30 november – kampen om Lund 1985-2008 Den här boken publiceras med stöd av Syskonen Willers donationsfond för forskning i Skånes och Hallands historia och arkeologi 30 november – kampen om Lund 1985-2008 Andrés Brink Pinto & Johan Pries Pluribus, Lund, 2013 Den följande textens rättigheter tillhör Andrés Brink Pinto och Johan Pries Alla rättigheter för illustrationer tillhör Mattias Elftorp Kopiering i icke-kommersiellt syfte medges och uppmuntras Tryck: Scandinavian Book, Århus Formgivning: Johan Pries Omslag: Johan Pries Omslagsillustration: Mattias Elftorp ISBN: 978-91-977875-7-4 Kapitel 1 1718–1979: början på historien Under några år i början av 1990-talet exploderade Lund i våldsamma upplopp i samband med Karl XII:s dödsdag den 30 november. I denna bok kommer vi att skildra många av de dramatiska scener som utspelade sig i samband med dessa oroligheter. Vi kommer att återge hur Lunds gammalmodiga gatstensbeläggning slets upp för att tillsammans med byggmaterial och soptunnor kastas ihop till barrikader längs fackeltågens rutt genom staden. Läsaren kommer att mötas av polisens posteringar i den pittoreska stadskärnans oregelbundna nät av gränder, där inhyrda containrar och hundratals poliser placerades ut för att helt kunna dominera stadsrummet. Vår berättelse kommer också att uppehålla sig vid de situationer då staden fullkomligen kokade över av våld, som när mångdubbla led väldrillade poliser rytmiskt slog sönder alla försök till antirasistiska demonstrationer eller när projektiler slungades fram och tillbaka mellan antirasister och nazister i timmar. Men under andra år – de lesta år – härskade lugnet i Lund och det laddade datumet passerade i stort sett obemärkt, trots att nationella fackeltåg fyllda med rasideologiska skinnskallar tågade genom stadens centrum. Under några år i en undantagstillståndsliknande situation skapad av en kompakt allians av politisk och polisiär makt. 1 Konlikten kring högtidlighållandet av den kung nazister och nationella gjort till sin var dock inte över i och med de stillsamma åren efter det tidiga 1990-talets utbrott. Oroligheterna kom tillbaka. Ömsom som enskilda blixtar vilka verkade slå ner från en klar himmel, ömsom som ett långsamt tänjande av gränser för vad som accepterades i det offentliga. Det är i detta historiska sammanhang vi vill placera de kravaller som skakade Lund 30 november 2008. Denna bok är skriven med lera syften, varav det viktigaste varit att sammanställa historien om den 30 november i Lund. Vi vill veta vad som hände, var det hände och när. Genom att vrida och vända på en rad källor har vi försökt skapa en heltäckande och förhoppningsvis intressant skildring av det förlutna som griper över den breda uppsättning händelser som involverade dramats huvudaktörer. Utöver att berätta den här spännande historien vill vi även försöka göra berättelsen mer användbar i ett vetenskapligt samtal, genom att diskutera verktyg för att förstå och förklara vissa nyckelaspekter av de händelser vi undersökt. Därmed blir detta också en bok som tar ett större grepp om de konliktrepertoarer, translokala mobiliseringar och rumsliga anspråk genom vilka sociala rörelser formade historien om 30 november. Endast genom att förstå på vilket sätt dessa rörelser fungerade kan vi göra det förlutna mindre gåtfullt och mer användbart för att förstå och förklara liknande situationer i samtiden. Vi undrar alltså bland annat varför barrikader var så viktiga 1991, men spelade en så obetydlig roll 2008. Vi har funderat kring varför så många danska vänsteraktivister åkte till Lund i den stora mobiliseringen 1993 men så få danska aktivister återinns i antifascisternas demonstrationer 2008. Vi har försökt svara på varför det var så tyst på den 30 november i Lund runt millennieskiftet, när datumet i resten av landet helt plötsligt blev en dag för antirasistiska mobiliseringar mot en upplevd nazistisk våldsvåg. Vi har i våra källor letat efter förklaringar till varför antirasister slutade att störa 30 novemberföreningen under lera år, bara för att åter systematiskt börja sabotera föreningens traditionella aktiviteter några år senare. Den här boken har tillkommit som del i ett större forskningsprojekt med syfte att bryta ny mark vad gäller den militanta utomparlamentariska vänsterns historia i Öresundsregionen. Detta gör att tyngdpunkten i framställ- 2 ningen ligger på denna rörelse, samtidigt som vi också kommer att skildra den svenska polisens förändrade sätt att möta större oroligheter, nationella rörelsens utveckling och dessas roll i de skildrade händelserna. En läsare som inner ett vetenskapligt anslag onödigt eller tråkigt kan med gott samvete låta bli att läsa de avslutande två kapitlen samt bokens slutnoter. I första hand är detta en historia om 30 november i Lund, en berättelse om lokala sociala konlikter och hur stadens gaturum präglats av dessa motsättningar. