Laurence Olivier

	Laurence Olivier
	Laurence Olivier 1972.
Född	Laurence Kerr Olivier; 22 maj 1907; Dorking, Surrey, England
Död	11 juli 1989 (82 år); Steyning, West Sussex, England
Andra namn	Larry
Utbildad vid	Central School of Speech and Drama och St Edward's School
Aktiva år	1920–1989
Maka	Jill Esmond ; (1930–1940; skilda) ; Vivien Leigh ; (1940–1961; skilda) ; Joan Plowright; (1961–hans död 1989)
Webbplats	laurenceolivier.com
Betydande roller
	Heathcliff i Svindlande höjder ; Maxim de Winter i Rebecca ; Hamlet i Hamlet ; Crassus i Spartacus ; Andrew Wyke i "Sleuth" – Spårhunden
	Oscar Bästa manliga huvudroll; 1949 − Hamlet; Heders-Oscar; 1947 − Henrik V; 1979
	Golden Globe Awards Bästa manliga huvudroll; 1949 − Hamlet; Bästa manliga biroll; 1977 − Maratonmannen; Cecil B. DeMille Award; 1983
	BAFTA Awards Bästa brittiska skådespelare; 1956 − Richard III; Bästa manliga biroll; 1970 − Oh, vilket makalöst krig; BAFTA Fellowship; 1976
	IMDb SFDb IBDb

Sir Laurence Kerr Olivier, från 1970 Baron Olivier of Brighton (Lord Olivier), född 22 maj 1907 i Dorking, Surrey, död 11 juli 1989 i Steyning, West Sussex, var en brittisk skådespelare, regissör och filmproducent verksam vid Old Vic och chef för Englands nationalscen 1962–1973.

Bland Oliviers filmer märks Svindlande höjder (1939), En man för Elizabeth (1940), Rebecca (1940), Shakespeare-trilogin som skådespelare/regissör: Henrik V (1944), Hamlet (1948) och Richard III (1955) samt Spartacus (1960). Senare filmer inkluderar Fiskarens skor (1968), Oh, vilket makalöst krig (1969), "Sleuth" – Spårhunden (1972), Maratonmannen (1976), Den sju-procentiga lösningen (1976) och Pojkarna från Brasilien (1978). Olivier medverkade även i tv-produktioner som Love Among the Ruins (1975), En förlorad värld (1981) och Kung Lear (1983).

Biografi

Tidiga år och genombrott

Laurence Olivier var son till Gerard Kerr Olivier och Agnes Louise, född Crookenden. Hans efternamn kom från en släkting på faderns sida som var av franskt huguenot-ursprung^[2]. Vid 15 års ålder kom Laurence Olivier 1920 in på en scenskola i London. Under 1920-talet hade Laurence Olivier engagemang vid olika scener i London. 1922 gjorde han sin scendebut i Stratford-upon-Avon i Shakespeares Så tuktas en argbigga.

Under första delen av 1930-talet vistades han i USA, där han ägnade sig åt såväl teater som film. 1936 medverkade Laurence Olivier i den engelska filmatiseringen av Som ni behagar och 1938 i den historiska filmen Lady X:s skilsmässa.

Laurence Olivier fick sitt genombrott 1940 med Alfred Hitchcocks första amerikanska film Rebecca, där Laurence Oliviers motspelare var Joan Fontaine och i Lady Hamilton mot Vivien Leigh.

År 1944 kom Laurence Oliviers märkligaste och mest framgångsrika film, Shakespeares Henrik V i Technicolor och var här både regissör och skådespelare.

Omkring 1946 talade Oliviers hustru Vivien Leigh om för honom att hon inte längre älskade honom, utan hennes känslor för honom var som för en bror. Laurence Olivier tog detta hårt. Det han inte visste eller förstod då var att detta var begynnelsen på Vivien Leighs bipolära sjukdom.^[3]

Hyllad stjärna

1947 adlades Laurence Olivier. Han ansågs vara sin tids främste engelske skådespelare och blev nu sir Laurence Olivier. Med en lysande behärskning av teaterns och filmens uttrycksmedel, inte minst en föredömlig språkbehandling och en perfekt diktion, förmedlade han en djupt rotad känsla för gammal engelsk teatertradition. Laurence Oliviers tolkningar av Shakespeare var nydanande och har kommit att bli legendariska.

1948 gjorde Laurence Olivier ett intressant försök att överflytta Hamlet till film^[4] och Laurence Olivier belönades med en special-Oscar (på den tiden fanns inte kategorin ”bästa utländska film”) för Henrik V (som regissör, producent och skådespelare). Samma år även som bästa manliga skådespelare för titelrollen i Hamlet.

