Jacques Derrida

Jacques Derrida
Född	15 juli 1930
Död	8 oktober 2004 (74 år)
Region	Västerländsk filosofi
Skola	Dekonstruktion, différance, fallogocentrism, närvarons metafysik
Influenser	Platon, Martin Heidegger, Sigmund Freud, Ferdinand de Saussure
Influerat	Philippe Lacoue-Labarthe, Ernesto Laclau, Louis Althusser

Jacques Derrida, född 15 juli 1930 i El-Biar nära Alger, Algeriet, död 8 oktober 2004 i Paris, var en fransk filosof med algeriska och judiska rötter. Han företrädde poststrukturalismen.

Inspirerad av bland annat Heidegger introducerade Derrida dekonstruktionen av den västerländska metafysiken. Istället för att förkasta ett filosofiskt system utifrån och komma med en egen ny metafysik som upplevs som mer överensstämmande med verkligheten var Derridas program att godta de metafysiska lösningar som andra tänkare byggt upp (Platon, Marx, Foucault med flera). Hans metod blev att genom en immanent kritik av systemen peka på inkonsekvenser i metafysiken. Derridas projekt blev att visa att samtliga metafysiska system är bemängda med sprickor och motsägelser. Trots detta förkastade inte Derrida idén om metafysiska system, utan såg den snarare som ett projekt som aldrig kan bli fullbordat.

Dekonstruktionen

Ett exempel på Derridas dekonstruktion finns i hans läsning av Platons grottallegori. Platon hävdar att alla idéer finns samlade i en idévärld, men idévärlden själv (eller idévärldens idé) utelämnar Platon — den går inte att med logisk konsekvens infoga i systemet. Derrida menar att all metafysik rymmer dessa typer av motsägelser, och att de element som inte passar in ignoreras för att systemet ska gå ihop.

Derrida har kritiserats för att vara motsägelsefull. En vanlig kritik går ut på att dekonstruktionen i sig bygger på ett slags metafysiskt tänkande och har inbyggda förutsättningar. Trots detta är det svårt att förneka att dekonstruktionen pekar på några av den västerländska filosofins mest elementära problem.

Tid

Mycket av Derridas kritik av andra filosofer och filosofier bottnar i deras uppfattning av tid. Hos såväl Platon som Kant och Freud finns en idé om en ultimat närvaro, en grund, bortom tid och rum, ett stilla varande, vare sig det är tal om en idévärld, ting-i-sig, Gud eller det omedvetna. I dessa tankesätt vidhålls det, på något plan, att det enda som finns är nuet, emedan det förgångna är för alltid förlorat och det framtida ännu är att vänta. Men någonting som är i sig självt, som aldrig rör sig eller förändras, kan, enligt Derrida, inte existera. Det som karakteriserar liv och varande är istället rörelse, och därmed blir så kallade spårstrukturer viktiga i Derridas filosofi, då nuet ständigt bortfaller och övergår i det förflutna. Istället för att anta existensen av ett varande medvetande som via minnet sammankopplar förgångna händelser med varande fenomen menar Derrida med andra ord att det är spårstrukturer, sådant som kvarblir från något förr varande, som möjliggör uppfattningen av en rörelse utsträckt i tiden. Döden (dåtiden) ses med andra ord som en delaktig komponent i livet (nuet), och det finns inget sådant som ett rent nu, utan spår från det förgångna.

Den etiska vändningen

Mot slutet av sitt liv började Derrida ägna sig mer åt etiken. Vändningen skedde i boken Spectres de Marx ("Marx spöken") som utkom 1993. I boken skiljer Derrida på droit (rätt, i lagens mening) och justice (idén om rättvisan, åsikterna går dock isär om huruvida det är detta han menar). Richard Kearney och Mark Dooley menar att Derrida nu förefaller ha övergivit sitt dekonstruktiva projekt för att istället ställa upp rättvisan som en regulativ idé och rätten som en strävan efter Rättvisan.

Bibliografi i urval

• Introduction à "L'origine de la géometrie" de Husserl, 1961 (Husserl och geometrins ursprung, 1990)
• L'écriture et la différence, 1967 ("Skrivandet och skillnaden")
• "La pharmacie de Platon", 1968 (Platons apotek, svensk översättning i Apoteket, Kykeon, 2007)
• De la grammatologie, 1967 ("Om grammatologin")
• La voix et le phénomène, 1967 (Rösten och fenomenet, 1991)
• La dissémination, 1972
• Positions, 1972
• "signature événement contexte", 1972 (Signatur händelse kontext, svensk översättning i Marc-Wogau, Bergström, Carlshamre (red) Filosofin genom tiderna - Efter 1950, Thales, 2000)
• Glas, 1974
• "La loi du genre',1980 (Genrens lag, svensk översättning i Kris 1980:16 och i Apoteket, Kykeon, utan årtal)
• La Carte postale: de Socrate à Freud et au-delà, 1980 ("Vykortet: från Sokrates till Freud och vidare")
• "Devant la loi", 1986 (Framför lagen, svensk översättning i Kris 1983:25-26 och i Apoteket, Kykeon, utan årtal)
• Schibboleth - pour Paul Celan, 1986 (Schibboleth, 1990)
• "Mochlos - ou le conflit des facultés", 1990 (Mochlos - eller striden mellan fakulteterna, svensk översättning i Psykoanalytisk Tid/Skrift 2009:26-27)
• Force de loi. Le "Fondement mystique de l'autorité", 1992 (Lagens kraft, 2005)
• "Pour l'amour de Lacan", 1991 (För kärleken till Lacan, svensk översättning i Ord & Bild 1994:6)
• Spectres de Marx, 1993 (Marx spöken, 2003)
• "Foi et Savoir", 1996, (Tro och vetande, svensk översättning i Derrida & Vattimo (red) Religionen, Anthropos, 2003)
• Le monolinguisme de l'autre ou La prothèse d'origine, 1996 (Den andres enspråkighet eller Den ursprungliga protesen, 1999)
• États d'âme de la psychanalyse, 2000 (Psykoanalysens själsvåndor, svensk översättning i Psykoanalytisk Tid/Skrift, 2007:20-21)
• "Je suis en guerre contre moi-même", 2004 (Jag är i krig med mig själv, svensk översättning i Glänta 2004:3)

Källor

Tryckta källor

• Uppslagsordet "Jacques Derrida" i Filosofilexikonet (1988), Bokförlaget Forum AB, Uppsala 2004, ISBN 91-37-11151-5
• Lübcke, Poul, red (1995) [1987]. Vår tids filosofi, del 1. Stockholm: Forum. sid. 388ff. ISBN 91-37-10069-6 

Se även

• Derrida om förlåtelse

Externa länkar

• Jacques Derrida i Libris
• Nationalencyklopedin: Judisk filosofi