Att en bergart är klastisk (från grekiska κλαστος, klastos, "bruten", "i stycken") innebär att den är helt eller delvis uppbyggd av beståndsdelar, klaster, som existerade före bergartens bildande och som inte "förändrats" vid bildandet. Klaster kallas brottstycken eller partiklar som bildats genom kemisk vittring, pyroklastiska partiklar eller detrituspartiklar.[1] Materialet mellan dessa klaster kallas matrix. Exempel på klastiska bergarter är breccia och konglomerat som består av stenfragment, sandsten som består av sandkorn eller lerskiffer som består av lerpartiklar. Klastiska bergarter som uppkommit genom vittring och sedimentation, det villa säga sedimentära bergarter, kallas epiklastiska (eller ofta bara klastiska), medan sådana som uppkommer genom vulkanisk aktivitet kallas pyroklastiska.
-
Breccia består av kantiga stenfragment. -
I ett konglomerat har de ingående stenarna fått en avrundad form genom vittringsprocesser. -
-
Även denna kalksten med fossila musselskal kan betraktas som klastisk. -
Denna rombporfyr är däremot inte klastisk. De stora fältspatskristallerna bildades här i samband med bergartens bildande.
Källor
redigera- ^ internetsida: ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131005012306/http://www.rikstermbanken.se/rtb/visaTermpost.html?id=192077. Läst 2 oktober 2013. - Rikstermbanken, Sveriges nationella termbank, huvudinternetsida: http://www.rikstermbanken.se sökord:klast, sökdatum:2okt2013 - Rikstermbanken är förvaltad av Terminologicentrum TNC, Sveriges nationella centrum för terminologi och fackspråk: huvudinternetsida: http://www.tnc.se
- Arthur Holmes, Principles of Physical Geology, 1975, ISBN 017-761299-1 sid. 119–120.
- Per H. Lundeghård, Jan Lundqvist, Maurits Lindström Berg och jord i Sverige, 1974, ISBN 91-20-03811-9, sid. 20.
- Arthur N. Strahler, The Earth Sciences, 2. uppl., Harper & Row, 1971, sid 363, 366 och 373 ff.
- Bengt Loberg, Geologiska material och Sveriges berggrund, 1973, ISBN 91-1-734061-6, sid. 123–125.