Download the full version of the ebook now at ebooksecure.

com

(eBook PDF) Optimization in Operations

Research 2nd Edition

https://ebooksecure.com/product/ebook-pdf-
optimization-in-operations-research-2nd-edition/

Explore and download more ebook at https://ebooksecure.com

 Recommended digital products (PDF, EPUB, MOBI) that
you can download immediately if you are interested.

(eBook PDF) Linear and Nonlinear Optimization

(International Series in Operations Research & Management
Science Book 253)
https://ebooksecure.com/product/ebook-pdf-linear-and-nonlinear-
optimization-international-series-in-operations-research-management-
science-book-253/
ebooksecure.com

Numerical Methods and Optimization in Finance 2nd edition

Manfred Gilli - eBook PDF

https://ebooksecure.com/download/numerical-methods-and-optimization-
in-finance-2nd-ed-ebook-pdf/

ebooksecure.com

Progress in Heterocyclic Chemistry Volume 29 1st Edition -

eBook PDF

https://ebooksecure.com/download/progress-in-heterocyclic-chemistry-
ebook-pdf/

ebooksecure.com

(eBook PDF) Engendering Development: Capitalism and

Inequality in the Global Economy

https://ebooksecure.com/product/ebook-pdf-engendering-development-
capitalism-and-inequality-in-the-global-economy/

ebooksecure.com
Orientation to the Counseling Profession: Advocacy,
Ethics, and Essential Professional Foundations 3rd Edition
(eBook PDF)
https://ebooksecure.com/product/orientation-to-the-counseling-
profession-advocacy-ethics-and-essential-professional-foundations-3rd-
edition-ebook-pdf/
ebooksecure.com

Managerial economics Fifteenth Edition Eric Bentzen -

eBook PDF

https://ebooksecure.com/download/managerial-economics-ebook-pdf/

ebooksecure.com

(eBook PDF) Essentials of International Economics Third

Edition

https://ebooksecure.com/product/ebook-pdf-essentials-of-international-
economics-third-edition/

ebooksecure.com

(eBook PDF) The Successful Internship 4th Edition

https://ebooksecure.com/product/ebook-pdf-the-successful-
internship-4th-edition/

ebooksecure.com

(eBook PDF) America: A Narrative History (Eleventh

Edition) (Vol. Volume 2) 11th Edition

https://ebooksecure.com/product/ebook-pdf-america-a-narrative-history-
eleventh-edition-vol-volume-2-11th-edition/

ebooksecure.com
(eBook PDF) Understanding Deviance: Connecting Classical
and Contemporary Perspectives

https://ebooksecure.com/product/ebook-pdf-understanding-deviance-
connecting-classical-and-contemporary-perspectives/

ebooksecure.com
vi Contents

chaPter 2 determiniStic oPtimization modelS

in oPerationS reSearch 23

2.1 Decision Variables, Constraints, and Objective

Functions 23
Decision Variables 24
Variable-Type Constraints 24
Main Constraints 25
Objective Functions 25
Standard Model 26
2.2 Graphic Solution and Optimization Outcomes 27
Graphic Solution 27
Feasible Sets 27
Graphing Constraints and Feasible Sets 27
Graphing Objective Functions 30
Optimal Solutions 33
Optimal Values 34
Unique versus Alternative Optimal Solutions 35
Infeasible Models 36
Unbounded Models 38
2.3 Large-Scale Optimization Models and Indexing 40
Indexing 40
Indexed Decision Variables 41
Indexed Symbolic Parameters 42
Objective Functions 43
Indexed Families of Constraints 43
Pi Hybrids Application Model 45
How Models Become Large 46
2.4 Linear and Nonlinear Programs 46
General Mathematical Programming Format 46
Right-Hand Sides 47
Linear Functions 48
Linear and Nonlinear Programs Defined 50
Two Crude and Pi Hybrids Models are LPs 51
Indexing, Parameters, and Decision Variables for E-mart 51
Nonlinear Response 51
E-mart Application Model 52
2.5 Discrete or Integer Programs 53
Indexes and Parameters of the Bethlehem Application 53
Discrete versus Continuous Decision Variables 53
Constraints with Discrete Variables 55
Bethlehem Ingot Mold Application Model 56
Integer and Mixed-Integer Programs 56
Integer Linear versus Integer Nonlinear Programs 57
Indexing, Parameters, and Decision Variables for Purdue Finals
Application 59
 Contents vii

Nonlinear Objective Function 59

Purdue Final Exam Scheduling Application Model 60
2.6 Multiobjective Optimization Models 60
Multiple Objectives 61
Constraints of the DuPage Land Use Application 62
DuPage Land Use Application Model 63
Conflict among Objectives 64
2.7 Classification Summary 65
2.8 Computer Solution and AMPL 65
Solvers versus Modeling Languages 66
Indexing, Summations, and Symbolic Parameters 67
Nonlinear and Integer Models 70
Exercises 73
References 86

chaPter 3 imProving Search 87

3.1 Improving Search, Local, and Global Optima 87
Solutions 88
Solutions as Vectors 88
Example of an Improving Search 93
Neighborhood Perspective 94
Local Optima 95
Local Optima and Improving Search 95
Local versus Global Optima 95
Dealing with Local Optima 97
3.2 Search with Improving and Feasible Directions 98
Direction-Step Paradigm 98
Improving Directions 100
Feasible Directions 102
Step Size: How Far? 104
Search of the DClub Example 105
When Improving Search Stops 107
Detecting Unboundedness 108
3.3 Algebraic Conditions for Improving and Feasible
Directions 109
Gradients 109
Gradient Conditions for Improving Directions 112
Objective Function Gradients as Move Directions 114
Active Constraints and Feasible Directions 115
Linear Constraints 117
Conditions for Feasible Directions with Linear
Constraints 118
viii Contents

3.4 Tractable Convex and Linear Cases 120

Special Tractability of Linear Objective Functions 120
Constraints and Local Optima 121
Convex Feasible Sets 121
Algebraic Description of Line Segments 123
Convenience of Convex Feasible Sets for Improving Search 124
Global Optimality of Linear Objectives over Convex
Feasible Sets 125
Convexity of Linearly Constrained Feasible Sets 126
Global Optimality of Improving Search for Linear
Programs 127
Blocking Constraints in Linear Programs 127
3.5 Searching for Starting Feasible Solutions 129
Two-Phase Method 129
Two Crude Model Application Revisited 129
Artificial Variables 130
Phase I Models 130
Starting Artificial Solution 131
Phase I Outcomes 132
Concluding Infeasibility from Phase I 133
Big-M Method 135
Big-M Outcomes 136
Exercises 138
References 141

chaPter 4 linear Programming modelS 143

4.1 Allocation Models 144
Allocation Decision Variables 145
Forest Service Allocation Model 145
4.2 Blending Models 147
Ingredient Decision Variables 148
Composition Constraints 148
Swedish Steel Example Model 150
Ratio Constraints 150
4.3 Operations Planning Models 152
Tubular Products Operations Planning Model 153
CFPL Decision Variables 156
Continuous Variables for Integer Quantities 157
CFPL Objective Function 157
CFPL Constraints 158
Balance Constraints 158
CFPL Application Model 160
 Contents ix

4.4 Shift Scheduling and Staff Planning Models 162

ONB Decision Variables and Objective Function 163
ONB Constraints 164
Covering Constraints 164
ONB Shift Scheduling Application Model 165
4.5 Time-Phased Models 166
Time-Phased Decision Variables 167
Time-Phased Balance Constraints 168
IFS Cash Flow Model 169
Time Horizons 170
4.6 Models with Linearizable Nonlinear Objectives 171
Maxisum Highway Patrol Application Model 172
Minimax and Maximin Objective Functions 173
Nonlinear Maximin Highway Patrol Application Model 173
Linearizing Minimax and Maximin Objective Functions 173
Linearized Maximin Highway Patrol Example Model 174
Nonlinear VP Location Model 175
Min Deviation Objective Functions 176
Linearizing Min Deviation Objective Functions 176
Linearized VP Location Model 177
4.7 Stochastic Programming 179
Deterministic Model of QA Example 180
Stochastic Programming with Recourse 181
Stochastic Programming Modeling of the QA Application 182
Extensive Form versus Large-Scale Techniques 184
Exercises 185
References 200

chaPter 5 SimPlex Search for linear Programming 201

5.1 LP Optimal Solutions and Standard Form 201
Global Optima in Linear Programs 203
Interior, Boundary, and Extreme Points 204
Optimal Points in Linear Programs 207
LP Standard Form 208
Converting Inequalities to Nonnegativities with Slack
Variables 209
Converting Nonpositive and Unrestricted Variables
to Nonegative 211
Standard Notation for LPs 213
5.2 Extreme-Point Search and Basic Solutions 216
Determining Extreme Points with Active Constraints 216
Adjacent Extreme Points and Edges 216
x Contents