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Varje historia har sin början. Även om vår historia handlar om en kamp mellan nationella och antifascister, och om Lund under de tre senaste decennierna, så måste vi först bege oss tillbaka till 1700-talet. En Karl XII för varje smak Karl XII tillbringade nästan lika lång tid som regent i Lund som i Stockholm. Han bodde i Lund åren 1716-1718, och det var i Lund som han planerade det fälttåg som ledde till hans död i Norge den 30 november 1718. Kungens bostad tillhör numera Katedralskolan. Att låta ett fackeltåg till hans minne gå genom centrala Lund till Katedralskolans gård vilar alltså på ett bruk av historiska händelser och platser som tillskrivits historisk mening. Endast 13 år efter sin död blev Karl XII föremål för historiska studier, när den franska ilosofen Voltaire publicerade en biograi över kungens liv. Voltaire strävade, som god upplysningsilosof, efter att använda den unge kungen som varnande exempel mot furstars erövringsiver. För honom representerade Karl XII en helt förlegad typ av härskare. Under årtiondena omedelbart efter Karl XII:s död, den så kallade ”Frihetstiden”, dominerade Voltaires uppfattning det politiska samtalet i Sverige. Visserligen ansågs kungen ha haft goda personliga egenskaper som mod och principfasthet, men han förkroppsligade ett absolut styre som frihetstidens ledande politiker inte ville tillbaka till. Karl XII:s regeringstid betraktades i efterhand som en katastrof med krig, tvångsutskrivningar och svält för en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen.1 Med Gustav III:s statskupp 1771 återinfördes enväldet och Karl XIIbilden svängde till det positivare. En av tidens framstående svenska historiker, Lundaprofessorn Sven Lagerbring, skrev hyllande om den unge kungens positiva 3 egenskaper, men erkände samtidigt att Karl XII:s tid som regent präglades av en serie misslyckanden. I Lärobok i Svenska Historien, från 1805, hyllar Karl XII, i princip utan reservationer. 2 I samband med högtidlighållandet av 100-årsdagen av kungens död år 1818 irade en grupp av främst universitetsanknutna män minnet av kungen med tal och högläsning. Bland annat framförde Esaias Tegnér sin berömda dikt om den unge hjälten som ”stod i rök och damm”. För den nutida läsaren har dikten klara drag av pekoral och Tegnérs initiativ att högtidlighålla kungens död ick ingen efterföljd åren efter jubileet. Inte desto mindre är Tegnérs dikt något av Karl XII-vurmens signaturmelodi. Det är nog ingen slump att fackeltågen och det organiserade irandet av Karl XII återupptogs 1853, samma år som man avtäckte statyn av Tegnér, och att fackeltågen senare skulle komma att avslutas vid Tegnérstatyn i Lundagård.3 Under den så kallade 1812 års politik, där den huvudsakliga linjen i svensk utrikespolitik gick ut på samförstånd med Ryssland, sjönk intresset för Karl XII. Kungen som laddad symbol återkom dock när anti-ryska stämningar och svensk nationalism växte i styrka efter Krimkriget. Nationalismen var ideologin framför andra under andra hälften av 1800-talet och den omfamnades av både den politiska högern och vänstern. Därmed kom också Karl XII att användas av lera politiska läger. Att högern hade lätt för att hylla krigarkungen som föll i strid är inte konstigt, men även vänstern kunde, anmärkningsvärt nog, hitta en Karl XII att göra till sin egen. Radikalerna lyckades vända den gamla envåldshärskaren mot den inhemska reaktionen genom att framhålla Karl XII som iende till Ryssland – det land som vid 1800-talets andra hälft representerade envälde, tyranni och konservativt bakåtsträvande. Genom att hylla Karl XII positionerade vänstern sig mot både ett ”yttre” och ett ”inre” Ryssland. Kungens fälttåg för att erövra Norge tolkades om som en föregångare till tanken på en skandinavisk union. Den liberala redaktören för Aftonbladet drev en kampanj för att resa en staty över krigarkungen i Kungsträdgården i Stockholm vid den stora Poltavafesten 1862. Snart hade de samlat in 50 000 riksdaler till den staty som än idag pekar mot öster i