SOU 1938:45
|
SOCIALDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
ANGÅENDE
REGLERING AV
STRANDBEBYGGELSEN M.M.
AVGIVET AV
FRITIDSUTREDNINGEN
STOCKHOLM 1938
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
[2508 38]
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.
Den 28 maj 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
socialdepartementet att tillkalla en kommitté av högst sju sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av
möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m.
Till sakkunniga utsågos den 18 juni 1937 landshövdingen Hilding Kjellman,
ordförande, chefen för statens järnvägars resebyrå Axel Ekstam, ledamoten
av riksdagens andra kammare fru Ruth Gustafson, redaktören Nils Horney,
dåvarande sekreteraren i Kungl. järnvägsstyrelsen Carl Nordenson, fil. dr
Lars-Gunnar Romell, tillika sekreterare, och sekreteraren i svenska
landsbygdens kvinnoförbund fru Gärda Svenson.
Kommittén bedriver, såsom i de för densamma meddelade direktiven förutsättes, sitt utredningsarbete i etapper.
Sedan till behandling upptagits olika spörsmål rörande bebyggelsen i de områden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden, hava länsarkitekten Erik Friberger och hovrättsassessorn Gunnar Carlesjö av departementschefen förordnats att från och med den 4 juli 1938 därvid biträda kommittén. Carlesjö har från och med den 4 oktober 1938 fungerat såsom sekreterare i stället för Romell, som på begäran befriats från detta uppdrag.
Kommittén kom mycket snart till klarhet om, att för tryggandet av befolkningens behov av rekreation frågan om tillgången på härför lämpliga marker vore den primära, varvid bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av särskilt brådskande natur och påkallade omedelbara åtgärder. Kommittén har därför ansett sig böra i första hand inrikta sitt utredningsarbete på detta sistnämnda spörsmål.
Sedan utredningen i denna. del avslutats, får kommittén nu vördsamt överlämna betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m.
Andra kapitlet i den allmänna motiveringen samt den vid betänkandet fogade bilagan ha utarbetats av fil. dr Romell.
Stockholm den 28 november 1938.
| AXEL EKSTAM. | RUTH GUSTAFSON. | NILS HORNEY. |
| CARL NORDENSON. | L.-G. ROMELL. | GÄRDA SVENSON. |
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.
Förslag till lag med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder (Strandlag).
Denna lag äger tillämpning å strandområdena vid saltsjön samt sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Undantagna från lagens tillämpning äro områden, vilka ingå i fastställd stadsplan, stomplan eller byggnadsplan eller godkänd avstyckningsplan.
Med strandområde förstås mark samt vattenområden inom ett avstånd av femhundra meter från strandlinjen vid normalt högvatten.
Konungen äger förordna att vad i denna lag är stadgat beträffande strandområde, som avses i 1 § första stycket, skall äga motsvarande tillämpning för strandområde vid annan än där nämnd insjö samt för strandområde vid rinnande vatten.
Inom strandområde må icke annorstädes än inom byggnadsområden, som blivit enligt bestämmelserna i denna lag fastställda, uppföras byggnad eller verkställas avstyckning av lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte.
Såsom fastställt byggnadsområde skall anses fastighet med en areal icke överstigande ettusen kvadratmeter, vara byggnad fanns uppförd eller var under uppförande, då denna lag trädde i kraft.
Vad i första stycket stadgas gäller icke byggnad, som erfordras för rikets försvar eller för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov, och ej heller avstyckning av område, som var bebyggt vid denna lags ikraftträdande.
Om tillstånd i vissa fall till uppförande av byggnad och avstyckning av mark utanför byggnadsområde stadgas i 9 §.
Byggnadsområde fastställes av Konungens befallningshavande efter ansökan av markägare. Såvida icke särskilda skäl däremot äro, skall byggnadsområde fastställas på en gång för all markägares inom strandområdet belägna fasta egendom, för vilken byggnadsområde icke blivit tidigare bestämt.
Beslut om fastställelse av byggnadsområde skall lända till efterrättelse oberoende av därefter inträffade ändringar i fastighetsindelningen.
Vid fastställande av byggnadsområde bör, där ej särskilda skäl till annat föranleda, iakttagas att ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen lämnas fritt från bebyggelse samt att icke heller i övrigt såsom byggnadsområde avsättes mark, vars bebyggande kan väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnyttjande av strandområdet, som eljest är ur allmänna synpunkter olämpligt.
Byggnadsområde skall till belägenhet och utsträckning så bestämmas, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komma att stå i uppenbart missförhållande till dess värde. Sådant missförhållande skall icke anses föreligga, om byggnadsområde omfattar sjuttio procent eller mera av markägares inom strandområdet belägna, för bebyggande användbara mark.
Vad i andra stycket stadgats, skall ej för den, som förvärvat fast egendom efter den 30 november 1938, medföra bättre rätt att få såsom byggnadsområde avsatt mark, som bör enligt första stycket hållas fri från bebyggelse, än som skulle hava tillkommit den, som nämnda dag innehade egendomen.
Yppas, efter det byggnadsområde blivit för viss del av strandområde fastställt, behov att ändra byggnadsområdet, må Konungens befallningshavande på ansökan av markägare fastställa sådan ändring, som är förenlig med bestämmelserna i 5 § första stycket eller ock betingas av betydande allmänt intresse.
Vid ansökan om fastställande av byggnadsområde samt ansökan, som avses i 6 §, skall fogas karta, upptagande den inom strandområdet liggande fasta egendom ansökningen avser jämte dess närmaste omgivningar, beskrivning över strandområdets natur, särskilt i fråga om terräng- och vegetationsförhållanden, ävensom redogörelse för hur sökanden ämnar utnyttja egendomen. Karta och redogörelse skola, därest Konungens befallningshavande finner det för ärendets avgörande erforderligt, omfatta jämväl annan sökanden tillhörig mark.
Då beslut meddelas om fastställande av byggnadsområde eller om ändring därav, skola byggnadsområdets gränser tydligt angivas å den i ärendet upprättade kartan.
Skulle fastställande av byggnadsområde medföra avsevärd tidsutdräkt eller föreligga eljest särskilda skäl därtill, må Konungens befallningshavande för visst fall lämna markägare tillstånd till avstyckning och bebyggande av mark, för vars avsättande såsom byggnadsområde hinder på grund av bestämmelserna i 5 § första stycket uppenbarligen icke möter.
Vad ovan i denna lag sägs om markägare skall i tillämpliga delar gälla jämväl den, som innehar fast egendom såsom fideikommiss.
Tillstånd jämlikt 9 § till uppförande av byggnad må lämnas även den, som innehar mark med ständig besittningsrätt eller med nyttjanderätt.
Stängsel, som icke erfordras för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov, må icke utan Konungens befallningshavandes tillstånd uppföras utanför byggnadsområde, såvida icke fråga är om ersättande av gammal hägnad med ny eller om inhägnande av försvarsanläggning, fastighet, som var bebyggd vid denna lags ikraftträdande, eller mark, till vars avstyckande eller bebyggande tillstånd lämnats enligt 9 §.
Förekommer inom strandområde stängsel, som omöjliggör eller avsevärt försvårar tillträdet till mark, där allmänheten äger rätt att färdas till fots, må Konungens befallningshavande vid vite förelägga den som håller stängslet att anordna led, grind eller stätta.
Å strandområde må ej uppsättas annonstavla, reklamskylt eller dylikt, såvida icke fråga är om sådan anordning, som uppsatts å fastighet till upplysning om där bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, eller om anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner, kommunikationsförhållanden eller dylikt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande annonsering medelst målning å byggnad eller liknande förfarande.
Vid denna lags ikraftträdande befintlig anordning, som avses i första stycket första punkten, skall avlägsnas före utgången av tredje året efter ikraftträdandet, såvida icke Konungens befallningshavande medgiver dess bibehållande viss tid därutöver.
Text eller bild må, ej i avsikt att göra reklam eller propaganda eller i okynnessyfte anbringas å fasta naturföremål inom strandområde.
Med papper, matrester, flaskor, konservdosor och dylikt skall inom strandområde så förfaras, att vantrevnad eller risk för skada å annans person eller egendom icke uppkommer.
Förlägger någon upplag av skrot, sopor och annat avfall till plats, där det störer den allmänna trevnaden, må han av Konungens befallningshavande vid vite föreläggas att avlägsna upplaget.
Föreligger fråga om förordnande enligt 2 §, må Konungens befallningshavande i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att utan tillstånd av Konungens befallningshavande inom strandområdet uppföra annan byggnad än sådan, som avses i 3 § tredje stycket, samt att därinom verkställa avstyckning eller vidtaga åtgärd, varom förmäles i 12 § första eller tredje stycket. Förbud, varom nu är sagt, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Finnes till följd av ändrade förhållanden förordnande, som avses i 2 §, icke längre böra för visst strandområde upprätthållas, må Konungen föreskriva, att lagens tillämpning beträffande strandområdet skall upphöra..
Uppföres byggnad eller stängsel eller företages i 12 § första eller tredje stycket omförmäld åtgärd i strid mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri, eller bryter någon mot bestämmelsen i 12 § andra stycket, straffes den felande med dagsböter.
För förseelse mot 13 § första stycket vare straffet böter från och med två till och med etthundra kronor.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.
Förseelse åtalas av allmän åklagare.
För avlägsnande av byggnad eller stängsel, som olovligen uppförts, eller av icke tillåten anordning, som avses i första stycket första punkten eller andra stycket av 12 §, äger överexekutor meddela handräckning. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd, där sådan finnes. Är ansökan gjord av allmän åklagare och äskar utmätningsmannen, att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.
Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som omförmäles i denna lag, må, besvär anföras hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Närmare bestämmelser, som erfordras om tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den , dock att vad däri stadgas ej skall utgöra hinder för avstyckning, som påbörjats före lagens ikraftträdande.
Härigenom förordnas, att 61 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Byggnadsplan skall utmärka – – – omfattning angivas.
Byggnadsplan skall ock – – – finnas erforderliga.
I byggnadsplan, som berör område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder äger tillämpning, må icke såsom byggnadsmark upptagas område, som enligt nämnda lag skall hållas fritt från bebyggelse.
Denna lag träder i kraft den
Härigenom förordnas, att 5 kapitlet 8 och 8 å§ lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad, sådana dessa lagrum lyda enligt lagen den 29 maj
1931 (nr 143), skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Avstyckning inom – – – därigenom försvåras.
Inom område – – – föreskrifter motverkas.
Avstyckning inom område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder äger tillämpning, må icke ske i strid mot bestämmelserna i nämnda lag.
Ej må – – – bebyggande försvåras.
Avstyckning av – – – inom området.
Vid uppgörande – – – för avlopp.
Avstyckningsplan för område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder äger tillämpning, må icke godkännas, om planen omfattar mark, som icke ingår i fastställt byggnadsområde.
Finner byggnadsnämnd – – – punkten sägs.
Denna lag träder i kraft den .
Härigenom förordnas, att 19 kapitlet 1 och 13 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, 1 § sådan den lyder enligt lagen den 30 april 1937 (nr 164) och 13 sådan den lyder enligt lagen den 29 maj 1931 (nr 144), skola. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Från fastighet – – – äga rum.
Avstyckning av – – – inom området.
Vid uppgörande – – – för avlopp.
Avstyckningsplan för område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder äger tillämpning, må icke godkännas, om planen omfattar mark, som icke ingår i fastställt byggnadsområde.
Finner Konungens – – – lämnar tillstånd.
Inom område – – – äga rum.
Avstyckning inom – – – därigenom försvåras.
Inom område – – – föreskrifter motverkas.
Ej må – – – bebyggande försvåras.
Avstyckning inom – – – därigenom försvåras.
Inom område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder äger tillämpning, må avstyckning ej ske i strid mot bestämmelserna i nämnda lag.
Denna lag träder i kraft den
Härigenom förordnas som följer:
Finner Konungens befallningshavande omständigheterna påkalla sådant förordnande, som avses i 2 § ovannämnda lag, har Konungens befallningshavande att till Konungen inkomma med anmälan därom. Innan sådan anmälan göres, skola de kommuner, som komma att beröras av förordnandet, ävensom ägarna av jord inom det område, varom fråga är, genom Konungens befallningshavandes försorg erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet.
På karta, som avses i 7 ovannämnda lag, skola angivas fastighetsgränser och förefintlig bebyggelse ävensom i nödig omfattning höjdlägen och vegetationsförhållanden. Kartan, som skall åtföljas av erforderlig beskrivning, skall vara avfattad i sådan skala, att byggnadsområdes gränser kunna med ledning av kartan bestämmas med tillräcklig noggrannhet.
Utredning i ärende angående fastställande av byggnadsområde samt ändring däri bör, med iakttagande av att markägares kostnader för densamma i möjligaste mån nedbringas, lämna upplysning angående samtliga de omständigheter, som äro av betydelse för ärendets avgörande. Särskilt bör tillses, att utredningen lämnar erforderlig upplysning:
om strandens användbarhet för friluftsbad, terrängförhållanden och vegetation samt andra omständigheter av betydelse för bedömandet av strandområdets värde för friluftslivet;
om inom strandområdet finnas platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller andra naturförhållanden äro särskilt tilltalande;
om i föreslaget byggnadsområde ingå platser, där bebyggelse kan väntas åstadkomma ogynnsam kulturverkan, eller platser, där bebyggelse på annat sätt kan verka störande;
om föreslaget byggnadsområdes belägenhet i förhållande till förefintlig tätare bebyggelse och tidigare fastställda byggnadsområden i närheten;
om föreslaget byggnadsområdes lämplighet i övrigt för bebyggande; samt
om behovet av mark för byggnadsändamål, om tomtpriser och fastighetsvärden i orten.
I ärende angående fastställande eller ändring av byggnadsområde inom ort, där byggnadsnämnd finnes, skall Konungens befallningshavande inhämta nämndens yttrande.
Den allmänna uppsikten över tillämpningen av de i ovannämnda lag och denna kungörelse meddelade bestämmelser angående bebyggelsen inom strandområden tillkommer byggnadsstyrelsen, som äger att meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar.
Denna kungörelse träder i kraft den
kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 307) angående expediering
av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m.Härigenom förordnas, att 2 och 5 kungörelsen den 18 juli 1928 angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m., 2 § sådan den lyder enligt kungörelsen den 20 november 1931 (nr 372), skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Har för – – – vederbörande domhavande.
Har länsstyrelse – – – vederbörande domhavande.
Har Konungens befallningshavande enligt lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder fastställt byggnadsområde eller ändring däri, skall, sedan beslutet därom vunnit laga kraft, genom Konungens befallningshavandes försorg avskrifter av beslutet jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning verkställas och i ett exemplar behållas av Konungens befallningshavande ävensom i ett exemplar tillställas envar av nedannämnda myndigheter, nämligen dels byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen samt vederbörande lantmäterikontor och länsarkitektkontor dels ock, om byggnadsområdet är beläget i annan stad med magistrat än Stockholm, vederbörande magistrat.
Angående skyldighet – – – särskilt stadgat.
Vid kopiering av karta, varom förmäles i 1 §, 2 § första, andra eller tredje stycket eller 3 §, bör vederbörande samhälle eller annan, vars rätt är ifråga och som därom framställt begäran, erhålla tillfälle att för ändamål, som avses i 2 § sista stycket, eller för egen räkning samtidigt få utfört önskat antal kopior.
Där ej – – – reproduktionsanstalt.
Har sökanden – – – sökandens bekostnad.
Kopiornas riktighet – – – vederbörande myndighet.
Denna kungörelse träder i kraft den
ALLMÄN MOTIVERING.
Kap. 1. Inledning.
Det fritidsutredningen anförtrodda uppdraget består i att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m. Bland de
spörsmål, vilka ingå i det vidlyftiga problemkomplex, som sålunda gjorts till
föremål för kommitténs arbete, har statsrådet och chefen för
socialdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 28 maj 1937 såsom särskilt
betydelsefulla framhållit frågan om tillhandahållande i erforderlig
utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för
städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning, samt frågan om
bebyggelsen i de områden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden.
Nämnda båda frågor synas stå till varandra i ett delvis mycket nära samband. För att ett markområde skall vara lämpligt såsom tillflyktsort under fritiden, framför allt om där skall bedrivas friluftsliv i egentlig mening, bör det tydligen helst ligga i en trakt med ursprunglig, tilltalande och vederkvickande natur. Denna förutsättning kan uppenbarligen icke anses fylld, om en ohämmad bebyggelse tillåtes utöva sin landskapsförstörande inverkan inom området och dess närmaste omgivningar. Den framträdande plats, som bebyggelsen måste intaga vid behandlingen av hithörande spörsmål, har påpekats redan i den motion (II: 165), som avlämnades till 1936 års riksdag av herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson. Motionärerna anföra sålunda bland annat: "Att samhället här bör träda till synes desto mera påkallat, som det för närvarande pågår en synnerligen omfattande och hastigt framskridande exploatering och styckning av skogsområden belägna i närheten av de större städerna. Förmögna stadsbor lägga beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsa intill hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden bli på detta sätt strandområdena förvandlade till tomter och parker i enskild ägo. Hundratusentals människor, vilka äro bosatta i städerna och de tätbebyggda samhällena bli på detta sätt, trots att de äro bosatta i närheten av hav och sjöar, berövade möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd till sin bostadsort."
Sedan åtskilliga år tillbaka har vidare genom talrika artiklar och uppsatser i såväl dagspressen som olika tidskrifter uppmärksamheten fästs på den allt livligare sportstugebebyggelsen och den fara den utgör för större delen av stadsbefolkningens friluftsliv, därigenom att tillträdet till stränderna i allt större utsträckning avstänges. De markinköp i syfte att tillskapa fritidsreservat, som en del städer företagit de sista åren, och de planer å ytterligare sådana köp, som framkommit, vittna också om att de kommunala myndigheterna insett, att det faktiskt föreligger fara för att det i framtiden till följd av den pågående exploateringsverksamheten icke kommer att finnas tillgängliga för friluftsliv och rekreation lämpliga markarealer i tillräcklig omfattning inom rimligt avstånd från de större befolkningscentra.
De för tryggandet av ändamålsenliga tillflyktsorter under fritiden ogynnsamma verkningarna av en olämplig lokalisering av bebyggelsen göra sig givetvis kännbara icke blott vid stränderna, utan även annorstädes, särskilt i närheten av städer och tättbebyggda samhällen. Men stränderna ha i allmänhet den natur som mest uppskattas av utövarna av olika sorters friluftsliv liksom av dem, som söka rekreation genom vila. Det är därför naturligt att de flesta människor begiva sig till stränderna under fritiden och att följden härav blivit en allt livligare bebyggelse, som i sin tur synes hota att avstänga tillträdet till stränderna för stora delar av landets befolkning eller åtminstone att avsevärt minska. utbytet av en vistelse där. Det torde därför vara alldeles särskilt av behovet påkallat att åt dessa delar av befolkningen trygga tillgången till lämpliga platser för uppehåll under fritiden just vid stränderna. Härvid synes man dock icke böra inskränka sig till att genom statens eller kommunernas försorg reservera vissa områden, dit dessa befolkningslagers friluftsliv skulle koncentreras. Dylika fritidsområden ha visserligen en mycket viktig uppgift att fylla och böra därför tillskapas i härför tillräcklig omfattning. lika viktigt torde emellertid vara att förebygga, att, när tiden för sådant förvärv är inne, området redan genom bebyggelse gjorts otjänligt för sitt ändamål. Överhuvud taget synes för övrigt våra stränder böra betraktas såsom en för hela folket betydelsefull nationell tillgång, vars bevarande i ursprungligt skick av såväl sociala som andra skäl bör eftersträvas.
Kommittén har på grund av vad ovan anförts ansett det angeläget att närmare undersöka, i vilken utsträckning bebyggelse och eventuellt andra företeelser hota att förstöra strändernas naturliga förutsättningar att utgöra en lämplig ram kring friluftsliv och andra former av rekreation, samt att, därest denna undersökning skulle ge anledning därtill, med största skyndsamhet framlägga förslag till erforderliga åtgärder.
Kap. 2. Strandbebyggelsen och dess inverkan på tillgången till friluftsbad och på friluftslivets förutsättningar i övrigt.
I enlighet med direktivens anvisning om önskvärdheten av en allmän inventering av områden lämpliga för uppehåll under fritiden vände sig kommittén i augusti 1937 genom länsstyrelserna till samtliga länsarkitekter med rundskrivelser, i vilka anhölls om uppgifter på markområden av större värde ur friluftslivets synpunkt, främst inom omgivningarna kring större städer och andra viktigare tätorter. Samtidigt anhölls hos 17 städer om motsvarande uppgifter för dessa städers omgivningar. I rundskrivelserna framhölls såsom önskvärt att få uppgifter om i vad mån strandremsan vid havskusten och vid de större insjöarna är fri från bebyggelse, som spärrar tillträdet till stranden, samt om i vad mån förberedelser pågå för exploatering av områden av särskilt värde ur friluftslivets synpunkt.
Kommittén har senare vänt sig med en rundskrivelse till alla rikets städer utom Stockholm samt till 67 köpingar och municipalsamhällen, i regel sådana med minst 2000 invånare. Rundskrivelsen åtföljdes av två formulär med frågor syftande till att utröna, hur de befintliga förutsättningarna för olika arter av friluftsliv bedömas i de olika orterna och i vad mån dessa förutsättningar anses tryggade för framtiden. Ett av frågeformulären rörde särskilt friluftsbad och började med frågan: "Kan ortsbefolkningens tillgång till särskilt anordnade friluftsbad eller lämpliga. befintliga badstränder nu och i framtiden anses tryggad?"'
Med utgångspunkt från den tanken, att den verkliga tillgången på naturområden av betydelse för friluftslivet bäst skulle kunna bedömas av personer, som ha sin verksamhet företrädesvis inom utmarkerna., har kommittén ytterligare velat ta skogsmännen till hjälp vid inventeringsarbetet. Härvid ansågs det mest praktiskt att anlita länsjägmästarna, dels på grund av att deras distrikt ha en medelstorlek, som föreföll lämplig, dels därför att de borde bäst känna förhållandena å enskild mark, som utgör huvudparten av arealen inom de trakter, för vilka inventeringen har särskild betydelse. Efter en underhandshänvändelse genom länsjägmästarnas förening utsändes till samtliga länsjägmästare och biträdande länsjägmästare en rundskrivelse med anhållan, bland annat, om komplettering och granskning av de uppgifter om för friluftslivet särskilt viktiga områden, vilka förut inkommit, och om skattningsvis givna uppgifter rörande den faktiska totala tillgången av naturområden med viss angiven beskaffenhet eller storlek, huvudsakligen inom vissa räjonger runt viktigare tätorter.
Slutligen utsändes, sedan kommittén funnit en strandskyddslagstiftning nödvändig och i princip beslutat föreslå en sådan, till samtliga länsarkitektkontor en konfidentiell skrivelse, vari meddelades, att kommittén övervägde att framställa förslag om lag för strandskydd vid havskusterna samt att liknande skydd påtänkts även för vissa sötvattensstränder. Det anhölls om kontorens uppgift på strandområden vid sötvatten, vilka i första hand borde sålunda skyddas. Samtidigt angavs, att uppgifter rörande befintlig och planerad bebyggelse inom dessa områden vore önskvärda.