Basic Solutions 219

Existence of Basic Solutions 221
Basic Feasible Solutions and Extreme Points 225
5.3 The Simplex Algorithm 227
Standard Display 227
Initial Basic Solution 228
Simplex Directions 228
Improving Simplex Directions and Reduced Costs 231
Step Size and the Minimum Ratio Rule 232
Updating the Basis 234
Rudimentary Simplex Algorithm 235
Rudimentary Simplex Solution of Top Brass Example 236
Stopping and Global Optimality 236
Extreme-Point or Extreme-Direction 238
5.4 Dictionary and Tableau Representations of Simplex 238
Simplex Dictionaries 239
Simplex Tableaux 241
Simplex Algorithm with Dictionaries or Tableaux 242
Correspondence to the Improving Search Paradigm 242
Comparison of Formats 243
5.5 Two Phase Simplex 243
Starting Basis in the Two Phase Simplex 245
Three Possible Outcomes for Linear Programs 247
Clever Clyde Infeasible Case 247
Clever Clyde Optimal Case 250
Clever Clyde Unbounded Case 252
5.6 Degeneracy and Zero-Length Simplex Steps 253
Degenerate Solutions 253
Zero-Length Simplex Steps 255
Progress through Changing of Bases 256
5.7 Convergence and Cycling with Simplex 257
Finite Convergence with Positive Steps 257
Degeneracy and Cycling 258
5.8 Doing it Efficiently: Revised Simplex 260
Computations with Basis Inverses 260
Updating the Representation of B−1 264
Basic Variable Sequence in Revised Simplex 266
Computing Reduced Costs by Pricing 267
Revised Simplex Search of Top Brass Application 269
5.9 Simplex with Simple Upper and Lower Bounds 272
Lower- and Upper-Bounded Standard Form 272
Basic Solutions with Lower and Upper Bounds 274
Unrestricted Variables with No Bounds 274
Increasing and Decreasing Nonbasic Variable Values 275
Step Size with Increasing and Decreasing Values 276
 Contents xi

Case with No Basis Change 277

Lower- and Upper-Bounded Simplex Algorithm 277
Lower- and Upper-Bounded Simplex on Top Brass
Application 277
Exercises 280
References 285

chaPter 6 duality, SenSitivity, and oPtimality in linear

Programming 287
6.1 Generic Activities Versus Resources Perspective 288
Objective Functions as Costs and Benefits 288
Choosing a Direction for Inequality Constraints 288
Inequalities as Resource Supplies and Demands 288
Equality Constraints as Both Supplies and Demands 289
Variable-Type Constraints 290
Variables as Activities 290
LHS Coefficients as Activity Inputs and Outputs 290
6.2 Qualitative Sensitivity to Changes in Model
Coefficients 293
Relaxing versus Tightening Constraints 293
Swedish Steel Application Revisited 293
Effects of Changes in Right-Hand Sides 294
Effects of Changes in LHS Constraint Coefficients 296
Effects of Adding or Dropping Constraints 297
Effects of Unmodeled Constraints 297
Changing Rates of Constraint Coefficient Impact 298
Effects of Objective Function Coefficient Changes 299
Changing Rates of Objective Function Coefficient Impact 301
Effects of Adding or Dropping Variables 303
6.3 Quantifying Sensitivity to Changes in LP Model
Coefficients: A Dual Model 304
Primals and Duals Defined 304
Dual Variables 304
Dual Variable Types 305
Two Crude Application Again 306
Dual Variables as Implicit Marginal Resource Prices 307
Implicit Activity Pricing in Terms of Resources Produced
and Consumed 308
Main Dual Constraints to Enforce Activity Pricing 309
Optimal Value Equality between Primal and Dual 310
Primal Complementary Slackness between Primal Constraints
and Dual Variable Values 311
Dual Complementary Slackness between Dual Constraints
and Primal Variable Values 312
xii Contents

6.4 Formulating Linear Programming Duals 313

Form of the Dual for Nonnegative Primal Variables 314
Duals of LP Models with Nonpositive and Unrestricted
Variables 316
Dual of the Dual is the Primal 317
6.5 Computer Outputs and What If Changes of Single
Parameters 318
CFPL Example Primal and Dual 318
Constraint Sensitivity Outputs 320
Right-Hand-Side Ranges 322
Constraint What If’s 324
Variable Sensitivity Outputs 326
Objective Coefficient Ranges 328
Variable What If’s 330
Dropping and Adding Constraint What If’s 332
Dropping and Adding Variable What If’s 333
6.6 Bigger Model Changes, Reoptimization, and Parametric
Programming 335
Ambiguity at Limits of the RHS and Objective Coefficient
Ranges 335
Connection between Rate Changes and Degeneracy 337
Reoptimization to Make Sensitivity Exact 338
Parametric Variation of One Coefficient 338
Assessing Effects of Multiple Parameter Changes 340
Parametric Multiple-RHS Change 341
Parametric Change of Multiple Objective Function
Coefficients 343
6.7 Duality and Optimality in Linear Programming 344
Dual of the Dual 345
Weak Duality between Objective Values 345
Unbounded and Infeasible Cases 347
Complementary Slackness and Optimality 349
Strong Duality and Karush-Kuhn-Tucker (KKT) Optimality
Conditions for Linear Programs 351
Models in Standard Form 352
Standard Form LPs in Partitioned Basic Format 354
Basic Solutions in Partitioned Form 355
Complementary Dual Basic Solutions 355
Primal Simplex Optimality and Necessity of KKT
Conditions 357
6.8 Dual Simplex Search 359
Choosing an Improving Direction 361
Determining a Dual Step Size to Retain Dual
Feasibility 361
Changing the Primal Solution and Basis Update 362
 Contents xiii

6.9 Primal-Dual Simplex Search 365

Choosing an Improving Dual Direction 367
Determining a Dual Step Size 368
Exercises 371
References 384

chaPter 7 interior Point methodS for linear

Programming 385
7.1 Searching through the Interior 385
Interior Points 386
Objective as a Move Direction 386
Boundary Strategy of Interior Point Methods 387
Interior in LP Standard Form 389
Projecting to Deal with Equality Constraints 390
Improvement with Projected Directions 394
7.2 Scaling with the Current Solution 396
Affine Scaling 396
Diagonal Matrix Formalization of Affine Scaling 396
Affine-Scaled Standard Form 399
Projecting on Affine-Scaled Equality Constraints 401
Computational Effort in Interior Point Computations 402
7.3 Affine Scaling Search 402
Affine Scaling Move Directions 402
Feasibility and Improvement of Affine Scaling Directions 404
Affine Scaling Step Size 404
Termination in Affine Scaling Search 407
Affine Scaling Search of the Frannie’s Firewood Application 408
7.4 Log Barrier Methods for Interior Point Search 408
Barrier Objective Functions 408
Problems with Gradient Directions 411
Newton Steps for Barrier Search 412
Newton Step Barrier Search Step Sizes 415
Impact of the Barrier Multiplier μ 417
Barrier Algorithm Multiplier Strategy 418
Newton Step Barrier Algorithm 418
Newton Barrier Solution of Frannie’s Firewood Application 419
7.5 Primal-Dual Interior-Point Search 421
KKT Optimality Conditions 421
Strategy of Primal-Dual Interior-Point Search 422
Feasible Move Directions 422
Management of Complementary Slackness 423
Step Size 423
Solving the Conditions for Move Directions 423
xiv Contents

7.6 Complexity of Linear Programming Search 428

Length of Input for LP Instances 428
Complexity of Simplex Algorithms for LP 429
Complexity of Interior-Point Algorithms for LP 430
Exercises 430
References 435

chaPter 8 multiobjective oPtimization and goal

Programming 437
8.1 Multiobjective Optimization Models 437
Bank Three Example Objectives 438
Bank Three Example Model 439
Dynamometer Ring Design Model 440
Hazardous Waste Disposal Model 442
8.2 Efficient Points and the Efficient Frontier 443
Efficient Points 443
Identifying Efficient Points Graphically 444
Efficient Frontier 445
Plots in Objective Value Space 446
Constructing the Efficient Frontier 446
8.3 Preemptive Optimization and Weighted Sums of
Objectives 448
Preemptive Optimization 448
Preemptive Optimization of the Bank Three Application 448
Preemptive Optimization and Efficient Points 451
Preemptive Optimization and Alternative Optima 451
Weighted Sums of Objectives 451
Weighted-Sum Optimization of the Hazardous Waste
Application 452
Weighted-Sum Optimization and Efficient Points 453
8.4 Goal Programming 454
Goal or Target Levels 454
Goal Form of Bank Three Application 454
Soft Constraints 455
Deficiency Variables 455
Expressing Soft Constraints in Mathematical Programs 456
Goal Program Objective Function: Minimizing (Weighted)
Deficiency 457
Goal Linear Program Model of the Bank Three Application 457
Alternative Deficiency Weights in the Objective 458
Preemptive Goal Programming 459
Preemptive Goal Programming of the Bank Three
Application 459
Visit https://testbankfan.com
now to explore a rich
collection of testbank or
solution manual and enjoy
exciting offers!
 Contents xv