Kungsträdgården. Kungsträdgården blev centrum för stora oroligheter i samband med avtäckningen av statyn 1868, vilket kan vara de första stora kravallerna kopplade till Karl XII:s dödsdag, men bråken handlade inte om 4 avståndstagande från kungens gärning utan om vem som hade rätt att delta i firandet och på vilka villkor.4 Också i Lund irades 150-årsjubileet storslaget. Det året tog inte enbart studenter och universitetslärare del i irandet, utan stora delar av Lunds borgerlighet och arbetarbefolkning gick i ett minneståg från AF-borgen till Katedralskolan och tillbaka.5 Upprätthållandet av kungens popularitet under andra hälften av 1800talet kan kopplas till en ny generation professionella historiker som med allt större vetenskaplig auktoritet fastställde och formade en oficiell Karl XII-historieskrivning med vilken de fastslog en speciik historiesyn. Framträdande i detta sammanhang var inte minst den konservativa Uppsalahistorikern Harald Hjärne (en av den moderna svenska historievetenskapens upphovsmän) som ägnade mycket kraft åt att skriva kungens bragdfyllda historia under åren mellan 1890 och 1920. För Hjärne representerade Karl XII individuell vilja och beslutsamhet och den typ av stora män som Hjärne menade förde historien framåt. I hans framställningar lyfts Karl XII fram som den sista svenska kung som kraftfullt mötte ”det ryska hotet”. Det är inte svårt att se hur han skriver in kungens krigshandlingar i ett tydligt ställningstagande för det tyska riket mot det ryska. Ställningstagandet blev än mer tydligt i samband med första världskriget – Karl XII och Tyskland representerade det europeiska som ställdes mot en asiatisk despoti i det ryska tsardömets skepnad.6 Hjärne var tillsammans med andra konservativa kulturpersonligheter viktig för den så kallade karolinska renässansen, där dagspolitiska strävanden för att bevara kungamakt och fåtalsvälde sammanlätades med positiva tillbakablickar på det kungliga enväldets tid. För de konservativa blev Karl XII ett vapen mot liberaler och en växande opinion underifrån för folkstyre.7 Åren mellan 1875 och 1910 präglades av motsättning och ett stilla avsomnande av traditionen. Kulturradikala studenter, som såg Karl XII som en otidsenlig symbol, hade ett starkt inflytande över Lunds studentkår under 1880-talet och vid årtiondets slut gick de till angrepp mot fackeltågen. Firandet av en enväldig kung stack i ögonen på en studentgeneration som föredrog att högtidlighålla vetenskapliga framsteg och frihetssträvanden. Till detta ska läggas att uppslutningen under dessa år många gånger var så dålig 5 att studentkåren inte ville genomföra något fackeltåg. År 1889 la studentkårens deputerade ett förslag om att också formellt avsluta traditionen att ira Karl XII, men förlorade grundligt till den till vardags mer passiva konservativa majoritet som trots allt fanns i studentkåren som helhet. Året därpå irades både Karl XII och den framstående medicinaren och nobelpristagaren Robert Koch av respektive stridande part. Trots det upplammande intresset för Karl XII i stunder då traditionen ifrågasattes så förde fackeltågen en tynande tillvaro även under de därpå kommande 20 åren. Under 1900-talets första decennium växte det dessutom fram en vana att förlägga studentspex till den 30 november vilket ytterligare försvagade uppslutningen till fackeltågen.8 Mellankrigstiden – en nationell våg 1921 började Lunds studentkår att diskutera ett återupptagande av traditionen med att ira 30 november. När kårmötet enhälligt beslutade att lämna traditionen i dvala bildades den fristående 30 novemberföreningen. Därefter genomförde föreningen det första irandet efter kriget.9 Föreningens styrelseledamöter hade från början till stor del bestått av medlemmar från Lunds nationella studentklubb, och under 1930-talet ick också de uttalat nationalsocialistiska studentföreningarna ett lertal styrelsemedlemmar. Minst två av föreningens ordförande hade tidigare lett nationalsocialistiska studentorganisationer. De nationella och uttalat nazistiska organisationerna hade under 1930-talet stark medvind inom Lunds studentkår. Enligt historikern Sverker Oredsson var ungefär 400 av 2500 studenter i Lund medlemmar av Lunds nationella studentklubb 1930. Klubben var positiv till den tyska nazismen, men inte uttalat nazistisk i sitt politiska program. Studentklubben i Lund blev några år senare en viktig del av Sveriges nationella förbund (SNU) – som då karakteriserades som nazistiskt av Kommittén