Kommittén har ansett det lämpligt att som bakgrund för de gjorda förslagen i kort sammandrag anföra de i svar på nämnda rundskrivelser inkomna uppgifter och uttalanden, vilka synas vara av särskilt intresse i sammanhanget, såsom om strandbebyggelsens omfattning och om bristande eller otrygg tillgång till friluftsbad för ortens befolkning samt vissa önskemål från kommunerna rörande lagstiftningsåtgärder och länsarkitekternas yttranden om en tilltänkt strandskyddslagstiftning. En sammanställning länsvis av dessa uppgifter och uttalanden meddelas som bilaga till detta betänkande (sid. 50–65). Den innehåller även några uppgifter från annat håll än de nämnda, däribland enstaka uppgifter från någon kommitténs ledamot.
Det framgår av nämnda sammanställning, att åtminstone inom de allra flesta. län (alla utom Gotlands, Blekinge, Västmanlands och Jämtlands län) orter finnas, där ortsbefolkningens tillgång till friluftsbad icke anses tryggad, i varje fall icke för framtiden. En ofta framhållen olägenhet är förorening av vattnet, men i de flesta fall är det bebyggelse, som har förstört stränderna ur friluftslivets synpunkt eller hotar att förstöra dem. Direkta uttalanden om fara för friluftslivet på grund av strandbebyggelse föreligga från Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Betänkligheter av olika slag med anledning av strandbebyggelsen uttalas även från Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Hallands och Värmlands län, ehuru den icke uttryckligt betecknas såsom något allmänt direkt hot mot friluftslivets möjligheter. De enda län, där bekymmer över strandbebyggelsen icke direkt tagit sig uttryck i de uppgifter eller uttalanden, vilka ingå i sammanställningen, äro Gotlands, Blekinge, Kopparbergs och Jämtlands län.
Länsarkitekterna, av vilka ett flertal redan i svar på en tidigare rundskrivelse framfört önskemål om bättre skydd mot olämplig bebyggelse särskilt för stränderna, understödja i sina svar på kommitténs sista rundskrivelse nästan enhälligt för sitt distrikts vidkommande förslaget om en strandskyddslagstiftning och föreslå i regel bebyggelsekontroll i större eller mindre utsträckning även för sötvattensstränder. Utan kännedom om kommitténs därmed överensstämmande uppfattning ha flera länsarkitekter föreslagit, att stränderna vid storsjöarna Vänern, Vättern och Mälaren likställas med saltsjöstränderna. Från talrika kommuner m. m., fördelade på ett stort antal län, föreligga även yrkanden på, eller förord för strandskyddsåtgärder, bland annat förbud mot avstyckning och bebyggelse.
I vilken utsträckning strandbebyggelsen är mer än ett lokalt problem framgår kanske bäst, om man följer kustlinjen från norska till finska gränsen och granskar förhållandena län för län. För Hallands och Skånes del bygger denna granskning delvis på den personliga kännedom om förhållandena, som kommittén förliden sommar bereddes tillfälle att förskaffa sig. I Göteborgs och Bohus län hotar den från Göteborg påträngande sportstugekonjunkturen möjligheterna till friluftsbad och kustens övriga rekreationsvärden till men för icke blott Göteborgs och länets befolkning, utan i stor utsträckning även för befolkningen i upplandets industriorter (Trollhättan, Borås o. s. v.) och till en viss grad för semesterfirande från hela landet. Västkusten har länge tjänat människor från vitt avlägsna delar av landet som rekreationsort under semestern, och man torde böra räkna med att så i ännu större utsträckning kan bli fallet i framtiden. Norra delen av Hallands län har stor betydelse ur rekreationssynpunkt för Göteborgs-ortens befolkning, och intressemotsättningen mellan strandbyggarna och allmänheten är påtaglig. Övriga delar av länet ha stora tillgångar av goda badstränder, och man finner blott på enstaka ställen trängsel samt knappast någon strandbebyggelse, som är direkt hinderlig för badlivet. Å andra sidan är strandbebyggelsen redan i så hög grad ett problem, att länsstyrelsen har funnit anledning att införa de visserligen otillräckliga regleringsbestämmelser, som gällande lag medger, för omkring 50 procent av hela kuststräckan. Hallands kust torde dessutom med ännu större fog än Bohusläns böra betecknas såsom en tillgång för hela landet, framför allt om man tänker på framtiden. Här skulle med lämplig organisation stora skaror av människor kunna beredas en hälsobringande västkustsemester, ifall blott stranden kan hållas fri. Redan uppsökas delar av kusten av stora skaror från inlandet, bland annat från Borås. Malmöhus län är landets tätast befolkade län, och den livliga strandbebyggelsen vid dess goda badstränder är direkt till hinders först och främst för allmänheten inom länet, men dessutom för gäster från andra delar av landet, ty även Malmöhus län är ett semesterland. Kristianstads län har ännu stora vidder av obebyggd strand, väl delvis beroende på att ostkusten av Skåne så ofta bjuder på kallt badvatten, och strandbebyggelsen är icke ännu något hinder för badlivet. Men länets tillgångar av storslaget landskap med lång, obruten naturstrand torde få anses representera ett så stort och numera sällsynt rekreationsvärde, av åtminstone potentiell betydelse för stora delar av landets befolkning, förutom länets och grannlänets, att åtgärder för att bevara detta redan starkt hotade värde från onödig förstörelse äro synnerligen önskvärda. Kuststräckan i Blekinge synes vara i jämförelsevis mindre behov av bebyggelsereglering. Vid Kalmar läns fastlandskust och Ölands stränder äro ännu avsevärda strandsträckor fria från bebyggelse, men på vissa platser är byggnadsverksamheten livlig och kan väntas få allt större omfattning. Dessa trakter ha genom sin låga sommarnederbörd och det höga antalet solskenstimmar ett särskilt gott semesterklimat, och Kalmar läns kust torde ha ett framtidsvärde, bland annat för folksemestern, som bör i tid tryggas. I Västerviks skärgård synes strandbebyggelsen redan för ortens behov kräva kontroll. Vissa delar av Östergötlands kust uppvisa en icke obetydlig strandbebyggelse. För Södermanlands och Upplands kust föreligga synnerligen klara belägg för att bebyggelsen omedelbart behöver regleras. Den nordligaste delen av Upplands-kusten tillhör redan Gävles intressesfär. Från Dalälvens mynning halvvägs upp till Söderhamn är Gävleborgs läns kust utan tvivel starkt i behov av bebyggelsereglering med tanke på den livliga strandbebyggelsen och Gävle-ortens rekreationsbehov. I norra Hälsingland synes frågan föga brännande, men så mycket mer inom Västernorrlands län, där industriorterna ligga tätt och allvarliga svårigheter redan ha yppat sig. Även kusten i Västerbotten och Norrbotten är enligt föreliggande uppgifter uppenbarligen i behov av bebyggelsereglering åtminstone i närheten av städerna och industriorterna, vilka i södra Västerbotten och från Skellefteå ända till Luleå ligga ganska tätt. Norrbottens kust har dessutom, såsom bland annat länsstyrelsen har framhållit, betydelse ur rekreationssynpunkt icke blott för ortens befolkning, utan även för folket i gruvsamhällena i lappmarken.
Det synes alltså vara jämförelsevis obetydliga delar av hela kusten, där en reglering av strandbebyggelsen till; vidare måhända icke är trängande. Strandbebyggelsen vid kusten är enligt kommitténs uppfattning ett riksproblem, och den är, överraskande nog, ett problem icke minst för högst betydliga delar av Norrlands kust. Det är blott för Gotlands kust och några jämförelsevis korta sträckor av fastlandskusten, som problemet ännu icke synes ha anmält sig för ortens vidkommande eller omedelbart anmäler sig, så snart frågorna betraktas i ett större sammanhang ur hela landets synvinkel.
I fråga om inlandet visar en jämförelse betydligt mer utpräglade olikheter mellan olika trakter och delar av landet. På många håll i södra och mellersta Sverige och i Norrlands kustland äro enligt föreliggande uppgifter även insjöstränder i mycket stor utsträckning samtidigt eftersökta av tomtspekulanter och friluftsfolk, och det framstår likaväl som vid kusten som ett trängande problem att reglera strandbebyggelsen. I landsdelar sådana som större delen av Norrlands inland är däremot utan tvivel behovet av en bebyggelsekontroll vid stränderna i stort sett ännu knappast kännbart, låt vara att det även mitt inne i lappmarken kan uppstå en viss konkurrens mellan sportstugebyggarna och den övriga allmänheten, såsom i bilagan anförda uppgifter från Gällivare visa.
När kommittén betraktar strandbebyggelsen, särskilt vid kusten, som ett riksproblem av central betydelse ur friluftslivets synpunkt, beror det, såsom delvis redan har framgått av den nyss givna översikten, bland annat på att kommittén icke fäster sig enbart vid det direkta hinder för tillträdet till stranden och dennas nyttjande för friluftsbad, som strandbebyggelsen så ofta utgör. Betänkligt ur folkhygienisk synpunkt är det enligt kommitténs mening även, att denna bebyggelse så ofta förändrar stranden från ett naturområde till en villastad eller något liknande. Oavsett framkomstmöjligheterna blir stranden i och med detsamma mindre tjänlig för friluftslivet. Dessutom förekommer det i betydande utsträckning, särskilt vid skärgårdskusterna, att strandbebyggelsen på motsvarande sätt förändrar icke endast strandens prägel, utan hela landskapets. Därmed förlorar detta mer eller mindre sitt tidigare höga rekreationsvärde. Vad som utmärker det verkliga friluftslivet, ger det dess karaktär, skiljer det från andra former av verksamhet eller vila och förklarar dess säregna betydelse som en andlig lika väl som kroppslig hälsokälla är nämligen otvivelaktigt, att det försiggår i en omgivning, som förmår skänka vederkvickande naturintryck. Ramen för friluftslivet måste anses såsom något väsentligt, kanske mera väsentligt än den rent fysiologiska verkan av sol, bad, kroppsrörelse eller vila. Om så icke vore. vore frilufts- livets folkhygieniska problem knappast något problem, ty allt det rent fysiologiska som är förbundet med friluftslivet kan åtminstone på de flesta håll skaffas mitt inne i stenstaden, visserligen till större eller mindre kostnad.
En strandskyddslagstiftning skulle enligt kommitténs mening\fylla en stor folkhygienisk uppgift. men icke i främsta rummet genom att trygga befolkningens tillgång till friluftsbad och alls icke genom att skapa särskilda rekreationsplatser åt allmänheten. Det ena som det andra är enligt kommitténs uppfattning närmast en angelägenhet för kommunerna. Men utöver upprättandet av särskilda replipunkter för friluftslivet är det ett allmänt intresse att inom vårt förnämsta rekreationsområde, stranden, bevara möjligheter till trivsel och sinnesförnyande upplevelse av landskapsskönhet och naturintryck lika väl som till vila och rekreation för kroppen genom att bibehålla naturstranden i den utsträckning så kan ske utan att andra berättigade intressen trädas för nära.
Kap. 3. Möjligheter enligt gällande rätt att förhindra olämplig strandbebyggelse.
I Sverige regleras som bekant – frånsett vissa specialbestämmelser - bebyggelsen genom föreskrifterna i stadsplanelagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan av den 20 november samma år. Stadsplanelagen och byggnadsstadgan innehålla icke några bestämmelser, som tillkommit med tanke på just de speciella förhållanden, vilka kräva beaktande vid en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen vid eller i närheten av stränderna. Vissa föreskrifter angående stadsplan, stomplan och byggnadsplan erbjuda emellertid inom de områden, där dessa institut kunna komma till användning, i viss utsträckning möjligheter för en sådan reglering. För dessa må därför här lämnas en kort redogörelse.
Enligt stadsplanelagen skall för stads ordnande och bebyggande finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan (1 §). Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingå i planen, däribland – förutom byggnadskvarter, gator och torg m. m. – även parker och andra allmänna platser. Stadsplan skall härutöver innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga (2 §). Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över området (stomplan). Stomplan skall, om så erfordras, innehålla särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande i övrigt (10 §).
I byggnadsstadgan lämnas närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas vid uppgörande av stadsplan och stomplan med tillhörande stadsplanebestämmelser respektive stomplanebestämmelser. Bland dessa föreskrifter må här erinras om stadgandena beträffande stadsplan, att olika delar av staden skola avses för sådana ändamål, vartill de med hänsyn till läge, terräng och andra omständigheter äro bäst lämpade, att parker och andra planteringar skola anordnas i tillräckligt omfång och antal inom stadsplaneområdets olika delar samt att sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, skola i möjligaste måtto skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas (15 §).
Sedan stadsplan eller stomplan blivit fastställd, får nybyggnad ej företagas i strid mot planen. Undantag härifrån kan medgivas endast, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användande för avsett ändamål. Under tiden från det stadsfullmäktige beslutat antaga stadsplan eller stomplan samt till dess frågan om planens fastställande prövats, för nybyggnad över huvud ej företagas inom det område planen omfattar. Tillstånd till nybyggnad kan dock meddelas av Konungens befallningshavande, såvida genomförandet av beslutet icke därigenom försvåras. Slutligen må nämnas, att, redan då fråga väckts om antagande av stadsplan eller stomplan för visst område, på framställning av staden kan i avbidan på att stadsfullmäktige beslutar i frågan av Konungens befallningshavande meddelas förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande (stadsplanelagen 13-15 §§).
Dessa bestämmelser rörande stadsplan och stomplan äga giltighet också för köpingar och andra samhällen, där vid stadsplanelagens ikraftträdande den för städerna stadgade ordning för bebyggande skulle iakttagas samt för vissa tätare befolkade orter å landet, beträffande vilka Konungen förordnat, att stadsplanelagens bestämmelser för stad skola äga motsvarande tillämpning (stadsplanelagen 56 och 57 §§).
Beträffande den egentliga landsbygden gäller att, om större byggnadsverksamhet är att förvänta inom område på landet, för vilket bestämmelserna i stadsplanelagen angående stad icke äga tillämpning, och förhållandena ej föranleda till förordnande om tillämpning av nämnda bestämmelser, Konungens befallningshavande skall, därest plan för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa byggnadsplan för området. Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser (stadsplanelagen 60 och 61 §§). Enligt 88 § byggnadsstadgan skola vid byggnadsplans uppgörande, bland andra, ovan återgivna föreskrifter i 15 § av stadgan gälla i tillämpliga delar och skall särskilt iakttagas, att behovet av öppna platser inom det i planen ingående området nöjaktigt tillgodoses. Nybyggnad får ej företagas i strid mot byggnadsplan, och så snart fråga föreligger om upprättande av byggnadsplan för visst område äger Konungens befallningshavande för viss tid meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande (stadsplanelagen 63 och 64 §§).
I viss om än begränsad utsträckning kan bebyggelsen – framför allt dess lokalisering och täthet – påverkas genom lagregler om fastighetsbildningen. Till nu påpekade förhållande har vår lagstiftning angående jorddelning och annan fastighetsbildning också tagit, men huvudsakligen endast på det sätt att lagreglerna avfattats med tanke på att de skola underlätta eller åtminstone icke försvåra den reglering av bebyggelsen, som skall genomföras eller genomförts med stöd av byggnadslagstiftningen. Emellertid saknas icke heller bestämmelser angående fastighetsbildningen, som avse att verka. mera direkt normerande på bebyggelsens ordnande. Hit höra föreskrifterna om avstyckningsplan i 5 kap. 8 a § lagen om fastighetsbildning i stad och 19 kap. 1 § lagen om delning av jord å landet. Enligt nämnda lagrum får avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte icke ske inom område, för vilket icke finnes fastställd stadsplan eller byggnadsplan, med mindre plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området godkänts av vederbörande myndighet. Vid uppgörande av sådan plan skall iakttagas, bland annat, att möjlighet beredes till anordnande av öppna platser inom området.
Av ovan berörda bestämmelser synas de angående stadsplan och stomplan giva städerna möjligheter att inom sina gränser hålla fri från bebyggelse sådan mark vid stränderna., som till följd av läge och natur samt övriga omständigheter böra i det allmännas intresse bevaras orörda. Emellertid omfatta städerna ofta vidsträckta markarealer, som ha karaktären av ren landsbygd. Att upprätta stadsplan för dessa låter sig givetvis icke göra. Även deras intagande i stomplaner möter i många fall vissa betänkligheter med hänsyn till därmed förbundna kostnader och svårigheter att enas om grunddragen för dessa områdens framtida ordnande och bebyggande. Jämväl stadgandena angående byggnadsplan medgiva tydligen i viss utsträckning att från bebyggelse frilägga lämpliga. områden vid stränderna. Den för samtliga planinstituten gällande grundsatsen, att mark får undantagas till allmänna. platser endast i den mån så erfordras för dem, som skola bo inom det planlagda området, samt de olika hänsyn, som måste tas vid bestämmandet av planområdets utsträckning, har emellertid medfört, att det ofta visat sig svårt att från bebyggande undantaga, bland annat, tillräckligt stora markarealer just vid stränderna. Vad som i särskild grad förringar användbarheten av byggnadsplaneinstitutet är dock, att det icke kan tillgripas på ett tillräckligt tidigt stadium utan först när större byggnadsverksamhet kan förväntas. När denna förutsättning är uppfylld, är i allmänhet den mark, som framför allt bort skyddas, redan bebyggd. Det nu sagda om byggnadsplaneinstitutets bristande användbarhet gäller i tillämpliga delar om avstyckningsplanerna. Här tillkommer dessutom, att den beslutande myndigheten ofta får kännedom om de omständigheter, som böra föranleda dess ingripande, först när det är för sent.
Kap. 4. Utländska förhållanden.
Danmark.
Bestämmelser angående allmänhetens rätt att färdas på annans mark och bada vid annans strand samt angående bebyggelse vid stränderna och på andra ur naturskyddssynpunkt värdefulla områden m. m. äro sammanförda i en mycket omfattande naturskyddslag, Lov om Naturfredning den 7 maj 1937, som trätt i kraft den 1 juli samma år. Särskilda organ, lokala och centrala fredningsnämnder samt ett naturfredningsråd, finnas med mycket vidsträckta befogenheter. Fredningsnämnderna kunna, bland annat, besluta om fridlysning av områden, som ha väsentlig betydelse för allmänheten på grund av deras naturskönhet eller belägenhet, samt om rätt för allmänheten att till fots färdas i naturen, där sådan färdselrätt är av betydelse för befolkningens friluftsliv. Rimlig ersättning kan i samband med beslutandet av fridlysnings- eller färdselbestämmelser tillerkännas markägarna. Av ersättningarna betalas hälften av statskassan och hälften ur den s. k. amtsfonden eller i vissa städer ur kommunens kassa. Dessa beslut om färdselrätt ha stor betydelse för friluftslivet, enär i Danmark allmänhetens rätt att färdas över annans mark är synnerligen begränsad. lagen ger emellertid allmänheten rätt att utan särskilt beslut av fredningsnämnd färdas till fots på alla från gräsväxt blottade "Strandbredder" vid havskusten. Förekommer hinder i form av stängsel eller dylikt för denna färdselrätt längs kusten, skall fredningsnämnden förordna om hindrens avlägsnande. Rätten att färdas på strandbrädden innefattar ej rätt att mot markägarens förbud uppehålla sig där eller rätt att bada, såvida icke fredningsnämnd i överensstämmelse med lagens allmänna regler förordnat därom. Om på plats, där tillträde till stranden är av särskild betydelse, tillfartsväg saknas, skall vederbörande kommunalförvaltning på framställning av den lokala fredningsnämnden draga försorg om att gångstig utlägges.
Naturfredningslagen innehåller, som förut nämnts, även bestämmelser angående bebyggelsen. Vid sidan av föreskrifter, som ställer bebyggelsen inom ett trehundra meter brett bälte runt skogar med en areal av 20 hektar eller däröver under fredningsnämndernas kontroll, är i detta sammanhang att omnämna. lagens reglering av bebyggelsen längs havskusten. Det torde vara av intresse även för våra svenska förhållanden att lämna en ganska fullständig redogörelse för sistnämnda reglering. Den innebär i huvudsak följande.
På de från gräsväxt fria strandbältena (Strandbredder) och på områden, som ligga innanför ett avstånd av intill hundra meter från dessa eller, där sådant strandbälte icke finnes, från "daglig Højvandslinie", få icke uppföras byggnader eller anbringas andra anordningar, som kunna tjäna till bostad, försäljningsplats eller dylikt. Om vid lagens ikraftträdande finnes allmän väg längs stranden innanför de nämnda avstånden, gäller förbudet endast den areal, som ligger på strandsidan av vägen. På denna areal får då icke utan särskilt tillstånd anordnas stängsel, plantering eller annat, som kan hindra den fria utsikten från vägen. Den exakta sträckningen av den linje, inom vilken bebyggelse är förbjuden (bygglinjen), bestämmes i varje särskilt fall av en speciell strandfredningskommission. Ifrågavarande bestämmelser gälla icke för vissa stadsområden, för vissa kuststräckningar, som äro fridlysta i särskilt angiven ordning, för befästningsanläggningar och hamnområden samt för arealer, om vilkas bebyggande kontrakt avslutits, innan naturfredningslagen förelades riksdagen för antagande (den 15 december 1936). På framställning av strandfredningskommissionen kan statsministern förordna, att bestämmelserna icke skola tillämpas på bestämt avgränsade områden, som naturligt höra till en redan existerande stadsmässig bebyggelse. Bestämmelserna skola icke vara till hinder för uppförande av byggnader, som äro nödvändiga för lantbruket, skogsbruket eller fiskerinäringen.
Markägare har ingen rätt till ersättning för den inskränkning i möjligheterna att utnyttja sin egendom, som blir en följd av byggnadsförbudet. I syfte att förebygga alltför obilliga verkningar av förbudet har dock öppnats möjlighet att erhålla dispens från detsamma. De närmare reglerna härför återfinnas i en kunglig "Anordning angaaende Dispensationer fra Bestemmelserne om Byggelinie ved Strandbredder i Lov om Naturfredning". Dispenser meddelas av strandfredningskommissionen. För att vinna bifall måste ansökan om dispens vara ingiven till kommissionen inom ett år från det naturfredningslagen trädde i kraft. Dispens skall av kommissionen meddelas, om dess samtliga ledamöter äro ense om att bebyggelsen icke kommer att kränka allmänhetens intresse av att platsens naturskönhet och egendomlighet bevaras eller dess intresse av att ha tillgång till fri natur. Vidare skall dispens i erforderlig omfattning ges, om markägaren kan visa att han förvärvat egendomen före den 15 december 1936 och att förbudet gör det omöjligt för honom att bebygga sin egendom "paa hensigtsmæssig Maade". I sistnämnda fall kan dock kommissionen, därest den finner att bebyggelsen skulle i väsentlig grad strida mot allmänhetens ovan angivna intresse, hänskjuta saken till avgörande i den ordning, som är enligt naturfredningslagen stadgad för fridlysning. Dispens ges då endast om beslut icke meddelas om fridlysning, som hindrar bebyggelse på området. I händelse fridlysning sker, utgår ersättning enligt särskilda regler. När samtliga inkomna ansökningar behandlats, upphör strandfredningskommissionens verksamhet. Därefter kan dispens meddelas av statsministern, men endast om den mark, som sökanden vill bebygga, naturligt hör till en redan existerande bebyggelse eller om andra särskilda skäl tala därför.