Preemptive Goal Programming by Weighting the Objective 461

Practical Advantage of Goal Programming in Multiobjective
Problems 461
Goal Programming and Efficient Points 462
Modified Goal Program Formulation to Assure Efficient
Points 464
Exercises 465
References 475

chaPter 9 ShorteSt PathS and diScrete dynamic

Programming 477
9.1 Shortest Path Models 477
Nodes, Arcs, Edges, and Graphs 478
Paths 479
Shortest Path Problems 481
Classification of Shortest Path Models 481
Undirected and Directed Graphs (Digraphs) 482
Two Ring Application Model 485
9.2 Dynamic Programming Approach to Shortest Paths 485
Families of Shortest Path Models 485
Functional Notation 486
Optimal Paths and Subpaths 487
Negative Dicycles Exception 488
Principle of Optimality 489
Functional Equations 489
Functional Equations for One Node to All Others 489
Sufficiency of Functional Equations in the One to All Case 490
Functional Equations for All Nodes to All Others 493
Solving Shortest Path Problems by Linear Programming 494
9.3 Shortest Paths from One Node to All Others:
Bellman–Ford 494
Solving the Functional Equations 495
Repeated Evaluation Algorithm: Bellman–Ford 495
Bellman–Ford Solution of the Two Ring Circus Application 496
Justification of the Bellman–Ford Algorithm 498
Recovering Optimal Paths 499
Encountering Negative Dicycles with Bellman–Ford 500
9.4 Shortest Paths from All Nodes to All Others:
Floyd–Warshall 501
Floyd–Warshall Algorithm 501
Floyd–Warshall Solution of the Littleville Application 503
Recovering Optimal Paths 507
Detecting Negative Dicycles with Floyd–Warshall 507
xvi Contents

9.5 Shortest Path from One Node to All Others with Costs
Nonnegative: Dijkstra 509
Permanently and Temporarily Labeled Nodes 509
Least Temporary Criterion for Next Permanent Node 510
Dijkstra Algorithm Solution of the Texas Transfer
Application 510
Recovering Paths 514
Justification of the Dijkstra Algorithm 514
9.6 Shortest Paths from One Node to All Others in Acyclic
Digraphs 515
Acyclic Digraphs 515
Shortest Path Algorithm for Acyclic Digraphs 518
Acyclic Shortest Path Example 518
Longest Path Problems and Acyclic Digraphs 519
9.7 CPM Project Scheduling and Longest Paths 520
Project Management 520
CPM Project Networks 521
CPM Schedules and Longest Paths 523
Critical Paths 523
Computing an Early Start Schedule for the We Build Construction
Application 524
Late Start Schedules and Schedule Slack 526
Acyclic Character of Project Networks 527
9.8 Discrete Dynamic Programming Models 528
Sequential Decision Problems 528
States in Dynamic Programming 529
Digraphs for Dynamic Programs 530
Dynamic Programming Solutions as an Optimal Path 531
Dynamic Programming Functional Equations 532
Dynamic Programming Models with Both Stages
and States 532
Dynamic Programming Modeling of the President’s Library
Application 534
Backward Solution of Dynamic Programs 534
Multiple Problem Solutions Obtained Simultaneously 537
9.9 Solving Integer Programs with Dynamic
Programming 537
Dynamic Programming Modeling of Electoral Vote
Knapsack 538
9.10 Markov Decision Processes 541
Elements of MDP Models 541
Solution of the Breast Cancer MDP 545
Exercises 546
References 556
 Contents xvii

chaPter 10 network flowS and graPhS 557

10.1 Graphs, Networks, and Flows 557
Digraphs, Nodes, and Arcs 557
OOI Application Network 558
Minimum Cost Flow Models 559
Sources, Sinks, and Transshipment Nodes 560
OOI Application Model 560
Total Supply = Total Demand 562
Starting Feasible Solutions 563
Artificial Network Flow Model 563
Time-Expanded Flow Models and Networks 565
Time-Expanded Modeling of Agrico Application 567
Node–Arc Incidence Matrices and Matrix
Standard Form 568
10.2 Cycle Directions for Network Flow Search 570
Chains, Paths, Cycles, and Dicycles 570
Cycle Directions 571
Maintaining Flow Balance with Cycle Directions 573
Feasible Cycle Directions 574
Improving Cycle Directions 576
Step Size with Cycle Directions 577
Sufficiency of Cycle Directions 578
Rudimentary Cycle Direction Search for
Network Flows 580
Rudimentary Cycle Direction Search of the OOI
Application 580
10.3 Cycle Cancelling Algorithms for Optimal Flows 582
Residual Digraphs 582
Feasible Cycle Directions and Dicycles of Residual
Digraphs 584
Improving Feasible Cycle Directions and Negative Dicycles of
Residual Digraphs 585
Using Shortest Path Algorithms to Find Cycle Directions 586
Cycle Cancelling Solution of the OOI Application 586
Polynomial Computational Order of Cycle Cancelling 589
10.4 Network Simplex Algorithm for Optimal Flows 591
Linear Dependence in Node–Arc Matrices and Cycles 591
Spanning Trees of Networks 594
Spanning Tree Bases for Network Flow Models 595
Network Basic Solutions 596
Simplex Cycle Directions 597
Network Simplex Algorithm 598
Network Simplex Solution of OOI Application 598
xviii Contents

10.5 Integrality of Optimal Network Flows 601

When Optimal Network Flows Must Be Integer 601
Total Unimodularity of Node–Arc Incidence Matrices 603
10.6 Transportation and Assignment Models 604
Transportation Problems 604
Standard Form for Transportation Problems 605
Assignment Problems 607
Balancing Unequal Sets with Dummy Elements 610
Integer Network Flow Solution of Assignment Problems 610
CAM Assignment Application Model 610
10.7 Hungarian Algorithm for Assignment Problems 611
Primal-Dual Strategy and Initial Dual Solution 611
Equality Subgraph 613
Labeling to Search for a Primal Solution in the Equality
Subgraph 614
Dual Update and Revised Equality Subgraph 616
Solution Growth Along Alternating Paths 617
Computational Order of the Hungarian Algorithm 617
10.8 Maximum Flows and Minimum Cuts 618
Improving Feasible Cycle Directions and Flow
Augmenting Paths 620
The Max Flow Min Cut Algorithm 621
Solution of Max Flow Application of Figure 10.25(a) with
Algorithm 10E 621
Equivalence of Max Flow and Min Cut Values 624
Computational Order of Algorithm 10E Effort 625
10.9 Multicommodity and Gain/Loss Flows 625
Multicommodity Flows 625
Multicommodity Flow Models 627
Tractability of Multicommodity Flow Models 629
Flows with Gains and Losses 630
Gain and Loss Network Flow Models 631
Tractability of Network Flows with Gains and Losses 632
10.10 Min/Max Spanning Trees 633
Minimum/Maximum Spanning Trees and the Greedy
Algorithm 633
Solution of the WE Application 10.8 by Greedy
Algorithm 10F 633
Representing Greedy Results in a Composition Tree 635
ILP Formulation of the Spanning Tree Problem 635
Computational Order of the Greedy Algorithm 638
Exercises 639
References 653
 Contents xix

chaPter 11 diScrete oPtimization modelS 655

11.1 Lumpy Linear Programs and Fixed Charges 655
Swedish Steel Application with All-or-Nothing Constraints 655
ILP Modeling of All-or-Nothing Requirements 656
Swedish Steel Model with All-or-Nothing Constraints 656
ILP Modeling of Fixed Charges 658
Swedish Steel Application with Fixed Charges 658
11.2 Knapsack and Capital Budgeting Models 661
Knapsack Problems 661
Capital Budgeting Models 662
Budget Constraints 663
Modeling Mutually Exclusive Choices 664
Modeling Dependencies between Projects 665
NASA Application Model 665
11.3 Set Packing, Covering, and Partitioning Models 666
Set Packing, Covering, and Partitioning Constraints 667
Minimum Cover EMS Model 669
Maximum Coverage EMS Model 670
Column Generation Models 672
11.4 Assignment and Matching Models 675
Assignment Constraints 675
CAM Linear Assignment Application Revisited 676
Linear Assignment Models 676
Quadratic Assignment Models 677
Mall Layout Application Model 678
Generalized Assignment Models 680
CDOT Application Model 682
Matching Models 683
Superfi Application Model 684
Tractability of Assignment and Matching Models 684
11.5 Traveling Salesman and Routing Models 685
Traveling Salesman Problem 685
Symmetric versus Asymmetric Cases of the TSP 686
Formulating the Symmetric TSP 687
Subtours 688
ILP Model of the Symmetric TSP 690
ILP Model of the Asymmetric TSP 690
Quadratic Assignment Formulation of the TSP 692
Problems Requiring Multiple Routes 693
KI Truck Routing Application Model 694
11.6 Facility Location and Network Design Models 695
Facility Location Models 695
ILP Model of Facilities Location 696
Exploring the Variety of Random
Documents with Different Content
blod ut, så tjock som paltsmet, det var ondskan, förstås, eljes hade
hon rakt dött i natt för oss".

