Elivågor
Elivågor (fornvästnordiska: Élivágar, ”de snöstormpiskade vågorna”,[1] av él, ”oväder”, ”snöstorm”, och vágar, ”vågor”[2][3]) är enligt Snorre Sturlasson i Gylfaginning en kollektiv benämning på flera älvar som har sin upprinnelse i Hvergelmir och flyter genom Nifelheim (Niflheimr) i underjorden. Men i Skáldskaparmál 17 tycks Elivågor vara namnet på endast en flod som utgör gränsen mellan Jotunheim (Jǫtunheimr) och Asgård (Ásgarðr).[4] Elivågor nämns också på två ställen i den poetiska Eddan, men exakt vad som här avses med begreppet är oklart.[3] I Hymiskviða sägs att jätten Hymer (Hymir) bodde ”öster om Elivågor vid himlens ände” (at himinsenda).[5] Här syftar begreppet troligen på det nordliga ishavet, som ligger ytterst mot himlens rand.[2][3][4]
Källtexterna
[redigera | redigera wikitext]Gylfaginning
[redigera | redigera wikitext]I Gylfaginning, kapitel 4, i Snorres Edda nämns namnen på elva älvar, vilka i det femte kapitlet kallas för Elivågor:
| ” | Många tidsåldrar innan jorden var skapad, då kom Nifelheim till, och mitt i den världen ligger en brunn som heter Hvergelmir, och från den utrinner älvarna, vilkas namn är: Sval och Gunntrå, Fjörm och Fimbultul, Slid och Hrid, Sylg och Ylg, Vid och Leipt, och så Gjöll närmast Helgrinden. | „ |
Namnen har Snorre hämtat från flodtulorna i Grímnismál 26–28, som dock inte nämner Elivågor.[a] Frågan är varför Snorre identifierar just dessa floder med detta namn. Här är det, enligt Eyvind Fjeld Halvorsen, ”svårt att skilja mellan vad som bygger på gammal tradition och vad som kan tillskrivas Snorres, eller andra lärda mytologers, försök att skapa system och ordning i Eddakvädenas fragmentariska och oklara föreställningar om världsalltet.”[3] En rimlig gissning är att många av Snorres mytologiska utsagor går tillbaka på vad han själv fick lära sig i skolan.[b] För detta talar att han ofta utgår från namnuppräkningar (likt de elva flodnamnen ovan), vilka bygger på tulor som troligen, enligt Finnur Jónsson, har använts som minneshjälpmedel i undervisningen.[7]
Elivågor var, enligt Snorre, avgörande för livets uppkomst:
| ” | De älvar, du vet, som kallas Elivågor, när de var komna så pass långt från sina källsprång att etterådran (eitrkvikja) i vattnet hårdnade likt slaggen som rinner ur smältans eld, då vart den till is, och när isen stannade och inte kunde flyta bildades frostdagg däröver på sådant sätt, att dunsterna från ettret frös till rimfrost, och det ena lagret rim lades på det andra och växte nere i Ginnungagapet.
