Diskussion:Nederländernas historia/utlyftsektion

Utlyft sektion från Nederländernas historia som inte passade in. Den som känner för det, kan möjligtvis bearbeta in texten i Indonesiska självständighetskriget.. //Knuckles...wha? 20 maj 2008 kl. 07.43 (CEST)

Nederlänska Kolonierna i Ostindien. (1939-1945)

Bakgrund

Fram till 1942 var Indonesien styrd av Nederländerna och var känd som Nederlänska Ostindien. 1929, under den så skallade Indonesiska Nationalistiska Revolutionen Sukarno och Mohammad Hatta( senare blev dom grundande President och Vice President), förutsåg ett krig i stilla havet och och tog tillfället i akt, när japanerna avancerade mot Indonesien, som ett bra skäl till självständighet.

Japanerna spred ut ryktet att de var ”Asiens Ljus”, de var de den enda asiatiska nationen som hade lyckades med att förvandla sig själv till en modern teknologiskt samhälle vid slutet av 1800-talet och förblev självständiga medan de flesta andra asiatiska länder hamnat under Europeiskt eller Amerikansk styre, och slagit en Europeiska makter, Ryssland, i krig. Efter Japanernas Kampanj i Kina vände de sin uppmärksamhet mot Sydostasien förespråkade till de andra asiaterna en ”Stor Asiatisk Co-Välstånds Svär” eller ”Stor Asiatiskt Välstånds Område”, beroende på hur man översätter det, en typ av handels zon under Japanskt ledarskarp. Under den första halvan av 1900-talet hade Japanerna spridit sina influenser över Asien och under 1920 och 1930-talet hade de etablerat handelförbindelser i den Indiska regionen. Dessa Förbindelser varierade från småstads barberare , fotostudior och handelsmen, till storköp och firmor som Suzuki och Mitsubishi blev involverade i socker handlen. Den Japanska aggression i Manchuriet och Kina under tidigt 1930-tal orsakade oro hos Kineser i Indonesien som satte upp fonder till stöd för den Anti Japanska insatsen. Holländska Underrättelsetjänsten bevakade Japaner i Indonesien.

Ett antal Japaner skickade av sin regering för att etablera förbindelser med Indonesiska Nationalister, framför allt med Muslimska Partier/grupper, medan Indonesiska Nationalister sponsrades så de kunde komma besöka japan. Sådant uppmuntran av Indonesiska Nationalister var en del av Japans plan för ett ”Asien för Asiater”.

Madjlis Rakjat Indonesia, en Indonesisk religiös, politisk och facklig organisation skickade in ett PM till den Holländska Ostindiska Regeringen där de begärde mobilisering av det indonesiska folket, som står in för ett krigshot. PM:et förkastades pga att regeringen inte tyckte att Madjlis Rakyat var representativa av det indonesiska folket. Inom bara fyra månader hade japanerna ockuperat Indonesien. Natten mellan 10 och 11 januari 1942 attackerade japaneran Menado i Celebes. Ungefär samtidigt attackerades Tarakan, en stor olje anläggning och hamn i nordöstra Borneo.

Invationen

Amerikansk-Brittiska-Nederlänska-Australiensiska (ABDACOM) formades för att koordinera de allierade styrkor i Sydostasien i January 1942 (?). Den allierade flottan besegrades i krig på Javasjön. Från 28:e Februari till 1:a mars 1924, landsteg japanska trupper på fyra platser längst javas nordkust, nästan helt ostört. De allierade styrkorna i Indonesien omringades den 8:e mars. Nederlänska civila som var kvar i landet internerades.

Över trehundra års Nederlänsat kolonialt styre i Indonesien hade på bara några få veckor svepts åt bort. Frigörelsen från Nederländerna mottogs först med optimistisk entusiasm av Indonesierna vilka mötte den Japanska armen viftande med flaggor och ropade slagord så som “Japan är vår äldre bror” och “banzai Dai Nippon”. Den lokala befolkningen i Atche provinsen gjorde revolt mot den Nederlänska kolonial styret, även före Japanerna hade anlänt. Som den ansedda Indonesiska Författaren Pramoedya Ananta Toer noterade:

Med Japanernas ankomst, så gott som alla var fulla av hopp, förutom de som arbetat i Nederläsk tjänst.

Okupationen

I början togs den Japanska ockupationen som en befriare av Indonesierna. Den Indonesiska Nationalistiska Rörelsen ökade i popularitet under ockupationen. Ledande Nationalister så som Sukarno accepterade japanernas erbjudande att samla folket i stöd för Japanernas krig. Både Sukarno och Mohammad Hatta blev dekorerade av den Japanska Kejsaren 1943.