angående statsientlig verksamhet. När den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala kritiserade SNU:s ledning för att vilja ”införa den tyska nationalsocialismens anda” slöt lundaklubben tydligt upp på förbundsledningens sida.10 Under 1930-talet irades 30 november av nationella och öppet nazistiska organisationer på en rad platser i landet. Firandena var del av en nationell kalender av högtidsdagar där bland annat första maj och Gustav II Adolfs dödsdag 6 6 november ingick. För denna generation av Karl XII-dyrkare var kungen den rena svenskheten personiierad. Föreställningen kring Karl XII:s gärning som ett led i en kamp mellan västerlandet och det orientaliska Asien gled enkelt över i dagspolitiska ställningstaganden i den politiska konlikten, och sedermera det öppna kriget, mellan Nazityskland och den unga Sovjetstaten. I det ljuset är det inte förvånande att Samfundet Manhem och Riksföreningen Sverige-Tyskland gav Hitler en byst av Karl XII i femtioårspresent. Inte heller är det förvånande att den tyska utrikesministern 1941 använde Karl XII som argument för att Sverige skulle sluta upp på Nazitysklands sida mot Sovjetunionen i världskriget.11 1938 begärde 30 novemberföreningen att Lunds studentkår skulle ta över organiserandet av fackeltåg och irande samt de kostnader som var förknippade med detta. Kårens beredningsutskott verkade inte tycka att det var ett bra förslag och avslog begäran med motiveringen att det skulle innebära en stor utgift och ett obefogat politiskt ställningstagande. Företrädare för de nationellt sinnade studenterna drev dock frågan till votering på kårmötet tre gånger på kort tid. På kårmötet ick 30 novemberföreningens förslag en klar majoritet, men det misslyckades att nå de två tredjedelar av rösterna som krävdes för att förslaget skulle antas.12 Firandet 1939 skedde dock i studentkårens regi och i skenet av det upplammande världskriget som nått Norden genom Sovjetunionens anfall på Finland samma dag. Längst fram i det 250 personer stora tåget bars en svensk fana och samtliga studentnationers fanor. Karl XII hade uppenbarligen gått från att vara en splittrande symbol till att fungera som en enande nationell symbol i krigstid.13 De öppet eller förtäckt nazistiska irandena av 30 november runt om i landet kom också att bli föremål för omfattande motstånd, i första hand från arbetarpartiernas ungdomsförbund. Runt om i landet möttes fackeltågen av stora människoskaror som med verbala och stundtals fysiska medel försökte störa irandet. Ordningsstörningar och stora polisingripanden i samband med irandet av 30 november, som vi så väl känner igen från det sena 1900-talet, är alltså inte någon ny företeelse.14 1945-1980 – övervintrare och traditionsbärare Efter krigsslutet tappade, av förklarliga skäl, den uttalat tyskvänliga nationella högerns attraktionskraft. I Lund verkade irandet ha dött ut efter 1948 när 7 det sista fackeltåget för en lång tid framöver hölls.15 30 novemberföreningen dog sotdöden två år senare.16 Traditionen att högtidlighålla 30 november i andra delar av landet upprätthölls dock av såväl uttalade nationalsocialister som av en nationellt sinnad extremhöger i Nysvenska rörelsen och senare Bevara Sverige svenskt, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna.17 Historikern Helene Lööw förklarar Karl XII:s attraktionskraft för de övervintrade nationalsocialisterna med att de gärna såg sig själva i hans ensamma kamp mot ett övermäktigt motstånd.18 1965 återupptogs traditionen med fackeltåg i Lund av en då ganska ung Lars Hultén, som också återupplivade 30 novemberföreningen och blev ordförande (så småningom på livstid). Det första året deltog enligt föreningens egna uppgifter strax över 100 personer i irandet som passerade relativt obemärkt. Tåget hade avmarsch från Lundagård, gick längs Kyrkogatan/Stora Södergatan till Katedralskolans gård där man pausade för tal, för att sedan gå samma väg tillbaka och avsluta med kransnedläggning framför bysten föreställande Karl XII på friluftsmuseet Kulturen. Denna ritual skulle komma att upprepas i nästan 20 år. Redan från början ställde lokalpressen frågan om det rörde sig om en återupptagen studenttradition eller om ren nynazism. I takt med att vänsterradikaliseringen av studenter, och det övriga samhället, tilltog kom också 30 novemberföreningens irande att anta en mer uttalat antikommunistisk ton. 1971 hade man exempelvis parollen ”För det fria och eviga Sverige mot kommunismen, våld och