Enligt vad fritidsutredningen inhämtat har till strandfredningskommissionen inkommit cirka ettusen dispensansökningar, av vilka omkring åttahundra slutbehandlats i september 1938. I tio fall hade ansökningarna helt avslagits och i femton fall hade byggnadstillstånd lämnats mot villkor att allmänheten fick rätt att vistas och bada på stranden. I övriga fall hade dispens beviljats på villkor att byggnaden lades på visst avstånd från strandlinjen samt att dess uppförande underkastades viss kontroll. Dispensgrunden var i de flesta fall att ägaren visat, att han förvärvat fastigheten före den 15 december 1936 och att han, om dispensen icke beviljades, icke kunde bebygga fastigheten "paa hensigtsmæssig Maade".
England.
Med stöd av Town and Country Planning Act av år 1932 pågår överallt i landet ett intensivt arbete med upprättande av regionplaner, vilka ofta omfatta mycket vidsträckta områden. I dessa regionplaner eftersträvar man att i görligaste mån bevara landskapet i dess ursprungliga skick, och man synes vara på god väg att verkligen lyckas för framtiden frilägga stora delar av landsbygden från bebyggelse. I viss utsträckning har detta skett genom överenskommelser i servitutsform med stora jordägare, varigenom de frilagda områderna avsatts såsom "private open spaces". Vad speciellt stränderna beträffar försöker man motarbeta uppkomsten av radbebyggelse längs strandlinjen och i stället koncentrera bebyggelsen till sådana platser, där den minst faller i ögonen. Man synes hava uppmärksamheten särskilt inriktad på att ett snabbt ingripande är nödvändigt, om strandområdenas återstående naturvärden skola kunna bevaras, och man söker säkra ett såvitt möjligt sammanhängande obebyggt bälte längs stränderna. Med stöd jämväl av bestämmelserna i Public Health Act av år 1936 vidtagas åtgärder för att trygga allmän promenadväg längs stranden. Allmänhetens rätt att färdas på annans mark är för övrigt starkt beskuren.
Tyskland.
Även i Tyskland användes regionplaneinstitutet såsom medel att trygga tillgången av friluftsområden och skydda landskapsbilden från störande inverkan genom bebyggelse. För övrigt torde myndigheterna för närvarande* med stöd av olika lagar och dekret vara i stånd att effektivt ingripa mot varje planerat bygge, som anses strida mot något allmänt intresse. Här skall icke lämnas någon redogörelse för innebörden i gällande bestämmelser, enär för bedömandet av deras effekt och räckvidd mer än eljest fordras ingående kännedom om deras praktiska tillämpning. Omnämnas må dock riksnaturskyddslagen av den 26 juni 1935, som enligt ingressen avser att försäkra även den fattigaste medlem av folket om hans del av tysk naturskönhet. Påfallande är den utsträckning, i vilken man i ett så tättbefolkat land lyckats hålla kusterna fria från störande bebyggelse. Vandrarlivet har sedan gammalt livligt omhuldats. I detta hänseende förtjänar erinras om en lag den 29 juli 1922, vari bland annat meddelas bestämmelser, som möjliggöra att "i folkhälsans intresse" anordna promenadvägar längs stränderna av insjöar och vattendrag. Där sådan väg upplåtits för allmänhetens bruk, är det förbjudet att mellan vägen och vattnet uppföra byggnad och till och med att anbringa hägnad av större höjd än en meter.
Kap. 5. Grundlinjer för en reglering av strandbebyggelsen.
Av den verkställda undersökningen torde framgå, att den sedan åtskillig tid tillbaka pågående mer eller mindre okontrollerade bebyggelsen vid våra havs- och insjöstränder redan medfört en ur social synpunkt icke önskvärd minskning i de områden, dit allmänheten kan söka sig för att i en relativt ostörd natur hämta hälsa och vederkvickelse. Villa- och sportstugebebyggelsen hotar faktiskt mångenstädes att från vara stränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan över huvud taget alla dem som icke äga del i stranden. Om icke särskilda åtgärder vidtagas. kommer denna ogynnsamma utveckling av allt att döma att fortsätta i allt hastigare tempo. Detta vore synnerligen beklagligt. Kommittén tänker härvid icke endast på den minskande tillgången på obebyggda strandområden, lämpliga för friluftsbad, tältplatser och dylikt. I minst lika hög grad ägnad att väcka oro är bebyggelsens förstörande inverkan på den ursprungliga landskapsbilden inom de vackraste naturområdena. I detta hänseende äro stränderna speciellt känsliga. Härtill tages sällan tillbörlig hänsyn vid markexploateringen för villa- och sportstugeändamål. Ofta uppföras byggnader alltför nära intill strandlinjen på sådana ställen, där de verka direkt störande vid insyn utifrån vattnet. Vanligt är också att byggnader förläggas till bergspartier och andra högt belägna platser, där de totalt fördärva en vacker höjdkontur. På detta eller liknande sätt spolieras skönhetsvärden, som det till skydd för allmänhetens trevnad är angeläget att bevara. Det torde nämligen förhålla sig så, att det framför allt är det orörda natur- eller kulturlandskapet, som för stads- och industribefolkningen är av betydelse såsom en vilsam och vederkvickande kontrast till den vardagliga omgivningen. En ohämmad eller olämplig strandbebyggelse gör därför stor skada, enär det företrädesvis är till stränderna. folket söker sig under sin fritid för att bada. och njuta av den trivsel, som närheten till vatten och strändernas omväxlande natur skänker. Framför allt våra skärgårdar samt våra sandstränder vid hav och insjöar med deras möjligheter till stärkande friluftsliv äro en ovärderlig tillgång i kampen för bevarandet och höjandet av folkhälsan. Att åt den icke jordägande befolkningen säkra tillträdet till våra stränder i erforderlig omfattning samt att skydda strandområdenas återstående natur- och skönhetsvärden framstår sålunda som en viktig samhällsuppgift, vars verkningar icke äro begränsade enbart till skapandet av ökad trevnad för vissa befolkningsgrupper. En ofrånkomlig förutsättning för lösandet av denna uppgift synes vara att med det snaraste införa en lagstiftning, som gör det möjligt att i tillräcklig omfattning hålla fri från bebyggelse marken närmast intill strandlinjen samt andra områden i närheten av stränderna, vilka kunna vara lämpade för uppehåll under fritiden eller eljest värdefulla ur rekreationssynpunkt.
För en sådan reglering av bebyggelsen kunna åberopas även andra skäl. Mångenstädes, särskilt i Stockholms och Göteborgs skärgårdar, har bedrivits en kortsynt och hänsynslös exploateringspolitik. På långa sträckor har all mark närmast intill stranden styckats till byggnadstomter, bebyggts och inhägnats så att inga andra än ägarna av strandtomterna kunna komma fram till vattnet. För dem, som på ett tidigt stadium av exploateringen lockats att där skaffa sig en sommarstuga med tanke på traktens möjligheter till friluftsbad och båtsport, innebär strandens avstängande, därest de icke försäkrat sig om strandtomt, icke bara att stugan ej längre kan fylla sitt ändamål utan också avsevärd ekonomisk förlust. Även den obebyggda marken bakom raden av strandtomter förlorar det värde den eljest skulle haft såsom byggnadsmark. Det är uppenbarligen minst sagt otillfredsställande att enskilda markägare skola tillåtas på dylikt sätt omintetgöra värden och skapa otrevnad för kringboende. De erfarenheter, som gjorts av de markägare, vilka på angivet sätt bedrivit exploateringen, torde visserligen vara ägnade att för framtiden i viss mån framtvinga ett förnuftigare disponerande över de markområden det här är fråga om. Man får emellertid icke bortse ifrån att strandtomternas större begärlighet och därav betingade högre pris innebär en stor frestelse för många markägare att genom deras snabba exploaterande kassera in en vinst, som är inom räckhåll, hellre än att avvakta resultatet av en mera framsynt tomtförsäljningspolitik, även om denna skulle i längden vara mera vinstgivande. En reglering av bebyggelsen, som syftar till att frilägga erforderliga markarealer vid stränderna, synes därför vara önskvärd av hänsyn såväl till ägaren av den mark, vars bebyggande underkastas reglering, som till ägarna av angränsande mark, vilka nu stå utan varje skydd mot de obehag och de förluster, som kunna tillskyndas dem av en granne, som hänsynslöst begagnar sig av den rätt han enligt gällande ordning har att förfoga över sin mark.
Enligt kommitténs förmenande tala alltså synnerligen starka skäl för genomförande snarast möjligt av en reglering av bebyggelsen inom strandområden, där gällande lagstiftning icke medger ett effektivt och ändamålsenligt ingripande. Nära till hands ligger därvid att tänka sig en utbyggnad av stadsplanelagen, varvid i första rummet väl skulle komma ifråga att i reviderad form utsträcka stomplaneinstitutets tillämplighet till landsbygden. En utvidgad stomplanelagstiftning, som för övrigt även av andra skäl ingalunda saknar aktualitet, skulle också utan tvivel vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt lösa många av de problem, som röra bevarandet av för friluftslivet och landskapsvården värdefulla områden. Vid revision av stomplaneinstitutet måste emellertid beaktas många viktiga spörsmål, som falla utanför kommitténs uppdrag. Härtill kommer att frågan om reglering av strandbebyggelsen enligt kommitténs förmenande är av mycket brådskande beskaffenhet och därför icke tål så långt uppskov, som utarbetandet av nya stomplanebestämmelser nödvändigtvis skulle medföra. Vidare skulle det draga ytterligare lång tid att få stomplaner utarbetade och fastställda för de vidsträckta områden, som det här gäller att skydda. Kommittén har av anförda skäl ansett det lämpligt att söka möjliggöra den eftersträvade regleringen medelst en speciallagstiftning för stränderna, som gör anspråk på att fylla endast den mera begränsade uppgift, som här ovan antytts.
Med beaktande av vad här förut anförts synes denna reglering av bebyggelsen icke böra utsträckas till andra stränder än dem, beträffande vilka ett behov av reglering kan sägas föreligga. Vid dessa stränder torde å andra sidan regleringen böra omfatta så pass stort område, att det innesluter de platser, som böra hållas fria från bebyggelse, samt inom detta område kunna möjliggöra en lokalisering av bebyggelsen, som i erforderlig utsträckning för framtiden bevarar åt allmänheten det fria tillträdet till stranden och från förstörande inverkan genom bebyggelse skyddar de markarealer, som äro lämpade för uppehåll under fritiden eller vilkas bebyggande eljest skulle vara ur ovan angivna synpunkter olämpligt. Denna lokalisering behöver i första hand icke innebära någon detaljerad planläggning av bebyggelsen utan det torde vara tillräckligt med en avgränsning mellan de områden, där ingen bebyggelse bör ske, och områden. där bebyggelse skall vara tillåten. Närmare reglering av bebyggelsen kan sedan, i den mån så erfordras, ske enligt gällande bestämmelser i stadsplanelagen. lokaliseringen torde icke heller behöva omfatta all slags bebyggelse. Utan fara för att regleringens syfte skall i något väsentligt hänseende äventyras synes den nuvarande byggnadsfriheten kunna bibehållas för sådan bebyggelse, som så att säga organiskt hör samman med landskapet och alltid måste finnas där, nämligen byggnader som erfordras för lantbrukets, skogsbrukets och fiskerinäringens behov. Avgörande för vart dessa byggnader förläggas måste ändå alltid till sist bli dessa näringsgrenars speciella krav på byggnadsplatsens lämplighet. liknande synpunkter torde tala för att från regleringen undantagas även byggnader, som erfordras för rikets försvar och för den allmänna samfärdselns behov.
Den utredning kommittén verkställt torde visa, att beträffande
saltsjöstränderna liksom i fråga om sötvattensstränderna behov av en snar reglering
av bebyggelsen föreligger överallt i närheten av de större städerna och
andra betydande befolkningscentra samt beträffande de delar av stränderna
annorstädes, som på grund av sin natur och belägenhet erbjuda möjligheter
för bad och friluftsliv. Detta innebär emellertid att praktiskt taget hela
västkusten samt hela Skånes syd- och ostkust äro i behov av reglering. Även
i fråga om hela östersjökusten i övrigt torde det vara svårt att avgränsa
några bestämda kuststräckor av avsevärdare längd, där behov av reglering
icke redan föreligger eller kan förväntas snart uppkomma. Till stora delar
av saltsjökusten begiva sig varje sommar talrika skaror från skilda orter i
hela landet och icke blott från den närmast omgivande trakten. Av den i
2 kapitlet lämnade översikten framgår, att så är förhållandet beträffande
såväl västkusten som ostkusten. Till och med Norrlands stränder besökas i
avsevärd utsträckning av invånarna i samhällen på betydande avstånd därifrån.
Kusterna vid saltsjön kunna därför sägas vara en för hela nationen gemensam
tillflyktsort under semestern. Uppenbarligen kommer detta att bli fallet i
ännu högre grad, när semesterlagens verkningar hinna göra sig fullt gällande.
På grund av vad sålunda anförts finner kommittén det synnerligen angeläget,
att en lagstiftning till skydd mot olämplig strandbebyggelse blir tillämplig
beträffande hela rikets saltsjökust, inklusive öar och skär.
Sötvattensstränderna äro icke på samma sätt som havskusten ett eftersträvat mål för semesterfirare och friluftsfolk från avlägsna orter. De besökas i allmänhet endast av dem, som äro bosatta på ett icke alltför stort avstånd. Med den rikedom på insjöar och vattendrag, som vårt land besitter, och i betraktande av de synnerligen växlande förhållanden i fråga om befolkningstäthet och sötvattenssträndernas beskaffenhet, som råda i olika landsdelar, är det därför påtagligt att något trängande behov att reglera bebyggelsen vid samtliga sötvattensstränder icke föreligger. Att oberoende av behovet införa reglering för alla dessa stränder synes alltså – ehuru annars vissa skäl kunna tala härför – icke böra ifrågakomma med hänsyn såväl till kostnaderna för det allmänna som till att därav följande olägenheter för många markägare icke skulle komma att stå i rimlig proportion till den nytta som vore att vinna. Det torde därför bli nödvändigt att genom uppräkning angiva de stränder vid insjöar och vattendrag, där den nya lagstiftningen skall tillämpas. Den undersökning, som kommittén verkställt, visar visserligen, att behovet av en reglering är mycket starkt beträffande många av dessa stränder, men utredningen har ej kunnat göras så fullständig, att det synts kommittén berättigat att enbart med ledning av densamma fastslå å vilka stränder den av kommittén föreslagna lagstiftningen skall vara tillämplig. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att det skall ankomma på Konungen att efter föregången undersökning av behovet i varje särskilt fall förordna om lagens tillämpning beträffande strand vid insjö eller rinnande vatten. Från denna allmänna regel synes dock undantag böra göras för de fyra inom tätbygder belägna och för sjötrafik lättillgängliga sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Dessa sjöar intaga i många hänseenden en särställning. Behovet av en reglering av byggnadsverksamheten å större delen av deras stränder är också uppenbart. Särskilt påtagligt är detta beträffande Mälaren med alla dess öar. Enligt kommitténs mening bör därför den nya lagstiftningen göras direkt tillämplig beträffande dessa sjöars stränder på samma sätt som i fråga om saltsjöstränderna.
Ett spörsmål, som kräver noggrant övervägande, är frågan om avgränsningen av och bredden på det bälte längs stränderna, som skall vara underkastat reglering. Avgörande betydelse måste därvid tillmätas strändernas topografi, vegetation och beskaffenhet i övrigt. Stor hänsyn torde emellertid också böra tagas till arten av den reglering, som skall genomföras. Ju mindre omfattande och detaljerad regleringen är och ju mindre den inskränker markägarnas möjligheter att utnyttja sin egendom, desto mindre betänkligheter möter det att utsträcka dess giltighetsområde.
Våra stränder vid saltsjön erbjuda synnerligen växlande terräng- och vegetationsförhållanden. Vid större delen av Hallands och Skånes havskust möta vi huvudsakligen sandstränder av relativt flack slättlandstyp. Här och var när dock trädvegetationen fram till närheten av vattnet och på sina håll, t. ex. i sydöstra Skåne, är landskapet även i närheten av stranden relativt kuperat. den bohuslänska kusten med dess skärgård har kala, ibland ganska svårframkomliga klippstränder, avbrutna av i allmänhet. smala strimmor någorlunda slät mark. Bergspartier och hällar resa sig ofta till ganska stor höjd och äro synliga vida omkring. I Stockholms skärgård samt vid stora delar av Östersjöns fastlandskust är stranden oftast bergig och svårframkomlig liksom i Bohuslän, men i allmänhet skogbevuxen. På andra ställen har Östersjökusten huvudsakligen slättlandstyp, och odlad mark eller äng går ofta ned i omedelbar närhet av vattnet. Växlingen mellan olika landskapstyper är lika stor beträffande våra insjöar och vattendrag. I betraktande härav kunde ifrågasättas om man icke borde längs alla stränder, varom nu är fråga, draga upp och på marken utstaka en efter landskapets karaktär anpassad demarkationslinje, som avgränsade de områden, vilka skola vara underkastade den särskilda regleringen. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle emellertid uppenbarligen vara alltför tidsödande och draga för stora kostnader, och torde därför böra lämnas ur räkningen. Det synes också vara tillräckligt, att i lag angives ett visst avstånd från strandlinjen, inom vilket lagen skall gälla. Om detta avstånd icke sättes för stort, lärer icke behöva befaras att vid den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse några mera avsevärda svårigheter skola uppkomma. Å andra sidan bör avståndet, om denna metod väljes, helst vara lika för samtliga stränder och därför också så pass stort att det någorlunda passar även för de stränder, där ett realiserande inom rimliga gränser av lagstiftningens syfte fordrar reglering inom ett relativt brett strandbälte.
Redan av det nu sagda angående våra stränders omväxlande natur, som starkt kontrasterar mot förhållandena i Danmark med dess i stort sett ensartade kuster, torde framgå, att det är mindre lämpligt att som direkt förebild taga den danska lagstiftningen, som har infört en 100 meter bred zon, inom vilken skall råda praktiskt taget totalt nybyggnadsförbud. Härutöver kan tilläggas, att det syftemål kommittén vill realisera delvis är ett annat än det man i Danmark velat förverkliga genom regeln om en bygglinje hundra meter från strandbrädden. I vårt land föreligger faktiskt intet behov av att överallt hålla en strandremsa av så stor bredd som hundra meter fri från bebyggelse. Det räcker mångenstädes med en betydligt smalare skyddad zon. Vid vissa stränder kan det kanske till och med vara fördelaktigt eller åtminstone utan olägenhet att släppa fram bebyggelsen ända till närheten av strandlinjen. På andra ställen däremot kräver måhända tillgodoseendet av regleringens syfte, att stranden hålles fri från bebyggelse till betydligt större djup än hundra meter eller också att relativt långt inåt land belägna områden skyddas, under det att å områdena närmare stranden bebyggelse bör tillåtas.
Vad som med hänsyn till samtliga inverkande omständigheter skall anses som ett lämpligt avstånd kan givetvis vara föremål för delade meningar. Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att femhundra meter skulle, med den art av reglering som föreslås, vara önskvärt, om man skall kunna åstadkomma den smidiga anpassning efter de växlande förhållandena på olika stränder icke minst i skärgårdarna, som bör eftersträvas. Detta avstånd synes böra räknas från strandlinjen vid normalt högvattenstånd. För att undvika uppkomsten av en okontrollerad bebyggelse med t. ex. badhus och båtskjul utanför strandlinjen bör den nya lagen äga tillämpning även inom en motsvarande zon utanför strandlinjen.
Kommittén övergår härefter till behandlingen av frågan om den närmare utformningen av den reglering av bebyggelsen inom strandområden, som bör genomföras. Redan förut har utsagts, att från regleringen bör undantagas vissa slags byggnader samt att regleringen beträffande övriga byggnader bör kunna inskränkas till en lokalisering av bebyggelsen, som endast skulle avse en avgränsning mellan de områden, där med hänsyn till regleringens syfte någon bebyggelse över huvud icke bör tillåtas, och de områden, där bebyggelse skulle vara. medgiven. Här bör för undvikande av missförstånd framhållas, att syftet med den föreslagna lokaliseringen av bebyggelsen endast är att förhindra, att de nu fria. arealerna vid stränderna i framtiden minskas utöver vad som ur social synpunkt kan anses tillbörligt. Det är alltså icke meningen att de områden, som icke få bebyggas, skola i analogi med vad som sker genom fastställande av stadsplan, stomplan eller byggnadsplan avsättas för särskilda ändamål med rätt för staten, vissa kommuner eller andra rättssubjekt att taga områdena i anspråk för dessa ändamål. Enligt gällande rättsgrundsatser tillkommer ju allmänheten en ganska vidsträckt om än till sin omfattning något obestämd rätt att taga väg över och vistas å annans mark samt att bada vid annans strand. Det torde därför icke böra ifrågasättas att åt allmänheten inrymma några ökade rättigheter att begagna sig av de områden, som enligt den föreslagna lagstiftningen skola hållas fria från bebyggelse. En annan sak är att det föreligger ett starkt behov av att just vid stränderna åt den icke jordägande befolkningen i städer och tättbebyggda samhällen tillhandahålla markområden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden. Denna fråga, som kommittén har under behandling, synes emellertid böra lösas i ett annat och vidsträcktare sammanhang. Tydligt är dock – och detta är ett skäl, som mycket starkt talar för en reglering av strandbebyggelsen – att denna reglering är ägnad att i hög grad underlätta lösningen av sistnämnda fråga därutinnan att de områden, som mer än andra äro lämpade för uppehåll under fritiden, därigenom kunna bevaras i sitt ursprungliga skick i större utsträckning än eljest vore möjligt.
Om således, på sätt ovan utvecklats, allmänheten icke utöver vad som redan tillkommer den tillerkännes någon rätt att använda de från bebyggelse undantagna områdena, kunna dessa områden allt fortfarande disponeras av markägarna på samma sätt som förut med det enda undantaget att de icke få utnyttjas för vissa byggnadsändamål. Detta är ägnat att i hög grad underlätta regleringens genomförande utan ersättning till markägarna, vilket är önskvärt icke bara ur sparsamhetssynpunkt utan också med hänsyn till svårigheterna att avgöra, av vem ersättningen i varje särskilt fall bör gäldas.
För att genomföra regleringen utan ersättningar fordras emellertid dessutom, att regleringen avpassas så att förlust genom densamma icke tillskyndas markägarna eller andra. Marken i närheten av stränderna har ju mycket ofta utöver jordbruksvärdet ett betydande värde som byggnadsmark. Till detta värde har givetvis hänsyn tagits vid bestämmandet av det pris markägaren fått betala för sin egendom, och detta värde har i många fall varit avgörande för dem, som utlämnat lån mot säkerhet i egendomen. Om rätten att utnyttja egendomen för byggnadsändamål inskränkes utöver ett visst mått, skulle därför följden bli ekonomisk förlust för markägaren och berörda långivare. Hänsyn till välförvärvade rättigheter och det allmännas intresse av att tilltron till fastighetskreditväsendet icke rubbas utesluter följaktligen att, om icke ersättning skall utgå, förbjuda markägare att för byggnadsändamål utnyttja så stora delar av egendomen, som det här ibland skulle kunna bli fråga om. Önskemålet att genomföra regleringen utan kompensationer synes alltså nödvändiggöra tillstånd för markägaren att bebygga så stor del av hans egendom inom strandzonen, att exploateringsmöjligheterna inom denna del samt den del av egendomen, som eventuellt finnes utanför strandzonen, bli likvärdiga med de exploateringsmöjligheter, som skulle funnits utan regleringen. Med ett annat uttryckssätt torde detta kunna formuleras så, att avgränsningen mellan mark som får bebyggas och annan mark skall avpassas så, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komma att stå i uppenbart missförhållande till egendomens värde.
