Ferrari 500 F2 är en formelbil, tillverkad av den italienska biltillverkaren Ferrari mellan 1951 och 1953. Den större Ferrari 625 F1 byggdes för formel 1 under 1953 till 1955.
| Ferrari 500 F2/625 F1 | |
 Ferrari 500 F2 1951 | |
| Grundinformation | |
|---|---|
| Märke | Ferrari |
| Tillverkning | 500: 11 st, 1951-1953 625: 6 st, 1953-1955 |
| Designer | Aurelio Lampredi |
| Konstruktion | |
| Besläktade | Ferrari Monza |
| Drivlina | |
| Motor | 4-cyl radmotor |
| Drivning | Bakhjulsdrift |
| Kronologi | |
| Föregångare | Ferrari 375 F1 |
| Efterträdare | Ferrari 553 Squalo |
Bakgrund
redigeraAurelio Lampredi hade ersatt Gioacchino Colombo som Ferraris chefskonstruktör i slutet av fyrtiotalet. Hans första uppgift blev att ta fram en fyrcylindrig motor för formel 2-bilar, men Lampredis motor kom till användning även i världsmästerskapet. Inför säsongen 1952 hade flera av deltagarna dragit sig ur F1 på grund av den bistra efterkrigsekonomin, främst då de första säsongernas dominant, Alfa Romeo. I praktiken återstod endast Ferrari och BRM. När sedan BRM drog ut på sina tester inför säsongen beslutade CSI att köra VM med formel 2-bilar för att öka intresset hos andra märken.
Utveckling
redigera500 F2
redigera500 F2 användes med tvålitersmotor i formel 2 under 1951. Lampredis motor var konstruerad för att kunna förstoras och bilen kördes även i formel 1 med 2,5-litersmotor under 1951.
Under VM-säsongerna 1952 och 1953 var bilen helt överlägsen konkurrenterna och vann 14 av de 15 lopp den ställde upp i. Alberto Ascari vann nio segrar i rad under perioden.
625 F1
redigeraTill säsongen 1954 infördes ett nytt formel 1-reglemente med 2,5-liters sugmotorer. 625 F1 var tänkt som en interimsmodell, medan Ferrari ordnade inkörningsproblemen med den nya Squalo-modellen, men problemen med tillförlitlighet och väghållning var svårlösta och 625:an tävlade även under 1955.
625 F1 var en förstorad version av 500-modellen. Under sin aktiva tid uppdaterades den bland annat med starkare motor från Squalo-modellen.
Tekniska data
redigera| Tekniska data[1] | 500 F2 | 625 F1 |
|---|---|---|
| Motor: | Frontmonterad 4-cylindrig radmotor | |
| Cylindervolym: | 1985 cm³ | 2498 cm³ |
| Borrning x slaglängd: | 90,0 x 78,0 mm | 94,0 x 90,0 mm |
| Kompression: | 13,0:1 | |
| Max effekt vid varvtal: | 185 hk vid 7 500 v/min | 210 hk vid 7 000 v/min |
| Ventilstyrning: | Dubbla överliggande kamaxlar, 2 ventiler per cylinder | |
| Förgasare: | 2 Weber 50 DCO | |
| Växellåda: | 4-växlad manuell, transaxel | |
| Hjulupphängning fram: | Dubbla tvärlänkar, tvärliggande bladfjäder | |
| Hjulupphängning bak: | De Dion-axel, dubbla längslänkar, tvärliggande bladfjäder | |
| Bromsar: | Hydrauliska trumbromsar | |
| Chassi & kaross: | Ovalrörsram med aluminiumkaross | |
| Hjulbas: | 216 cm | |
| Torrvikt: | 560 kg | 600 kg |
| Toppfart: | 260 km/h | 270 km/h |
Tävlingsresultat
redigeraFormel 2
redigera500-modellen debuterade i formel 2-loppet i Modena 1951. Alberto Ascari vann tävlingen i sin 500, före José Froilán González i en tolvcylindrig 166 F2.
1952 dominerade 500-modellen F2-säsongen, med tio vinster, varav fyra dubbelsegrar och två trippelsegrar.
Även 1953 blev en bra säsong för Ferrari, med fem formel 2-segrar, varav två dubbelsegrar.
Världsmästerskapet
redigera
500
redigera500-modellen kördes första gången i ett formel 1-lopp vid Baris Grand Prix 1951, som kördes utanför VM-serien. Bilen var en prototyp med 2,5-litersmotor och Piero Taruffi slutade på en tredje plats.
Säsongen 1952 dominerades av Ferrari. Taruffi vann årets första lopp, Schweiz Grand Prix. Därefter vann Alberto Ascari resterande sex lopp i Europa.
Ferraris förare tog hem de tre första platserna i förarmästerskapet, med Ascari som mästare, före Giuseppe Farina och Piero Taruffi.
Ferrari dominerade även säsongen 1953 och vann sju av åtta lopp i Europa. Mike Hawthorn segrade i Frankrikes Grand Prix och Farina tog hem Tysklands Grand Prix. Övriga Ferrari-segrar stod Ascari för.
Ascari blev världsmästare för andra året i rad 1953, med kollegorna Farina på tredje, Hawthorn på fjärde och Luigi Villoresi på femte plats i förarmästerskapet.[2]
Utanför VM-serien körde Ferrari 500-modellen med 2,5-litersmotor i Formel Libre. Stallet tog en trippelseger i Buenos Aires Grand Prix, med Farina som segrare före Villoresi och Hawthorn. I Rouens Grand Prix vann Farina före Hawthorn.
625
redigeraSäsongen 1954 ställdes Ferrari-stallet inför betydligt tuffare konkurrens. Dessutom hade den dubble världsmästaren Ascari valt att gå över till det nystartade Scuderia Lancia. Den något bedagade 625:an tog bara en seger under året, när González vann Storbritanniens Grand Prix.
González slutade ändå tvåa i förarmästerskapet, med kollegorna Hawthorn på tredje och Maurice Trintignant på fjärde plats.
Säsongen 1955 lyckades Ferrari bara vinna ett lopp, Monacos Grand Prix, genom Trintignant.
Bäste Ferrari-förare i förarmästerskapet blev Eugenio Castellotti på en tredjeplats, hjälpt av poäng han tagit i början av säsongen i Lancia-stallet.
Källor
redigera- Ferrari, av Hans Tanner och Doug Nye, 1984. ISBN 0-85429-350-7
Noter
redigera- ^ ”500 F2” (på italienska). ferrari.com. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524224726/http://www.ferrari.com/Italian/GT_Sport_Cars/Classiche/Tutti_i_modelli/Pages/500_F2.aspx. Läst 25 juli 2009.
- ^ Chicane F1 - Ferrari 500, hämtad 2009-07-25 Arkiverad 14 maj 2011 hämtat från the Wayback Machine.
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Ferrari 500 F2.- barchetta.cc (engelska)
- ultimatecarpage.com om 500 F2. (engelska)