Michiko Kakutani
| Michiko Kakutani | |
 Michiko Kakutani, 2018. | |
| Född | 9 januari 1955 (69 år) New Haven, USA |
|---|---|
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | Yale University  |
| Sysselsättning | Journalist[1], litteraturkritiker |
| Arbetsgivare | The New York Times (1979–2017)[2] |
| Föräldrar | Shizuo Kakutani |
| Redigera Wikidata | |
Michiko Kakutani (角谷 美智子), född 9 januari 1955 i New Haven, Connecticut, USA, är en amerikansk Pulitzerprisvinnande kritiker för The New York Times, och anses vara en av USA:s ledande litteraturkritiker.[3][4]
Hon har varit litteraturkritiker på New York Times sedan 1983,[5] och är välkänd för sina bokrecensioner där hon har riktat skarp kritik mot många framstående författare - vilket har lett till både uppmärksamhet, och emellanåt, kritik. Dessutom har hon skrivit recensioner där hon utgett sig för att vara film- eller bokkaraktärer, såsom Brian Griffin,[6] Austin Powers,[7] Holden Caulfield,[8] Elle Woods från Legally Blonde,[9] och Truman Capotes Holly Golightly från Frukost på Tiffany's.[10]
Salman Rushdie har kallat henne "en konstig kvinna som verkar känna behov av att ömsom hylla, ömsom smiska till."[11] I en intervju med Rolling Stone 2005 kritiserade Norman Mailer henne som en "kvinnlig kamikaze" som "föraktar vita manliga författare" och avsiktligt "publicerar din recension två veckor innan publicering. Hon förkastar den bara för att skada försäljningssiffrorna och skämma ut författaren." Han fortsatte med att säga att New York Times utgivare var "livrädda" för Kakutani, och oförmögna att avskeda henne eftersom hon är "en galning, en asiat, en feminist".[12] Jonathan Franzen kallade henne New Yorks mest korkade person,[13] och en "internationell pinsamhet".[14]
Utmärkelser
[redigera | redigera wikitext]- 1998: Pulitzerpriset för kritik[5]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Muck Rack, journalist-ID på Muck Rack: michiko-kakutani, läs online, läst: 3 april 2022.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.nytco.com .[källa från Wikidata]
- ^ Paulson, Stephen ‘Steve’ (2005-07-03), ”Michiko Kakutani: You know when you've been Kakutanied”, The Independent (Storbritannien), http://www.questia.com/library/1P2-1962337/you-know-when-you-ve-been-kakutanied-the-ios-profile, läst 6 juli 2013, ”She has also been nicknamed Pearl Harbor II”.
- ^ Cochrane, Kira (1 maj 2008), Don't mess with Michiko Kakutani, ”Books blog”, The Guardian (UK), http://www.guardian.co.uk/books/booksblog/2008/may/01/dontmesswithmichikokakutan, läst 6 juli 2013.
- ^ [a b] ”Criticism — Biography”. Pulitzer Prizes. 1998. Arkiverad från originalet den 4 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070704095158/http://www.pulitzer.org/year/1998/criticism/bio/. Läst 9 juli 2007.
- ^ Kakutani, Michiko (6 december 2010). ”Marilyn, Dostoyevsky and Me, Her Pup”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2010/12/07/books/review/07book.html?ref=books. Läst 6 december 2010.
- ^ Kakutani, Michiko (23 juli 2002). ”Hipoisie and Chic-oisie And London Had the Mojo”. The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9400EED71738F930A15754C0A9649C8B63. Läst 9 juli 2007.
- ^ Kakutani, Michiko (23 augusti 2005). ”Who's Afraid of Holden Caulfield?”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2005/08/23/books/23kaku.html. Läst 9 juli 2007.
- ^ Kakutani, Michiko (19 juni 2005). ”Digging For Gold In Stilettos And Silk”. The New York Times. http://query.nytimes.com/search/article-printpage.html?res=9B03EED81038F93AA25755C0A9659C8B63. Läst 9 juli 2007.
- ^ Kakutani, Michiko (24 oktober 2005). ”Tru, Dear, There's Only One Holly. Moi.”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2005/10/24/books/24kaku.html?ex=1137560400&en=ee6c75c24446abc9&ei=5070. Läst 9 juli 2007.
- ^ Marcus, James. ”Rock of Ages”. http://www.amazon.com/exec/obidos/tg/feature/-/7765/. Läst 6 juli 2013. ”"a weird woman who seems to feel the need to alternately praise and spank"”
- ^ Brinkley, Douglas (30 juni – 14 juli 2005). ”Norman Mailer: The Last Buccaneer Looks Back”. Rolling Stone 977/978: sid. 84–85, 88, 90, 92, 94–95, 162, 166. ”"one-woman kamikaze"; "disdains white male authors"; "bring[s] out your review two weeks in advance of publication. She trashes it just to hurt sales and embarrass the author."”.
- ^ Yabroff, Jennie (2010-08-26), ”The Man We Knew Too Much”, Newsweek, http://www.newsweek.com/2010/08/26/jonathan-franzen-the-writer-we-love-to-hate.html, läst 6 juli 2013
- ^ Krasney, Michael (2010-09-13), Interview, KQED Radio, http://www.kqed.org/a/forum/R201009131000, ”"international embarrassment"”.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Kakutani, Michiko (archive), The New York Times, http://topics.nytimes.com/top/reference/timestopics/people/k/michiko_kakutani/.
- Schwarz, Jonathan (20 augusti 2008), Michiko Kakutani Jets In From The Late 1800s To Smack Around Thomas Frank, Tiny revolution, http://www.tinyrevolution.com/mt/archives/002505.html.
- (biography) Criticism, Pulitzer Prize, 1998, http://www.pulitzer.org/biography/1998-Criticism.
- Yagoda, Ben (10 april 2006), ”Assessing Michiko Kakutani”, Slate, http://www.slate.com/id/2139452/.
- Levy, Ariel (7 november 2005), ”The Redhead and the Gray Lady”, New York Magazine, http://nymag.com/nymetro/news/people/features/14946/.
- Kakutani, Michiko (18 januari 2009), ”From Books, President-elect Barack Obama Found His Voice”, The New York Times, http://www.nytimes.com/2009/01/19/books/19read.html?hp.
- Michaels, Joseph (Augusti 2011), ”Mitchiko Kakutani and the Sadness of the World!” (PDF), Essays & Fictions, arkiverad från ursprungsadressen den 2011-12-26, https://web.archive.org/web/20111226034712/http://essaysandfictions.com/vol_8and9/DI_Michaels_final.pdf, läst 6 juli 2013.
|