En bestämmelse av nu nämnd innebörd kommer givetvis att något minska regleringens effektivitet. Det blir icke alltid möjligt att hindra bebyggelse på så stora arealer, som kanske vore önskvärt. Detta torde dock inträffa i färre fall än man till en början är benägen att tro. Det är sällan möjligt för en markägare att för byggnadsändamål exploatera hela sin egendom i den meningen att den utnyttjas som byggnadsmark. Om marken närmast stranden är fri från bebyggelse och garantier finnas för att den så skall förbli i framtiden, blir det möjligt att sälja flera byggnadstomter längre bort från stranden och dessa. komma att stiga avsevärt i värde. Säkerligen kommer också friläggandet från bebyggelse av andra för trevnaden värdefulla platser inom strandzonen att medföra en stegring av tomtvärdet på närliggande mark. Av dessa skäl synes grundad anledning finnas till antagande att en på angivet sätt utformad reglering skall i stort sett tillfredsställande fylla sitt ändamål och att det alltså endast i undantagsfall skall bli nödvändigt att av hänsyn till enskilda intressen tillåta uppförande av byggnader å områden, som böra hållas fria från bebyggelse.
Den reglering av bebyggelsen, för vars grundprinciper nu redogjorts, förutsätter uppenbarligen ett förbud att inom strandzonen uppföra byggnader, innan det blivit i vederbörlig ordning fastställt vilka områden, som skola få bebyggas (byggnadsområden). Sedan så skett synes emellertid byggnadsverksamheten inom dessa områden icke behöva underkastas någon inskränkning utöver dem, som enligt eljest gällande bestämmelser må vara för viss ort föreskrivna. Fastställandet av byggnadsområden bör, då det ju här är fråga om en angelägenhet, som rör icke endast viss eller vissa kommuner, ankomma på statlig myndighet. Detta torde också vara lämpligt för vinnande av önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen. Vederbörlig hänsyn bör givetvis vid ärendenas behandling tagas till kommunernas berättigade önskemål, om sådana framställas. Fastställande av byggnadsområde bör ske, så snart markägaren gjort ansökan därom. Skälig anledning synes icke finnas att såsom i Danmark föreskriva någon tidsfrist inom vilken ansökan skall göras. Däremot torde det bli nödvändigt med en föreskrift, att fastställandet av byggnadsområden, utom i vissa undantagsfall, skall ske på en gång för all den fasta egendom inom strandzonen, som tillhör en och samma markägare. I annat fall skulle det nämligen i hög grad försvåras för den beslutande myndigheten att pröva, huru bestämmandet av byggnadsområden skall ske utan att markägarens möjligheter att utnyttja sin egendom komma att stå i missförhållande till egendomens värde. För markägaren lärer det också vara en fördel att på en gång få fastslaget hur det förhåller sig med rätten att bebygga hans mark. Härigenom torde hans kostnader och besvär minskas. Annorlunda ställer det sig måhända, om det är fråga om endast någon enstaka byggnad och ytterligare byggnadsverksamhet icke kan förväntas å egendomen inom överskådlig tid. För dylika fall bör därför undantag kunna medgivas från den nyss uppställda allmänna regeln.
Den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen synes för sitt
genomförande kräva bestämmelser, som trygga regleringen mot hindrande eller
försvårande inflytelser av inom strandområdena skeende jorddelningar.
Kommittén föreslår därför föreskrifter om att avstyckning av lägenheter för
bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat
liknande syfte icke skall få ske annat än inom fastställda byggnadsområden,
såvida icke för särskilt fall lämnats tillstånd till avstyckningen, vilket bör
kunna ske under i stort sett samma förutsättningar, som skola gälla för
meddelande av tillstånd till byggnads uppförande utanför byggnadsområde.
Kommittén har ännu icke berört frågan, huruvida den föreslagna
lagstiftningens tillämplighetsområde bör begränsas till enbart landsbygden eller
utsträckas även till inom stad belägna strandområden. Övervägande skäl synas
tala för sistnämnda alternativ. Såsom i 3 kapitlet framhållits omfatta städerna
ofta vidsträckta markarealer av landsbygdskaraktär, och åstadkommandet av
en lämplig lokalisering av strandbebyggelsen på dessa med hjälp av gällande
stadganden om stadsplan och stomplan hindras i allmänhet av därmed
förbundna kostnader och svårigheter att på ett tillräckligt tidigt stadium
bestämma grunddragen för dessa områdens framtida ordnande och bebyggande.
Det synes därför vara förenat med åtskilliga fördelar även för städerna, att de
nya bestämmelserna bringas till tillämpning inom stads område.
I detta sammanhang bör ett annat spörsmål upptagas till behandling. Den föreslagna regleringen av bebyggelse och jorddelning vid stränderna är betydligt mindre detaljerad och genomgripande än den reglering, som ernås medelst stadsplan, stomplan, byggnadsplan och även avstyckningsplan. De delar av strandområdena, för vilka redan finnas fastställda planer av nämnda slag eller för vilka sådan plan framdeles fastställes, böra därför undantagas från den nya lagstiftningens tillämplighet. Däremot kan tvekan råda om och i vilken utsträckning föreskrifter böra meddelas därom, att vid upprättande av dylika planer skola iakttagas de bestämmelser om vissa arealers friläggande från bebyggelse, som inrymmas i kommittéförslaget. Denna fråga torde böra bedömas olika för, å ena. sidan, stadsplaner och stomplaner samt, å andra sidan. byggnadsplaner och avstyckningsplaner. I en stadsplan eller stomplan kan bestämmas att såsom parker och andra allmänna platser skola avsättas betydligt större områden än som i många .fall kan undantagas från bebyggelse enligt den föreslagna lagstiftningen för stränderna. Avgörande för vad som kan för sådana ändamål avsättas i planer av nämnt slag är endast behovet av dylika områden och kostnaderna i form av ersättning till markägarna. Det synes utan särskilt stadgande kunna förutsättas, att vid planernas upprättande strandlagens föreskrifter om undantagande av mark från bebyggelse beaktas, i den mån det låter sig förena med en ändamålsenlig planläggning i övrigt, ävensom att vid bestämmandet av ersättningar för inlösen av mark, som må, påkallas av planernas genomförande, vederbörlig hänsyn tages därtill, att i de fall, då marken ligger inom område, där intill planens fastställande strandlagen varit tillämplig, viss inskränkning i rätten att bebygga delar av marken kan hava varit gällande. Därjämte förtjänar kanske påpekas att Konungen vid fastställande av stadsplan under vissa förutsättningar kan förordna, att markägare utan ersättning skall till gator och andra allmänna platser avstå mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av det honom tillhöriga plan- lagda området (stadsplanelagen 52 §). I betraktande härav torde ändring av bestämmelserna angående upprättande av stadsplan och stomplan icke behöva föranledas av den föreslagna nya lagstiftningen. Beträffande byggnadsplaner och avstyckningsplaner däremot har det såsom i 3 kapitlet framhållits yppat sig vissa svårigheter att i tillräcklig utsträckning från bebyggande undantaga mark vid stränderna. Kommittén föreslår därför vissa bestämmelser i syfte att bringa reglerna om skyldighet att inom strandområden hålla viss mark fri från bebyggelse i tillämpning vid uppgörande av byggnadsplaner och avstyckningsplaner.
Med undantag av sist omnämnda stadganden angående byggnadsplaner och
avstyckningsplaner ha de föreslagna reglerna rörande bebyggelse och
avstyckning vid stränderna sammanförts i ett förslag till lag med vissa bestämmelser
angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder. En inarbetning av nämnda
regler i stadsplanelagen och andra lagar och författningar rörande
byggnadsväsendet och fastighetsbildningen har nämligen icke ansetts böra ske med
hänsyn till reglernas karaktär och begränsade giltighetsområde.
Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna kommer uppenbarligen att
ställa stora krav på de beslutande myndigheternas förmåga att mot varandra
rätt avväga olika allmänna och enskilda intressen. Härför fordras en ganska
ingående kännedom om de olika bygdernas särskilda förhållanden och
förtrogenhet med tillämpningen av gällande stadganden angående
stadsplane- och byggnadsväsendet samt fastighetsbildningen. I betraktande härav torde
Konungens befallningshavande vara den myndighet, som i första instans bör
besluta i ärenden angående fastställande av byggnadsområden. Fullföljes
talan mot Konungens befallningshavandes beslut, synes i överensstämmelse
med vad som gäller ifråga om stadsplan, byggnadsplan och avstyckningsplan
det slutliga avgörandet böra träffas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ärendena angående fastställande av byggnadsområden komma
tillsammans med ansökningarna om särskilda tillstånd till uppförande av byggnader
m. m. inom strandområdena troligen att medföra en för vissa län icke oväsentlig ökning i länsstyrelsernas och länsarkitektkontorens arbetsbörda. Hur stor
denna ökning blir låter sig icke på förhand beräknas. Med sannolikhet lärer
den emellertid nödvändiggöra någon utökning av arbetskrafterna i åtskilliga
län, framför allt i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. Frånsett de
kostnader, som uppkomma härav, synes kommittéförslaget icke föranleda
några nämnvärda utgifter för det allmänna. – Komplettering i vissa
hänseenden av instruktionen för länsarkitekterna och taxan för
länsarkitektkontoren torde bliva erforderlig. Förslag till sådan komplettering har kommittén
icke ansett sig böra upprätta.
Kap. 6. Andra åtgärder till skydd för stränderna.
Om det lyckas att åstadkomma en för ändamålet lämplig reglering av bebyggelse och jordstyckning vid våra stränder, skulle givetvis den väsentligaste förutsättningen ha skapats för att kunna för framtiden åt allmänheten trygga det fria tillträdet till stränderna liksom för bevarandet av strandlandskapets natur- och stämningsvärden. Det finnes emellertid vid sidan av den okontrollerade bebyggelsen och jordstyckningen även andra företeelser, som - ehuru i allmänhet i mindre mån – antingen hindra eller försvåra tillträdet till stränderna eller också genom sin inverkan på landskapsbilden eller på annat sätt minska den allmänna trevnaden. Sålunda framgår av de i bilagan till detta betänkande refererade rapporterna, att vattnet vid stränderna i en skrämmande omfattning är förorenat av avfallsprodukter från industrier och genom utsläppande av icke renat kloakvatten. Då detta allvarliga problem redan är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, kan kommittén här inskränka sig till att kraftigt understryka behovet av att åtgärder snarast vidtagas till minskande av vattenföroreningens uppenbart skadliga verkningar även för friluftslivet. Med anledning av vissa andra av de åsyftade företeelserna har kommittén däremot ansett sig böra undersöka, vilka lagstiftningsåtgärder, som vid sidan av den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen kunna vara ägnade att skapa ökad trivsel för dem, som vid stränderna söka vila och rekreation. Kommittén har därvid funnit önskvärt att i första hand söka åstadkomma en reglering av rätten att hålla stängsel och att anordna friluftsreklam av olika slag ävensom att ingripa mot vissa former av nedskräpande i naturen.
För närvarande har markägare en i stort sett oinskränkt rätt att uppsätta stängsel på sina ägor utanför planlagda områden. Endast under vissa omständigheter är hans handlingsfrihet i detta hänseende begränsad. Så är t. ex. förhållandet, om särskild rätt till passage över ägorna tillkommer viss person eller vissa personer. En sådan särskild rätt får markägare icke egenmäktigt omintetgöra genom uppsättande av stängsel. Däremot är den allmänna rättighet, som tillkommer vem som helst att beträda och vistas å annans mark av visst slag, icke på motsvarande sätt skyddad. Den kan av markägaren göras illusorisk genom att inhägna marken på sådant sätt att tillträde dit praktiskt taget omöjliggöres. Även om ett dylikt förfaringssätt hittills varit relativt sällsynt, torde man ha anledning befara, att det inom strandområdena kan komma till användning i större utsträckning efter genomförandet av den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen. Denna innebär ju att förvärv av nya strandtomter endast i undantagsfall bli möjliga, eftersom byggnadsområden i allmänhet icke få omfatta mark intill strandlinjen. Emellan byggnadsområdet och strandlinjen kommer därför att ligga ett bälte, som varken får bebyggas eller avstyckas för bostadsändamål. Det i och för sig förklarliga begäret hos många människor att ha ett stycke strand, som man kan förfoga över med uteslutande av alla andra., kommer därför troligen att av dem, som ha de nödvändiga ekonomiska resurserna, tillfredsställas på annat sätt. Detta torde, om icke förebyggande åtgärder vidtagas, kunna ske därigenom att de förvärva äganderätt – hur osäker den än kan bli på grund av avstyckningsförbudet – eller nyttjanderätt till en del av detta skyddade strandbälte samt därefter inhägna detsamma. Härigenom skulle uppenbarligen – åtminstone om den sålunda inhägnade arealen består av utmark – ändamålet med den föreslagna lagstiftningen angående strandbebyggelsen delvis förfelas. Det har därför synts kommittén angeläget att med denna lagstiftning införliva även bestämmelser i syfte att motverka tillkomsten av sådana. stängsel, varom nu varit tal, liksom överhuvud uppsättandet inom strandområden av stängsel, som skulle verka störande och som icke fylla någon betydelsefull funktion.
Det torde såväl ur allmänna synpunkter som av hänsyn till markägarna vara önskvärt att åsyftade bestämmelser bli avfattade så, att endast i undantagsfall offentlig myndighets medverkan kräves för att avgöra, huruvida visst stängsel skall få uppsättas eller icke. Detta synes också utan att bestämmelsernas verkan äventyras kunna ske, därest stadgandena om inskränkningar i rätten att uppföra stängsel anknytas till de föreslagna bestämmelserna angående reglering av bebyggelsen. Kommittén föreslår därför, att stängsel utan några som helst inskränkningar skall få uppsättas på mark, som får avstyckas och bebyggas, d. v. s. inom byggnadsområden och på mark, till vars avstyckande eller bebyggande särskilt tillstånd lämnats. Beträffande annan mark inom strandområde, där strandlagen skall äga tillämpning, torde för vinnandet av det med bestämmelserna avsedda syftet icke tarvas några inskränkningar i rätten att uppföra stängsel, som erfordras för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov. Detsamma synes vara förhållandet, då fråga uppkommer om ersättande av gammal hägnad med ny, liksom beträffande inhägnande av försvarsanläggning och fastighet, som var bebyggd, då lagförslaget träder i kraft. Endast i fråga om andra stängsel inom dessa delar av strandområde föreslår alltså kommittén inskränkningar. Dessa innebära dock intet absolut förbud, utan det förutsättes att Konungens befallningshavande skall i undantagsfall kunna meddela tillstånd till uppsättande av dylikt stängsel.
Såsom i det föregående berörts har det i enstaka fall förekommit, att markägare med höga eller eljest svårpasserade stängsel inhägnat även mycket vidsträckta utmarksområden, som icke kunna betecknas såsom park eller tomt. Sådana stängsels huvudsakliga funktion är tydligen icke att skydda mot skada av betande hemdjur, utan avsikten med desamma torde så gott som uteslutande vara att utestänga allmänheten. På en del håll i landet förekomma stängsel, som ehuru icke uppsatta i nyssnämnd avsikt dock på grund av sin beskaffenhet och frånvaron av led eller grindar väsentligt försvåra framkomsten längs utmarksstränder. Den rätt, som tillkommer allmänheten att vistas å annans mark, är visserligen till sin innebörd något obestämd och torde få utövas endast i den män så kan ske jämsides med den rätt jordägaren har att själv nyttja marken. Detta synes emellertid icke utgöra något giltigt skäl till att denna rätt icke alltid skall få utövas i de fall, då den verkligen förefinnes. Kommittén föreslår därför även en bestämmelse, som i de fall, då inom strandområde förekommer stängsel, som omöjliggör eller avsevärt försvårar tillträdet till mark, där allmänheten äger rätt att färdas till fots, lämnar länsstyrelsen befogenhet att vid vite förelägga den, som håller stängslet, att vidtaga anordningar, som underlätta passage för gående. För bedömandet av detta stadgandes konsekvenser torde böra framhållas, att de för jordbrukets behov uppsatta hägnaderna, vari ju i allmänhet finnas led och grindar, endast i undantagsfall äro av sådan beskaffenhet att de kunna sägas avsevärt försvåra gåendes framkomst. Stadgandet är vidare icke tillämpligt å hägnad kring tomt, åker eller äng eller andra ägor, som kunna skadas av beträdande.
En företeelse, som i hög grad sprider vantrevnad genom dess förstörande
inverkan på landskapsbilden, är förekomsten av reklam ute i naturen. Både
såsom fristående anordningar i form av annonstavlor eller reklamskyltar och
då den genom målning eller annat förfarande anbringas å husväggar, plank
eller berghällar är verkan av denna friluftsreklam synnerligen störande.
Några verkligt bärande skäl för att dylika former av reklam böra tillåtas
torde icke kunna förebringas. Kommittén föreslår därför förbud däremot
inom strandområden, där strandlagen blir tillämplig, och därjämte föreskrift
att redan förefintliga fristående reklamanordningar skola borttagas efter viss
tidsfrist.
Slutligen föreslår kommittén för strandområdena en bestämmelse, som avser att förhindra uppläggandet av skrot, sopor och annat avfall på plats, där dylikt upplag stör den allmänna trevnaden, ävensom straffpåföljd för nedskräpande i naturen genom kringkastande eller kvarlämnande av papper, matrester, flaskor, konservdosor och dylikt.
Beträffande en del av de föreslagna lagbestämmelserna kan måhända med
visst fog invändas, att de borde gälla även annorstädes än inom vissa
strandområden. Stadgandenas samband med regleringen av strandbebyggelsen
torde emellertid vara påtaglig och strändernas natur är säkerligen i allmänhet
mera än annan natur känslig för den störande inverkan av friluftsreklam och
andra företeelser, mot vilka bestämmelserna rikta sig. Uppenbarligen är det
också särskilt angeläget att ingripa mot dessa företeelser på platser, som äro
mera talrikt besökta, vilket torde vara fallet med just de stränder, där
strandbebyggelsen blir reglerad. Tillräckliga skäl torde därför finnas att såsom
kommittén föreslagit tills vidare begränsa dessa bestämmelsers
giltighetsområde på samma sätt som skett med regleringen av strandbebyggelsen.
SPECIELL MOTIVERING.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder.
I den allmänna motiveringen har redogjorts för de skäl, som föranlett kommittén att göra en uppdelning mellan sådana stränder, beträffande vilka de föreslagna nya stadgandena skola äga direkt tillämpning, och sådana stränder, där stadgandena skola tillämpas först efter förordnande av Konungen. Beträffande paragrafernas innehåll i övrigt må utöver den framställning som lämnats i den allmänna motiveringen här anföras följande.
Enligt den i 1 § andra stycket givna definitionen förstår lagförslaget med strandområde mark samt vattenområden inom ett avstånd av femhundra meter från strandlinjen vid normalt högvatten. Detta innebär alltså, att till strandområde räknas en zon av femhundra meters bredd på ömse sidor om strandlinjen. Såsom skäl till att det överhuvud ansetts nödvändigt att medtaga områden på vattensidan av strandlinjen har redan förut angivits önskvärdheten av att förhindra, att de mångenstädes längs stränderna ymnigt förekommande badhusen, som ofta till gagnet äro ett slags sommar- eller sportstugor, i annat fall kunde komma att flyttas några meter utanför strandlinjen, där de skulle vålla minst lika mycket obehag som på den plats några fåtal meter innanför strandlinjen, dit de hittills vanligen förlagts. Detta torde måhända icke tillfyllest motivera en så bred zon som femhundra meter utåt sjön. Emellertid ingår ju i lagförslaget även bestämmelser i 12 som förbjuda anordnandet av friluftsreklam inom strandområdena. Annonstavlor och reklamskyltar kunna givetvis tänkas uppsatta ganska långt ut i vattnet, längs segelleder och dylikt. Den skyddade zonen bör därför sträcka sig relativt långt ut i sjön. Inga olägenheter torde vara att vänta, vare sig för det allmänna eller för enskilda, av att bredden utmätts till så pass mycket som femhundra meter.
Av bestämmelsernas formulering liksom av lagförslagets syfte torde framgå att tillämpligheten icke är inskränkt till strandområden längs fasta landets strandlinje utan omfattar även strandområdena kring öar och skär. Övärlden inom våra skärgårdar samt större insjöar äro ju i alldeles särskild grad i behov av det skydd, som de föreslagna stadgandena avse att skänka.
Ehuru formellt fallande under begreppet strandområde, sådant detta definierats i lagförslaget, skola dess stadganden icke gälla inom områden, som lagts eller framdeles bliva lagda under stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan. Inom dessa i detalj planlagda områden finnes nämligen, såsom förut framhållits, knappast något utrymme för tillämpning av förslagets bestämmelser. Några. ytterligare undantagsstadganden synas icke vara. behövliga. Sådana skulle möjligen kunna ifrågasättas beträffande områden, vilka enligt äldre lag blivit föremål för ägostyckning enligt uppgjord plan. Förhållandena äro dock för dessa områden icke riktigt jämförbara med dem, som gälla för nyssnämnda planlagda områden. Förslagets regler angående fastställande av byggnadsområden torde också möjliggöra vederbörligt hänsynstagande till de särskilda omständigheter, som kräva beaktande inom dessa ägostyckade arealer. Stadsplanelagens bestämmelser angående utomplansbestämmelser synas icke heller påkalla några särskilda undantagsföreskrifter. Även ifråga om områden, där utomplansbestämmelser finnas, är det givetvis önskvärt att kunna i full utsträckning tillämpa förslagets regler om lokalisering av bebyggelse och jordstyckning. Något hinder häremot torde icke möta i utomplansbestämmelsernas karaktär.
Om föreliggande förslag blir lag, är det synnerligen önskvärt, att förordnanden enligt 2 § meddelas snarast möjligt beträffande ett stort antal insjöar och rinnande vatten. Det bör därför finnas något organ, som genast verkställer den i den allmänna motiveringen förutsatta undersökningen angående de strandområden, för vilka förordnanden skola ifrågakomma. lämpligast för denna uppgift torde vara länsstyrelserna, var för sitt ämbetsområde. Föreskrift torde därför böra i administrativ ordning meddelas för dessa myndigheter att, därest omständigheterna påkalla förordnande enligt 2 inkomma till Konungen med anmälan därom. Som grundval för undersökningen lärer kunna tjäna den inventering av lämpliga fritidsområden, som verkställts genom kommitténs försorg, samt de av kommittén från länsarkitekterna införskaffade uppgifterna angående sjöar och vattendrag, vilkas stränder behöva skyddas mot okontrollerad bebyggelse. Därutöver skall givetvis vem som helst kunna väcka fråga om meddelande av dylikt förordnande.
Då här stadgas, att byggnad icke får uppföras annorstädes än inom i särskild ordning fastställda byggnadsområden, har kommittén avsiktligt undvikit att begagna det i byggnadsstadgan definierade begreppet nybyggnad. Vad kommittén syftat till är nämligen, såsom i den allmänna motiveringen framhållits, blott att åstadkomma en lämplig lokalisering av bebyggelsen. Stadgandet avser därför endast att bestämma, vilken mark som får bebyggas, och icke att därjämte ingripa reglerande i fråga om byggnadernas utseende eller anordnande i övrigt. Tager byggnad icke i anspråk annan mark än sådan, som anvisats till bebyggande genom beslut om fastställande av byggnadsområde, blir dess uppförande alltså icke underkastat några restriktioner. såvida icke fråga är om ort, där särskilda byggnadsföreskrifter äro gällande. - Att i de fall, då enligt sådana föreskrifter byggnadslov erfordras, byggnadsnämnden bör, innan lov meddelas, förvissa sig om att byggnadsplatsen är belägen inom byggnadsområde, framgår av bestämmelsen i 68 § byggnadsstadgan.