"Jo, lilla goda pastorskan", svarade statsrådet och vred om sina

långa gråstripiga polisongor, "jo, mycke' bra! Men hon har för lite'
blod eljes. Nu ska' vi ge chinin så får hon mer. Hysteri — har hon
och bleksot, det vill säga järn. Apropos, unge doktorn — hvad heter
han nu, min vän, — Collin, ja, Collin var det ta' mig tusan, Collin
sade när han fick höra om det här tillfälle' att lilla vännen
guddottren, Luba ja, att hon haft maran en tid om nätterna, är det
sannt, hvad?"

Mostern och Lina stirrade på hvarann, den sjuka låg och kastade
sig på sängen, med orediga blickar såg hon omkring sig, och slängde
armarne än hit och än dit.

"Jag vet inte", sade Lina, "hon talade om en drömbild som kom
om natten".

"Det är maran", försäkrade statsrådet.

"Och som hon höll mycket af", hviskade Lina, "och som liknade".

"Åt guddottern för mycket om aftnarne?" afbröt läkarn.

"Där ha vi de där frestelserna", menade moster, "hon talade om

frestelser. — För mycket blod!"

"För mycket mat, och för lite' motion. Ja, det är vår tids kvinnor.
Jag har visst en tio stycken med maror. Några ser spöken, några ser
prester, några ser små barn".

"Ha gifta kvinnor också sådan ohyra?" frågade moster.

 "Jo visst, men mer konkreta. De som ha män behöfver inte se
syner".

"Nej nej", skrattade moster, "de ä' allt vana att se hin i syne, och
att inte förskräckas för så lite. Men jag skull' allt vilja veta om
sådana här sjukor är vanliga eller ej, goa statsråde — för jag har inte
sett sådant i vår landsända into?"

"Jo, det är vanligt, bland herrskapen. Man har så många namn på

dem — men det är en sak som into fruntimmer förstå. Fruntimmer
förstå sig på annat — men inte på det — de förstå sig på annat".

"Herre Gud", Moster suckade. Lina gaf den sjuka litet saft och
vatten, och statsrådet reste sen han gjort sina ordinationer.

Men ett par dar därpå blef han på nytt kallad ut till postdirektörns.

Luba blef med hvarje dag sämre.

Gamla Miloff förklarade nu att hon hade fullt utvecklad nervfebor.

Hon yrade nästan hela dagen, och när hon var redig gret och
snyftade hon, och ville icke se någon utom Katrina som hela tiden
stod och välsignade sig och kysste henne på händerna.

"Jag hatar de andra", sade hon, "jag hatar Lina och Anna och alla!
Låt Lina ta' sin doktor, jag hatar honom också, jag hatar honom så
att jag ville strypa honom om jag bara kom åt. Och jag vill inte se
pappa heller. Pappa vill mig ondt. Alla vill mig ondt! Ingen kan tåla
mig. Alla är falska!"

Och så igen snyftade hon tills febern och yrseln kom.

 En dag trodde Anna sig böra berätta henne att Lina gifvit doktorn
korgen.

"Och hvarför, hvarför", frågade den sjuka.

"Hon älskar honom ju alls into", tröstade Anna och försökte få de

mest vänliga och ömma tonfall i sin styfva röst, "hon bryr sig inte
alls om honom".

"Det är dumt af Lina", sade Luba, "dumt, dumt, dumt! För jag
hatar honom! Jag vill aldrig se honom. Jag ville göra honom ondt om
jag kunde, den falske, nedrige".

Man hade svårt att lugna henne.

Febern räckte länge, vecka gick efter vecka och konvalescensen

ville aldrig komma. Juli månad kom och gick. Moster reste och en
sjuksköterska från hospitalet antogs.

Ändtligen ansåg man krisen öfverstånden. Luba skulle lefva.

Hennes feber kom nu bara till nätterna, och var helt lindrig. Men hon
hade inga krafter, och visade ingen lifslust. Intet hjelpte af alla
statsrådets föreskrifter.

Han försökte ändtligen en vacker och varm augustidag öfvertala

henne att stiga upp en smula och ligga på täcket.

Men hon ville icke. Hon var fullkomligt apatisk, intet kunde väcka
henne ur det tillstånd af slöhet hon kommit i.

Man skaffade en stor bärstol för att få henne buren ut på

verandan.
 Hon nekade bestämdt.

Dagarne gingo. Luba lät sig af intet förmås att röra på sig.
Sköterskan gjorde hvad hon kunde, läkarn både hotade och bad,
fadren lofvade henne de omöjligaste saker bara hon ville försöka
resa sig en smula, bara med en fot, — en fot utom sängen.

Omöjligt. Luba såg på dem med sina stora, oklara ögon och
skakade på hufvudet. Nej, hon orkade icke.

Till första September skulle man flytta in till staden, men icke mer
till det gamla, vackra hemmet vid boulevarden, utan bort, långt bort
till en liten, billig lägenhet med tre rum. Postdirektörn hade måst
taga afsked till följd af sina trassliga affärer, och skulle nu se sig om
efter en annan, "mindre ansträngande" plats.

Luba kunde inte stiga upp till flyttningen, hon roddes först till
Sandviksstranden, och körde sedan i vagn vidare.

Flyttningen var svår — — en förfärlig tid för den lilla familjen.

Luba låg ofta ensam i sängkammarn i det nya hemmet — låg slö
och apatisk, tyst och trumpen medan systrarne arbetade som
dagakarlar, buro, drogo, packade upp, släpade, spikade och sleto.

Postdirektörn hade blifvit än mer ojemn till lynnet än förr — han

var periodiskt helt melankolisk och kunde då ha märkvärdiga skof af
melodramatiska utbrott.

Och efter en sådan tid följde alltid en annan då han var af helt
motsatt lynne.
 Nu under flyttningen höll han sig helst ifrån allt skräpet, vistades
mycket på "Kapellet", läste sina tidningar, rökte sin lilla cigarr, och
drack sin oskyldiga toddy — — där glömde han icke sällan
melankolin, och drömde sig ung och säll i små harmlösa samtal med
Alin, den pikanta uppasserskan med de glada ögonen och
pannlockarne ända ned på näsan.

Här hade han kommit att tänka på att det alldeles ickw var tid för
honom att nu allaredan renoncera på lifsglädjen och bli gammal.
Hvarför skulle han det? Var han ej en man i sina bästa är, ståtlig,
vacker och ungdomlig?

Bara hålla sig rank och rak. Vårda sig med en viss noggrannhet,
liten smul svart kosmetique, en god frisör — — barberaren skulle få
en dusör om han ville göra sig möda med honom.

Också i sitt sätt att vara kunde man. Röra sig elegant — — sitta
med spänstighet, tala med ungdomlig lätthet, låta orden flyta ledigt.

Man skulle bara inte sjelf göra sig gammal så tänkte ingen annan
därpå.

Och han fick en stor, nyvaknad lust att vara med, och vara "som
folk". Vaka med de andra, äta med dem och dricka med dem, gå
med på allt, och into knussla.

Emellertid sökte han ej upp de fordna kamraterna, och de sågo

honom aldrig. De voro gamla de, stadgade familjefäder, dumme,
ensidige män, martyrer för grälande och fordrande hustrur,
hycklande en viss anständighet, som de dock ej höllo för stramt på
om de bara frestades som han.
 Han fick dock en hop nya vänner, någre bonvivanter som kommo
och foro och ständigt lefde lika gladt och sorglöst.

Det var till dessa flyttfoglar postdirektörn slöt sig. Och här fann
han sympati och glädje. De voro som han ett slags snyltgäster på sin
egen andra ungdom, hvilken de nu med god smak förtärde.

Med dem gick han så hela vintern om från Kleinehs till Opris, från
Opris till Societeten och från Societeten till Kapellet. Han blef
rödbrusig och pustande, läpparne antogo en rödgredlin färg och
blefvo fylliga och glänsande, han sken och blänkte, ögonen plirade
förnöjda och inspirerade då han ej hade sitt skof och gret eller var
högtragisk.

Hemmet var nu i ordning, gamlorna hade fått det helt nätt, men
far var kommen i vanan och var mest ute.

Han lefde nästan uteslutande på vigilans. När den lånade

penningesumman var slut kom det tragiska momentet, och det
räckte tills vännerna och den glada Alin tröstat honom en smula.

Det var en söt unge, som var skapad att med sitt muntra skämt
lifva upp en stackars melankoliker som han.

Och så var hon så olärd! Det låg en viss tjusning uti att bilda
hennes ande, att föra henne i "diktens lundar", med ett ord, att
civilisera henne.

Han gick till Kapellet på de otroligaste tider och där, bland flaskor
och glas, talade han med henne, deklamerade till och med ibland
Heine på svenska, och trodde sig hvärfva en själ för ljuset.

Men till nätterna gick han hem.

 Det var en afton, han hade suttit sen middagen, varit glad med
vännerna, läst upp för Alin en vers, eller två.

Så skulle han hem. Det var isande kallt ute, och inne hett som i ett
paradis. Usch så kölden bet, han fick hicka, blodet för honom åt
hufvudet, han blef så illa till mods där ute, jag mä väl aldrig ha
druckit för mycket? tänkte han.