(– – –) Den del av Ginnungagap som vette mot norr fylldes av isens och rimfrostlagrens massa och tyngd, och inifrån kom dunst och stankdimma, medan södra delen av Ginnungagapet tvärtom vart lättare i luften av de gnistor och eldflagor som flög ner från Muspellsheim. (– – –) Liksom det stod köld från Nifelheim varav allt rimtäcktes, så var allt i närheten av Muspell hett och lysande, men Ginnungagapet självt var lika lästilla som vindlös luft. När nu hettans pust mötte rimfrostmassan, så smalt denna och dröp – och av dessa levande droppar väcktes liv av dens kraft som sände hettan, och det vart till en människoliknelse. Varelsen kallades Ymer, men rimtursarna kallar honom Aurgelmir, och av honom är rimtursarnas ätter komna. |
„ |
Översättningen är gjord av Åke Ohlmarks.[8] Det kursiverade ordet eitrkvikja, som här har översatts ”etterådran”, anses vara en metafor för köld. Björn Collinder samt Karl G. Johansson och Mats Malm ger i stället översättningen ”det iskalla flödet”.[9][10] I en kommentar ger Johansson och Malm förklaringen, att även om eitrkvikja ordagrant betyder ”giftflöde” används det ibland om ”iskyla”.[10][c]
Vafþrúðnismál
[redigera | redigera wikitext]Snorres skildring av hur Ymer skapades bygger troligen bara på strof 31 i Vafþrúðnismál.[3] Det är jätten Vafþrúðnir som talar:
|
|
|
”Ettret” i dessa ”etterdroppar” anses också syfta på kölden som ett förlamande gift.[12][13] ”Bilden av urjättens uppkomst ur på stranden uppstänkt, fruset och efter hand tillväxande havsskum torde återgå på observationer vid Nordatlanten under vintern”, gissar Åke Ohlmarks.[13]
Den genomträngande iskylan i urtidens älvar antyds i eddasångerna även av andra bilder. I Vǫluspá 36 symboliseras kölden av skärande knivar som virvlar omkring i isfloden Slid, medan det i älven Geirvimull, av namnet att döma, rör sig om vassa spjut.[14]
Man kan notera att Elivågor, enligt Snorre, är själva ”urämnet” i mytologins kosmos. Ur Elivågor skapades Ymer, men det var ur Ymers sönderrivna kropp som resten av världen blev till.[15] Mytforskaren John Lindow tolkar Elivågor som universums första fasta punkt (fixed point), vilken till och med föregick Ginnungagap.[16]
Skáldskaparmál
[redigera | redigera wikitext]I Skáldskaparmál 17 berättas om völvan Groas besök hos Tor. Under en tvekamp med jätten Hrungner hade han fått en brynstensskärva i skallen, där den kilat sig fast. Groa försökte nu få bort den genom att gala galdrar. När Tor märkte att skärvan började lossna blev han på gott humör. Han talade då om för Groa att hennes man Aurvandil, som hon trott vara död, fortfarande levde och snart skulle vara hemma.
| ” | Han berättade för henne, att han hade vadat norrifrån över Elivågor och därvid burit Aurvandil i en korg på ryggen ända från Jotunheim. | „ |
Här är det tydligt att med ”Elivågor” avses gränsvattnet mellan gudarnas värld och Jotunheim. Detta gränsvatten skildras vanligen som ett smalt sund (Hárbarðsljóð) eller som en flod med rivande ström (Vimur i Þórsdrápa och Húsdrápa, eller Ifing i Vafþrúðnismál).
Hymiskviða
[redigera | redigera wikitext]Elivågor nämns endast på två ställen i den poetiska Eddan. Förutom i Vafþrúðnismál 31, där vi får veta hur Ymer skapades, finns ett kort omnämnande i Hymiskviða 5.
|
|
|
Hundvíss (”mycket klok”) är ett ord som nästan enbart används om jättar.[19] Eftersom Hymer bodde i Jotunheim bör Elivågor också här uppfattas som ett gränsvatten. Uttrycket ”vid himlens ände” kan antas betyda ”vid jordens yttersta kant”.[20]
En vanlig tolkning är att ”Elivågor” i denna strof ganska nära ansluter till begreppets förmodat ursprungliga innebörd. Troligen har med ”Elivågor” från början avsetts det urhav som troddes omge den kända världen, och som i Norden kom att associeras med det kalla och farliga Norra ishavet.[3][4]
Sena omnämnanden
[redigera | redigera wikitext]”Elivågor” nämns i några fornaldarsagor, exempelvis Hervarar saga,[21] liksom i ett par sena kväden, dock utan att bringa bättre klarhet i begreppets innebörd.
Kortsagan Bergbúa þáttr innehåller en flokkr bestående av tolv strofer, vilka uppges vara diktade av en bjargálfr (”bergalv”, jätte) vid namn Hallmundr, härskaren över det ödsliga Hallmundarhraun. I sjunde strofen säger sig Hallmundr stå i begrepp att nederstiga till ”den tredje underjordsvärlden”, där en ej namngiven jätte skräckslagen inväntar hans ankomst vid Elivågor.[22] Sagan har troligen tillkommit på 1200-talet, men dikten är äldre.