De i andra stycket av förevarande paragraf angivna mindre fastigheterna skola i sin helhet behandlas såsom fastställda byggnadsområden. Dessa fastigheter ha så ringa ytvidd, att det icke torde medföra några olägenheter ur de synpunkter, som motiverat förevarande lagförslag, om på desamma uppföras nya byggnader. Någon ytterligare uppdelning av sådana fastigheter läror ytterst sällan komma ifråga. Å andra sidan bör det vara en lättnad, som icke bör förvägras ägarna till dessa fastigheter, att slippa de besvär och kostnader, som äro förbundna med sökande av fastställelse å byggnadsområde eller tillstånd enligt 9 Bestämmelsen avser också att minska antalet ärenden hos prövningsmyndigheterna.
Med byggnader, som erfordras för jordbrukets behov, avses icke endast ekonomibyggnader, utan även bostäder åt näringsidkaren och hos honom anställda, såvida bostadsförmån ingår i anställningsvillkoren. Med jordbruk förstår kommittén även trädgårdsskötsel. Till byggnader, som erfordras för skogsbrukets och fiskerinäringens behov, räknas givetvis icke byggnader tillhörande industrianläggningar, som förädla produkter från nämnda näringsgrenar. Under byggnader, som erfordras för den allmänna samfärdselns behov, faller, bland andra, byggnader för lots- och fyrväsendet. Undantagsbestämmelsen beträffande avstyckning av område, som var bebyggt vid lagens ikraftträdande, torde kunna tillfyllestgörande motiveras med önskvärdheten av att icke lägga några svårigheter i vägen för en fastighetsbildning, som står i överensstämmelse med bestående bebyggelse. Sålunda avstyckad fastighet blir icke i och med avstyckningens genomförande att likställa med fastställt byggnadsområde.
Att byggnadsområde skall fastställas av Konungens befallningshavande efter ansökan av markägare innebär, att det är markägaren, som har att taga initiativet, och att Konungens befallningshavande alltså först sedan ansökan inkommit har att på grundval av den utredning, som förebringas i ärendet, bestämma, vilka arealer som få bebyggas inom den del av strandområdet ansökningen avser. Kommittén har övervägt att stadga skyldighet för Konungens befallningshavande att komplettera av markägare förebragt utredning, som visar sig vara ofullständig. Med hänsyn, bland annat, till det ökade arbete, som en dylik bestämmelse otvivelaktigt skulle medföra, och därmed förbundna olägenheter av skilda slag har kommittén emellertid avstått därifrån. Kommittén har därvid förutsatt, att Konungens befallningshavande genom länsarkitektkontoret eller på annat sätt ändock söker i görligaste mån inhämta felande upplysningar, så att en ansökan i allmänhet icke kommer att avslås allenast på den grund att den vid ansökan fogade utredningen i ett eller annat avseende är bristfällig. – Byggnadsområde för en och samma egendom behöver givetvis icke vara en enda sammanhängande markareal, utan kan alltefter förhållandena uppdelas på ett flertal från varandra åtskilda områden.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, skulle ett riktigt bedömande av frågan, huruvida markägarens möjligheter att utnyttja sin egendom komma att stå i missförhållande till egendomens värde, i de flesta fall avsevärt försvåras, om byggnadsområde icke på en och samma gång bestämmes för all markägarens inom strandområde belägna fasta egendom. Särskilda skäl till frångående av denna allmänna regel torde alltså icke kunna anses föreligga annat än i de fall, då fastställande av byggnadsområde för endast en del av viss egendom kan ske utan att bedömandet av berörda fråga därigenom försvåras. Detta kan t. ex. vara förhållandet, om egendomen - den må bestå av en eller flera fastigheter – har en mycket vidsträckt strand eller om dess inom strandområde belägna arealer eljest ligga på stort avstånd från varandra. Men icke ens då äro alltid sådana särskilda skäl förhanden. Om en egendom exempelvis består av ett antal öar, som ligga något så när samlade, eller av ett stycke fastlandsstrand och därutanför liggande öar och skär, bilda dessa spridda områden oftast en naturlig enhet ur exploateringssynpunkt, och byggnadsområde bör därför bestämmas gemensamt för dem.
När fastställelse meddelats å byggnadsområde för viss egendom, är därmed – om man bortser från de möjligheter att ändra byggnadsområde, som följa av stadgandet i 6 § – för framtiden bestämt, vilka arealer som få bebyggas inom den del av strandområdet fastställelsebeslutet avsett. Beslutets rättsverkningar äro knutna till viss del av strandområdet och icke till den eller de fastigheter, varav denna del består vid tiden för beslutets meddelande. Dessa fastigheter kunna ju vid senare företagna laga skiften eller ägoutbyten få sina ägor på marken förlagda till annan plats. Kommittén har ansett önskvärt att detta förhållande på något sätt kommer till uttryck i lagtexten, vilket är anledningen till bestämmelsen i paragrafens sista stycke.
I denna paragraf äro sammanförda de bestämmelser, som skola vara normerande vid fastställandet av byggnadsområden. Första stycket upptar de stadganden, som syfta till att åstadkomma en ur allmänna synpunkter lämplig lokalisering av bebyggelsen. Eftersom dessa stadganden skola tillämpas under mycket skiftande förhållanden och de allmänna synpunkterna, på sätt i den allmänna motiveringen utvecklats, i åtskilliga fall måste vika för markägarens berättigade intresse av att kunna utnyttja sin egendom för byggnadsändamål, har det synts kommittén önskvärt att giva stadgandena en ganska allmänt hållen formulering. Å andra sidan måste den prövande myndigheten däri kunna finna tillräcklig vägledning för att kunna avgöra vilka allmänna intressen, som i främsta rummet böra beaktas. Kommittén har försökt att vid stadgandenas formulering taga hänsyn till dessa synpunkter. Förslagets viktigaste syfte är ju att för framtiden åt allmänheten bevara det fria tillträdet till stranden i erforderlig utsträckning. Det har därför ansetts böra uttryckligen framhållas att. om icke särskilda skäl till annat föranleda. ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen skall hållas fritt från bebyggelse. Vad kommittén avsett med detta stadgande bör kanske något utförligare belysas. Kommittén har utgått ifrån att det i allmänhet måste anses önskvärt att fri passage längs stranden blir möjlig och att därför ett sammanhängande bälte om än av ringa bredd närmast strandlinjen bör undantagas från bebyggelse och avstyckning. Från denna regel torde endast i undantagsfall avvikelse böra ske, såsom ifråga om stränder, som ligga mycket långt från tättbebyggda orter, eller stränder, som äro särskilt svårtillgängliga på grund av sin terrängbeskaffenhet och dit allmänheten således endast mera sällan kan tänkas söka sig. Vidare hör hit de fall, där den fria passagen ändå är avbruten genom redan befintlig bebyggelse och fråga icke är om strand, som på grund av sin användbarhet för friluftsbad eller av andra skäl icke bör bebyggas. Bredden av detta bälte måste av naturliga skäl variera, och något normalmått torde vara omöjligt att uppställa. Kommittén har emellertid tänkt sig att i allmänhet marken skulle till ett relativt stort djup från strandlinjen räknat friläggas från bebyggelse, såvida det icke med hänsyn till landskapets natur befinnes fördelaktigare att koncentrera bebyggelsen till närheten av stranden. Kommittén har vidare ansett det önskvärt att, på sätt numera sker i Danmark, mark mellan strandlinjen och en nära densamma ledande väg hålles fri från bebyggelse. Att försöka binda rättstillämpningen genom detaljerade föreskrifter eller uttalanden – utöver de här och i den allmänna motiveringen gjorda – angående de synpunkter, som böra vara avgörande härvidlag, synes icke böra ske.
Förslaget syftar emellertid icke bara till att frilägga marken närmast strandlinjen utan också till att undvika bebyggelse å andra platser, där den skulle skada strandens natur och egenart och därigenom eller på annat sätt inverka menligt på strandområdets naturliga förutsättningar att utgöra en lämplig ram för friluftsliv och andra former av rekreation. Detta har i paragrafen uttryckts så, att till byggnadsområde icke bör avsättas mark, vars bebyggande kan väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnyttjande av strandområdet, som eljest är ur allmänna synpunkter olämpligt. I sistnämnda uttryck ligger därjämte en anvisning att beakta även andra synpunkter av betydelse för bedömandet av områdets lämplighet för bebyggelse. Då fastställandet av byggnadsområde ju innebär, bland annat, att myndighet anvisar viss areal till bebyggande, bör denna mark naturligtvis icke med hänsyn till höjd- och grundförhållanden eller svårigheter att på ett tillfredsställande sätt anordna avlopp och liknande sanitära skäl vara otjänlig för sitt ändamål. Hänsyn bör också tagas till byggnadsområdes belägenhet i förhållande till redan förefintlig bebyggelse, till möjligheterna att anordna utfartsvägar m. m.
Bestämmelserna i paragrafens andra stycke avse, såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, att möjliggöra regleringen av bebyggelse och fastighetsbildning utan ersättning till markägare eller andra sakägare. Dessa bestämmelser måste därför vara av tvingande karaktär och skola. alltså under alla omständigheter iakttagas av den beslutande myndigheten. Då här talas om markägares möjligheter att utnyttja sin egendom. avses icke bara ett utnyttjande i form av exploatering för byggnadsändamål, utan varje form av ekonomiskt utnyttjande. I trakter, där ringa efterfrågan finnes å byggnadstomter, bestämmes ju egendomarnas värde så gott som uteslutande av vad därå bedrivet jordbruk eller skogsbruk avkastar, och även en kraftig begränsning av byggnadsområdenas utsträckning kommer där troligen icke att medföra. någon sänkning i egendomarnas värde. Vid bedömandet av hur byggnadsområdes bestämmande till läge och utsträckning kommer att inverka på egendomens värde skall hänsyn tagas icke bara till den del av egendomen, som ligger inom strandområdet, utan också till den del, som må vara belägen därutanför. Den omständigheten att stranden och kanske stora arealer på andra håll inom strandområdet för framtiden bli undantagna från bebyggelse, kommer nämligen med största sannolikhet att – där efterfrågan på byggnadstomter över huvud finnes – i allmänhet höja tomtpriserna på mark, som ligger bakom femhundrameterslinjen.
Karaktären av den avvägning mellan allmänna och enskilda intressen, som skall ske enligt de nu behandlade stadgandena i 5 §, synes icke låta sig väl förenas med några föreskrifter om maximi- eller minimigränser för vad som kan avsättas såsom byggnadsområde. Därtill äro förhållandena inom olika delar av vårt land alltför olika. Däremot har det synts kommittén önskvärt med en bestämmelse, som möjliggör att under alla förhållanden från bebyggelse undantaga viss andel av markägares inom strandområde belägna fasta egendom. Av denna anledning har kommittén föreslagit bestämmelsen i andra stycket andra punkten om att uppenbart missförhållande mellan möjligheterna att utnyttja viss egendom och egendomens värde icke skall anses föreligga, om byggnadsområde omfattar sjuttio procent eller mera av markägares inom strandområdet belägna för bebyggande användbara mark. Denna bestämmelse får givetvis icke tagas till intäkt för att göra sjuttio procent av den för bebyggelse användbara marken till ett normalmått för vad som bör avsättas till byggnadsområde. I allmänhet torde nämligen byggnadsområdena kunna bestämmas avsevärt mindre utan att markägarnas berättigade intressen trädas för när, och i en del fall kan det tänkas vara möjligt att från bebyggelse skydda erforderliga delar av strandområde, även om byggnadsområdet omfattar mer än sjuttio procent. Procenttalet har måst avvägas så, att det under alla tänkbara omständigheter bör vara tillräckligt för att skydda markägare mot förlust, och det har därför – såsom ovan redan påpekats – funnits böra sättas avsevärt högre än vad som kan beräknas motsvara normalfallet. – Stadgandet torde vara ägnat att minska antalet fullföljder mot Konungens befallningshavandes beslut.
En jämförelse med stadgandet i 52 stadsplanelagen, som ju ger möjlighet att vid fastställelse:i stadsplan förordna om skyldighet för markägare att till gator och andra allmänna platser utan ersättning avstå upptill fyrtio procent av all honom tillhörig mark inom det planlagda området, skulle möjligen kunna ge anledning påstå att kommittén varit väl försiktig, då den stannat för procenttalet sjuttio, vilket ju innebär att endast trettio procent av den till bebyggelse användbara marken undantas från bebyggelse. Om en sådan jämförelse skall bli rättvisande, måste emellertid beaktas, att i de flesta fall icke all mark inom byggnadsområde kan utnyttjas till byggnadsmark, utan att ofta en del av densamma måste avsättas till trafikleder, allmänna platser och dylikt.
Den omständigheten, att vid fastställande av byggnadsområde måste tillses, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komma att stå i missförhållande till egendomens värde, kommer i manga fall att göra det svårare att i önskvärd utsträckning frilägga mark från bebyggelse på en liten egendom än på en stor. Framför allt blir detta fallet om egendomen har en lång strandlinje, men sträcker sig inåt land till ett relativt obetydligt djup. Man torde icke böra bortse från möjligheten att detta förhållande kan komma att genom uppdelning av större egendomar på flere ägare ut nyttjas av markexploatörer på ett sätt, som i vissa fall skulle kunna i viss utsträckning omintetgöra den föreslagna lagstiftningens effektivitet. Det är med hänsyn härtill som kommittén föreslagit bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf. Det har synts kommittén angeläget att förhindra spekulationer i nu antytt syfte även under den tid, som kan komma att förflyta från det förslaget blivit känt genom dess offentliggörande, och tills dess en eventuell ny lag kan träda i kraft. Bestämmelsen i tredje stycket har därför föreslagits skola bli tillämplig åt förvärv, som skett efter den 30 november 1938.
Avsikten med förevarande lagförslag är ju att för framtiden skydda vissa delar av strandområdena från bebyggelse. Avgränsningen mellan dessa delar och de arealer, som skola få bebyggas, sker genom fastställandet av byggnadsområden. Att förläna den gränsdragning, som skett genom fastställelsebeslutet, obetingad giltighet för all framtid torde emellertid icke kunna ifrågakomma. Det kan alltid tänkas uppkomma fall, då en ändring måste anses önskvärd. Ändring av fastställt byggnadsområde bör därför kunna ske, om behov av ändring visat sig föreligga och ändringen kan ske utan att allmänna eller enskilda intressen därigenom trädas för när. I överensstämmelse härmed har stadgande om ändring i fastställt byggnadsområde införts i 6 § av förslaget. Enligt stadgandet får endast sådan ändring ske, som är förenlig med bestämmelserna i 5 § första stycket eller ock betingas av betydande allmänt intresse. Mark, som enligt sistnämnda lagrum bör hållas fri från bebyggelse, får alltså icke genom ändringsbeslut intagas i byggnadsområde, därest så icke bör ske med hänsyn till något viktigt allmänt intresse av annan art än dem lagrummet skall tillgodose. Detta villkor torde vara uppfyllt, om t. ex. fråga är om förläggande till marken av någon för bygdens utveckling betydelsefull industri eller om en pågående samhällsbildning kräver att marken tas i anspråk för byggnadsändamål. Däremot kan markägaren icke till stöd för en utvidgning av byggnadsområde åberopa att möjligheterna för utnyttjandet av hans egendom stå i missförhållande till egendomens värde. Den frågan har ju redan tidigare blivit avgjord, och en under mellantiden eventuellt inträdd ökning av markens tomtvärde bör därför icke kunna tagas till intäkt för ett inkräktande av allmänna intressen, som förlänats skydd genom det ursprungliga fastställelsebeslutet. Någon ovillkorlig rätt att under i lagrummet angivna förutsättningar få till stånd en ändring av fastställt byggnadsområde ger stadgandet icke markägaren.
Kommittén har ansett det önskvärt, att de viktigaste fordringarna på den utredning, som måste förebringas i ärenden angående fastställande av byggnadsområden, samt huvuddragen av förfarandet vid ärendenas behandling regleras genom lagbestämmelser. Dessa bestämmelser ha fått sin plats i 7 och 8 §§. Utförligare föreskrifter lärer icke kunna undvikas, men dessa böra lämpligen meddelas i administrativ ordning.
Karta måste givetvis ingå såsom en oumbärlig del av utredningen och på karta måste fastställelsebeslutet fixeras genom inritande av gränserna för byggnadsområdet. Kartan synes böra omfatta den del av strandområdet, som avses med markägarens ansökan, samt dess närmaste omgivningar. I vissa fall bör den liksom övrig utredning omfatta även annan mark utanför strandområde, nämligen när så kräves för en riktig tillämpning av stadgandet i 5 § andra stycket. Om kartan skall kunna rätt fylla sin uppgift, torde å densamma böra angivas gränserna för olika fastigheter och förefintlig bebyggelse. I en del fall torde det icke kunna undgås att i viss omfattning å kartan utmärka höjdlägen och vegetationsförhållanden. Någon minimiskala, i vilken kartan skall avfattas, synes icke behöva föreskrivas. Det kravet måste dock under alla omständigheter ställas å kartan, att det skall vara möjligt att med ledning av densamma bestämma byggnadsområdes gränser med tillräcklig noggrannhet.
I den mån kartan icke lämnar erforderliga upplysningar rörande de omständigheter, som äro av betydelse för ärendets avgörande, måste sådana på annat sätt förebringas. En fullständig utredning bör innehålla uppgift om strandens användbarhet för friluftsbad, om terrängförhållanden och vegetation inom strandområdet samt om markens fördelning på olika ägoslag. Vidare bör i densamma återfinnas uppgifter, huruvida inom strandområdet finnas platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller andra naturförhållanden äro särskilt tilltalande, platser, där bebyggelse kan väntas åstadkomma ogynnsam konturverkan, eller platser, där bebyggelse skulle verka störande vid insyn från vattnet eller annorledes. Upplysning bör däri icke heller saknas om belägenheten av föreslaget byggnadsområde i förhållande till förefintlig tätare bebyggelse och tidigare fastställda byggnadsområden i närheten, om arten av den bebyggelse, som finnes inom den del av strandområdet, varom fråga är, samt om de bestämmelser rörande byggnadsverksamheten, som där må vara gällande. Även ifråga om höjd- och grundförhållanden samt möjligheterna för vattens avledande och anordnandet av utfartsvägar med flera omständigheter av betydelse för bedömandet av föreslaget byggnadsområdes lämplighet såsom byggnadsmark bör en fullständig utredning lämna upplysning. För tillämpningen av bestämmelserna i 5 § andra stycket är det vidare uppenbarligen av vikt att utredning finnes angående behovet av mark för byggnadsändamål samt angående tomtpriser och fastighetsvärden i orten.
Det torde emellertid kunna antagas att utredningen i de flesta fall icke behöver bli så vidlyftig som av det ovan sagda skulle kunna befaras. Om de topografiska förhållandena lärer ofta tillfyllestgörande utredning kunna förebringas "genom företeende av fotografier. I regel finnes inom länsstyrelsen eller hos dess speciella sakkunnige, länsarkitekten, personlig kännedom angående förhållandena på platsen. Det torde därför kunna. förutsättas, att i det övervägande antalet fall den utredning, som sökanden utöver kartan behöver förete, blir föga betungande eller kostsam. Gäller det större egendomar i närheten av tättbefolkade orter eller i skärgårdsområdena, blir det däremot nödvändigt att ställa större krav på utredningens fullständighet både vad angår topografien och förutsättningarna för att med hänsyn till bestämmelserna i 5 § andra stycket draga gränsen mellan byggnadsområde och annan mark på lämpligaste sätt.
Genom denna bestämmelse har öppnats möjlighet att för visst fall erhålla tillstånd till uppförande av byggnad eller avstyckande av mark annorstädes än inom byggnadsområde. Sådant tillstånd kan beviljas endast om särskilda skäl föreligga. Såsom exempel därpå har i lagtexten upptagits det fall, att fastställande av byggnadsområde skulle medföra avsevärd tidsutdräkt. Särskilt skäl måste också anses föreligga, om ansökan avser tillstånd till uppförande av en enstaka byggnad och någon ytterligare byggnadsverksamhet på egendomen icke är att förvänta inom överskådlig tid. Kommittén har vidare tänkt, att bestämmelsen skulle kunna komma till användning beträffande de fall, då någon vill verkställa tillbyggnad, som helt eller delvis sträcker sig in på mark, som icke ingår i byggnadsområde. Beträffande egendom, för vilken byggnadsområde icke tidigare blivit bestämt, bör tydligen stadgandet användas med återhållsamhet. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits skulle eljest svårigheter uppstå vid tillämpningen av bestämmelsen i 5 andra stycket. Tillstånd får beviljas endast om det är uppenbart att den mark, varom fråga är, icke bör enligt stadgandet i 5 § första stycket hållas fri från bebyggelse.
Någon anledning att vid tillämpningen av förslagets bestämmelser med markägare jämställa andra innehavare av rätt till fast egendom än dem, som inneha fastighet med fideikommissrätt, torde icke föreligga. Däremot synes möjlighet att erhålla tillstånd jämlikt 9 § till uppförande av byggnad böra lämnas öppen för dem, som inneha mark med ständig besittningsrätt eller med nyttjanderätt. Bestämmelse härom har därför inryckts i andra stycket av förevarande paragraf.
Den befogenhet, som här tillagts Konungens befallningshavande att meddela tillstånd till uppsättande av stängsel, är föranledd av svårigheten att i lagtexten fullständigt angiva, för vilka stängsel förbudet icke skall gälla. Tillstånd bör därför lämnas endast då det är uppenbart att icke syftet med förbudet därigenom förfelas. Bestämmelsen i andra stycket avser endast att underlätta passage för gående. Överträdelse av förbudet i första stycket straffas enligt 16 § med dagsböter. Handräckning föreslås jämlikt 17 § skola kunna meddelas för avlägsnande av stängsel, som tillkommit i strid mot förbudet.
Såsom förebild för stadgandet i första punkten av första stycket har tjänat bestämmelserna angående liknande anordningar i 36 lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar. Vissa uppmjukningar ha dock skett. Sålunda har möjlighet lämnats öppen att uppsätta skylt om affärsrörelse eller annan verksamhet, som bedrives å viss fastighet, var som helst inom fastighetens område och icke endast, såsom enligt väglagen, å byggnad där verksamheten utövas. Med hänsyn till att ett förbud blott mot uppsättande av annonstavlor och reklamskyltar sannolikt skulle medföra tillgripande i ännu större utsträckning än hittills av annonsering medelst målning och därmed jämställt förfarande å husväggar, plank och berghällar, har i stadgandet ansetts böra ingå förbud även mot dylika former av reklam. På sistnämnda former av reklam är föreskriften i andra stycket icke tillämplig. Den frist, som däri föreslås för borttagande av andra vid lagens ikraftträdande förefintliga reklamanordningar, torde vara nödvändig med hänsyn till vanligen förekommande villkor i reklamfirmornas kontrakt. I vissa fall lär kontrakt ha avslutats, som löpa under längre tid. Av denna anledning har kommittén för att möjliggöra uppfyllandet av villkoren i dylika kontrakt under deras giltighetstid – föreslagit, att Konungens befallningshavande skall kunna medgiva förlängning av tidsfristen.