förtryck”. Under 1970-talet inleddes också traditionen av motdemonstrationer mot irandet. Den första organiserade motdemonstrationen stod faktiskt Lunds ungmoderater för 1972. De unga liberalerna ville tydligt markera avstånd mot en äldre konservativ och nationell höger. Motdemonstrationerna, både från höger och vänster, var dock, i jämförelse med de som skulle komma, förhållandevis städade tillställningar. Det allvarligaste som ven genom luften var, enligt Lööw, glåpord.19 8 Kapitel 2 1980-talet: uppsving, skinheads och en folklig upploppskultur 1980 till 1985 – skinheadsen strömmar till I Stockholm rapporterades de första allvarligare ordningsstörningarna i samband med högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag redan 1980.20 Året därpå anslöt ett femtiotal skinheads till de olika minnesceremonierna i Stockholm. Dessa mötte motdemonstranternas ägg- och snöbollskastning med handgripligt våld. På så sätt trappades konlikten i Stockholm sakta upp, och inslaget av skinheads bland de som högtidlighöll minnet av kungen blev allt mer påtagligt, under hela 1980-talet med stora polisinsatser från 1985 och framåt.21 I Lund bevakade polisen 1982 års irande med ”lera patruller” och det förekom vissa störningar av tåget, i form av spridd äggkastning.22 År 1983 rapporterade Kvällsposten att irandet gick lugnt till – polisens insats inskränktes till att två gånger gripa in mot en mindre grupp snöbolls- och äggkastande ungdomar. Den som råkade värst ut i samband med 1983 års irande var krigarkungen själv – Kulturens Karl XII-byst förstördes av okända angripare veckan innan själva fackeltåget.23 9 Varken Kulturen eller 30 novemberföreningen hade råd att omedelbart reparera eller ersätta den fallna konungen. I avsaknad av byst året därpå gick en mindre grupp med föreningens ordförande i spetsen till Universitetshuset redan klockan 12.00 för att där lägga ner en krans vid en identisk Karl XIIbyst i gips. Själva fackeltåget planerade de att genomföra som vanligt, låt vara att själva avslutningen av fackeltåget skulle ske vid en tom sockel. Kanske var den planerade eftersitsen på Grand Hotel någon tröst för den stukade nationella feststämningen.24 År 1984 fanns ett inslag av yngre fackeltågsdeltagare i ”uniformsliknande utstyrsel” med ”kortsnaggat hår, militärkängor och militärjackor” vid samlingen i Lundagård. I samma ögonblick som fackeltåget lämnade Lundagård blev det uppenbart att detta års firande inte skulle kommas ihåg för den trevliga eftersitsen. Fackeltåget drog snabbt till sig en stor skara ungdomar som följde dem tätt i hasorna hela vägen under skallande antifascistiska slagord. Lundapolisen tycks ha tagits på sängen av den stora gruppen motdemonstranter – vars antal dessutom fortsatte tillta för varje minut som gick – och begärde snabbt in förstärkning från Malmö och Länstraiksgruppen. När fackeltåget nådde Katedralskolans gård ställde de 22 poliser som fanns på platsen upp i en skyddande ring kring mötesdeltagarna. Ungefär samtidigt som minnestalet till Karl XII inleddes slungades den första stenen genom luften. Snart följdes den av ytterligare stenar, laskor och ägg som lög i en båge över poliserna in mot de samlade Karl XII-vännerna.25 Det är lätt att föreställa sig att återtåget till Kulturen skedde i betydligt högre tempo – med motdemonstranternas beskyllande rop ”Nazister!” ekande mellan husväggarna. Väl framme i Lundagård skyndade sig polisen att få in fackeltåget innanför Kulturens muromgärdade område och låsa grindarna. Vid det här laget hade folkmassan som följde fackeltåget växt till mellan 400 och 500 personer. Det är tydligt att polisen i det här skedet helt tappat kontrollen över Lundagård och de gator som omger Kulturen. Det kastades stenar och laskor över muren och polisen befarade att motdemonstranterna skulle lyckas klättra in till gårdsplanen där fackeltåget stod. När polisen lyckats lokalisera en väktare med nyckel till Kulturens huvudbyggnad fördes samtliga fackeltågsdeltagare in i relativ säkerhet. Dörrarna låstes i avvaktan på att situationen 10 Händelseförloppet 30 november 1988 och 1990 iiga nt ure tk La tan San Clemenstorget Bis Stadsbiblioteket kop s Kyrkogatan nen gsstatio gatan stare Byggmä Järnvä ga 2 n Kulturen 3 Polishuset Nyg ata Tegnérstatyn Lundagård 1 Klostergatan tan B otanisk a trädgården Karl XII-byst Stortorget Mårtenstorget Dalby väge n atan Råbyg Katedralskolan Stora söder gatan atan Bankg Stadsparken en nad ra S öd la esp Brunnsgatan 1 Indisk