3 Juno
- För andra betydelser, se Juno (olika betydelser).
3 Juno | |
Upptäckt[1] | |
---|---|
Upptäckare | K. L. Harding |
Upptäcktsplats | Lilienthal |
Upptäcktsdatum | 1 september 1804 |
Beteckningar | |
MPC-beteckning | 3 Juno |
Uppkallad efter | Juno (gudinna) |
Småplanetskategori | Asteroidbältet Juno-asteroid[2] |
Omloppsbana[3] | |
Epok: 27 augusti 2011 | |
Aphelium | 3,352758478 AU 501 565 529 km |
Perihelium | 1,9895904 AU 297 638 480 km |
Halv storaxel | 2,671174421 AU 399 602 005 km |
Excentricitet | 0,25516269 |
Siderisk omloppstid | 1 594,60014 d (4,37 år) |
Medelomloppshastighet | 18,206 km/s |
Medelanomali | 122,32354° |
Inklination | 12,980863° |
Longitud för uppstigande nod | 169,91026° |
Periheliumargument | 248,18736° |
Fysikaliska data | |
Dimensioner | 290×240×190 km 233,92[3] km |
Massa | 1,81±0,40×1019[4]kg |
Medeldensitet | 2,7 g/cm³ |
Siderisk rotationsperiod | 7,2095[5] h |
Axellutning | 27°[5] |
Polekliptisk latitud | 103°[5] |
Polekliptisk longitud | +27°[5] |
Albedo | 0,2383[3] geometriskt |
Yttemperatur | Medel: ~163 Max: 301 |
Spektraltyp | S |
Absolut magnitud (H) | 5,33 |
3 Juno var den tredje asteroiden som upptäcktes. Upptäckten gjordes av den tyske astronomen Karl Ludwig Harding, den 1 september 1804 med hjälp av ett teleskop med endast 50 mm öppning. Den gavs namnet Juno efter gudinnan Juno, som var den största gudinnan av alla i den romerska mytologin.[6]
Juno står för ca 1,2% av all massa i asteroidbältet och den är huvudasteroiden i Juno-gruppen.[2] Juno är en typisk S-asteroid. Infraröda bilder visar att den har en krater på nästan 100 km i diameter.[7] Jämför det med att Juno själv har en genomsnittlig diameter på 230 km.
Fysiska egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Vid studier av den ovan nämnda stora kratern har det framkommit att den troligen har bildats ganska nyligen. Den avslöjar dessutom att asteroidens skorpa innehåller olivin och pyroxen.[8]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ "Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (1)–(5000)", IAU, Minor Planet Center. Läst 30 januari 2009
- ^ [a b] ”AstDyS 3 Juno” (på engelska). https://newton.spacedys.com/astdys/index.php?pc=1.1.6&n=3. Läst 16 juli 2020.
- ^ [a b c] ”JPL Small-Body Database Browser on Juno” (på engelska). NASA, JPL. Arkiverad från originalet den 8 september 2011. https://web.archive.org/web/20110908132927/http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi?sstr=3. Läst 30 augusti 2011.
- ^ Yu. Chernetenko. ”Masses and densities of minor planets”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2011. https://www.webcitation.org/5ywHgN5wF?url=http://www.ipa.nw.ru/PAGE/DEPFUND/LSBSS/engmasses.htm. Läst 23 september 2008.
- ^ [a b c d] M. Kaasalainen (2002). ”Models of Twenty Asteroids from Photometric Data” (PDF). Icarus. sid. 159, 369-395. doi: . Arkiverad från originalet den 16 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080216072340/http://www.rni.helsinki.fi/~mjk/IcarPIII.pdf. Läst 13 september 2008.
- ^ Lutz Schmadel (1992) (på engelska). Dictionary of Minor Planet Names, Volym 1. Springer Verlag, Berlin. sid. 13. ISBN 3-540-00238-3. https://books.google.se/books?id=aeAg1X7afOoC&pg=PA13&dq=3+Juno&hl=sv&sa=X&ei=_tzNUqzXHoX_ygOV5YCgBQ&ved=0CEAQ6AEwAg#v=onepage&q=3%20Juno&f=false. Läst 27 april 2015
- ^ ”CfA Press Release Images”. Arkiverad från originalet den 4 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080704025726/http://cfa-www.harvard.edu/press/pr0318image.html. Läst 10 september 2008.
- ^ Sallie Baliunas, Robert Donahue, Michael R. Rampino, Michael J. Gaffey, J. Christopher Shelton and Subhanjoy Mohanty (maj 2003). ”Multispectral analysis of asteroid 3 Juno taken with the 100-inch telescope at Mount Wilson Observatory”. Icarus. sid. Volume 163, Issue 1, Pages 135-141. doi:. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0019103503000496?via%3Dihub.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Diagram över omloppsbanan för 3 Juno från NASA Jet Propulsion Laboratory (JPL)
|
|
|