Location via proxy:   [ UP ]  
[Report a bug]   [Manage cookies]                
Hoppa till innehållet

Sven Nilsson (naturforskare)

Från Wikipedia
Sven Nilsson
Född8 mars 1787[1]
Asmundtorps församling[2][1][3]
Död30 november 1883[1] (96 år)
Lunds stadsförsamling[4][1]
BegravdÖstra kyrkogården, Lund[5]
Medborgare iSverige
Utbildad vidLunds universitet
SysselsättningAntropolog, zoolog, universitetslärare, ornitolog, förhistoriker, präst[1], arkeolog[1], paleontolog
Befattning
Museidirektör
ArbetsgivareLunds universitet
MakaElisabet Cecilia Berg
(g. 1824–)[1][3]
BarnNils Johan Nilsson (f. 1825)[6]
Tora Maria Nilsson (f. 1826)
Lars Gabriel Nilsson (f. 1833)[7]
Ida Nilsson (f. 1840)[8][9][3]
Redigera Wikidata
Sven Nilssons byst i parken Lundagård i Lund.
Sven Nilssons grav på Östra kyrkogården i Lund.

Sven Nilsson, född 8 mars 1787 på gården Alfastorp i Asmundtorps socken i Skåne, död 30 november 1883 i Lund, var en svensk naturalhistoriker. Han var professor i Lund 1832–56 och brukar kallas den svenska ornitologins fader. Dessutom var han en banbrytande arkeolog.

De tidiga åren

[redigera | redigera wikitext]

Sven Nilsson var det yngsta av sex barn till bonden Nils Nilsson och Tora Svensson. Efter ett antal år flyttade familjen några mil norrut till Lilla Ryckeltofta, där den unge Sven Nilsson började jaga småvilt med flintlåsbössa och snara tättingar om höstarna. År 1806 började han studera till präst vid Lunds universitet men zoologiprofessorn Anders Jahan Retzius, som var lärjunge till Linné, övertygade honom om att i stället studera naturalhistoria. Nilsson skrev en uppsats om däggdjurens systematik, blev 1811 filosofie magister och 1812 docent i naturalhistoria vid Lunds universitet.

Zoologen och ornitologen

[redigera | redigera wikitext]

År 1814 publicerade han avhandlingen Analecta Ornithologica som behandlar Skånes "motacillor", vilket på denna tid inte bara innebar ärlor utan även sångare, och "brockfåglar" vilket är ett äldre namn för vadare. Detta var Sven Nilssons första ornitologiska arbete och bland annat beskrev han "den hökfärgade sångaren", det vill säga höksångare för första gången som en i Sverige förekommande fågel.

Med ett stipendium av greve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister kunde Sven Nilsson resa till universitetet i Köpenhamn för en längre tids studier och han reste även till Vallox-Säby utanför Uppsala för att studera Gustaf von Paykulls naturaliesamling, som då var den största svenska samlingen av djur och insekter.

Resultatet av hans forskning blev Ornithologica suecica, som trycktes i Köpenhamn 1817, med illustrationer av ritmästaren vid Lunds universitet Anders Arvidsson. Fyra år senare utgavs en avslutande del.

Den 23 april 1816 gav sig Sven Nilsson ut på en resa norrut i Skandinavien för att genomföra ornitologiska studier. Anteckningarna från denna resa lät han publicera först 60 år senare. Han reste från Lund upp längs västkusten till Kristiania, fortsatte genom Hedemarken och Gudbrandsdalen mot Dovrefjäll. Sedan vidare till Trondheim och upp längs kusten till resans nordligaste punkt Bodø. Hemresan gick först tillbaka till Trondheim och sedan till Dalarna och avslutades i Uppsala. Under denna resa beskrev han bland annat gransångaren för första gången i Skandinavien.

Han påbörjar sitt samlingsverk Skandinaviens fauna 1820 med det första bandet med underrubriken Handbok för Jägare och zoologer som innehåller beskrivningar av däggdjuren på Skandinaviska halvön. 1824 ges bandet Svensk Ornithologi eller Beskrifning öfver Sveriges Foglar ut, som är den första utgivna handboken i Sveriges ornitologi. De två volymerna med titlarna Foglarna I & II, som anses vara de klassiska volymerna, är den omarbetade tredje utgåvan som gavs ut 1858. Amfibierna utkom 1842 och Fiskarne 1852–55. Många av de folkliga namn som Sven Nilsson valde att använda i dessa böcker blev sedan de vedertagna fågelnamnen i Sverige.

År 1828 blev Nilsson chef för Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och spelade stor roll när det flyttades till nya lokaler vid Drottninggatan. Redan 1832 återvände han emellertid till Lund för att tillträda en professur i zoologi, vilken han innehade till 1856. Förutom sin forskning utvidgade och moderniserade han de zoologiska samlingarna i Lund. Målet var att inneha alla arter av svenska ryggradsdjur samt representanter för viktigare utländska grupper.

1838 lät Nilsson prästviga sig och fick samma år som personligt prebende Västra Nöbbelövs och Skivarps regala pastorat.[10] Nilsson invaldes 1821 som ledamot nummer 390 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Paleontologen

[redigera | redigera wikitext]

De första paleontologiska studier som Sven Nilsson genomförde var av fossil han fann i skånska kalkavlagringar. År 1827 gav han ut Petrificata suecana formationis cretaceæ. Nilsson samlade även in stora mängder fossila skelett ur Skånska torvmossar och beskrev växtfossil från skånska stenkolsbildningar.