icke-våldsblockad 1988 2 3 Stenkastning mot polisen 1990 Misslyckad sittblockad 1990 30-novemberföreningens fackeltåg ägen Södra v 11 skulle lugna sig. Efter två timmars spänd väntan hade tillräckligt många motdemonstranter tröttnat och åkt hem för att polisen skulle våga sig på att transportera bort de inlåsta kungairarna i sina polisbilar. Någon eftersits på Grand blev det aldrig.26 Under språngmarschen genom centrala Lund var det uppenbart att polisinsatsen var allt för liten för att kunna säkra ordningen kring 30 novemberföreningens anspråk på centrala Lund. I stället dominerades Lund av en oregerlig folkmassa som i kraft av sitt antal kunde ta kontroll över gaturummet. I efterdyningarna av upploppet och i avsaknad av Karl XII-byst beslöt Kulturen att hädanefter inte upplåta sina lokaler till 30 novemberföreningen. Därmed hade Karl XII-irandet berövats en ceremoniellt viktig plats för första gången sedan traditionen återupptagits 1965. Bysten, och friluftsmuseet i stort, hade placerats mitt i konlikten genom motdemonstranternas angrepp på fackeltåget, och den enklaste vägen bort från den problematiska positionen var för Kulturen att i praktiken ta ställning mot irandet snarare än passivt förhålla sig opolitiskt neutrala. Inför fackeltåget 1985 satte föreningen Folk mot nazism upp handskrivna afischer där de uppmanade lundaborna att ”visa vad du tycker om nynazismen – gå med ut och motdemonstrera mot ’Karl XII-falangen’ och dess fascistiska och rasistiska sympatisörer”. Planen var att mötas på Stadsbiblioteket – där föreningen hade en antirasistisk utställning och föredrag hela dagen – för att i samlad trupp bege sig till Tegnérsplatsen lagom till 30 novemberföreningens samling klockan 16.00. Folk mot nazism betonade i ett lygblad, möjligen under intryck från föregående års våldsamheter och möjligen med ett avslöjande detaljrikt språk, att det rörde sig om en fredlig protest. Deltagarna uppmanades att ”lämna knogjärn hemma, ta med visselpipor”.27 Till 1985 års kommendering hade polisledningen i Lund kallat in förstärkning från Malmö, Landskrona och Helsingborg. Utöver knappt hundra poliser till fots ingick hundförare och åtta beridna poliser i den totalt 109 poliser starka insatsen. Av storleken är det tydligt att polisledningen dragit slutsatsen att de var gravt underbemannade 1984. Polisens styrkedemonstration gav också resultat: ”Vi kom i överläge från början” konstaterade en poliskommissarie i Kvällsposten.28 12 Det kring 50 personer starka fackeltåget kunde relativt ostörda genomföra sin demonstration, anförda av en fana och en trumslagare. Även detta år var inslaget av ”unga, kortsnaggade [män], med marschkängor på fötterna” påtagligt. Några av de unga deltagarna hade också maskerat sig. När de marscherade ut möttes de av ”enstaka snöbollar, burop och allsång av ’We shall overcome’.”29 Ett hundratal ungdomar försökte överrösta högtidstalet på Katedralskolans gård men polisen hade slagit en järnring kring skolgården och släppte bara in fackeltåget. Mot talarens högtalaranläggning stod sig de avlägsna ropen slätt. När fackeltåget, under kompakt polisbevakning, gått tillbaka till Lundagård ick de poliseskort från Lund.30 En ny nazism växer fram i Sverige 30 novemberföreningens ordförande Lars Hultén värjde sig aggressivt mot alla anklagelser om att föreningen eller han själv skulle ha någon koppling till en nazistisk miljö.31 Enligt journalisterna Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson var han dock medlem i det uttalat nazistiska Nordiska Rikspartiet under 1970-talet. 30 novemberföreningens vice ordförande satt under 1980-talet också i styrelsen för Nysvenska Rörelsen som leddes av Per Engdahl – den svenska fascismens nestor – som själv också var mångårig medlem i 30 novemberföreningen.32 När Engdahl gått bort övertog Lars Hultén ledningen av Sveriges nationella förbund (SNF) efter honom.33 Nysvenska rörelsen och SNF knöt tidigt täta band till den framväxande vågen av högerextrema gatumilitanter i bland annat Bevara Sverige svenskt (BSS).34 I samband med interna splittringar uppmanade också BSS 1983 ”alla seriösa nationalister” i hela Sverige att delta i 30 novemberirandet i Lund. BSS och dess efterföljare Sverigepartiet förefaller ha värvat medlemmar i samband med de traditionsenliga eftersitsarna.35 Enligt en avhoppad styrelsemedlem, tillika redaktör för föreningens medlemsblad, hade BSS 1987 styrelsemajoritet i 30 novemberföreningen i Lund.36 Under den senare