Tajgahumla
Tajgahumla | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Leddjur Arthropoda |
Understam | Sexfotingar Hexapoda |
Klass | Insekter Insecta |
Ordning | Steklar Hymenoptera |
Underordning | Midjesteklar Apocrita |
(orankad) | Gaddsteklar Aculeata |
Överfamilj | Bin Apoidea |
Familj | Långtungebin Apidae |
Släkte | Humlor Bombus |
Undersläkte | Pyrobombus[1] |
Art | Tajgahumla B. cingulatus |
Vetenskapligt namn | |
§ Bombus cingulatus | |
Auktor | Wahlberg, 1855[2] |
Synonymer | |
Bombus cingulatus pseudocalidus Reinig, 1936[2] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Tajgahumla (Bombus cingulatus) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Tajgahumlan finns i Norge, mellersta och norra Sverige och Finland samt österut genom norra Ryssland till den sydsibiriska Stilla havskusten med sydgränsen mellan Chabarovsk och södra Sachalin.[4][5]
I Sverige är den mindre allmän från norra Svealand (Dalarna) och norrut genom Norrland[6] med undantag för kalfjället[7].
I Finland förekommer den i de norra och mellersta delarna av landet.[8]
Arten har gått tillbaka i Sverige, förmodligen på grund av den globala uppvärmningen. Tillbakagången har dock inte varit tillräckligt hög för att motivera någon rödlistning, utan Artdatabanken klassificerar den som livskraftig ("LC").[6] Även i Finland är arten klassificerad som livskraftig[8].
Beskrivning
[redigera | redigera wikitext]Tajgahumlan är en liten till medelstor art med kort tunga. Humlan har en rödbrun mellankropp med ett svart band mittpå, samt svart bakkropp med vit spets. Hos arbetarna och hanarna är det svarta mellankroppsbandet mycket otydligt eller saknas helt. Hos hanen är även det främsta bakkroppsegmentet rödbrunt. Dessutom har hanarna vit nos till skillnad från honorna, som har svart nos. Taigahumlan är mycket lik hushumlan, men denna har aldrig något svart band över mellankroppen.[9]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Tajgahumlan uppträder i tajgans barrskogslandskap.[4] De vanligaste näringsväxterna är kråkvicker, gullris och mjölkört.[9]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”Pyrobombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/pr.html. Läst 14 januari 2015.
- ^ [a b c] ”Bombus cingulatus Wahlberg, 1855”. Integrated Taxonomic Information System (ITIS). https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=714884#null. Läst 24 mars 2024.
- ^ Williams, P. (2016). ”Bombus cingulatus Wahlberg, 1855 | tajgahumla”. Dyntaxa. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103271/details. Läst 24 mars 2024.
- ^ [a b] Pierre Rasmont (9 december 2013). ”Bombus (Pyrobombus) cingulatus Wahlberg, 1854” (på engelska). Atlas Hymenoptera. Université de Mons. http://www.atlashymenoptera.net/pagetaxon.asp?tx_id=3088. Läst 26 april 2017.
- ^ Staverløkk, A., Gjershaug, J. O. & Ødegaard, F. (Juni 2012) (på norska (bokmål)) (PDF, 4,94 MB). Humler i Norge. En felthåndbok om våre 34 humlearter.. Trondheim: Norsk institutt for naturforskning. sid. 13. ISBN 978-82-426-2467-3. https://www.nina.no/archive/nina/PppBasePdf/temahefte/049.pdf
- ^ [a b] ”Bombus cingulatus Tajgahumla”. Artinformation. Artdatabanken. 2020. https://artfakta.se/artinformation/taxa/103271/detaljer. Läst 24 mars 2024.
- ^ Björn Cederberg; Bo Mossberg (illustrationer) (2020). Humlor i Sverige. Bonnier Fakta. sid. 144–145. ISBN 9789178871018
- ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Tajgahumla — Bombus cingulatus Wahlberg, 1855”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204747. Läst 15 februari 2021.
- ^ [a b] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 94-95. ISBN 978-91-7139-776-8
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
|