Japanerna delade upp Indonesien i tre regioner; Sumatra blev placerades under den 25:e armen, java och Madura under 16:e armen, medan Borneo och östra Indonesien kontrollerades av Marinens 2:a Södra Flotta. Den 25 armen hade sitt högkvarter i Singapore och kontrollerade Malaya fram till april 1943, när dess kontrollområde minskades till bara Sumatra och högkvarteret flyttades till Bukittinggi. Den 16:e armen fick sitt högkvarter i Jakarta, medan 2:a Södra Flottan fick högkvarteret i Makassar. Erfarenheten från Japanernas Ockupation av Indonesien varierade stort, beroende på var man levde och vilken socialstatus man hade. Många som ansågs viktiga för krigs ansträngningen utsättes för tortyr, sex slaveri, godtyckliga arresteringar och avrättningar, och andra krigs brott. Många tusen människor blev bortföra som icke fri arbets kraft (romusha) till de japanska krigs projekten, däribland Burma-Siam järnvägen, och led eller dog som resultat av vanvård och svält. Folk med Nederläsk och Nederläsk-Indonesisk härkomst blev speciellt utsatta för den Japanska ockupationsmakten.

Under ockupationen under anda världskriget, tiotusentals av Indonesier svalt, arbetade som tvångsarbetare, eller bli tvingade från sina hem. I Nationalrevolutionen som följde, tio-, kanske hundratusen (inklusive civila) skulle dö som följd av striderna med Japanerna, De Allierades trupper och andra Indonesien innan självständighet uppnåddes. En FN rapport fastslog att fyramiljoner människor dog i Indonesien till följd av svält och tvångsarbete under den Japanska okupationen, inkluderat 30 000 civila Européer internäts död.

Matrielt sett, hela järnvägs linjer, järnvägsslippers, och industriella anläggningar i Java beslagtogs och skickades till Japan och Manchuriet. Brittisk underrättelse rapporter vittnade om att stora mängder material som kunde användas i kriget fördes bort.

Den enda prominenta oppositions politikern var den vänsterorienterade Amir Sjarifuddin som fick 25 000 Gulden av Holländarna i början av 1942 för att organisera en underjordisk motståndsrörelse genom sin Marxistiska och Nationalistiska kontakter. Japanerna arresterade Amir 1943, han lyckades undgå att bli avrättad bara genom ingripande från Sukarno, vilkens popularitet i Indonesien och följaktligen hand betydelse för den Japanska krigs kampen. Utöver Amirs Surabaya baserade grupp, var de mest aktiva proallierade aktiviteterna var bland Kineserna, Amboneserna och Menadoeserna.

Nationalism i Indonesien

Under ockupationen uppmuntrade och stödde Japanerna Indonesisk Nationalistiska känsla genom att skapa nya Indonesiska institutioner och stödja Nationalistiska Ledare så som Sukarno. Decennierna före kriget hade Nederländarna med stor framgång kväva den lilla nationalistiska rörelsen i Indonesien, så att Japanerna visade sig vara grundläggande för den kommande Indonesiska Självständigheten.

Den Japanska Regimen tyckte att Java var den mest politiskt sett sofistikerade men ekonomiskt sett minst viktiga området; dess folk var Japanernas huvudsakliga resurs. Som så - och i kontrast till den Nederlänska förtrycket – uppmuntrade japanerna Indonesisk nationalism på Java och där igenom ökade dess politiska Sofistiket (liknade främjande av Nationalism i strategiskt resurs rika Sumatra kom senare, men endast efter det stod klart att Japanerna skulle förlora kriget).

De andra öarna som var under Marin kontroll, vilka ansågs politiskt sett backvända ,en ekonomiskt sett viktiga för den japanska krigs kampen, och dessa områden styrdes mest förtryckande av alla. Dessa upplevelser och efterföljande olikheter i den nationalistiska politiken skulle sätta stora spår i hur den Indonesiska Revolution skulle ägarum, åren direkt efter självständigheten (1945 – 1950).

Förutom den ny grundade Indonesiska nationalismen, lika viktigt för det kommande självständigheten och den interna revolution var Japanernas iscensattände av ekonomin, poletiken och social nerrustning och förstörelse av den Nederlänska kolonialstaten.

Slutet av Ockupationen

General MacArthur ville slå sin väg igenom med de allierade trupperna för att befria Java 1944-1945 men blev beordrad att inte göra det av de ”förenade cheferna” (AmEng : joint chiefs) och av president Roosevelt. Och därigenom var Japans ockupation officiellt slut, genom Japans kapitulation i stilla havet och två dagar senare förklarade Sukarno Indonesien självständigt. Men de kommande fyra åren skulle Indonesien slåss mot Nederländerna för sin självständighet. Att Amerikanerna avstod från att slå sin väg genom Java räddade många Japaner, Javaneser, och Amerikanska liv. Men o andra siden, skulle Indonesiens självständighet gott snabbare och mer smärtfritt om MacArthur hade fått som han ville och Amerikanska trupper ockuperat Java.