hälften av 1980-talet kom också 30 novemberföreningens verksamhet att omfamnas av en yngre, betydligt mer militant, generation rasideologiska högerextremister som inte sällan också var skinheads. Den yngre generationen aktivister var av en på ytan helt annan sort än efterkrigsdecenniernas nationella. Mellankrigstidens bruna höger hade i stor utsträck- 13 ning rekryterat på läroverken och universiteten och efter krigsslutet hängt uniformen längst in i garderoben för att i stället framträda i prydliga kostymer. I den mån det fanns en åsikt om musik och kultur stod man kvar i en konservativ nationell tradition där det moderna sågs som något hotande. Hit räknades i högsta grad jazz- och rockmusik som sågs som norm och moralupplösande – jazzen kopplades av mer ideologiskt konsekventa nationalsocialister till ett judiskt inlytande.37 Musiksynen ekar i Sverigedemokraternas kulturprogram från 1993 där det konstateras att så kallad nationell rock ”har degenerat till att i stort sett innehålla enbart rytm. Ett stort förfall ovärdigt den nordiska människan.”38 1980-talets unga extremhöger omfamnade i hög grad ett skinheadsmode med tydliga inluenser från den engelska miljön av nazistiska skinheads.39 Många av de unga skinheadsen hade arbetarbakgrund och som grupp var de ofta våldsbenägna men oorganiserade.40 Den rasideologiska revolution de drömde om tonsattes till aggressiv snabb rock med uttalat nazistiska budskap (så kallad vit makt-musik), som musikaliskt har betydligt mer gemensamt med punk än med Wagner eller Horst Wessel lied.41 Till Sverige kom musikstilen via Bevara Sverige svenskts (BSS) försäljning av engelska kassetband under det sena 1970-talet.42 1985 släppte bandet Ultima Thule sin första singel och de nådde under åren strax innan och efter 1990 så stora försäljningsframgångar att de 1993 gavs ett kontrakt på Bert Karlssons skivbolag Marianne.43 Enligt historikern Helene Lööw var en anledning till bandets stora kommersiella framgång att ”deras texter är mångtydiga och kan tolkas positivt av såväl rasideologer som extremnationalister, samtidigt som de framstår som mer eller mindre acceptabla för en bredare publik. Bandet laborerar skickligt med det kodspråk som inns inom [den nazistiska] rörelsen och kan på så sätt, utan att egentligen ta ställning, länge balansera på gränsen”.44 Ultima Thule blev i och med sina försäljningsframgångar, sina otydliga texter och ett offentligt avståndstagande från rasism snabbt kontroversiella i den mer rasideologiska delen av vit makt-scenen och lera organisationer, bland annat Sverigedemokraterna, upphörde att sälja deras musik.45 Samtidigt sågs Ultima Thule som ett legitimt ansikte för en subkultur med tydligt nazistisk prägel och en möjlig inkörsport till densamma för stora mängder ungdomar.46 Sverige var under delar av 1990-talet något 14 av ett världscentrum för produktion av vit makt-musik, och för människorna bakom musikproduktionen var vit makt-musik ett effektivt sätt att förmedla ett rasideologiskt budskap till en bred grupp ungdomar.47 1997 bedömdes exempelvis hela 12 procent av pojkar med svensk bakgrund i högstadie- och gymnasieålder ha lyssnat på vit makt-musik någon gång.48 Samtidigt som skillnaderna på ytan kan tyckas stora är det svårt att underskatta den övervintrade generationen högerextremisters betydelse för framväxten av en militant rasideologisk extremhöger på 1980-talet. Det uttalat nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP) spelade en viktig roll för att föra vidare ett nazistiskt idéarv till de aktivister som skulle komma i offentlighetens strålkastarljus under beteckningen Vitt ariskt motstånd (VAM). NRP höll också traditionen att ira 30 november levande under 1960 och 1970-talen.49 Under 1970- och 1980-talen tillkom också iranden från grupper med en mer städad framtoning. I Stockholm organiserade bland andra Föreningen Sveriges framtid möten på dagen, Narvaförbundet genomförde stillsamma kransnedläggningar vid Karl XII:s grav och Sverigepartiet/ Sverigedemokraterna organiserade demonstrationer – som inte sällan omgärdades av allvarliga ordningsstörningar.50 Mötena och demonstrationerna var en viktig mötesplats över organisations- och generationsgränser där en nationell tradition fördes vidare.51 Även firandet i Lund hade en central plats i en sydsvensk nationell kalender. Från 1980-talets mitt var det tydligt att fackeltågen börjat attrahera nya deltagartyper. De grånande herrarna i 30 novemberföreningen fick sällskap