halland har på grund av sitt kustläge ett för Sverige milt klimat, framförallt vintertid. Läget vid Sydsvenska höglandet gör att nederbörden är hög. Klimatet uppvisar små skillnader i nord-sydlig riktning, men däremot relativt stora skillnader i öst-västlig riktning, beroende på variationen i höjd över havet, vilket ökar med avståndet till det. Nederbörden är ganska jämnt fördelad över året, något lägre under våren och högre på hösten. Skillnaden i medeltemperaturen mellan kusten och inlandet är drygt en grad Celsius, skillnaden är störst på hösten och minst på våren. Nederbörden ökar från omkring 700 millimeter per år vid kusten till som högst 1 100 millimeter i inlandet. Även humiditeten är högre i inlandet. Kusten har omkring 2 100 soltimmar per år, medan inlandet har omkring 1 600 soltimmar.
Flora och fauna
Halland kan med avseende på flora och fauna delas in i tre regioner, med varierande avstånd från kusten: kustslätten, övergångsbygden och skogsbygden. Området upp till Värötrakten och närmast kusten, tillhör kustslätten. Det är till stor del uppodlat och har en hög befolkningstäthet. Dess övriga yta har en stor artrikedom. Jorden är främst sandiga/moiga och leriga sedimentjordar. Övergångsbygden består till ungefär lika delar av odlad mark och skog. Här finns även de mesta av landskapets lövskogar. Bygden omfattar Hallandsåsens nordslutning, en remsa mellan kustslätten och skogsbygden upp till värötrakten samt större delen av området norrutöver. Skogsbygden omfattar de östligaste delarna av landskapet. Den domineras av barrskog. I de sydliggare och mellersta delarna finns många myrar. Jordmånen är relativt näringsfattig.
Omkring 60 procent av Hallands yta är skog, där granen dominerar. Tidigare fanns betydande ljunghedar, samtidigt som mängden skog var mindre. Fram till 1800-talet var sandflykt ett relativt stort problem.
Kända hallänningar
|
Konst
Litteratur |
Musik |
Sport
Politiker |
Övriga
|
Referenser
Källor
- Sven Gillsäter: Hallandskust, [utg. av] Bokförlaget Spektra, Halmstad, 1977
- Kungsvägen genom Halland - Bidrag till halländsk kulturhistoria och underlag för vägminnesvårdsprogram. Stellan Haverling. 1996. Göteborg: Vägverket
- Kjell Georgson m.fl. (1997). Hallands flora. Lund: SBF-förl. ISBN 91-972863-0-3
Fotnoter
- ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2021”. Statistiska centralbyrån. 22 mars 2022. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/tabell-och-diagram/folkmangd-och-befolkningsforandringar---helarsstatistik/folkmangd-i-landskapen-den-31-december-2021/. Läst 24 oktober 2022.
- ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 338-39
Se även
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Halland.