Sä ropade han an en iswoschick. Det var knappt att han orkade

stiga i släden. "Kör", stammade han, "kör fort".

Kusken frågade något, men fick ej svar.

Så körde han.

Det gick med en fart, slängde från den ena rännstenen till den
andra och tog stöt i hörnen så släden skvättade högt upp.

Postdirektörn dinglade utan en smula hållning af och an där han

satt.
Han hickade våldsamt och kunde inte förstå hvarför det gick så
oroligt.
Hans tunga och oviga kropp beskref häftiga bågrörelser och vajade
allt
efter stötarne och slängarne.

De körde och körde.

"Hvart fan kör du?" ropade postdirektörn hest mellan sina

hickskof.

"Hvart skall jag då köra?" frågade iswoschicken med största ro.

 "Vet du inte det, din tusans karl?" röt han.

"Hvad skul' en stackars fan som jag veta när inte herrn vet sjelf
heller".

Postdirektörn tog af sig hatten. Han hade så förfärligt varmt om

hufvudet. Han tänkte efter. Målet för resan syntes honom så långt
borta, han hade totalt glömt namnet på villan där döttrarne väntade
honom i hemmet.

"Hvad heter det där förbannade lilla grå huset på andra sidan
långa bron?" frågade han med sväfvande röst, "vet du hvad det
heter?"

"Lappviken då?" Kusken småflinade.

"Nåja, det kan vara detsamma", lallade postdirektörn, "bara du kör

fort. Här har du en två mark, kör fort, jag har så hett så, och fryser
om fotterna".

Iswoschicken mumlade något, körde ett stycke och stannade

slutligen, framför Kleinehs Hotel.

Han steg ur, lunkade in i förstugan på hotellet och hviskado något

åt portvaktarn, och så hjelpte de tillsammans postdirektörn ur
droschkan och upp i ett af hotellets rum där man lemnade honom i
en god länstol framför skrifbordet.

Då uppasserskan om morgonen kom med famnen full af ved för

att elda släppte hon alltsammans ned af förskräckelse.

Där låg ett lik på golfvet, med ansigtet rakt uppåt, och munnen
vidöppen.
 Lampan brann och kastade ett underligt sken på dessa blåaktiga
och stela drag. Hela ena sidan var förvriden, och man kunde se hans
löständer i deras fogningar af glänsande guld.

Läkaren tillkallades, men där stod intet att göra. Han kunde blott
konstatera att döden inträdt redan för flere timmar sedan. Det var
slut, ohjelpligt slut.

7.

AFTONVANDRING.

Doktor Collin som varit ett år i Sverige och studerat vid Karolinska
institutet hade vid sin återkomst på våren gifvit en "bättre middag" å
Thölö för vännerna.

Den var nu slut och man hade skiljts för att gå hvar till sitt. En del
af kamraterna hade gått hem till fots, några hade tagit iswoschickar,
och andra hade hyrt sig båtar för att kajsaniemivägen komma till
staden.

Men man rymdes icke alla i de små, rankiga sluparna. Doktorn

sjelf hade stannat kvar med häradshöfding Ekholm, och de sutto nu
och pratade på stranden vid granbacken i väntan på att någon
fiskare i förbifarten skulle taga dem ombord och föra dem vidare.

Häradshöfdingen satt med hatten i hand och viftade efter myggor,

det var en ljum vårafton, stilla och skön, skogen stod mörk och
vacker bakom dem och bergen i sin gröna mosskrud speglade sig i
Thölöviken.
 Men ingen fiskarbåt syntes. Några pojkar metade löjor på andra
sidan, men de hade inga årar till sin båt, och svårt var det att skiljas
vid metspöna just i napptiden.

Det var behagligt att sitta här efter den bullersama middagen, tyst
och i frid med hela världen. Man hade skrattat och sjungit, ätit och
druckit tillräckligt, nu var den ro och frid stället ägde allt hvad deras
hjärtan begärde.

Häradshöfdingen var så innerligen nöjd, så nöjd att han nästan

kunde gråta. Han torkade sig ofta om pannan, och ibland suckade
han af förtjusning, suckade så djupt att några ömma tårar stego
honom ända upp i ögonen.

"Herre Gud, hvad det är härligt", sade han. "Bror Collin, hvad det
är gudahärligt! En sådan brulé, kära bror, och sådan madeira! Du vet
att jag aldrig dricker oblandadt, men en sådan madeira på en sådan
afton som denna och när man har sitt goda samvete, inte alltför
arga björnar, och sin religion! Herre Gud ändå, hvad lifvet är rysligt
trefligt, bror Collin".

Bror Collin satt och såg mäkta lugn ut. Han tålte en hel hop och
bringades icke så lätt ur fattningen. Vinet gjorde honom litet mer
öppen och öm än eljes, annars bar han det utmärkt.

"När jag tänker hvad som skett sen du for kan jag inte annat än
lyckönska mig som kommit helskinnad ifrån. Tänk på Fabritius som
dog i koleran, och lilla Elma den söta flickan i sina bästa ungdomsår.
Du kan tro att tante Lena sörjde. Och Wecklin som blef förd till
dårhuset — det är härligt, bror, att vi sluppit så godt undan, du och
jag".
 "Är han obotlig?" frågade Collin.

"Han hålls i cell och anses vara af de oregerligaste", svarade

häradshöfdingen, "men man kan ju inte veta. Och så den stackars
Skoliander som rymde ifrån hustru och barn och kassan, det var en
enfaldig människa, och som till ännu gick och sköt lifvet af sig, unga
karlen!"

"Det är bäst man inte tänker på det", förklarade Collin, "man bara
förstör sin matsmältning. Vill du ha en frisk cigarr?"

"Nej bror, nej, min är så gudomligt god du, man sugar som kyssar
af den, och så gå de straks till väders och bara lemnar en ljuflig
eftersmak! Bra inrättning de här cigarrerna! Ah!

"Bror Ekholm", — doktor Collin slog bort askan från sin cigarr och
såg åt annat håll, — "hvad hörs från Donners, har du varit där nyss,
hur må flickorna?"

Häradshöfdingen sneglade med en skälmsk blick på sin vän, men

som han icke var nog fysionomist att läsa annat än likgiltighet i hans
ansigte, tog han sjelf sin sentimentala ton och sade:

"Det är ju en faslig decadance i den familjen! Ett, rent elände — —

tänk dig bara två år tillbaka, den där afton till eksempel! Jag var kär
och du var kär, och hon var kär, lillan! Gubben var ung och glad
liksom du och jag, och nu ligger han där i grafven och multnar! Fy
tusan!"

"Ja, det var då det, tiden går! Nä, hur mår flickorna?"

"Jag var inte lite kär jag, den tiden. Och jag talte minsann med
mamma om henne, men mamma tyckte inte hon var vidare passlig,
och det var ju en lycka, en evig lycka".

"Visst var det det, men — hur må flickorna, vill du inte ut med
det?"

"Jag har inte varit där på länge".

"Hvarför? Skäms du att umgås med dem för att de blifvit fattiga?"

"Äå, into det, men, hon är ju alltid sjuk, du vet ju att hon into
stigit upp nu på två år…"

"Såå. Hvem sköter henne?"

"Miloff, och Ek. och Lundén, de ha besökt henne alla, men det är
något envist hon har, malaria eller hvad det är… hon blir visst lam".

"Hon är alltid sjuk", sade doktorn som för sig sjelf, "hysterisk och
halfgaln. Hon skulle ha varit ur folket, så hade hon nog botat sig
sjelf, med ett friskt lif på landet".

"Menar du hon bort bli gift?"

"Jag vet inte om det hade hjelpt", sade Collin, — "hon hade visst
inte anlag för trohet och huslighet".

Häradshöfdingen satt tyst. Han tackade i sitt sinne den goda

Guden att han sluppit af med henne i tid. Men hon var allt bra söt
när hon dansade. Så kvick, intagande och pikant när hon ville.

"Ja, poetisk var hon, lilla Luba", sade han, "en riktig elfva!"

"Hon hade nattmara", brummade Collin.

 Häradshöfdingen blef stött.

"Men du var ju lika kär som jag, din menedare", sade han, "och
skulle ha kastat dig i sjön för henne, vasa?"

"Inbilla dig dumheter, Ekholm! Jag har aldrig tänkt på Luba. Jag
var den tiden kär, det har du rätt i, — om jag nu öfverhufvudtaget
kan ta ett så öfverdrifvet ord som kär i mun — men, det var en bra
flicka jag beslutit mig för, icke den lilla eksentriska du valt till ditt
ideal. Jag menar Lina!"

Häradshöfdingen reste sig upp och satte hatten på hufvudet.

"Lina!"

"Ja Lina. Jag tycker om friskt folk. Jag vill into att mina barn ska'
ha ondt i arf, och jag tål inte pjunk och lättja. Det kan inte falla mig
in att ta' en läsflicka som ser röd och hvit ut utanpå, men inte håller
att ta' i. Jag vet hur ömtåliga kvinfolk äro, och jag tål inte
bleksotsplantor. Lina var sund till kropp och själ, och hade en hel
dosis kraft och lifslust.

