Location via proxy:   [ UP ]  
[Report a bug]   [Manage cookies]                

DECT, Digital Enhanced Cordless Telecommunications[1] (fram till 1995 uttytt som Digital European Cordless Telecommunications), är en standard för sladdlösa (engelska: cordless) telefoner. Benämningen DECT kommer från det europeiska standardiseringsorganet ETSI och är numera i många länder synonymt med sladdlösa telefoner för hemmabruk.

DECT-telefon med lur (handenhet) och basstation som även inkluderar batteriladdare.

Historik

redigera

DECT har en liknande historia som GSM. Båda är digitala lösningar för trådlös telefoni, och båda har standardiserats av ETSI. I fallet DECT togs standarden fram 1988, och den fastställdes 1992.

Under tidigt 1980-tal spreds de första analoga sladdlösa hemmatelefonerna från fabriker i Östasien till europeiska butiksdiskar. Problemen med analoga system inkluderade brus och risk för avlyssning, vilket ledde den vidare sladdlösa utvecklingen i digital riktning. 1987 hade två tidigare digitala teknologier utvecklats – den brittiska CT2-standarden och den svenska CT3-diton. Det europeiska standardiseringsorganet beslöt att utveckla en gemensam standard baserad på fördelarna hos dessa två, vilket januari 1988 kom att konkretiseras som DECT.[2] Benämningen DECT finns beskriven i ETSI-standarden ETS 300.175, där den första utgåvan av standarden härrör från 1992. DECT är ETSI:s näst mest framgångsrika standard, efter GSM.[3]

År 2011 användes DECT-standarden i 73 procent av världens sladdlösa telefoner för hemmabruk. Fram till år 2011 har uppskattningsvis 800 miljoner DECT-telefoner tillverkats, och antalet ökar med 100 miljoner per år. DECT-standarden har introducerats i minst 110 länder. USA introducerade DECT-standarden 2005, och man är numera en av de största växande DECT-marknaderna. En av de största marknaderna som ännu inte anammat DECT är Japan, där man istället använder den egna standarden PHS.[3]

Tekniken

redigera

DECT har en räckvidd på cirka 50 meter inomhus och 300 meter utomhus. Maximal överföringshastighet av data är 384 kbit/s per frekvenskanal (se också FDMA nedan).

För att utöka interoperabiliteten mellan tillverkare har specifikationerna GAP och CAP tagits fram där CAP ger möjlighet för bland annat överlämning mellan basstationer (eng.: roaming) och även under pågående samtal (eng.: external bearer handover).

DECT använder sig normalt av tio frekvenser uppdelade i tjugofyra tidsluckor. De första tolv används för upplänk från portabel part till fast part. De sista tolv används från fast part till portabel part. Tidsluckorna för upp- och nerlänk används så att portabel som sänder i en tidslucka får svar från fasta sidan exakt tolv tidsluckor senare.

Det finns många utbyggnader av DECT-standarden, där GAP är vanligast. Den nya CAT-iq-standarden använder sig av två sammanhängande tidsluckor för bättre ljudkvalitet.

Tekniska data

redigera
  • Frekvens 1880–1900 MHz (Europa)
  • Kanaler: 120 (full duplex)
  • Duplexmekanism: TDD (eng.: Time Division Duplex) med 10 ms fönsterstorlek
  • Multiplexeringsmekanism: FDMA med tio bärarfrekvenser samt TDMA med 2 × 12 platser
  • Modulation: Digital GMSK (eng.: Gaussian Minimal Shift Keying)
  • Uteffekt (Under samtal): 10 mW i genomsnitt, med topp på 250 mW
  • Talkodning: 32 kbit/s ADPCM
  • Trafikkapacitet: 10 000 Erlang / km² / våningsplan

Tillverkare (urval)

redigera

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ DECT Forum. Läst 22 oktober 2012. (engelska)
  2. ^ "What is DECT? Some answers ...". Dectweb.com, 2007. Läst 22 oktober 2012. (engelska)
  3. ^ [a b] "DECT". Arkiverad 17 oktober 2007 hämtat från the Wayback Machine. Etsi.org. Läst 22 oktober 2012. (engelska)