Slaget vid Tours

Slaget vid Tours
	Del av islamiska expansionen
	; Charles de Steubens Bataille de Poitiers en Octobre 732 skildrar en triumferande Karl Martell (på häst) mot Abd ar-Rahman ibn Abd Allah (höger) vid slaget vid Poitiers.
Ägde rum	Oktober 732
Plats	Nära Tours, Frankrike
Resultat	Avgörande frankisk seger
Stridande
Karolingska franker	Umayyaderna
Befälhavare och ledare
Karl Martell	Abd ar-Rahman ibn Abd Allah †
Styrka
Varierande uppskattningar 15 000–20 000, även varierar andra uppskattningar från 30 000 till 80 000	20 000–25 000. Andra uppskattningar varierar också upp till 80 000 där 50 000 inte är en ovanlig uppskattning.
Förluster
1 100[källa behövs]	12 000, särskilt Abd ar-Rahman ibn Abd Allah

Slaget vid Tours, ofta kallat Slaget vid Poitiers, utkämpades i oktober 732^[3] mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en saracensk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. Platsen för slaget var antagligen mellan Tours och Poitiers i nuvarande Frankrike. Frankerna besegrade den saracenska armén och emir Abd ar-Rahman dödades. Saracenerna hindrades därmed från att tränga längre norrut i dåvarande Frankerriket.

Slaget har tillmätts avgörande betydelse som ett av de viktigaste slagen i europeisk historia.^[4] Slaget bidrog både till att stoppa den muslimska erövringen av Västeuropa, samt till att konsolidera enheten i Frankerriket.

Stridande

Franker, runt 60000, ledda av Karl Martell. Uppskattningarna om hans styrkor varierar.
Saracener, runt 20000, under Abd ar-Rahman ibn Abd Allahs ledning.

Bakgrund

Saracenerna i Kalifatet Cordoba hotade sedan 720-talet de frankiska territorierna. Hertig Eudes av Aquitanien hade på ett avgörande sätt besegrat en stor muslimsk invasionsstyrka under den islamiska invasionen av Gallien år 721 i slaget vid Toulouse, men saracenska räder fortsatte. År 725 nådde de ända till staden Autun i Burgund. Då han hotades av både saracenerna i söder och av frankerna i norr allierade sig Eudes år 730 med Othmar av Munuza, emir av berber-ursprung i vad som sedermera skulle bli Katalonien. Saracenernas räder in över hans sydgräns avtog och Othmar gifte sig med Eudes dotter Lampade.

Året därpå gjorde dock Othmar uppror mot guvernören av Andalusien, Abd ar-Rahman. Abd ar-Rahman krossade snabbt revolten och riktade därefter sin uppmärksamhet mot Othmars förre allierade, Eudes. Hertig Eudes samlade sin armé vid Bordeaux, men besegrades, och Bordeaux plundrades. Eudes vände sig då till frankerna för att få hjälp, vilket Karl Martell erbjöd endast sedan Eudes gått med på att underställa sig frankisk överhöghet. År 732 fortsatte det saracenska plundringståget norrut, utmed floden Loire. Ett möjligt motiv var rikedomarna i katedralen i Tours. När han fick höra talas om detta samlade den austrasiske borgmästaren Karl sin armé på uppskattningsvis 15 000-75 000 veteraner och marscherade söderut.

Lokalisering

Trots att detta slag var viktigt är dess exakta lokalisering fortfarande okänd. De flesta historiker antar att de två arméerna möttes där floderna Clain och Vienne möts, mellan Tours och Poitiers.

Slaget

Karl ställde upp sin armé på en plats där han antog att den muslimska armén skulle passera, på ett mycket försvarsvänligt ställe. Det är möjligt att hans tätt formerade infanteri, beväpnat med svärd, spjut och sköldar formerade sig i en falang-liknande uppställning. Enligt de arabiska källorna ställde de upp sig i en stor fyrkant. Karl Martell utkämpade ett lysande försvarsslag, med tanke på olikheten mellan arméerna, i det att frankerna mest bestod av infanteri, mot beridna, (och i arabernas fall) tungt beväpnade ryttare. På en plats och en tidpunkt, som han själv hade valt, mötte han en vida överlägsen styrka och besegrade den. I sex dagar bevakade de båda arméerna varandra, med endast mindre skärmytslingar. Ingen av dem ville anfalla. Frankerna var välklädda för kylan och hade fördelen att känna terrängen. Araberna var inte lika förberedda för den intensiva kylan, men de ville inte anfalla vad de trodde var en numerärt överlägsen frankisk armé. Striden började den sjunde dagen, eftersom Abd er Rahman inte ville skjuta upp slaget i all evighet.

Abd ar-Rahman förlitade sig på att hans kavalleri var numerärt överlägset och fick dem att anfalla gång på gång. Denna gång var den tilltro muslimerna hade till sitt kavalleri, beväpnat med långa lansar, långa svärd och spjut, vilket hade skänkt dem seger i tidigare slag, inte berättigad. Vid ett av de få tillfällen då medeltida infanteri stod emot kavallerianfall, slog de disciplinerade frankiska soldaterna tillbaka anfallen, fastän det arabiska kavalleriet, enligt arabiska källor, vid flera tillfällen bröt in i den frankiska fyrkanten.