"Och så skall jag säga dig en sak… jag tror into på skönheten! För
mig är den ingenting, om den inte är förenad med duglighet och
andlig och lekamlig hälsa, och det är den sällan om man ser till
tingens inre, som jag".

"Du dömer efter dina patienter, och det är tokigt, min bror".

"Nej — jag dömer efter balflickorna och supéflickorna. De där med

puder och pomada och löshår och brännhår! Och så ha de snörlif! —
Du vet inte hvad det vill säga! Alltnog, jag vill icke ha en
modejournal som mutar omdömet på dumt folk, jag vill ha en kvinna
som kan vara min hustru, kan vara mor till mina barn, kan sköta mitt
hus, vara värdinna i mitt hem, och som inte skämmer ut mitt namn
när hon kommer ut i världen".

"Men Collin, min bror, med ditt skönhetssinne! Jag trodde du var
särdeles svag för ungdom, och skönhet".

"Lina var tjugufem år då, och den åldern kallar jag ungdom, då
kan jag bedöma någotsånär hvad en persons fysik duger till. Och
hvad du säger om skönhetssinne kan jag bara svara på med att
underrätta dig om att hälsa är den bästa skönhet. Förresten — på en
bal kan det vara roligt att so en skönhet, inte i hemmet. Jag tycker
into om att dela med andra hvad jag har, och en skönhet är alltid
delbar. Hvarför friade du icke sjelf till Luba, eftersom du var så svag
för henne?"

Häradshöfdingen såg litet bsvärad ut, hans krage var alldeles för
styf och trång.

"Jaa, jag visste ju inte att det var något fel på henne… Kan du
säga mig hur sådant där afhjelpes? Ponera att hon ännu var frisk".

"Med uppfostran, min vän, och sträng tukt. Systrarne skämd alltid
bort Luba, fadren ännu mer. Hon skulle haft ordentlig eftersyn och
en sträng, god mor".

"Synd att modren dog så tidigt", utbrast Ekholm, "hon var nu

ändå, oaktadt alltihop, en god flicka, lilla Luba".

"Envis som synden är du, kära häradshöfding", mumlade Collin,

"som arfsybden. Nåja, god var hon och är! Stackars flicka, det finns
en hop af samma sort som hon öfverallt omkring oss såväl på gator
och gränder som i husen. De blir mer eller mindre olyckliga om de
lemnas åt sig sjelfva. — — Endast om de har föräldrars och
hemmens skydd som hon, kunna de rädda sig! Ah, det finns
hjeltinnor bland kvinnorna, min vän. De kunna stå emot, de kunna
vilja! De ha lärt att beherrska sig, det är hela saken. Af naturen äro
de ej mer englar än vi, inte en smula, det har min erfarenhet som
läkare sagt mig. Det är bara det att mödrarne, lagarne, lifvet, allt
hänvisat dem till försakelse, lärt dem sjelfbeherrskning, medan vi
redan af våra mödrar, och sen allt vidare fått i oss att vi, blott vi, ha
frestelser — som det inte är nödvändigt att söka öfvervinna. Och vet
du hvad som mest demoraliserar oss? Jo den smakliga fördom vissa
kvinnor ha, att det ä bäst att männen i sin ungdom riktigt fått rasa
ut.

"De önska sig ruiner — för att vara säkra på dem för framtiden,
utan att betänka att dåliga tendenser — — förgå icke, de upphöra,
men bara för en tid. Och de förstå icke att hvad som engång är
förstördt, aldrig mer kan restitueras.

"Ja bror, ibland äro kvinfolk — — vissa kvinfolk ena riktiga idioter!
Slappa åsigter, släpphändt moral. Hvad vi kunna göra utan att
komma i onåd — är otroligt. Ju värre — — dess bättre.

"Men sådan var icke Lina. Jag har talat med henne därom. Det är
en karaktär.

"Ibland är jag tacksam att hon gaf mig korgen! Jag kom på det
viset aldrig att se henne visa en svaghet. Jag tål inte svaghet. Det är
märkvärdigt att kunna uppoffra sin egen lycka för en annans som
hon för denna syster. Det är starkt! Det är stort! Jag kunde minsann
ännu engång gå och bli kär i henne, och det på allvar".
 Doktorn hade talat för sig sjelf, häradshöfdingen hörde icke på,
och skulle icke förstått honom om han hört.

Han var en i förstånd underlägsen natur, men god och finkänslig.

Han hade i allmänhet högst inskränkta vyer, hvarför det ansågs som
ett rent mirakel att han kunnat taga både studenten och kameralen
så han af sina välvilliga umgängesvänner kunnat avancera ända till
att få titeln af "häradshöfdingen". Hans mor var hans allt i allom,
hans föresyn, hans orakel.

Och af henne hade han ärft sin vänliga, finkänsliga natur.

De begge herrarne sutto länge tysta.

Slutligen stego de upp, gingo uppåt vägen och vände sina steg
mot bron, det fanns intet annat råd, nu måste de gå till fots, efter
där ingen båt kom.

Landsvägen gick i vackra bugter, foglar sjöngo i alla träd, folk

stodo på gårdarne och samtalade, här och där spelades på
dragharnionika, arbetstiden var förbi, och kvällsvardsrasten i den
sköna aftonen lockade alla ut ifrån de kvafva små rummen.

"Jag fick aldrig höra något ordentligt om Donners", sade ändtligen

doktorn, "hur är det nu?"

Häradshöfdingen hade blifvit som förvandlad. Collins förtroende

hade gjort ett eget intryck på honom. Han visste icke hur han skulle
uttrycka sig i en så delikat sak som denna.

"Donners bo borta bakom Nya kyrkan, de ha hyrt två små rum i

Kronohagen, i hörnet vid Nummers, du minns. Lina håller ihop allt,
hon syr och broderar och förtjenar på det, dessutom styr hon huset
och sköter den sjuka. Anna, du har väl hört att Anna tagit plats? Hon
är en slags värdinna ute hos barons på Irringe, och… men hvarför
tog du inte Lina… får jag fråga, om det med postdirektörn generade
dig, eller?"…

"Sådant kan into genera mig, tvärtom, sen hon slapp gubben var
det ju dubbel anledning för mig. Nej, jag fick mig en korg, eller
rättare två… hon ville inte ha mig!"

Häradshöfdingen blef allt mer häpen.

"Ville inte ha dig! Hon? Hvarför inte!"

"Tyckte into om mig, käre bror. Först fick jag ja af henne sjelf, men
så, dagen efter mitt frieri till fadren fick jag korgen. Hon hade
ransakat sig och pröfvat sig och kunde inte. När fadren dog friade
jag om, och fick samma svar. Hon kunde into. Nå, det är nu slut med
det. Jag hänger mig into. Det kommer väl en annan. Jag är alls into
svärmisk af mig. Och nu, ser du kosacken där, jag vill svära på att
han sofver på hästen. Passa på!"

De begge herrarbe gingo åt sidan. Kosacken satt värkligen och sof

på sin springare. Med slutna ögon, lugnt som i en sofstol följde han
alla hästens rörelser medan den i sakta lopp sprang den dammiga
landsvägen framåt. Kasernen syntes längst till venster. Och de båda
trötte vandrarne från Thölö sågo med glädje Arkadias gulgrå facad
icke alltför långt i fjärran.

Väl hunna till hufvudstadens vackra esplanad glömde de alla

mörka tankar och kunde i den bästa stämning äta en liten frugal
supé med brännvinsbord i Societeten.
 Den långa vägen hade gifvit god aptit.

8.

OM TIO ÅR.

I det lilla hemmet inne på gården tändes tidigt aftonlampan, och

rullgardin fälldes ned.

Fönsterna voro dagen om betäckta med täta hvita gardiner som

förmildrade dagern och utestängde luften, och den sjukas säng var
dessutom omgifven af en mörk skärm som förekom allt skarpt ljus,
hon lefde i en skymning som på snart tio år icke genomträngts af en
enda solstråle.

Allt i detta sjukrum hade i tidens lopp kommit att antaga ett eget
utseende, den sjuka ville ha det så, och man hade fogat sig efter
henne.

Möblerna voro nemligen alla helt mörka i färgen, och beklädda

med svart lasting. Kakelugnen, hvit i sig sjelf, var betäckt med ett
rynkadt, mörkgrått shirtingsstycke hvilket hade till ändamål att
dämpa det sken som kunde åstadkommas när solen någon gång
tittade in och kom de glansiga porslinskaklen att skimra i den sjukas
svaga ögon. Sängen däremot var bäddad i hvita lakan och kuddar,
endast täcket var svart, och stickadt i hvitt silke. Det hade engång
varit någonting helt annat och var gjordt af Lubas
konfirmationsklädning, den klädning, hvars vidd och längd då
utgjorde hennes stolthet, och som nu var blifvet till hennes
älsklingstäcke, det enda hon ville begagna.

Väggarne voro mörkgrå och dörren allena som låg så att Luba inte
kunde se den, var alltid glänsande hvit.

Förresten inte en prydnad.