1950 tog Laurence Olivier hand om Vivien Leigh i Hollywood för att hålla ett öga på henne för att försäkra sig om att hon fullföljde produktionen av Linje lusta (1951) samtidigt som han själv medverkade i Solnedgången (1952). Laurence Oliver blev mycket omtyckt av både Elia Kazan och Marlon Brando. I sin självbiografi nämner Marlon Brandon att han aldrig hade någon kärleksaffär med Vivien Leigh, eftersom "Larry" var en mycket bra man. Marlon Brando tyckte att Vivien Leighs Blanche Du Bois överglänste Jessica Tandys, som gjort den ursprungliga scenuppsättningen på Broadway 1947.^[3]

Senare år

Filmen Glädjespridaren ^[5] (1960) startade som en pjäs i London 1957.^[5] Året därpå nådde pjäsen Broadwayscenen. Rollen som Archie Rices dotter fick Joan Plowright som sedan spelade mot Laurence Olivier i filmen 1961. Året därpå, när premiären var över, gifte de sig.

1979 fick Laurence Olivier en special-Oscar för ”sitt arbete, sin unika gärning och sitt bidrag till filmkonsten”.

1985, då Laurence Olivier på Oscarsgalan skulle presentera nomineringen av Bästa film öppnade han i stället bara kuvertet och förkunnade "Amadeus (1984)".^[5]

1987 gjordes en radioutsändning via PBS om Laurence Oliviers karriär. Där noterades att när han var tillsammans med sin första fru Jill Esmond var hennes stjärnstatus högre än hans på vita duken, liksom var fallet i hans andra äktenskap med Vivien Leigh som varade i tjugo år.^[5]

Privatliv

Laurence Olivier var gift med skådespelarna Jill Esmond 1930–1940 (sonen Tarquin Olivier), Vivien Leigh 1940–1961 (inga barn) och Joan Plowright från 1961 till sin död 1989 (sonen Richard Olivier och två döttrar, Julie Kate Olivier och Tamsin Olivier).^[5]

1989 dog Laurence Olivier av njursvikt.^[5]

Filmografi i urval

1936 – Som ni behagar
1937 – Eld över England
1938 – Lady X:s skilsmässa
1939 – Svindlande höjder
1940 – En man för Elizabeth
1940 – Rebecca
1941 – Lady Hamilton
1941 – 49:de breddgraden
1944 – Henrik V
1948 – Hamlet
1952 – Solnedgången
1953 – Ryttaren i röda kappan
1955 – Richard III
1957 – Prinsen och balettflickan
1960 – Spartacus
1960 – Glädjespridaren
1965 – Othello
1968 – Romeo och Julia
1969 – Slaget om England
1969 – David Copperfield
1969 – Oh, vilket makalöst krig
1971 – Nikolaus och Alexandra
1972 – "Sleuth" – Spårhunden
1973 – The Merchant of Venice
1973–1974 – The World at War (TV-serie)
1975 – Love Among the Ruins (TV-film)
1976 – Maratonmannen
1976 – Den sju-procentiga lösningen
1977 – En bro för mycket
1977 – Jesus från Nasaret
1978 – Pojkarna från Brasilien
1979 – Greve Dracula
1981 – Gudarnas krig
1981 – En förlorad värld (TV-serie)
1983 – Kung Lear
1983 – Spionen som levde två gånger
1984 – Bounty
2004 – Sky Captain and The World of Tomorrow (arkivfoto)

Bibliografi

Confessions of an Actor (1982; ”Bekännelser”)

Referenser

^ High Profile Alumni, Central School of Speech and Drama, läs online läs online.^{[källa från Wikidata]}
^ ”http://www.imdb.com/name/nm0000059/bio?ref_=nm_ov_bio_sm”. http://www.imdb.com/name/nm0000059/bio?ref_=nm_ov_bio_sm.
^ [a b] Olivier, Laurence (maj 1982) (på engelska) (8.7 x 5.9 x 1.2 inches). Confesssions of an actor. Simon & Schuster. sid. 348. ISBN 0-671-41701-0. Läst 18 maj 2014
^ Brenda Cross, ”The film Hamlet”, 1948.
^ [a b c d e f] Imdb Laurence Olivier hämtad ur Imdb (2014-05-18)

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Laurence Olivier.
Bilder & media
Laurence Olivier på Internet Broadway Database (engelska)
Laurence Olivier på Internet Movie Database (engelska)
Laurence Olivier på Svensk Filmdatabas

[80cae113b42aeccc25e1b1c74cb66bdd83161eac-1] High Profile Alumni, Central School of Speech and Drama, läs online läs online.^{[källa från Wikidata]}

[2] ”http://www.imdb.com/name/nm0000059/bio?ref_=nm_ov_bio_sm”. http://www.imdb.com/name/nm0000059/bio?ref_=nm_ov_bio_sm.

[LARRY-3] [a b] Olivier, Laurence (maj 1982) (på engelska) (8.7 x 5.9 x 1.2 inches). Confesssions of an actor. Simon & Schuster. sid. 348. ISBN 0-671-41701-0. Läst 18 maj 2014

[4] Brenda Cross, ”The film Hamlet”, 1948.

[IMDB-5] [a b c d e f] Imdb Laurence Olivier hämtad ur Imdb (2014-05-18)

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]