För de frankiska soldaterna verkade det tunga saracenska kavalleriet oslagbart: tungt beväpnat, till och med skyddsrustningar på hästarna. Det är troligt att det månghövdade berberkavalleriet bara var lätt beväpnat. Frankerna gjorde därför mycket bättre ifrån sig mot berberkavalleriet än mot saracenerna.

Enligt en frankisk källa varade slaget en dag; enligt arabiska källor två dagar. När ryktet gick genom den arabiska armén att det frankiska kavalleriet hotade det byte de hade tagit från Bordeaux återvände många till lägret. Detta verkade, för majoriteten av den muslimska armén, som en fullskalig reträtt, och snart var det så. Under försök att hindra reträtten blev Abd er Rahman omringad, vilket ledde till hans död, och muslimerna återvände till sitt läger. Följande dag, när muslimerna inte återupptog slaget fruktade frankerna ett överfall. Endast efter de frankiska soldaternas noggranna rekognoscering av det muslimska lägret stod det klart att muslimerna hade retirerat under natten.

Slagets betydelse

På grund av nederlaget uppehöll sig muslimska historiker inte mycket vid Tours. Å andra sidan lägger västerländska historiker stor vikt vid detta krig och betraktar det som en vändpunkt i den öst-västliga, islam-kristna kampen. Karl Martell betraktas som en stor hjälte som räddade Europa från den islamiska invasionen. Edward Gibbon, en brittisk historiker, påpekade att om muslimerna hade segrat så skulle det nu finnas moskéer på platsen för kyrkor i Paris och London. I Oxford skulle man läsa Koranens tolkningar istället för Bibeln, och genom predikningar från minareterna skulle Muhammeds religion bevisas som helig och sann. Edward Gibbon ansåg att frankerna hade gjort en stor tjänst för Europa genom att stoppa muslimerna.^[5]

Enligt vissa historiker erövrade muslimerna några viktiga städer i Frankrike två år efter detta nederlag. De nådde Lyon nio år senare, intog Arbune (Narbonne) och använde den som militärbas fram till 759. Efter detta nederlag har de fortsatt sin existens i Frankrike i två århundraden. De påminner om att denna seger inte är så viktig som man kan tro.^[5]

Samtida kristna, från Bede till Theophanes nedtecknade noggrant slaget och var noga med att omnämna vad de såg som dess följder. Senare forskare, såsom Edward Gibbon, hävdade att om Martell hade fallit skulle morerna enkelt ha kunnat erövra ett blödande Europa. Gibbon skrev att "En segerrik marsch hade tagit saracenerna tusentals kilometer, från Gibraltar till Loires stränder; skulle man ha upprepat sträckan, skulle saracenerna ha tagit sig till det inre av Polen och de skotska högländerna; Rhen är inte svårare att ta sig över än Nilen eller Eufrat, och den arabiska flottan skulle ha kunnat segla, utan att utkämpa ett enda sjöslag, ända till mynningen av Themsen.

Bland nutida medeltidshistoriker anser Dick Harrison att slaget vid Poitiers förhindrade en fortsatt saracensk framstöt i Loiredalen, men inte hade någon större världshistorisk betydelse. ^[6] Majoriteten av medeltidshistoriker anser dock att det var ett av de viktigare slagen i europeisk historia ^[4].

Se även

Slaget vid Poitiers (1356)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

^ [a b] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170202050206/http://home.eckerd.edu/~oberhot/moussais.htm. Läst 10 oktober 2011.
^ Hanson, 2001, s. 141.
^ Poitiers Svensk uppslagsbok 1955
^ [a b] Davis, Paul K. (1999) (på engelska). 100 Decisive Battles From Ancient Times to the Present. Santa Barbara, California: ABC-CLIO
^ [a b] ”Slaget vid Tours” (på turkiska). TDV İslâm Encyclopaedia. https://islamansiklopedisi.org.tr/belatussuheda. Läst 18 juli 2023.
^ ”"Hur viktigt var slaget vid Poitiers?"”. http://blog.svd.se/historia/2013/06/14/hur-viktigt-var-slaget-vid-poitiers/.

Källor

Hanson, Victor Davis (2001) (på engelska). Carnage and Culture: Landmark Battles in the Rise of Western Power. Anchor Books Publicerad i Storbritannien som Why the West has Won. Faber and Faber, 2001. ISBN 0-571-21640-4
Watson, William E. (1993) (på engelska). The Battle of Tours-Poitiers Revisited. Providence: Studies in Western Civilization, 2. http://www.deremilitari.org/RESOURCES/ARTICLES/watson2.htm

[home.eckerd.edu-1] [a b] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170202050206/http://home.eckerd.edu/~oberhot/moussais.htm. Läst 10 oktober 2011.

[2] Hanson, 2001, s. 141.

[3] Poitiers Svensk uppslagsbok 1955

[Davis_1999-4] [a b] Davis, Paul K. (1999) (på engelska). 100 Decisive Battles From Ancient Times to the Present. Santa Barbara, California: ABC-CLIO

[:0-5] [a b] ”Slaget vid Tours” (på turkiska). TDV İslâm Encyclopaedia. https://islamansiklopedisi.org.tr/belatussuheda. Läst 18 juli 2023.

[svd.se-6] ”"Hur viktigt var slaget vid Poitiers?"”. http://blog.svd.se/historia/2013/06/14/hur-viktigt-var-slaget-vid-poitiers/.

[3]

[1]

[2]

[4]

[5]

[6]