I andra upplagan av Skandinaviens fauna lade han fram en redogörelse för sina glacialgeologiska undersökningar. I en föreläsningsserie i Stockholms samma år, Sverige och dess inbyggare före den historiska tiden, framställde Nilsson en glacialteori om att landhöjningen var orsaken till temperatursänkningen. Här lade han även fram arkeologiska data för olika djurarters invandirningshistoria och deras utbredning under olika historiska perioder.[11]

Arkeologen

[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av Nilssons ornitologiska studier forskade han om naturahushållningens utveckling, vilket ledde in honom på ämnet arkeologi. Han hade studerat för den franske paleontologen Georges Cuvier, vilket han hade nytta av då han försökte fastställa hur forntida artefakter av sten och ben hade använts och sluta sig till hur jakt och fiske gått till under förhistorien. Nilssons banbrytande bidrag till den arkeologiska forskningen var att han förespråkade läsning av moderna etnografiska skildringar av lågtekniska kulturer för att fastställa hur forntida redskap hade använts, i stället för att som tidens humanistiskt orienterade antikvarier försöka läsa sig till detta hos Snorre Sturlasson och andra medeltida isländska författare. Nilsson tog här konsekvenserna av geologins nya rön: det fanns en mycket lång förhistorisk period som inga äldre skriftkällor kunde ge något besked om, och han lade grunden till den internationellt jämförande arkeologin. En av Nilssons teorier var att befolkningsökningen hade varit den viktigaste orsaken till att skandinaviska jägar- och samlarfolk tvingades bli boskapsskötare och därefter jordbrukare. Mellan åren 1838 och 1843 utkom i fyra delar hans viktigaste arkeologiska arbete, Skandinaviska nordens urinvånare. Arbetet översattes till engelska 1866. Fastän argumentationen vilar på kraniologiska iakttagelser av ett ytterst litet material och en jämförelse mellan gånggrifter och eskimå-igloos[12] brukar han anses som den svenska antropologins fader.[13]

Trettio år efter första utgåvan utkom en ny utgåva, där han inkorporerade en högst personlig teori, som gick ut på att bronsåldern var ett resultat av fenicisk koloniation. I en närmast av Olof Rudbeck inspirerad forskning ansåg han sig ha funnit spår av Baalkult.[14]

I boken Fenisiska Kolonier i Scandinavien (1875) skriver Sven Nilsson: I af den 8:de Mars 1862, har jag yttrat min öfvertygelse att de till (äldsta) bronsperioden hörande hos hos förekommande fornsaker icke blott äro af feniciskt ursprung, utan äfven att folk af denna stam, med fenicisk religion, från början sjelfva fört dem hit.. Dessa teorier framförde han även i Skandinaviska nordens ur-innevånare.[15] Teorierna mötte dock ett ganska svalt mottagande, och avfärdades ganska snart: Oscar Montelius skrev 1877 Antagandet förefaller oss också så föga sannolikt, att det närmar sig det omöjliga.[16]

Arvet

[redigera | redigera wikitext]

Sven Nilsson dog den 30 november 1883 efter mer än 70 års forskning. Han ligger begravd på Östra kyrkogården i Lund.[17] Hans efterlämnade arkiv finns på Lunds universitetsbibliotek.

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f g] Sven Nilsson, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 8098, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ Asmundtorps kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13012/C I/2 (1780-1812), bildid: C0063690_00027, sida 34, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, läst: 15 juni 2019.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c] Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1880, Riksarkivet, läs onlineläs online, läst: 7 september 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/LLA/13254/F I/6 (1878-1886), bildid: 00106274_00238, död- och begravningsbok, läs onlineläs online, läst: 15 juni 2019, ”285,Nov,40,Dec,7,1,,Nilsson Sven”.[källa från Wikidata]
  5. ^ Svenskagravar.se, läs online, läst: 15 juni 2019.[källa från Wikidata]
  6. ^ Carl Sjöström, Skånska Nationen 1833-1889, 1904, s. 100, läs onlineläs online, läst: 1 september 2021.[källa från Wikidata]
  7. ^ Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13254/C I/8 (1826-1848), bildid: C0067256_00147, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, läst: 1 september 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13254/C I/8 (1826-1848), bildid: C0067256_00276, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, läst: 7 september 2020.[källa från Wikidata]
  9. ^ Ida Göthilda Nilsson 1840-02-07 — 1920-12-24 Konstnär, skulptör, självlärd arkeolog och folkminnesdokumentör, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon-id: IdaNilsson, läst: 7 september 2020.[källa från Wikidata]
  10. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1162 
  11. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1162-63 
  12. ^ Nicklasson, Påvel (2011). Sven Nilsson och Den Skandinaviska Nordens Ur-invånare. http://kulturarvsdata.se/raa/dokumentation/bd43686a-e193-4832-aeae-ea34defed1de. Läst 11 januari 2020. 
  13. ^ Ebba During, Osteologi. Benens vittnesbörd. Arkeo-förlaget: Gamleby 1992, s. 14
  14. ^ A History of Scandinavian Archaeology, Ole Klindt-Jensen. London, 1975
  15. ^ Skandinaviska nordens ur-invånare - ett försök i komparativa Ethnografien, Sven Nilsson, Lund 1862.
  16. ^ Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, band 1 s. 99, Oskar Montelius.
  17. ^ Begravda i Sverige, CD‐ROM, Version 1.00, Sveriges Släktforskarförbund.: Nilsson, Sten

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Carl Adolph Agardh 		Inspektor för Skånska nationen
1835-1842 		Efterträdare:
Johan Henrik Thomander
Företrädare:
Carl Johan Hill 		Rektor för Lunds universitet
1845-1846 		Efterträdare:
Johan Wilhelm Zetterstedt


Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sven_Nilsson_(naturforskare)&oldid=55176068”