Elivågor nämns också i trettonde strofen av Forspjallsljóð, ”företalssången” till Hrævagaldr Óðins (”Odens likgalder”) – alternativt Hrafnagaldr Óðins (”Odens korpgalder”) – som är en utvidgning av Baldrs draumar (”Balders drömmar”) med ett kanske avsiktligt mystifierande innehåll.[23] Dikten kan vara skriven på 1600-talet.[24]
Det relevanta avsnittet i dikten lyder: Eins kemr austan / úr Elivágum / þorn af akri / þurs hrímkalda, vilket antingen kan översättas ”Strax kommer östan / ur Elivågor / sömntörnets turs / från tillfrusen åker” (Peter August Gödecke) eller ”Östan skall ärja / Elivågorna / nageln från rimkall / nordjättes land” (Åke Ohlmarks), beroende på om þorn betyder ”törne” (=sömntörne) eller ”klinknagel i fartyg” och sålunda står för Nagelfar som plöjer (ärjar) Elivågorna.
Kommentarer
[redigera | redigera wikitext]- ^ De elva floderna heter på originalspråket: Svǫl, Gunnþrá, Fjǫrm, Fimbulþul, Slíðr, Hríð, Sylgr, Ylgr, Víð, Leiptr och Gjǫll.
- ^ Snorre gick i skolan på Odde, vilken Valtýr Guðmundsson liknade vid ett dåtida universitet.[6]
- ^ Meningen ”dunsterna från ettret frös till rimfrost” har då översatts ”imman, som steg upp från isvattnet, frös till rimfrost” (Collinder) och ”imman som steg ur iskylan (frös) till rimfrost” (Johansson och Malm).
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Björn Collinder, Snorres Edda, Forum 1970, sid 131.
- ^ [a b] Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: Élivágar.
- ^ [a b c d e f] Eyvind Fjeld Halvorsen, ”Élivágar” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 3, 1958, spalt 597f.
- ^ [a b c] Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, 2007, sid 73. ISBN 978-0-85991-513-7
- ^ Hymiskviða 5.
- ^ Valtýr Guðmundsson, Island i fristatstiden København 1924, sid 138f.
- ^ Finnur Jónsson, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, band 2, del 1, København 1898, sid 172f.
- ^ Åke Ohlmarks, Snorre Sturlusons Edda, Zindermans 1964, sid 30.
- ^ [a b] Björn Collinder, Snorres Edda, Forum 1970, sid 34f.
- ^ [a b] Karl G. Johansson och Mats Malm, Snorres Edda, Klassikerförlaget 1999, sid 34 med kommentar sid 267. ISBN 91-7102-449-2
- ^ Översättning: Åke Ohlmarks, Eddan, Zindermans, 1965, sid 45.
- ^ [a b] Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, København 1932, sid 58.
- ^ [a b] Åke Ohlmarks, Eddans gudasånger, Schildts förlag, 1948, sid 249.
- ^ Grímnismál 27. Geirvimull betyder ”den spjutvimlande”.
- ^ Vafþrúðnismál 21; Grímnismál 40–41.
- ^ John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, sid 109. ISBN 978-0-19-515382-8
- ^ Översättning: Åke Ohlmarks, Eddan, Zindermans 1965, sid 66.
- ^ Översättning: Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 76.
- ^ Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: Hundvíss
- ^ Finnur Jónsson, Hymiskviða, not till strof 5.
- ^ Hervarar saga ok Heiðreks kap. 1
- ^ Hallmundarkviða
- ^ Forspjallsljóð För översättningar till svenska (och danska), klicka på flaggorna. Dikten finns också översatt till svenska av Åke Ohlmarks i Den okända Eddan (Eddica apocryphica), Gebers 1956, sid 35ff med kommentarer sid 244ff.
- ^ Haukur Þorgeirsson, ”Gullkársljóð og Hrafnagaldur: Framlag til sögu fornyrðislags” i Gripla Arkiverad 30 november 2022 hämtat från the Wayback Machine. 2010, XXI, sid 315, 327f.