Förseelse mot bestämmelserna i denna paragraf bestraffas enligt 16 § i förslaget med dagsböter och för avlägsnande av otillåten anordning, som avses i första punkten av första stycket och i andra stycket, kan handräckning meddelas med stöd av stadgandet i 17 §.
För underlåtenhet att ställa sig föreskriften i första stycket till efterrättelse har i 16 § andra stycket stadgats påföljd av böter från och med två till och med etthundra kronor. Då föreskriften gäller strandområde, sådant detta definierats i 1 §, blir den tillämplig även för det fall att t. ex. flaskor eller konservdosor kastas ut i vattnet vid badstrand.
Då omständigheterna påkalla att fråga upptages om lagens tillämpning för viss sötvattensstrand, synes erforderligt att redan på det tidiga stadium, då utredningen igångsättes, äga tillgång till förbud, som skyddar stranden mot bebyggande, jorddelning och andra åtgärder, som kunna. äventyra förverkligandet av syftet med ett sådant förordnande. Kommittén har därför föreslagit, att Konungens befallningshavande skall, då fråga föreligger om förordnande enligt 2 §, kunna i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att utan tillstånd av Konungens befallningshavande inom strandområdet uppföra annan byggnad än sådan, som avses i 3 § tredje stycket av förevarande lagförslag, ävensom förbud att inom området verkställa avstyckning och vidtaga åtgärder, som avses i 12 § första eller tredje stycket av förslaget. Om ett sådant förbud skall kunna fylla sin uppgift, bör det lända till efterrättelse utan hinder av däremot förd klagan. Bestämmelse härom har därför införts i denna paragraf. Kungörelse om utfärdat förbud torde böra införas i ortstidningar och uppläsas i traktens kyrkor.
Då man icke torde kunna helt bortse från möjligheten att ändrade förhållanden kunna göra det önskvärt att meddelat förordnande enligt 2 § för visst strandområde upphäves, har kommittén ansett det lämpligt med ett uttryckligt stadgande om rätt för Konungen att i dylikt fall föreskriva, att lagens tillämpning beträffande strandområdet skall upphöra.
Huruvida de i dessa paragrafer meddelade bestämmelserna äro tillräckliga för att åstadkomma erforderligt ingripande i händelse av överträdelse av de olika lagbuden, blir i mycket beroende på allmänhetens medverkan att bringa eventuella lagbrott till åklagarmyndigheternas kännedom. Den övervakande verksamhet i avseende ä efterlevnaden av gällande föreskrifter angående bebyggelsen, som utövas av byggnadsnämnderna, kommer ju att saknas inom stora delar av lagens tillämplighetsområde. Kommittén har emellertid ansett, att man bör avvakta de erfarenheter, som någon tids tillämpning av lagen kan ge, innan till närmare övervägande upptages frågan om behovet av särskilda kontrollerande organ.
På grund av stadgandet i 2 § 16:o) lagen om regeringsrätten torde besvär över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av ansökan om särskilt tillstånd jämlikt 9 § i lagförslaget komma att prövas av regeringsrätten. Mål angående fastställande och ändring av byggnadsområde komma däremot, på sätt kommittén i den allmänna motiveringen ansett böra ske, att prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma. blir förhållandet med besvär, som anföras över förbud, som Konungens befallningshavande utfärdat med stöd av stadgande i 14 § av förslaget.
Det synes vara lämpligt att till ledning för myndigheter och markägare vissa tillämpningsföreskrifter i administrativ ordning utfärdas, bland annat, angående förfarandet och utredningen hos Konungens befallningshavande i ärenden angående fastställande av byggnadsområden.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 61 § stadsplanelagen den 29 maj 1931.
Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har kommittén ansett det icke vara erforderligt med särskilda bestämmelser, som vid uppgörande av stadsplaner och stomplaner tvinga till iakttagande av den föreslagna strandlagens föreskrifter om vissa markområdens friläggande från bebyggelse, under det att dylika bestämmelser funnits böra meddelas beträffande byggnadsplaner och avstyckningsplaner. Det erforderliga stadgandet ifråga om byggnadsplaner, som synes böra få sin plats i 61 § stadsplanelagen, har givits den lydelsen, att i byggnadsplan, som berör område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder äger tillämpning, icke må såsom byggnadsmark upptagas område, som enligt nämnda lag skall hållas fritt från bebyggelse.
Förslagen till lagar om ändring i vissa delar av lagen om fastighetsbildning i stad och lagen om delning av jord å landet.
En uttrycklig föreskrift torde i dessa två lagar icke kunna undvaras därom, att avstyckning inom område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder (strandlagen) äger tillämpning, icke må ske i strid mot bestämmelserna i nämnda lag. Stadgande härom föreslås därför skola meddelas i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 1 § jorddelningslagen.
Mot den i förslaget till ändring av 61 § stadsplanelagen meddelade bestämmelsen angående byggnadsplaner svarande stadganden rörande avstyckningsplaner föreslås i form av tillägg till 8 a § av 5 kapitlet fastighetsbildningslagen och 13 § av 19 kapitlet jorddelningslagen. Enligt dessa stadganden får avstyckningsplan för område, där strandlagen äger tillämpning, icke godkännas, om planen omfattar mark, som icke ingår i fastställt byggnadsområde. Den från förslaget till ändring av 61 § stadsplanelagen avvikande formuleringen föranledd därav, att avstyckningsplaner enligt fastighetsbildningslagen i annan stad med magistrat än Stockholm icke godkännas av Konungens befallningshavande utan av magistraten. Till undvikande av att magistraternas befattning med godkännande av avstyckningsplaner skall för dem medföra en befogenhet, som annars icke tillkommer dem enligt strandlagen, att avgöra vilken mark inom strandområde, som får avstyckas för de i 3 § första stycket av strandlagen angivna syften. har det därför synts lämpligt att där nämnda lag är gällande förbjuda avstyckningsplaner för annan mark än fastställda byggnadsområden.
Övriga författningsförslag.
Ifrågavarande två utkast innehålla båda förslag till administrativa föreskrifter. som synts kommittén önskvärda, för den händelse den av kommittén föreslagna regleringen av strandbebyggelsen genomföres.
I förslaget till kungörelse med närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder ha sammanförts föreskrifter, dels om skyldighet för Konungens befallningshavande att till Konungen anmäla, när förhållandena påkalla meddelande av förordnande enligt 2 § strandlagen och om de förberedande åtgärder Konungens befallningshavande för sådant fall har att vidtaga, dels om beskaffenheten av kartmaterial och annan utredning, som skall företes i ärende om fastställande och ändring av byggnadsområde, samt om vad Konungens befallningshavande har att iakttaga vid behandlingen av sådana ärenden, dels ock om den befattning byggnadsstyrelsen synes böra få i avseende å strandlagens tillämpning. I sistnämnda hänseende föreslås, att byggnadsstyrelsen skall – i likhet med vad fallet är beträffande stadsplane- och byggnadsväsendet i städer, samhällen och områden, som avses i byggnadsstadgan – utöva allmän uppsikt över tillämpningen av strandlagen samt äga meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar.
Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 18 juli 1928 angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m. upptar bestämmelse om att Konungens befallningshavande skall draga försorg om att avskrifter av beslut i ärende om fastställande av byggnadsområde eller ändring däri jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning bli verkställda och expedierade till byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, till vederbörande lantmäterikontor och länsarkitektkontor samt, därest byggnadsområdet är beläget i annan stad med magistrat än Stockholm, till vederbörande magistrat. Att bestyret med åstadkommandet av kartkopior lagts på Konungens befallningshavande och icke, såsom skett beträffande karta till avstyckningsplaner, på sökanden är beroende på önskan att minska kostnaderna och besvären för markägarna, vilket synes vara angeläget med hänsyn till att strandlagen kommer att nödvändiggöra för markägare att söka fastställande av byggnadsområde även i vissa fall, då någon utsikt till ekonomisk vinst av markexploatering icke föreligger. Ändringen i 5 § av expedieringskungörelsen avser endast att bereda dem, vars rätt kunna sägas vara ifråga, samma möjlighet att få åt sig utförda kopior, som förefinnes ifråga om kartor till byggnadsplaner och avstyckningsplaner.
Länsvis ordnade uppgifter om strandbebyggelse och av denna vållade olägenheter samt därav föranledda. önskemål, m. m.
Stockholms län och Stockholms stad.
Tillgången till friluftsbad anses icke tryggad i flera orter i Stockholms omgivningar (Bromsten, Hagalund, Nya Huvudsta, Råsunda, Stuvsta) och icke tillräckligt tryggad i Djursholm. Från Stocksund klagas dels över dåligt vatten, dels över svårigheten för samhället att förvärva det lilla område, där man önskar genom "strändernas utfyllning och planering samt badanordningarnas i övrigt iordningställande efter moderna principer" ordna ett friluftsbad. Även från en ort med sådana naturliga förutsättningar som Nynäshamn anmäles, att tillgången till friluftsbad för ortens befolkning icke anses tryggad.
En mycket stor del av länets stränder har särskild betydelse för invånarna i stor–Stockholm med dess omkring 700 000 invånare. Enligt uppgifter av Stockholms stadskollegiums friluftskommitté finnas inom Stockholm med närmaste omgivningar minst omkring 14 000 lustbåtar och kanoter. Skärgårds- och Mälarebåtarnas s. k. lokala trafik visar för sommarmånaderna ett överskott utöver vintermånadernas frekvens av 250 000–300 000 resande per månad, alltså omkring 10 000 extraresande i medeltal per dag (Statistisk månadsskrift för Stockholms stad, årg. 33, nr 9, september 1938). Friluftsfolkets tidigare enastående rika möjligheter ha. emellertid inskränkts och inskränkas allt mer genom strandbebyggelse. Medan den totala strandlängden enbart inom Stockholms saltsjöskärgård (mellan Landsort och Arholma, mellan Slussen i Stockholm och de yttersta kobbarna) har skattats till omkring 330 mil, eller mer än dubbla. Sveriges hela längd (Sveriges Natur 1936, s. 132), uppskatta länsjägmästaren och biträdande länsjägmästaren de nu befintliga obebyggda badstränderna inom en radie av 3 mil runt Stockholm till högst 2 mil.
Stockholms stadskollegiums friluftskommitté anför: "På grund av den alltmer Omfattande exploateringen för byggnadsändamål av enskild mark i huvudstadens omgivningar minskas successivt de utrymmen, som stå till friluftsfolkets förfogande. Då samtidigt friluftsverksamheten bland stadens invånare får en allt större utbredning, hava olägenheterna av bristen på lämplig friluftsmark ökats i avsevärd mån. En del av Stockholms omgivningar, som såväl för sin betydelse ur friluftssynpunkt som även på grund av sin säregna och stora skönhet bör ägnas synnerlig uppmärksamhet, är Stockholms saltsjöskärgård. Emellertid har den alltmer ökade omfattningen av fast sommarbebyggelse i skärgården numera vuxit till ett hinder för utövningen av friluftsliv för dem, som icke äga tillgång till egna större eller mindre villor. Den under senaste år enormt ökade markexploateringen och den i minst samma takt stigande friluftsverksamheten i övrigt hava skapat svårigheter, som det är synnerligen angeläget att undanröja. En oförändrad utveckling torde eljest inom kort föranleda, att väsentliga områden av skärgården helt stängas för stora delar av den friluftsidkande stadsbefolkningen. Växt- och djurlivet hava starkt påverkats, och genom olämplig bebyggelse hava stora områden förlorat sin ursprungliga karaktär. Båtägarna mötas ofta av landstigningsförbud, vilket i hög grad försvårar friluftsvistelsen för dem. De båtlösa friluftsidkarna hava framhållit behovet av friluftsområden i skärgården, dit de kunna komma utan alltför stora kostnader och där de äga möjlighet att vistas över söndagar för badning och dylikt. Möjligheterna i sådant avseende hava avsevärt beskurits under senare år på grund av den stora exploateringen för bebyggelse." l friluftskommitténs redogörelse för lämpliga friluftsområden talas upprepade gånger om sportstugebebyggelse, som redan mer eller mindre har inkräktat icke minst stränderna, och det uttalas allmänt om möjligheterna att skapa skärgårdsreservat på rimligt avstånd från staden: "Med hänsyn till den exploatering för bebyggelse, som just inom här ifrågavarande delar av skärgården pågår i stor omfattning, är det av synnerlig betydelse att åtgärder för reserverande av friluftsmark vidtagas utan dröjsmål. Det har vid den verkställda inventeringen inhämtats, att ett flertal av de för friluftsändamål enligt ovan ifrågasätta områdena redan utbjudits till försäljning. Därest dessa partier i större omfattning icke räddas undan bebyggelse, berövas staden möjlighet att över huvud skapa friluftsreservat av tillfredsställande art och omfattning i den inre skärgården"
Länsarkitekten uttalar: "Under senare årtionden har i Stockholms omgivningar en omfattande markuppdelning för sommarnöjesbebyggelse och sportstugor ägt rum. De flesta marker, som ägas av enskilda personer, äro därför icke längre så orörda, särskilt vad stränderna beträffar, att de i särskilt hög grad lämpa sig för större friluftsreservat" Vid tidigare markexploatering utan kontroll "reserverades endast i undantagsfall någon användbar strand", och även då bebyggelse skett enligt av länsstyrelsen godkänd plan har "friläggning av stränder från exploatering icke ansetts lagligen kunna ske i större utsträckning än som i huvudsak betingas av markuppdelning och bebyggelse inom den närmaste trakten". Allmänt uttalar länsarkitekten om nuvarande kontrollmöjligheter: "Som det för närvarande är, äger varje markägare i förevarande trakter praktiskt taget oinskränkt rätt att exploatera sin mark i tomtplatser, bara han ser till, att vissa i lagen angivna fordringar bliva tillgodosedda." Han betonar vidare, att man har all anledning förmoda, att exploateringen av strandområden för sportstugeändamål och dylikt kommer att fortsätta, och att det ur det allmännas synpunkt vore av stort intresse, om man på något sätt kunde begränsa exploateringen till vissa områden.
Länsjägmästaren anmärker om flera skärgårdsområden belägna omkring tre mil fågelvägen eller mer från Stockholm, att de äro olämpliga till friluftsreservat därför att stränderna redan exploaterats i stor utsträckning. Enligt en av Stockholms stads statistiska kontor för kommittén gjord utredning utgör antalet avstyckningar av högst 5 hektar stora fastigheter inom en ring av landskommuner runt Stockholm för närvarande omkring 2 000 om året. Siffran var år 1928 uppe i omkring 3 700 avstyckningar per år och år 1934 efter en tillfällig kraftig nedgång åter uppe i 8100. I denna statistik äro municipalsamhällen och köpingar icke medtagna. Uppenbarligen representera icke alla dessa avstyckningar sommarstugebebyggelse vid stränder, men siffrorna torde likväl ge ett begrepp om storleksordningen av sådan bebyggelse i Stockholms omgivningar.
Stockholms stadskollegium har i skrivelse till regeringen framhållit önskvärdheten av en regionplanelagstiftning i syfte att möjliggöra lösningen av flera viktiga problem, bland annat beträffande den föga reglerade ägostyckning och sportstugebebyggelse, som förekommer omkring städer och andra tättbebyggda samhällen.
Önskemål beträffande strandskydd: Lidingö drätselkammare:
utvidgad möjlighet att erhålla byggnadsförbud utan inlösningstvång för kommunen.
Nya Huvudsta municipalnämnd: byggnadsförbud för viss sjöstrand. Södertälje
drätselkammare: "vissa holmar och strandområden vid Mälaren och Saltsjön böra
fritagas från exploatering och bevaras för allmänt bruk".
Länsarkitekten förordar skydd mot bebyggelse i första hand för stränder utefter Saltsjön och Mälaren och vid en del mindre sjöar. Om Stockholms skärgård säges, att den helt eller delvis borde vara "riksallmänning".
Uppsala län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad, åtminstone icke för framtiden, i någon av de orter, varifrån uppgifter inkommit (Enköping, Uppsala och Tierp).
Strandbebyggelse förekommer i stor utsträckning vid Mälarens strand, icke blott inom en tremilsräjong runt Uppsala (jfr nedan) respektive Stockholm (Stäket, Kungsängen i Stockholms Näs, Ängsudden i Bro), utan även exempelvis vid Lilla Ullevifjärden, på Ådö-näset i Lossa, i Kalmar, vid Ekolsund, vid Fagerudd i Svinnegarn i Enköpingstrakten och för övrigt här och där efter stränderna. Strandbebyggelse förekommer vidare vid andra insjöar inom och utom nämnda tremilsräjonger samt vid Dalälven och vid kusten (Lövstabukten).
Tierp: Kommunalnämnden meddelar, att det är dåligt ställt med badmöjligheterna, då Tämnarån har olämpliga stränder och förorenat vatten; befolkningen söker sig alltmer till Dalälven och Lövstabukten vid kusten, där det dock även är ganska ont om lämpliga badplatser.
Uppsala-trakten: Genom drätselkammaren meddelas, att folk sedan årtionden ha köpt tomter just inom den för friluftslivet i Uppsala ojämförligt viktigaste sektorn söder om staden. De bästa platserna ha i första hand kommit i fråga. Andra friluftsintresserade, d. v. s. det stora flertalet, äro numera avstängda från många av de bästa utflyktsmålen och oroa sig för risken av att inom relativt kort tid se sig helt utestängda. Redan är så gott som hela västra stranden av Ekoln styckad och såld till småtomter. De i avstyckningsplanerna upptagna allmänna platserna vid stranden äro nästan uteslutande vassbevuxna dystränder, oanvändbara för badning. "För Uppsala-ortens befolkning vore det en verklig olycka om motsvarande utveckling skulle komma att inträffa på den östra stranden." Även båtfolkets möjligheter inkräktas av strandbebyggelse. Sålunda fanns ännu för några år sedan en lämplig övernattningsplats med badstrand vid Ullevifjärdens sydspets, men nu är platsen styckad till villatomter. Såsom ett tecken på ortsbefolkningens intresse av att komma ut på Mälaren anföres att vid Graneberg finnes en båtuthyrningsrörelse med 83 båtar, vilka under vackra söndagar äro i gång från morgon till kväll.
Önskemål beträffande strandskydd: Enköpings drätselkammare: åtgärder för att trygga utflyktsområden i Mälaren. Uppsala drätselkammare: snabba åtgärder mot strandbebyggelsen, förbud mot olämplig exploatering. Bland annat borde lämpliga strandpartier och öar i Mälaren bevaras för friluftslivet i stort inom Sverige.
Länsarkitekten förordar skydd mot bebyggelse för hela Mälarens strandlinje, som anses böra jämställas med havskusten ("om endast de nu särskilt hotade områdena medtagas följer därav, att hotet i stället vänder sig mot övriga områden"), vidare för hela Dalälvens strand och för vissa uppgivna stränder vid ett tiotal insjöar. Snabbt ingripande anses vara av nöden för Uppsala-räjongen, och behovet framhålles särskilt av starkare natur- och strandskydd för strandpartier vid Mälaren. landskapsreservat med bibehållet jord- och skogsbruk föreslås skapade genom regionplanering.
Södermanlands län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad i Eskilstuna, Nyköping, Strängnäs och Torshälla, icke heller i Flen och Oxelösund.
Länsarkitekten uttalar rörande bebyggelse med sportstugor och dylikt: "Plan. om sådan finnes över huvud taget, samt bebyggelsen är som regel synnerligen undermålig och, det värsta av allt, den sker bara utmed sjöstränderna knappast med plats för en båtbrygga. Några myndigheter komma icke i kontakt med denna bebyggelse och veta ofta helt enkelt icke om (len, där den utbreder sig på uddar och öar och i sund vid Mälaren och annorstädes" Länsjägmästaren framhåller, att badmöjligheterna äro ganska begränsade trots rikedomen på sjöar; de från annat håll såsom lämpliga friluftsområden föreslagna strandområdena inom länet äro "icke så mycket att räkna med, eftersom de i mycket stor utsträckning redan äro bebyggda med sportstugor eller hålla på att bliva det, varigenom de mest tilltalande partierna redan äro avstängda för allmänheten".
Eskilstuna lider enligt drätselkammaren kännbar brist på lämpliga sommarbadplatser. Badmöjligheterna anses av länsjägmästaren vara begränsade till vissa delar av Mälarens och Hjälmarens stränder, där emellertid de bästa områdena, såsom vid Kvicksund och Mälarbaden, redan äro tagna i anspråk.
Katrineholms-trakten: Bebyggelsebara stränder i stadens närhet sägas vara i det närmaste upptagna med bland annat sportstugor vid Kolsnaren, Viren, Tisnaren och Djulösjön. Sportstugor förekomma dessutom strödda vid ett flertal andra sjöstränder i stadens omgivningar. Exploateringen säges flerstädes ha skett planlöst utan större hänsynstagande till behovet av allmänna platser utmed stränderna. Stadens badplatskommitté klagar över vattenförorening från kloak- och avloppsledningar.
Nyköpings-trakten: De goda badstränderna vid Östersjön äro enligt länsjägmästaren oftast bebyggda, och de befintliga små områdena med badmöjligheter för allmänheten decimeras hastigt, då sportstugebygge pågår i mycket stor utsträckning. Inne i landet finnas visserligen många sjöar men blott undantagsvis någon obebyggd naturlig badstrand. I fjärdarna närmast staden är vattnet enligt drätselkammaren så förorenat, att det icke bör användas till bad. Enligt länsarkitekten är framförallt skärgården eftersökt för friluftsliv, varom en segel- och motorbåtsflotta om över 600 båtar vittnar. De för strandhugg tillgängliga och lämpliga stränderna synas dock hastigt minska (jfr uppgifterna under Oxelösund).
Oxelösund: Municipalnämnden meddelar, att en del badplatser ha blivit oanvändbara genom kloak- och spillvatten. och anför vidare: "Det synes egendomligt att Oxelösund, som på tre sidor är omflutet av Östersjön, skall lida brist på lämpliga bad- och campingplatser, men med de senare årens allt mer förekommande sportstugebyggen är numera varje i privat ägo varande till badstrand lämplig plats upplåten eller avsedd att upplåtas för bebyggelse" Enligt länsarkitekten äro bland annat områdena utefter Marsviken väster om Oxelösund nu föremål för stark exploatering, och den av Nyköpings stad ägda udden mellan Marsviken och Oxelösund har enligt genom länsjägmästaren erhållen uppgift delvis upplåtits till bebyggelse.
Strängnäs: Drätselkammaren meddelar, att lämpliga badstränder i trakten förekomma synnerligen sparsamt samt att vattnet i stadens närhet är så förorenat av kloakvatten, att det har varit fråga om att förbjuda badning vid Mälarestranden och inrätta "ett friluftsbadssurrogat i form av en öppen, konstgjord landbassäng på friluftsbadets plats". Sommarstugebebyggelse förekommer likväl vid Mälarens strand.
Torshälla: Drätselkammaren meddelar, att Eskilstunaåns vatten på grund av vattnets förorening icke kan användas till bad, och att tillgängliga badstränder vid Mälaren finnas endast på kronomark, då övriga lämpliga stränder äro exploaterade för sommarbebyggelse.