Endast midt öfver sängen, så att den sjuka ständigt kunde se det
— ett kristusporträtt.

Den var ett utmärkt stålstick: en af dessa bilder där Frälsaren står
i en fotsid drägt på midten af taflan med utsträckta händer och ett
uttryck af oändlig mildhet. Målaren hade framställt en idealmänniska
i sublim skönhet, en engel iklädd mänsklig skepnad, allvarlig som en
apostel, i en drägt som en kvinnas och i långt, nedsvallande hår,
hvilket i regelrät krusade vågor vid akslarne bildade som en kappa.

Det var den sjukas afgud, denna bild. Hon lefde liksom med den,
för henne var den ej en tafla, det var hennes egen Gud, den Gud
hon älskade med hela sin lågande själ, den Gud hon dyrkade i sin
stränga fanatism, den Gud som blott om dagen, då hon låg med
öppna ögon var bilden af hennes Gud, men som, då hon slumrade
om natten, var en ande som stigit ned, som hade lif och som fanns
där framför henne så nära, så tätt invid att han kunnat nås af
hennes armar om hon blott vågade, om hon blott djerfdes!

Men hur skulle hon vågat? Hon, synderskan, det fordna

världsbarnet, det fåfänga, njutningslystna, kärlekstrånande
världsbarnet som nu funnit Jesus, och förstått att det var af
himmelsk kärlek han straffat henne med lamhet.
 Hur hade hon icke lidit dessa tio år efter fadrens död. Och dock
var ju allt af nåd.

Först febern och plågorna, i månader och i år. Och sedan en

kraftlöshet så stor att hon icke ens kunde tänka. Och åter plågor,
och oro, anfäktelser och strid.

Hur hade hon icke kämpat emot Gud! Hon hade i vredesmod
hånat och fördömt och hatat. Med den onda nerv af kraft som hon
hade kvar hade hon hatat den onde Guden som slagit henne så,
bespottat honom, den svage som icke kunnat göra hennes öde
ljusare för henne, hon hade stridit emot honom som en rasande,
föraktat hvart kallande ord ända tills hennes stund kom!

Det var på tredje vintern efter den förfärliga dag de kommit hem
med fadren. Farbror Mattias var på besök, — han sökte sig till
Helsingfors — och hade talat till henne. Han hade hållit en predikan
för den sjuka — en af sina kraftigaste.

Först i mildhet och kärlek. Men hon hade svarat honom på sitt
sätt, med sofismer och paradokser. Hvarför fick hon lida allt detta?
Hon hade ju intet ondt gjort, hon ville bara vara lycklig, hvarför hade
alla dessa oförtjenta lidanden kommit öfver henne, den oskyldiga,
som förresten alls inte var annorlunda än den samma Guden skapat
henne, som med ett ord just var sådan naturen lärt henne vara.

Då tog farbror Mattias bladet från munnen. Hvar fick han alla
dessa ord ifrån? Han visade henne att hon var en dålig natur, en
elak, egoistisk varelse, som i sitt lif aldrig gjort annat än ondt.

Och det oaktadt Försynen gifvit henne en stark själ. Trodde hon
icke hon hade fri vilja? Jo. Hon hade. Det var bara att vilja bli god.
Att döda sin onda lusta, att späka sitt kött, att rena sitt hjärta.

Farbror Mattias predikade väldeligen och använde sina ord så, att
de likt ris piskade den sjukas blödande själ. Han slog i ljungande
vredesmod, och han bearbetade henne med sin vältalighet så att
hennes egen magt krossades. Hennes synd och ondska stod
ändtligen klar för henne, och när onkel Mattias reste sig och gick
lemnade han efter sig ett förkrossadt, ett vaknande samvete.

Syster Lina som varit den tysta värkställarinnan af alla Lubas

önskningar, som fått lida mer än den sjuka sjelf utan att någonsin få
ett ord af erkännande eller tacksamhet, och som tvärtom varit det
ständiga föremålet för hennes dåliga lynne och missnöje med lifvet,
syster Lina var den första som fick veta miraklet: Luba förstod sin
synd, och ångrade, Luba längtade efter förlåtelse, efter frälsning,
efter nåd.

Och där kom en tid af häftig själaångost, af ny oro, syndaoron,

och af förtviflan! Dagarne voro en jemn suckan, nätterna ett enda,
skärande verop.

Linas lugna ord hjelpte icke. En dag beslöt hon att gå till den
gamle, gode och milde prest som konfirmerat Luba, för att bedja
honom komma.

Och han kom, kom ofta.

Hans täta besök lugnade, men förvissade ej Luba. Hon stred ännu.

Men en gång tog han med sig en "andans syster", en pietistisk

dam, från en viss sekt i Helsingfors läsarvärld. Det var en begåfvad
och eldig natur, hon hade något af sjelfva pastor Eklunds stränga
och hårda hand, men i ännu högre grad, och hade icke som denne
dessemellan en älskvärd hvardagssjäl som blott ibland kunde slita
sig lös och predika.

Fru Tudén var alltid iklädd andans vapen, hon hade aldrig ett
hvardagligt ord i sitt hvardagslif. Hon var alltjämt rustad med eld och
svärd, och det gnistrade om henne hvar hon gick, i kök och
barnkammare, i förmak eller i fattigmans stugor, alltid lika, alltid,
utan att hon förslappades eller blef mindre nitisk.

Hon tog Luba om händer. Där den prägtige farbror Mattias i ett
inspirationens ögonblick börjat, där fortsatte hon.

Lubas själ gick igenom skärselden. Men så klarnade det sakta,

småningom.

I stilla ödmjukhet böjde sig ändtligen den sjuka, gaf sig, bekände
och lofvade Gud.

Hon trodde.

En dag förklarades hon af systramenigheten som väckt. Den

gamle, milde pastorn hade icke menat det på det viset, men — det
var kanhända bäst såsom det nu var.

Nu hade således den sjuka ro och blef allt mindre plågsam för
Lina, som nu sjelf, nästan pinad till döds, annammade ordet och blef
ett stöd för systern som ännu stundom hade sina anfäktelser då fru
Tudén länge varit borta.

Man började vid samma tid att bedja för Luba i menighetens
bönehus.
Söndag efter söndag, i månader och i år.
 Hon fick ett visst rykte i staden. Den förr så koketta Luba Donner
som blifvit lam och legat i flere år, hon hade nu blifvit troende. Och
man fick allmänt mer sympati för henne; ifrån att hon lefvat alldeles
oförmärkt med Lina blef det nu något helt annat. Man började
observera henne… och visa henne stort intresse, besöka henne, och
sända henne presenter.

Än fick hon blommor, frukt och delikatesser, än i sammetsband

inbundna religiösa böcker. — En dag kom den stora kristusbilden i en
vacker ram af svart träd med guldkanter.

Luba kunde på flere dygn icke slita sig ifrån den. Hon hade den i
sina armar eller ställde den mot väggen så hon kunde taga på den
med händerna.

Den blef hennes afgud så småningom — utan att hon sjelf anade
det. Det var ju hennes frälsare, hennes brudgum, han som dött för
hennes synder och ändå lefde, han som fördömt henne, och sedan
så fullt förlåtit, att han nu älskade henne.

Ja, han älskade henne. Hon kände det. Hon hade ju varit som
vansinnig förr då hon ej förstått hans rop, ej igenkännt hans röst.

Liksom hon förr i en slags balyra låg och lyssnade till sin demon i
drömmarne, så låg hon nu långa stunder i ett tillstånd af
hänryckning öfver sin brudgum, sin frälsare, sin återlösare!

Och till honom förtrodde hon sina lidanden, med honom lefde hon
i innerligt förbund, hängifvande sig med sin alltid upprörda,
passionerade själs hela glöd, i en fantastisk världsförgätenhet som
gjorde henne lycksalig.
 Och åren gingo i frid, sommar och vinter lika, endast att lifvets
enformighet oftare än förr stördes af vänliga människors
uppmärksamheter.

Luba var nu sjelfva mildheten. Med en engels tålamod led hon

dagarnes plåga och enslighet. Två gånger i veckan kom pastorn och
läste, fru Tudén och någon af hennes "systrar" kommo också ofta
nog, äfven farbror Mattias och moster Thilda visade sig ibland, han
hade fält tjensten och bodde nu i Helsingfors, men — hans stora
predikoskof kom icke mer på honom hos Luba, hon var ju nu väckt
och omvänd, troligen en bättre kristen än han sjelf och hade fått det
rätta sinnelaget; nu var det ju intet mer att säga, menade onkel, och
teg stilla.

Han prisade i sitt sinne Guds vägar och njöt sina bättre dagar i
den lilla prestgården på Robertsgatan vid sidan af sin alltjemt frodiga
och arbetande hustru och de yngsta af barnen.

Luba blef svagare. Hon hade nu legat i snart elfva år. Om nätterna
måste hon vändas, det kunde hon ju icke sjelf.

Man försökte att anskaffa en sjuksköterska, men det blef för dyrt.
Och
Lina orkade ej mer, hon kunde vara uppe hvarannan natt, men icke
hvarje.

