Atelerix
Atelerix | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Däggdjur Mammalia |
Ordning | Äkta insektsätare Eulipotyphla |
Familj | Igelkottdjur Erinaceidae |
Underfamilj | Igelkottar Erinaceinae |
Släkte | Atelerix |
Vetenskapligt namn | |
§ Atelerix | |
Auktor | Pomel, 1848 |
Arter | |
se text | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Atelerix är ett släkte i underfamiljen igelkottar med arter som förekommer i Afrika och södra Europa.
Systematik och utbredning
[redigera | redigera wikitext]Släktet omfattar fyra arter:[1][2]
- Afrikansk pygméigelkott (Atelerix albiventris) - förekommer i hela centrala Afrika från Senegal och Sudan till Zambia.
- Atelerix frontalis - lever i södra Afrika från Angola och Zimbabwe till Sydafrika.
- Spansk igelkott (Atelerix algirus) - förekommer i norra Afrika (Marocko och Libyen) och i Spanien vid Medelhavets kustlinje, den blev av människan införd i Frankrike och på Kanarieöarna.
- Atelerix sclateri - förekommer i norra Somalia.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Atelerix har på huvud och rygg korta taggar som vid roten och spetsen är vita och i mellersta delen bruna eller svarta. Skillnader mot släktet Erinaceus består i arternas jämförelsevis ringa storlek, en ljusare pälsfärg på kroppens undersida och olika detaljer i skallens, tändernas och tårnas uppbyggnad. Arterna i släktet Atelerix har en kroppslängd mellan 17 och 23 cm (svansens längd är 2 till 5 cm) och en vikt mellan 250 och 700 gram.[2]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Dessa djur förekommer i olika habitat, till exempel i buskland och savann men även i människans trädgårdar. De undviker däremot ökenområden och alltför täta skogar. De är aktiva på natten och gömmer sig under dagen i bladansamlingar, i bergssprickor och i mindre grottor. När de letar efter föda använder de huvudsakligen lukt- och hörselsinnet medan synen är sämre utvecklad. I kalla regioner, till exempel södra Sydafrika, håller de vinterdvala eller de faller i dvala (torpor), men kortare än europeiska igelkottar. Dessa djur lever huvudsakligen ensamma men har inga utpräglade revir.[2]
Liksom centraleuropeiska igelkottar har de förmåga att rulla ihop sig vid fara.[2]
Föda
[redigera | redigera wikitext]Arterna i släktet är allätare men föredrar insekter. De äter även snäckor, daggmaskar, mindre ryggradsdjur, ägg, frukter och svampar.[2]
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Honorna har flera gånger per år möjligheten att föda ungar. Efter dräktigheten som varar vanligen 35 dagar föds vanligen fyra till fem ungar, sällan upp till tio ungar. Dessa väger i början tio gram och är naken och blind. Efter högst 6 veckor sluter honan att ge di åt ungdjuren som måste lämna hennes revir. Nio veckor efter födelsen är ungarna könsmogna. Medellivslängden i naturen ligger vid tre år medan individer i fångenskap blir upp till sju år gamla.[2]
Atelerix och människan
[redigera | redigera wikitext]Afrikansk pygméigelkott hålls som sällskapsdjur. Aveln skedde i början i USA men numera vid flera ställen i Europa. Inledningsvis blev många exemplar importerade men idag finns huvudsakligen individer från europeiska uppfödningsstationer i handeln. Ingen art i släktet Atelerix är hotad enligt IUCN.[3]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Wilson & Reeder, red (2005). ”Atelerix” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4
- ^ [a b c d e f] Nowak, R. M. (1999) sid. 176/77 online
- ^ Atelerix på IUCN:s rödlista, besökt 27 juli 2012.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9
|