Önskemål beträffande strandskydd: Katrineholms
drätselkammare: snabbt interimistiskt förbud att sälja badstrand till enskilda;
avstyckningsförbud för i planer reserverade platser för friluftsbad. Oxelösunds municipalnämnd:
åtgärder med hänsyn till den fortskridande bebyggelsen; avstycknings- och
bebyggelseförbud torde underlätta uppgörelse om nyttjanderätt. Strängnäs
drätselkammare: lagstiftning beträffande kloakreningsanläggningar.
Länsarkitekten förordar skyndsamma åtgärder syftande till obligatorisk reglering av bebyggelsen bland annat vid alla stränder.
Östergötlands län.
Tillgång till friluftsbad anses ej tryggad i Linköping, Skänninge, Valdemarsvik och Åtvidaberg samt "näppeligen" i Norrköping.
Länsarkitekten nämner strandbebyggelse inom Norrköpings och Linköpings omgivningar och dessutom vid Vättern (Varamon) och vid Arkösund (41/2 mil från Norrköping). länsjägmästaren framhåller, att strandbebyggelsen utvecklas år från år.
Linköpings-trakten: Drätselkammaren meddelar att tillgången på lämpliga badplatser i stadens närhet är synnerligen ringa. Stångåns vatten har under senare år allt mer förorenats och blivit allt otjänligare för bad. Staden har anordnat ett friluftsbad med 10 (tio) meter badstrand vid Svartåns utflöde i Roxen (6 km från staden), vilket "trots sina bristfälligheter visat sig fylla ett verkligt behov", och där det "särskilt under varma och vackra söndagar råder en besvärande trängsel". Dessutom har nyligen bad anlagts vid en bäck i stadens södra utkant. För ett strandområde vid Roxen en dryg halvmil från staden å ecklesiastik mark, som staden önskar inköpa för friluftslivets behov, har länsstyrelsen godkänt avstyckningsplan. Med undantag av den udde, där nyssnämnda område ligger och som delvis upptas av Ekängens villasamhälle, begränsas Roxen på södra sidan av flacka och sanka marker och erbjuder nästan ingen lämplig badstrand. Vid norra stranden, som är fast, är enligt länsjägmästaren numera bebyggelsen mångenstädes ganska tät. För övrigt omtalas villabebyggelse av drätselkammaren och av länsjägmästaren vid Stångån, vid Rängen (halvannan mil från staden), där omkring 25 procent av stranden anges vara bebyggd, och vid Järnlunden (2-3 mil från staden), där östra och södra stranden sägas vara fyllda av villa- och annan bebyggelse.
Norrköpings-trakten: Drätselkammaren meddelar: "Det kommunala intresset för friluftsbad här i staden torde för ögonblicket vara inriktat närmast på anordnandet av konstgjorda friluftsbad i anslutning till det stadsplanelagda området, detta på grund av de goda badsträndernas relativa avlägsenhet från stadscentrum." Enligt länsjägmästaren äger dock staden på några kilometers avstånd badstrand vid Bråviken, där stränderna vimla av badande. I trakten torde emellertid de utmärkta naturliga förutsättningarna för friluftsliv i viss mån inskränkas av strandbebyggelse. Sådan omtalas av länsarkitekten och länsjägmästaren vid stranden av Glan, där en ganska lång sträcka av östra stranden anges vara upptagen av villabebyggelse, och vid Bråvikens strand, dels på södra stranden (Lindö), dels längs norra stranden vid Getå, Porsgata och Kvarsebo, respektive 1 mil, 2 mil och 2½ mil fågelvägen från Norrköping.
Önskemål beträffande strandskydd: Linköpings drätselkammare:
åtgärder snarast möjligt mot styckning av ett strandområde till tomter; mark i
allmän ägo, även ecklesiastik mark, bör före styckning hembjudas angränsande
kommun. Norrköpings drätselkamrar: avstyckningsförbud eller dylikt vore
mången gång bra.
Länsarkitekten anser skydd mot bebyggelse väl motiverat och i hög grad önskvärt i första hand vid Östersjöns och dess vikars strand samt vid Vättern och vid sex andra uppgivna sjöar.
Jönköpings län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad i Eksjö, Tranås och Sävsjö. Gislaved har enligt municipalnämndens ordförande bad i Nissaån med dåligt vatten och dåliga stränder. Vid en bra badsjö på 1 mils avstånd finnes sportstugebebyggelse. Tranås drätselkammare uppger, att snabba åtgärder behövas för att trygga tillgång till friluftsbad.
För större delen av länet (samtliga länsskogsvaktaredistrikt utom tre, belägna intill länsgränsen i sydväst och öster) ha länsskogvaktarna till länsjägmästaren rapporterat, att de bästa badstränderna och vackraste trakterna närmast samhällena alltmer inköpas av välsituerade invånare i dessa och i något fall i spekulationssyfte för tomtförsäljning. Även 3–5 mil från samhällena belägna vackra sjöstränder, utsiktsområden, lundar och lövängar exploateras. länsjägmästaren uttalar, att åtgärder synas behövliga för att tillgodose den stora allmänheten med bland annat badstränder.
Jönköpings-trakten (uppgifter från drätselkammaren; siffror inom parentes ange avstånd från Jönköping). En stor del av traktens sjöstränder äro bebyggda. Kringbyggda eller nästan kringbyggda äro Axamosjön (½ mil) och Mullsjön (21 km). Delvis kringbyggda äro Rogbergasjön (8 km; de obebyggda strandområdena äro åker eller kärr) och Tenhultssjön (14 km). Stränderna av Västersjön (13 km) äro till 2/3 bebyggda, Stråken (23 km) har starkt bebyggda stränder. Delvis bebyggda äro även stränderna av Lofsjön (13 km) och Rasjön (26 km).
Önskemål beträffande strandskydd m. m.: Sävsjö municipalnämnd förordar förbud mot bebyggelse å särskilt vackra naturområden och friluftsplatser, ehuru servitutsuppgörelser kunde i många fall vara tillfyllest för att trygga friluftsbad.
Länsarkitekten önskar möjlighet att från bebyggelse bevara vissa strandområden genom byggnadsförbud utfärdat av länsstyrelsen.
Kronobergs län.
Tillgång till friluftsbad anses ej tryggad i Ljungby.
Sommarbebyggelse förekommer vid en del av länets talrika insjöar, bland andra Bolmen. länsarkitekten har vid prövning av stycknings- och byggnadsplaner i största möjliga mån försökt bibehålla stränderna fria från bebyggelse. Inom vissa områden ha dock sjötomter sålts. Möjligheterna att hålla en strandremsa av tillfredsställande bredd fri ha förspillts vid Helgasjön både norr och nordväst om Växjö.
Länsarkitekten förordar skydd mot bebyggelse i första hand för stränder vid ett tiotal sjöar och för en sträcka åstrand.
Kalmar län.
Tillgång till friluftsbad anses ej tryggad i Oskarshamn och Vimmerby.
Vid kusten och i skärgården omkring Västervik hotar sommarnöjesbebyggelsen enligt länsjägmästaren att så inkräkta på de "fria" strandsträckorna, att det framdeles kan befaras bli ont om lättåtkomliga sådana områden, och länsarkitekten anser, att de välbelägna badplatserna vid Västervik behövde skyddas mot vidare exploatering. I trakten av Kalmar söker länsarkitekten att i avstyckningsplaner undantaga strandområden, vilket dock i några fall varit mycket svårt.
Länsarkitekten anser åtgärder böra vidtagas för att skydda vissa badstränder vid Östersjön mot vidare exploatering och nämner några sjöar i kronans ägo och fem andra sjöar såsom i första hand ifrågakommande för skydd mot strandbebyggelse på grund av belägenhet och naturskönhet.
Gotlands län.
Kommittén har kännedom om att en ökande bebyggelse med sommarstugor vid själva stranden finnes i Boge och Gothem vid och nära Tjelders.
Visby drätselkammare önskar förbud mot att avstänga stranden (av Östersjön).
Länsarkitekten anser skydd mot bebyggelse obehövligt vid insjöar och vattendrag för länets del.
Blekinge län.
Ronneby drätselkammare anser lagstiftningsåtgärder lämpliga, exempelvis förbud mot avstyckning eller bebyggelse, i syfte att för framtiden bevara vackra naturpartier och tillgång till friluftsbad. – Länsarkitekten anser skydd mot bebyggelse erforderligt för sötvattensstränder vid sjöar och vattendrag endast inom två såsom särskilda "friluftsallmänningar" föreslagna områden; övriga sådana områden (de flesta) ligga vid kusten.
Kristianstads län.
Tillgång till friluftsbad anses ej tryggad i Osby och Tomelilla.
Länets betydliga tillgångar av ännu obebyggda stränder äro, såsom länsarkitekten påpekar, av stort värde icke blott för bygdens, utan för hela Skånes och även för andra landsdelars befolkning. Vissa platser besökas en vacker sommarsöndag enligt uppgift av 15 000 personer. Strandbebyggelse med sportstugor förekommer vid kusten både i väster (t. ex. Torekov), öster (t. ex. vid Åhus) och sydost (t. ex. vid Kåseberga, Sandhammaren och Löderups strand) samt även vid insjöstrand, såsom vid Finjasjön. På ett strandområde mellan Sandhammaren och Simrishamn ha utrangerade omnibuskarosserier satts upp, vilka hyras ut som sommarstugor. Länsarkitekten påtalar den ökade exploateringen för rekreationsändamål och framhåller vikten av att kunna reglera strandbebyggelsen bättre än som är möjligt med nuvarande planinstitut. De ofta mycket natursköna insjöstränderna ha dock blott i ringa grad exploaterats för sommarbebyggelse, vilket förklaras bero dels på närheten till attraktiva havsstränder, dels därpå att insjöstränderna endast fläckvis och inom mycket korta sträckor äro lämpliga för badändamål.
Önskemål beträffande strandskydd: Broby byggnadsnämnd: ett
i god tid planlagt utnyttjande av badstränderna. Osby köpings kommunalkontor:
strandskydd vid en insjö; det föreslås, att byggnadsnämndernas sakkunniga
arkitekter ges befogenhet att övervaka bebyggelsen vid sjöstränderna på landsbygden
och föreslå erforderliga åtgärder. Skillinge byggnadsnämnd: reglerande åtgärder
snarast möjligt för fredning av en betydande sträcka längs kusten som
"riksallmänning". Torekovs byggnadsnämnder: fredning från all vandalism och
bebyggelse för hela strandmalen inom municipalsamhället och flere andra
strandsträckor. Åhus byggnadsnämnd: vissa strandsträckor vid kusten böra ju förr dess
hellre göras till "riksallmänningar".
Länsarkitekten önskar ökade möjligheter att reglera strandbebyggelsen. Skydd mot bebyggelse anses behövas vid kusten till växlande bredd, vid västkusten i allmänhet omkring 150 meter, på vissa ställen vid ostkusten upp till 500 à 1 000 meter. Vid insjöstränderna anses åtgärder för närvarande behöva vidtagas endast i ringa utsträckning.
Malmöhus län.
I städerna Eslöv, Lund och Malmö samt i Arlöv, Bjuv och Svedala anses tillgången till friluftsbad icke tryggad, och i Kävlinge anses den oviss för framtiden. länets västkust ligger i sin helhet högst halvannan mil från någon av de tätt liggande städerna. Då dessas sammanlagda befolkning uppgår till bortemot 300 000 personer samt kuststräckan dessutom uppsökes av folk från andra län och från grannlandet, är det naturligt, att badstränderna här äro synnerligen flitigt utnyttjade. Vid Lomma strand är det t. ex. enligt samhällets byggnadsnämnd icke ovanligt med över 20 000 personer en vacker sommarsöndag. och liknande siffror förekomma enligt länsarkitekten även på andra platser. Då en starkt ökande strandbebyggelse förekommer, är för de goda och lättillgängliga badstränderna problemet om allmänhetens tillträde enligt länsarkitekten brännande. Strandsträckan norr om Malmö har med undantag för några få strandpartier till större delen blivit bebyggd. Falsterbonäset, som blivit den mest frekventerade sommarorten för Malmöbefolkningen, har även fått stränderna. upptagna av en allt starkare villabebyggelse, så att det för den stora allmänheten tillgängliga utrymmet blir allt knappare (Malmö drätselkammare). Även Trelleborgs byggnadsnämnd påtalar detta och tillägger, att olägenheten härav är synnerligen kännbar för de stora skaror, som söka sig till denna strand från Trelleborg, Malmö, Lund och omgivande landsbygd. länsarkitekten meddelar om förhållandena vid Falsterbonäsets strand, att på sträckan Kämpinge–Skanör–Falsterbo finnes sommarbebyggelse för ett 10 000-tal personer och att stranden på denna sträcka är uppdelad för vissa fastighetsägareföreningars och bolags intressenter, vilkas vakter söka hindra allmänhetens tillträde. Vissa vägar till stranden äro avstängda och vaktade för att hindra tillträdet. Allmänningarna äro ofta styckade och försålda. längs andra sträckor av länets västkust är utvecklingen liknande. länsarkitekten meddelar om sträckan mellan Hälsingborg och Kullen, att allmänningarna, även s. k. tångallmänningar, skiftas och säljas till enskilda, vilket förhållande säges göra sig märkbart vid alla kuster. Om allmänningarna ej skiftas, arrenderas de ut till enskilda. Bebyggelsen utmed stränderna är ganska allmän. Blott en sträcka om några kilometer norr om Viken är ännu orörd. Vikens byggnadsnämnd meddelar, att stranden håller på att exploateras med sommarstugor, vilka finnas uppförda endast 30–40 meter från vattnet.
Vid sydkusten finnas ännu obebyggda områden av betydande utsträckning, men de komma enligt länsarkitekten med största sannolikhet undan för undan att exploateras. Trelleborgs byggnadsnämnd nämner en ypperlig av landsbygdens befolkning mycket anlitad badstrand vid denna kuststräcka, som redan har börjat styckas till villatomter. länsarkitekten meddelar, att strandområdena mellan Skateholm och Trelleborg äro föremål för omfattande exploatering, och från ortsbefolkningen har vid förhandlingar om regleringsåtgärder framförts, att stränderna flerestädes ej äro tillgängliga.
Även insjöstränder ha gjorts otillgängliga genom strandbebyggelse, särskilt i den av friluftsfolket flitigt anlitade Ringsjöbygden. Norra och västra stränderna av både Västra och Östra Ringsjön äro bebyggda med sommarhus (länsarkitekten). Byggnadsnämnden i Höör anför, att med undantag av ett angivet mindre område de båda Ringsjöarnas norra sidor nästan helt äro i sommarstugeägares besittning. Det som är kvar av stranden säges vara beläget vid sankmark med dyig sjöbotten. Ett litet område vid Östra Ringsjön, som är tillgängligt för allmänheten, säges knappt räcka till för Höörborna och långt mindre för de vid flera tillfällen till tusentalet uppgående besökarna från andra orter. Överhuvud äro i de tätbefolkade delarna av Skåne de områden, som äro lämpliga för friluftsbad, redan till större delen exploaterade (Malmö drätselkammare).
Önskemål beträffande strandskydd: Arilds byggnadsnämnd:
strandremsan på ömse sidor om samhället bör lämnas öppen och tillgänglig.
Hälsingborgs drätselkammare: stycknings- och bebyggelseförbud. Lunds drätselkammare:
förbud under viss tid mot styckning och bebyggelse för att underlätta kommunala
förvärv. Malmö drätselkammare: snabba åtgärder för att värna om ännu icke
exploaterade områden genom stycknings- och bebyggelseförbud. Trelleborgs
byggnadsnämnd: snabbt ingripande mot en angiven strandsträckas styckning till
villatomter. Vikens byggnadsnämnd: skydd mot bebyggelse för någon del av stranden
vid Öresund.
Länsarkitekten framhåller betydelsen för både lokala och allmänna intressen av att reservera obebyggda områden längs kusten och anser det även vara av betydelse, att insjöstränderna i möjligaste mån skyddas mot bebyggelse.
Hallands län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad i Kungsbacka, som enligt drätselkammaren lider brist på badmöjligheter.
Vid kusten förekommer en sommarbebyggelse med olika slags småstugor, vilken på flera håll, exempelvis vid Skrea strand invid Falkenberg och vid Apelviken invid Varberg, har blivit ett verkligt problem och som har föranlett länsstyrelsen att ingripa med de reglerande bestämmelser, som gällande lag medgiver, för inemot 50 procent av hela Hallands kust. Norra delen av kusten, exempelvis längs Onsala-landet, är synnerligen starkt utsatt för strandbebyggelse med sommarvillor m. m. på grund av närheten till Göteborg. Sydligaste delen av kusten är på flera mils längd så gott som en enda sammanhängande badort (Hemmeslöv, Skummeslöv, Mellbystrand). Sommarstugebebyggelse förekommer även, fast i mindre utsträckning, vid några sjöar, delvis av särskild betydelse för Göteborgs friluftsfolk.
Önskemål beträffande strandskydd: Kungsbacka drätselkammare:
snabba åtgärder för regionplan och i avbidan därpå byggnads- och
styckningsförbud; utvidgning av rätten att meddela stycknings- eller bebyggelseförbud; lag
mot försäljning till enskilda av områden alltför nära badstränder. Varbergs
drätselkammare: skydd mot bebyggelse för västkuststränderna till 200 meters
bredd.
Länsarkitekten föreslår skydd mot bebyggelse för stränder vid sjöarna inom Göteborgs-regionen och vid ett tiotal andra sjöar samt för tre strandsträckor vid åar.
Göteborgs och Bohus län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad i Göteborg, Kungälv, Hönö och Jonsered och icke för framtiden i Partille.
Särskilt vid saltsjön äro de bättre badplatserna i stor utsträckning upptagna eller för allmänheten avstängda på grund av bebyggelse med sommarbostäder (länsjägmästaren). En strand vid västkusten, lämplig till friluftsbad för Trollhättans invånare, anses löpa fara att styckas till strandtomter (Trollhättans drätselkammare).
Göteborgs-trakten: Kusten: Av fem strandområden omkring 9-13 km från staden, vilka av drätselkammaren och länsarkitekten anges såsom särskilt lämpliga för friluftslivets behov, anses risk för exploatering genom bebyggelse föreligga åtminstone för två Det bästa badområdet har hittills kunnat räddas blott genom byggnadsförbud, som råder i avvaktan på byggnadsplan. Genom denna anses dock endast en mindre del av området kunna skyddas. För två andra områden bland dessa fem föreligga visserligen icke för ögonblicket planer för exploatering, men bebyggelsen är redan livlig i deras omedelbara närhet. I skärgården, omkring halvannan till två mil från Göteborg, har sommarvillebebyggelse i vissa delar tagit stark fart, och stora områden äro redan oåtkomliga för allmänheten. Exploatering och bebyggelse väntas inom den närmaste tiden i stor omfattning. På ännu större avstånd från staden (omkring 2½ till nära 4 mil) anses exploatering och bebyggelse vara att förvänta inom för Göteborgs befolkning betydelsefulla friluftsområden vid kusten, både söderut (inom Hallands län) och norrut.
Sötvattensstränderna inom viktiga utflyktsområden på tre mils avstånd eller mer från Göteborg hotas delvis av exploatering. Det ur många synpunkter värdefullaste av alla inlandsområden, som kunna komma i fråga för Göteborgs friluftsliv, har delvis redan utsatts för störande jorddelning och byggnadsverksamhet. Härom yttrar Göteborgs friluftsråd bland annat, att sportstugebebyggelsen inom partierna väster om Stora Härsjön har tagit en sådan fart, att dessa ännu för några år sedan relativt fria områden nu äro att betrakta som förlorade för friluftsfolket. Bebyggelsen har dels brett ut sig utefter sjöstränderna, så att dessa i stor utsträckning blivit helt blockerade, dels också spritt sig till markerna mellan sjöarna. Under de senaste åren har bedrivits en målmedveten affärsmässig exploatering, varvid förut överbliven mark har bjudits ut i form av små tomter, ofta illa belägna. Friluftsrådet anför som ett typiskt exempel på hur denna förstörelse av stränderna börjar, att på västra stranden av Stora Härsjön ett antal sportstugor ligga uppradade efter stranden på ett inbördes avstånd av 50 till 200 meter eller mer, framför allt på uddarna. Redan bebyggelse av denna täthetsgrad utefter en strand är störande, framhåller friluftsrådet, och hindersam för allmänhetens friluftsliv, och så småningom fyllas mellanrummen ut, så att allmänheten blir praktiskt taget utestängd från sjön. Denna skildring gäller ett område, som av friluftsrådet ansetts särskilt värdefullt för friluftslivet bland annat därför att det trots allt ännu är relativt orört. Inom andra delar av Göteborgs-regionen ha exploatering och sportstugebebyggelse tagit ännu större omfattning.
Önskemål beträffande strandskydd: Hönö municipalnämnd: stycknings- och bebyggelseförbud snarast. Jonsereds municipalnämnd: stycknings- och bebyggelseförbud. Kungälvs drätselkammare: möjligen förbud mot bebyggelse ända till stranden på vissa platser. Partille municipalnämnd: åtgärder för att bevara samhällets sjöar för friluftsbad, innan bebyggelsen omkring dem tagit för stor omfattning och förstört idyllen.
Länsarkitekten anser strandskydd önskvärt även för samtliga sjöar inom Göteborgs-regionen. Skulle ett skydd mot bebyggelse komma att gälla endast vissa grupper av stränder inom regionen, måste man räkna med att exploateringen så mycket starkare kommer att rikta sig mot de oskyddade stränderna.
Älvsborgs län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad i Borås och Trollhättan.
Länsarkitekten uppger, att han sökt hålla stränder fria från bebyggelse i närheten av städer och industricentra och på platser, där en hel trakts befolkning sökt sig bad- och rekreationsmöjligheter, men att detta har mött stora svårigheter, och att "man har fått vara tacksam, om en friläggning av några meter kunnat ernås". Stark strandbebyggelse omtalas icke blott från omgivningarna kring större orter, utan till och med från Dalsland, där sjön Lilla Le "snart synes bli kringbyggd, möjligen med undantag för stranden i öster, som är kyrkojord".
Alingsås-trakten: Sävelången har ej mycket av åtkomliga stränder, och Mjörn är i stor utsträckning oåtkomlig, enär villasamhällen finnas på olika ställen runt om sjön (länsarkitekten). Alingsås drätselkammare uppger, att båtfolkets möjligheter alltmer inskränkas.
Borås-trakten: Viaredsjön och Öresjö nära Borås äro i stor utsträckning tagna i anspråk för villabebyggelse. Västra Nedsjön, besökt av mycket folk från Göteborg och Borås, är rätt mycket bebyggd vid stränderna (länsarkitekten). Beträffande Bollebygds-trakten, som är av stor betydelse även för Göteborgs friluftsliv, framhåller Göteborgs friluftsråd: "Enstaka sportstugor finnas inom alla delar av detta vidsträckta område, så gott som undantagslöst på strandtomter eller i omedelbar närhet av vattnet. Ytterst få sjöar äro orörda. Sällan ligga stugorna vid en sjö samlade i en grupp; de ligga hellre glest uppradade efter stranden. Denna spridning av bebyggelsen har medfört att även ett relativt litet antal stugor kunnat förstöra stora områdens naturskönhet och värde för friluftsfolket"
Göteborgs-trakten: Bebyggelse har i stor utsträckning ägt rum vid sjöarna inom den del av länet, som tillhör Göteborgs omgivningar. Sjön Aspen är praktiskt taget kringbyggd (länsarkitekten).