En dag kom fru Tudén med några helt unga flickor som fingo vara
med om "bönen" i fröken Donners sjukrum, och som sedan erbjödo
sig att hvar i sin tur vaka en natt hos den sjuka.

Och det gjorde de. De inlärdes att räcka henne medicinen, att läsa
henne till sömns och att fram på natten vända henne i lakanen.
 De unga flickor som gjort detta lilla barmhärtighetsvärk fingo först
i sina hem och sedan ute i sällskapslifvet ett visst anseende. Man
beundrade deras allvarliga riktning, deras ömma hjärtan, och
skänkte dem ett intresse som smickrade dem.

Det blef snart ett mode att vaka hos fröken Donner. Stadens
förnämsta damer gjorde henne sina besök, och bådo som om en nåd
att deras döttrar finge komma och vaka.

Med ett leende tackade Luba, och Lina måste emottaga alla dessa
ovana vakflickor som gjort stora ansträngningar att sofva hemma på
förmiddagen för att utan stimulans af dansmusik, ljus och kavaljerer
kunna vaka en natt, hon måste instruera dem och öfvervaka dem,
hjelpa dem och tvinga dem att "en liten smula luta sig på soffan",
medan hon sjelf åtog sig den gamla sysslan som de alls icke dugde
till.

Det var en vinter afton. Någon ringde på. Der kom en af de unga
sjukvaktarinnorna, den sjuttonåriga fröken Ida, öfverste Stens dotter,
följd af betjenten som bar hennes morgonklädning och en korg med
frukt samt några buteljer äkta vin.

Hon skulle först värma sig hos syster Lina, innan hon kom in. Med
ängsliga steg gick hon fram och neg för Lina, gick så åter till dörren
och satt där, nästan som en supplikant, med klappande hjärta,
inandande denna instängda, heliga luft med hvilken hon tyckte man
insöp idel gudsfruktan och rena, höga tankar.

Lina var ifrigt sysselsatt att vid kakelugnen värma oljedukar för
den sjuka hvars liggsår måste skötas med största försigtighet och
noggrannhet.
 Den unga flickan såg på henne med den undran och nyfikenhet
man kunde tänka sig att hon kunnat egna en eremit, eller någon
uppenbarelse från en annan värld.

Lina fick ej straks tid att tala med den nykomne, hon såg henne
knappt, så upptagen som hon var.

Men snart gick hon till henne, sade några tacksama och vänliga
ord, klappade hennes rosiga kind, och frågade henne en smula om
hennes hem och hemförhållanden.

Den unga flickan rodnade och svarade nästan ohörbart, allt under
det hon fortfor att med vördnad betrakta fröken Donners syster.

Slutligen tog hon från fickan ett bref och räckte det till Lina.

"Det är från mammas kusin, doktor Collin", sade hon, "han har
varit utrikes nu i mer än tio år, och när han fick höra att jag gick hit i
natt, så skref han det här".

Linas bleka ansigte blef blodrödt då hon under lampan såg

utanskriften på det lilla brefvet. Men rodnaden på hennes kinder
slocknade snart igen, och hon läste med ett litet svagt leende dessa
ord:

Till Lina!

Ännu är du på samma plats, och ännu är din syster sjuk. Nu vill

jag se er. Mitt rykte som specialist i hennes kasus skall berättiga
mig återinträdet i edert hus. Det är ju möjligt jag kan vara eder,
eller åtminstone henne till någon nytta. Ja, jag kommer nu lugnt då
ju elfva år gått sen jag sett eder båda.
 Arthur Collin.

"Han kommer i öfvermorgon eller i morgon", sade den unga

flickan.

Lina svarade icke. Hon fällde ned rullgardinen och tände

nattlampan. En tår trillade henne långsamt ned för kinden.

9.

HELGONET.

Snart var man färdig, natten tillstundade och vakan kunde

begynna.

Den unga flickan hade ljudlöst iklädt sig sin Morgonklädning och
ett par filtsockor, hon kunde gå in.

Lampan lyste matt på andra sidan af skärmen inom hvilken den

sjuka låg, en stor och obekväm hvilstol stod bredvid bordet, och
några slitna böcker i svarta band voro radade mellan droppflaskor,
pilleraskar och en bundt charpie i en korg.

Lina tog den fremmande vid handen och förde henne till sängen.

"Här är fru Stens unga dotter som vill göra oss den tjensten att
vaka här i natt, — hon heter Ida!"

Den sjuka slog opp sina ögon, "god afton" sade hon matt och
stack fram sin hand, en mager men välformad hand, så hvit och
späd som ett barns.

Den unga flickan neg. Först småningom kunde hon urskilja den
sjukas anletsdrag. Hon såg ett blekt, fint ansigte, tvenne stora ögon
hvilka ännu hade glöd, och hvilkas vackra form hon straks
uppfattade. Munnen var stor och såg sträng ut, öfre läppen som var
alltför korrt visade hennes långa gula tänder, man nästan trodde att
hon aldrig skulle kunna le… . "Tack för er godhet", hviskade fröken
Donner, "det gör så godt att få emottaga godhet, det är en Guds
nådegåfva, tack!"

Så slöt hon ögonen, och handen föll ned på täcket.

Som en ljuf musik ljöd i den fremmandes öron denna stilla och
melodiska röst som liksom sjöng ut sin hälsning. Den unga flickan
hade ett utprägladt sinne för välljud och intet yttre behag gjorde så
djupt intryck på henne som en vacker talstämma.

Hon ansåg fröken Donner vara en helig. För henne var hon
ingenting mindre än en människa. Där låg hon alltså framför henne,
denna engel ifrån himmeln, denna Guds utkorade, som ingen
nalkades utan med en helig rysning, denna nästan förklarade ande
som händelsevis antagit en smula kropp och nu, höljd i sina hvita
klädstycken, var till för att lära människorna tålamodets ädla konst,
för att visa dem hvad den kan bära som har tron…

Allt var tyst i rummet, man hörde blott det sakta suset från
lampan som brann dåligt på bordet bakom skärmen.

I andra kammarn sysslade Lina ljudlöst, kanhända bäddade hon

sin säng och lade sig.
 Den unga flickan trodde att den sjuka sof.

Med klappande hjärta stod hon vid sängen och betraktade henne.
Hon andades bäfvande denna heliga luft, säll att hon fick stå där och
vaka öfver den hon ansåg så stor, den som kunnat så bära lidandets
börda, som liksom tagit sjelfva frälsarens kors på sig.

Hon stod och stirrade, minuterna gingo, en halftimme förflöt.

Kring den sjukas hufvud som låg mot kuddarne bildades, tyckte
hon, som ett sken, det var en gloria af strålar, af röda ljusstrålar som
likt en krans omgaf hennes ansigte.

Hennes halföppna mun rördes… var det en bön hon hviskade, eller
talade hon kanske med en annan, osynlig engel.

Den unga flickan sjönk på knä på golfvet, knäppte sina händer,

och lät sitt hufvud sjunka mot sängkanten. Hon tyckte sig aldrig förr
ha kännt något så upplyftande. Icke ens vid altaret. Och hon bad
och biktade. Här, vid denna sjuksäng beslöt hon att hädanefter bli så
god hon kunde, att hålla sitt hjerta rent, och obesmittadt af världen,
att göra allt att vara Gud behaglig. Och hon lofvade sig själf så
mycket, hennes uppsåt skulle blifva de bästa, hennes lif skulle bli
sådant som Gud ville det… hon skulle aldrig mer dansa, aldrig mer
fladdra så tanklöst om med sina jemnåriga. Nej, aldrig.

Hvarför? Det gjorde hon sig ej reda för.

Hon visste intet om fröken Donnors förflutna lif, hon tänkte icke på
huruvida hon någonsin ens varit som andra, hon trodde blott hon var
en engel, och uppgick reflektionslöst i denna ena stämning som tog
henne som ett rus.
 Plötsligen spratt hon till, en hand lades sagta på hennes hufvud.

Hon blickade förskräckt upp, med ögonen yrvakna stirrade hon på

den sjuka.

"Vill ni läsa något, min kära lilla syster?" frågade fröken Donner.

"Ja!" Hon kysste entusiastiskt handen, steg opp och gick till
bordet.

"Men hvad?"

"Läs i bibeln, hvad som helst, hvad ni träffar på då ni slår upp. Det
finns bara guld i den boken…"

Den unga flickan satte sig så att hon på en gång kunde se den
sjuka, och dock läsa, stilen i den gamla bibeln var stor och tydlig,
och så hade hon så goda, unga ögon.

Hon slog upp i midten ungefär, och började med tydlig röst läsa
det första hon fick ögonen på:

"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppväcken min

kära, eller omvaken henne till dess henne sjelf lyster…"

"Läs sakta" — bad den sjuka — "det är en underlig stark röst ni

har."

Den unga flickan hostade litet, tog saktare på det, och fortsatte:

"Ho är denna som uppkommer ifrån öknene och stöder sig på min
vän? Under äppleträdet väcker jag dig — der din moder dig födt
hafver; der hon som dig födde med dig legat hafver."