Vänersborgs-trakten med Vargön, Trollhättan och Lilla Edet: Vänernstranden är till stor del bebyggd (länsarkitekten). Tät sommarbebyggelse har trängt alldeles inpå en badplats med knappt utrymme vid Nordkroken, vilken utnyttjas av Trollhättans, Vargöns och Vänersborgs invånare (Trollhättans drätselkammare), och badstränder 1-2 mil längre bort begagnas allt flitigare (Vänersborgs drätselkammare). En strandremsa vid Öresjön väster om Trollhättan, vilken denna stads invånare söka sig till, är enligt drätselkammaren numera i stor utsträckning bebyggd. Beträffande för Trollhättans invånare lämplig badstrand vid västkusten, jfr under Göteborgs och Bohus län.
Önskemål beträffande strandskydd: Alingsås drätselkammare: utflyktsreservat för båtfolk, förslagsvis en från styckning och framtida bebyggelse undantagen större ö. Borås drätselkammare: lagstiftning snarast till tryggande av allmänhetens rätt till bland annat badstränder. Trollhättans drätselkammare: stycknings- och bebyggelseförbud för att hindra enskilda att utestänga allmänheten från stränderna. Vänersborgs drätselkammare: förbud att exploatera badstränder och avstänga allmänheten från dessa.
Länsarkitekten förordar skydd mot bebyggelse utanför stadsplane- och byggnadsplaneområden, med dispensmöjligheter, för stränder vid Vänern och ett stort antal andra sjöar.
Skaraborgs län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad i Falköping, Mariestad, Skara och Tidaholm, alltså i de flesta av länets städer, och icke heller i Vara.
De inom den vidsträckta sjöfattiga slättbygden mellan storsjöarna sparsamt förekommande stränderna börja inkräktas av bebyggelse. Falköping har 3½ mil till närmaste badsjö, och de lämpliga badplatserna där börja bli svårtillgängliga, enär stränderna undan för undan inköpas för villabebyggelse (drätselkammaren); i en grannkommun finnes en grävd badbassäng. Skövde har anlagt en konstgjord sjö med 2 hektars yta i en park. Befolkningen har även beretts vissa möjligheter till friluftsbad i sjön Örlen genom billiga resor å statens järnvägar (drätselkammaren). Stränderna vid Örlen tendera emellertid att bebyggas i väl stor utsträckning (länsarkitekten).
Önskemål beträffande strandskydd: Mariestads drätselkammare: stycknings- och bebyggelseförbud. Skara drätselkammare: styckningsförbud genom länsstyrelsen på ansökan av kommun för ett år i taget.
Länsarkitekten är benägen att med havsstränderna likställa Vänerns och Vätterns stränder, vilket innebär förslag om allmänt skydd mot bebyggelse för dessa, och föreslår sådant skydd även för stränder vid åtskilliga uppgivna mindre sjöar.
Värmlands län.
Ortsbefolkningens tillgång till friluftsbad anses icke tryggad för framtiden i Arvika, Filipstad och Karlstad samt blott tills vidare i Kristinehamn. För Arvikas del synes detta i mycket bero på vattenförorening.
Länsarkitekten meddelar, att behov länge har förelegat av "villkorligt byggnadsförbud" utefter sjöstränderna och vattendragen i närheten av större samhällen och även annorstädes inom Värmlands län. länsstyrelsen har sedan något år haft uppmärksamheten särskilt fästad på behovet av reglerande åtgärder till förebyggande av alltför livlig exploatering utefter vissa sjöstränder; i vissa fall har avstyckningsförbud meddelats, i andra fall byggnadsförbud ifrågasätts i avvaktan på upprättande av avstyckningsplan respektive byggnadsplan. Enligt länsarkitekten har dock länsstyrelsens uppmärksamhet i regel blivit fäst på behovet av reglering först sedan ett flertal strandområden blivit avstyckade, och sommarstugebebyggelse å utan avstyckning upplåten mark kan helt undandra sig länsstyrelsens övervakning.
Önskemål beträffande strandskydd: Filipstads drätselkammare: förbud mot styckning eller bebyggelse. Karlstads drätselkammare: snabba åtgärder för att skydda ännu obebyggda stränder genom stycknings- och bebyggelseförbud; riks- eller länsstomplan, där alla lämpliga badplatser skulle friläggas för framtiden. Säffle köpings kommunalnämnd: snabba åtgärder mot styckning eller bebyggelse.
Länsarkitekten förordar generella byggnadsförbud med dispensmöjlighet inom förslagsvis 150 meter breda strandområden för stora delar av Vänerns stränder, för stränder vid nio andra sjöar och för en sträcka älvstrand.
Örebro län.
Tillgång till friluftsbad anses ej tryggad i Askersund, Lindesberg, Örebro, Almby och Karlskoga samt icke för framtiden i Kopparberg. Kumla municipalnämnd anser tillgången till friluftsbad tryggad genom ett konstbad, som har anlagts till en kostnad av 100 000 kronor; man planerar ytterligare en bassäng för 45 000 kronor.
I uppgift till Fritidsutredningens inventering anmärker länsarkitekten, att de angivna bästa badställena vid de större sjöarna i de flesta fall utsatts för exploatering med sommarstugebebyggelse. Kopparbergs köpingsnämnd omtalar bebyggelse med ett 50-tal sommarstugor vid Ljusnaren, 2-3 km från samhället, och väntar mera dylik bebyggelse under de närmaste åren. I Lindesberg befaras stark villabebyggelse på ett strandområde, som staden borde förvärva till park och badplats.
Örebro-trakten med Almby, Hallsberg och Kumla: Där goda badstränder finnas inom 3 mils avstånd från staden, äro de enligt länsjägmästaren i regel mer eller mindre bebyggda med sommarvillor; på de faktiskt begagnade badstränderna är "badstranden ofta ganska dålig och vattnet ej särskilt rent, såsom utmed Svartåns och Hjälmarens stränder". länsjägmästaren påpekar, att den verkliga bristen på badplatser illustreras därav, att Örebro stad och Kumla municipalsamhälle för mycket stora kostnader anlagt var sin konstgjorda sjö för att i någon mån fylla behovet av friluftsbad.
Önskemål beträffande strandskydd: Askersunds drätselkammare: snabba åtgärder mot bebyggande av allmänt begagnad badplats. Lindesbergs drätselkammare: snabba åtgärder mot en befarad villabebyggelse inom ett strandområde. Örebro drätselkammare: förbud mot styckning eller bebyggelse.
Länsarkitekten anser, att det bästa vore, att all strandmark lades under skydd mot styckning och bebyggelse med länsstyrelserna som övervakande och dispenserande myndigheter.
Västmanlands län.
Arboga drätselkammare anför, att ehuru staden genom markförvärv vid Arbogaån sökt trygga behovet av friluftsbad det vore önskligt, om befolkningen även hade tillgång till sjöstrand. På de lämpligaste platserna (8 resp. 15 km från staden) hotar emellertid bland annat bebyggelse att utestänga det stora flertalet av befolkningen från stränderna, och snabba åtgärder häremot anses vara av nöden. Västanfors municipalnämnd meddelar, att kommunalfullmäktige anslagit 9 500 kronor för anläggning av ett friluftsbad, tills vidare avsett för skolbarn. Västerås-trakten: Drätselkammaren meddelar, att Almö Lindö i Västeråsfjärden (6 km från staden) och Nyckelön vid Kvicksund (omkring 2 mil från staden) äro så gott som fullbyggda med sommarvillor, och omtalar villabebyggelse vid stranden av Västeråsfjärden och vid stranden av Granöfjärden, 16 km från staden.
Önskemål beträffande strandskydd: Arboga drätselkammare: snabba åtgärder för friläggning av tillräckligt stora områden med tillgång till friluftsbad. Sala drätselkammare: förbud mot bebyggelse av vissa områden lämpliga för friluftsbad. Västanfors municipalnämnd: lagstiftning för att trygga tillgång till friluftsbad för framtiden.
Länsarkitekten föreslår skydd mot bebyggelse, i avvaktan på en mer ingående dispositionsplan, för en del strandsträckor vid Mälaren med dess vikar och vid tre mindre sjöar.
Kopparbergs län.
Tillgång till friluftsbad anses ej tryggad i Avesta och Borlänge, endast i begränsad omfattning tryggad i Hedemora och icke tryggad för framtiden i Ludvika. Falun har ordnat en friluftsbadanläggning för en anläggningskostnad motsvarande 300 000 kronor per kilometer strand. I Borlänge finnas planer på att göra en helt konstgjord sjö för att tillfredsställa den folkrika traktens (omkring 27 000 personer i Borlänge, Domnarvet och Stora Tuna) behov av bad. Naturstränderna ha enligt länsarkitekten inkräktats av sportstugebebyggelse exempelvis vid en badsjö halvannan mil från Falun, Borlänge och Domnarvet.
Länsarkitekten anser lag om strandskydd synnerligen önskvärd och föreslår med hänsyn till svårigheten att förutse utvecklingen inom länet skydd mot styckning och bebyggelse för all strandmark med undantag för områden där stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts eller avstyckningsplan godkänts, och med möjlighet för länsstyrelsen att bevilja dispens. Strandskydd anses angeläget även för avlägset belägna sjöar och vattendrag, exempelvis fjällsjöar, där sportstugebebyggelse nu kan avstänga stränderna.
Gävleborgs län.
Tillgång till friluftsbad anses icke fullt tryggad i Gävle och icke tryggad i Storvik. Från Sandviken meddelas genom länsarkitekten, att med den intensiva exploatering av mark, som äger rum i närheten av samhällena, ett reserverande av friluftsplatser är av nöden och kräver en snabb lösning.
Gävle-trakten (uppgifter från länsarkitekten och Gävle drätselkammare): Kusten synes vara så gott som fullständigt exploaterad intill mer än 1 mil från Gävle, både den södra stranden av Gävlebukten (Sikvik-Harnäs) och den norra (Norrlandet), där dock med få undantag mark har sparats utmed vattnet, så att man kan komma fram. I zonen 1-2 mil från Gävle har kuststräckan på ömse sidor om Dalälvens mynning (Skutskär-Brämsand-Långsand) tagits i anspråk för sportstugebebyggelse, och sommarstugebebyggelse har kommit i gång i samma zon även i norr (Harkfjärden-Edskön-Hilleviken) samt på Limön mitt i Gävlebukten. Norrut har sommarstugebebyggelse börjat även i zonen 2-3 mil från Gävle (Iggö-Säljemars-trakten). Sötvattenstränderna längs Gavleån mellan Tolvfors intill Gävle och till Forsbacka drygt halvannan mil från staden utnyttjas dels med olika slags småstugebebyggelse, dels med annan bebyggelse. Exploatering med sportstugebebyggelse pågår omkring 3/4 mil söderut från Gävle vid Sjötorp och Sälgsjön, på omkring 1 mils avstånd från staden åt nordväst vid Testeboån och åt sydost vid sjön Trösken, vidare västerut på omkring 2 mils avstånd vid sjön Öjaren och vid Jädraån samt åt sydväst på ännu längre avstånd vid Storsjön och vid Hedesundafjärden, resp. 2½-3 och 4 mil från staden.
Hofors-trakten (uppgifter från länsarkitekten och Gävle drätselkammare): En mindre god, men livligt frekventerad badstrand vid sjön Edsken är styckad till byggnadstomter. En annan badstrand, vid sjön Malmjärn, är delvis upptagen av sportstugor.
Hudiksvalls-trakten (uppgifter från länsarkitekten): Kusten har vid Vintergatsfjärden, omkring 1 mil från staden, i stor utsträckning exploaterats för sportstugor utefter strandremsan, och vid Lakbäcksfjärden, omkring halvannan mil från Hudiksvall, anses dylik exploatering tänkbar inom snar framtid. Även insjöstränder ha börjat exploateras för sportstugor (Brunsvallssjön, en dryg mil från staden).
Söderhamns-trakten: "Skärgårdens och fastlandets stränder hava långt ifrån till fullo tagits i anspråk för industri och privata sommarbostäder" (Söderhamns byggnadsnämnds ordförande). Vissa insjöstränder exploateras. Sportstugebebyggelsen är enligt länsjägmästaren rätt livlig vid sjön Marman 1 mil sydväst om Söderhamn, fastän området är svåråtkomligt och goda badplatser saknas; den har börjat vid Järvsjön, en dryg mil söder om staden.
Önskemål beträffande strandskydd: Gävle drätselkammare: utvidgning av rätten att meddela förbud mot styckning eller bebyggelse. Storviks köpings kommunalnämnd: Förbud mot bebyggelse.
Länsarkitekten föreslår skydd mot bebyggelse för stränder vid omkring fyrtio sjöar och tre vattendrag.
Västernorrlands län.
Tillgång till friluftsbad anses ej tryggad i Härnösand och Örnsköldsvik, icke heller i Kramfors och Skönsberg.
Länsarkitekten meddelar, att badplatser i vissa fall måste sökas på ganska stort avstånd från de tätbebyggda orterna därför att det öppna vatten, som finnes på närmare håll, är förorenat av industriernas avfallsprodukter. Beträffande havskusten framhåller länsarkitekten, "att vid de tätbebyggda industridistrikten stora områden disponeras av industrierna och att även bostadsbebyggelse i dessa trakter finnes utefter kusten, men att betydande delar av stränderna ännu äro obebyggda". länsjägmästaren meddelar, att en så avsides belägen badstrand som den vid Sandnäset i Holmsjön, 7 mils väg inåt landet, "om somrarna är mycket livligt besökt av folk bland annat från Sundsvall".
Gudmundrå-distriktet med Kramfors m. fl. samhällen: Kramfors municipalnämnd meddelar: "Inom Kramfors municipalsamhälle och övre delen av Gudmundrå socken, en folkmängd på cirka 8 000 personer, saknas helt friluftsbad, vilket utgör en stor saknad för de yngre under den varmare årstiden" Den på ett avstånd av ungefär 10 km vid sjöstrand belägna s. k. Finnmarken är under midsommarhelgerna besökt av "med all säkerhet minst 3 000 personer". Detta område har under de fem senaste åren bebyggts med 50-60 sportstugor. länsarkitekten omtalar sportstugebebyggelse även vid Saltsjön, en insjö med goda badstränder en dryg mil från Kramfors (30-40 stugor).
Härnösands-distriktet: Länsarkitekten omtalar ett flertal samlingar sommarhus runt Fälleviken innanför Härnön och sommarstugebebyggelse flerstädes även vid stranden på utsidan av Härnön.
Sundsvalls-distriktet med Skönsberg, Skönsmon, Vivsta-Näs m. fl. samhällen: Länsarkitekten meddelar: "Runt Alnöns stränder finnes en livlig byggnadsverksamhet. Mest uppföras smärre sommarbostäder på arrenderad mark. Denna bebyggelse, som huvudsakligen består av en rad byggnader utefter stranden, har under senare år fått sådan utbredning, att det torde vara synnerligen angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att för allmänt badändamål reservera härför lämpliga stränder. I närheten av de tältbefolkade orterna Vivsta-Näs, Sörberge m. fl. finnas inga lämpliga badplatser vid den egentliga havskusten, enär vattnet där är förorenat såväl från kloaker som från industrier. Ungdomen från dessa trakter badar för den skull i stor utsträckning i en liten tjärn. Denna saknar emellertid såväl tillopp som avlopp och torde vara mindre lämplig för ändamålet". Det är enligt länsjägmästaren besvärligt att komma ned till vatten lämpligt för bad i Klingerfjärden utanför de nyssnämnda samhällena med hänsyn till mycket tät bebyggelse och stora fabriksanläggningar i trakten. länsarkitekten förväntar ytterligare bebyggelse vid stranden på Alnön och likaså vid Bergafjärden, halvannan mil sydost om staden, samt vidare vid Armsjön, "det bästa insjöbadet i Sundsvalls närhet" (2½ mil fågelvägen). Sommarstugebebyggelse har börjat på båda de sistnämnda ställena liksom även vid Sommartjärn och Östtjärn (3/4 mil från staden). Skönsbergs municipalnämnd klagar över vattenförorening från industrier av olika slag och över att enskilda ägare av sommarställen stänga av stranden.
Örnsköldsviks-distriktet: Länsarkitekten omtalar sommarstugebebyggelse vid Guldviksfjärden och Stubbsand, en mil respektive halvannan mil sydost om staden, och anser ytterligare sådan bebyggelse vara att förvänta.
Önskemål beträffande strandskydd: Skönsbergs municipalnämnd: lag mot vattenförorening, förbud mot bebyggelse eller omgärdning av strand ända ned mot vattnet. Skönsmons municipalnämnd: stycknings- och bebyggelseförbud för att trygga framtida tillgång till friluftsbad. Sollefteå drätselkammare: stycknings- och bebyggelseförbud för att för framtiden trygga "utflyktsbad".
Länsarkitekten förordar skydd mot bebyggelse i första hand för nio hotade badplatser vid kusten och två vid insjöar.
Jämtlands län.
I trakten av Östersund florerar enligt länsarkitekten och länsjägmästaren bebyggelse med bland annat sportstugor, vilken allvarligt hotar Frösöns skogs- och bergsnatur och delvis tager Storsjöns strand i anspråk. Vid en liten sjö 1 mil från staden väntas försäljning av strandtomter. Vid en flitigt använd badstrand nära Mörsil söker en markägare genom förbud mot att beträda marken hålla allmänheten borta, vilket föranlett protester bland annat i pressen.
Länsarkitekten föreslår skydd mot bebyggelse i första hand för tre strandsträckor vid Storsjön.
Västerbottens län.
Tillgång till friluftsbad anses icke tryggad i någon av länets städer (Umeå och Skellefteå).
Länsarkitekten har meddelat, att tillgången på välbelägna badområden i städernas närhet är ganska ringa och under senare år har avsevärt minskat genom att det ena lämpliga området efter det andra bebyggts med sportstugor samt att de områden, som fortfarande finnas kvar, äro i stor fara att när som helst kunna finna köpare.
Skellefteå-trakten: Genom drätselkammaren har meddelats, att Skellefteälvens vatten på norra sidan är så förorenat, att badning icke bör tillåtas, och att livlig byggnadsverksamhet pågår intill ännu befintliga lämpliga badplatser. länsarkitekten omtalar, att Boviksfjärdens utomordentliga sandstränder numera äro praktiskt taget helt och hållet upplåtna för sportstugebebyggelse, att ganska omfattande sportstugebebyggelse har ägt rum vid Ålfjärden, att de någorlunda väl belägna goda sandstränderna vid Ostnäset norr om Kågefjärden (mer än 2 mils väg från Skellefteå) numera till stor del äro bebyggda med sportstugor och att sportstugebebyggelse redan uppträder även vid insjöstrand (Burträsket).
Umeå-trakten: Enligt drätselkammaren saknas de naturliga förutsättningarna för friluftsbad i stadens omedelbara närhet, och till närmaste område med bad, lämpligt för söndagsutflykter i större omfattning. är det 2 mils resa. länsarkitekten meddelar, att den utmärkta sandstranden vid Bodviken invid Obbola till stora delar är upptagen av sommarvillor och att bebyggelse med sommarvillor och sportstugor har börjat vid Norrmjölefjärdens utomordentliga sandstrand. 2 mil från staden, vilken bebyggelse väntas kraftigt utveckla sig. Även sötvattensstränderna ha i stor utsträckning exploaterats för sportstugebebyggelse, såsom vid Tavlesjön nära staden, där "alla för bebyggelse lämpliga delar av sjöns stränder torde vara helt utnyttjade", och där det "uppstått en verklig kåkstad av sportstugor", samt vid Stöcksjön. vars östra strand – en sammanhängande sandstrand, synnerligen lämplig för bad – är tätt bebyggd. länsarkitekten anser sig ha anledning räkna med kraftig sommarnöjesbebyggelse även vid Tavelsjön, 2 mil från staden.
Önskemål beträffande strandskydd: Skellefteå drätselkammare:
snabba åtgärder för att reservera mark för friluftsbad genom förbud mot
styckning och bebyggelse. Umeå drätselkammare: rätt för länsstyrelsen att
utfärda byggnadsförbud i större utsträckning bör snarast ordnas.
Länsarkitekten anser även för Västerbottens del en lagändring synnerligen behövlig, som allmänt gåve havsstränderna skydd mot bebyggelse. Beträffande insjöar och vattendrag anses som regel något lika stort behov för närvarande icke föreligga, men skydd mot bebyggelse förordas för stränderna vid tre sjöar i trakten av Umeå.
Norrbottens län.
Tillgången till friluftsbad anses oviss för framtiden i Boden.
Av länsstyrelsen och från Kiruna framhålles den norrbottniska kustens betydelse även för semesterfolk från det inre av landet, särskilt för de lappländska gruvsamhällenas arbetare. De lättillgängliga stränderna i närheten av kust samhällena äro emellertid enligt av länsarkitekten lämnade uppgifter på sammanlagt milslånga sträckor tämligen tätt bebyggda med sommarstugor. Även permanenta bostäder uppföras i stor utsträckning invid strand i de större samhällenas grannskap.
Gällivare-trakten med Malmberget: Vassarraträsk invid Gällivare har enligt en meddelare i Malmberget norra stranden till större delen upptagen av privata sportstugor, och allmänheten är hänvisad till en överbliven fäbodvall, 2 km avlägsen, där det har ordnats med badhytter. Även södra stranden av Vassarraträsk och stränderna av den därnäst lättast tillgängliga sjön, Sikträsk, uppgivas vara delvis upptagna av sportstugor.
Kalix-trakten: Minst 1/4 mil av stranden vid Kalixälvens utlopp har tämligen tät strandbebyggelse av sommarstugor.
Luleå-trakten: Inom ett avstånd av 3/4 mil från staden har sammanlagt minst omkring 1 mil av stranden tämligen tät strandbebyggelse av sommarstugor. Sådan finnes även längre bort, på över 1 mils avstånd från staden.
Piteå-trakten: Inom ett avstånd av 3/4 mil från staden har sammanlagt minst en halvmil av stranden tämligen tät strandbebyggelse av sommarstugor. Lämpliga badstränder finnas ännu, men de inkräktas genom villabebyggelse. Numera ligger villa vid villa där befolkningen förr badade. Exploateringen väntas gå mycket snabbt vid Pitholmens yttre strand och befaras beröva allmänheten i Piteå, Skuthamn, Munksund och Lövholmen tillgång till friluftsbad genom fortsatt strandbebyggelse vid Pitholmens yttre strand (Piteå drätselkammare).
Önskemål beträffande strandskydd: Från Luleå framhålles, dock
icke av drätselkammaren, att vissa uddar och öar i trakten (kronomark) lämpligen
borde fredas från sommarvillor. Piteå drätselkammare: bebyggelseförbud erfordras
för att trygga friluftsbad; ett icke alltför smalt bälte längs stranden borde
undantagas från bebyggelse.
Länsarkitekten vill särskilt inom och i grannskapet av utpräglade samhällsbildningar se ett såvitt möjligt sammanhängande strandområde av växlande bredd - på lämpliga platser upp till några hundratal meter – reserverat längs strandlinjen, där icke omständigheterna nödvändiggöra strandens användning till hamnanläggningar, olika slags industrier o. s. v. Sådana strandreservat anses vara de friluftsområden, som det för distriktets del är angelägnast att trygga. De skulle utgöra naturliga komplement till vattenområdena, vilka även de äro friluftsområden av rang. Nu gällande lagstiftning ger icke tillräckliga möjligheter att skydda stranden. lagändringar föreslås, bland annat för att ge länsstyrelsen rätt att förordna, att byggnad ej må utan särskilt tillstånd uppföras närmare stranden än exempelvis 150 meter.