av mer eller mindre unga män i kängor, bomberjackor och rakade huvuden. Till skillnad från exempelvis vitmaktrörelsen i USA tycks inte de äldre och yngre generationerna haft några större svårigheter att inna varandra.52 I synnerhet de sittningar som 30 novemberföreningen arrangerade som avslutning på demonstrationsdagen verkar ha spelat en viktig roll som plats för att föra vidare ett rasideologiskt idéarv från mellankrigstidens nationella rörelse. ”Västfront SA” skrev om irandet 1991 i den nazistiska tidningen Storm: ”Eftersitsen i Malmö blev en trevlig tillställning och efter att ha talat med många sunt tänkande människor och knutit många nya 15 kontakter, så kunde man med gott samvete ta nya friska tag och åka hem”.53 Fackeltågen och efterföljande middagar gav de unga skinheadsen en arena där de kunde spränga de begränsningar som den i huvudsak subkulturella skinheadsmiljön hade för att komma ut som 1990-talets välorganiserade nazistiska rörelse på andra sidan. Under senare delen av 1980-talet började också en bredare främlingsientlig diskurs vinna framsteg i det offentliga samtalet. Författaren Ola Larsmo beskriver den som “kväljande för den som själv var med och, ja, gravt underskattade allvaret i vad som sades”.54 Befolkningen som helhet i Sverige uppvisade en förändring i mer tolerant riktning vad gällde synen på invandring från 1969 fram till 1987. I 1987 års undersökning stod dock män i åldersgruppen 18–23 ut, dessa uppvisade en minskad tolerans i relation till föregående mätning. Gruppen fortsatte att förändras i intolerant riktning i mätningar 1989 och 1990. Den främlingsientliga – för att inte säga rasistiska – vinden tilltog under de sista åren av 1980-talet för att med stormstyrka föra in ett illa förtäckt rasistiskt Ny demokrati i riksdagen efter valet 1991.55 Senare delen av 1980-talet innebar en ökad gatuaktivitet från högerextrema militanter. Sverigedemokraternas Malmöavdelning bestod i stora stycken av ett våldsamt skinheadsgäng som var inblandat i lera allvarliga misshandelsfall. Partiets kommuntalesman dömdes lera gånger för misshandel.56 Våldet var knappast begränsat till Malmö.57 I en enkät som Rikspolisstyrelsen genomförde kom det fram att polisen i Sverige utrett 2039 brott som man betecknat som rasistiska under åren 1984–1987. Den misshandel som utfördes av skinheads med nazistiska sympatier riktade sig ofta mot politiska motståndare men tycktes av Lodenius och Larssons sammanställning minst lika gärna slå relativt blint mot grupper som homosexuella eller invandrare.58 Vad som framstår som ett till synes planlöst våld riktat mot minoriteter fungerade samtidigt som fundamentet för ett slags rädslans politik, som ett sätt att inskränka utsatta gruppers möjlighet att röra sig fritt i vissa miljöer. Detta outtalade och grovmaskiga, och ofta osynliga, nät av vardagsvåld och gängterror var en djupt rotad gemensam politisk praktik för stora dela av den europeiska extremhögern vid tidpunkten. Denna slags anspråk på rummet var vid vissa tidpunkter en uttalad strategi för att helt avskärma territorier från minoriteter och utvalda politiska strömningar, så som i de av nazister 16 ”befriade zonerna” i östra Tyskland.59 Under det sena 1980-talet och tidiga 1990-talet gick också en våg av mordbränder riktade mot lyktingförläggningar över Sverige och Europa, med de så kallade Lichtenhagen-pogromerna i Rostock som det kanske mest uppmärksammade fallet. Samtidigt tilltog vandaliseringen av judiska kyrkogårdar, bland annat vandaliserades 15 judiska gravar i Lund 1990.60 Det gatunazistiska uppsvinget, med tillhörande inlöde av unga skinnskallar till 30 novemberföreningens fackeltåg, under det sena 1980-talet möttes av det etablerade samhället i form av olika typer av upplysningskampanjer i bland annat skola och massmedia. Det sena 1980-talet och det tidiga 1990-talet var också de breda anti-rasistiska demonstrationernas tid där framförallt gamla och nya sociala rörelser förenades. 1986 – julskyltning och karnevaleskt motstånd År 1986 inföll den 30 november på första advent. Lunds innerstad skulle alltså vara fyllt av julklappshandlande människor som tittade på den traditionella julskyltningen. Polisen hade kallat in en 119 poliser stark kommendering och förberett avspärrningar i Lundagård, men vågade trots detta inte ge någon “full garanti för att allt skall gå lugnt till”.61 Dagarna innan hade Lunds centrum afischerats med uppmaningar att reagera på att “nazister kommer till Lund”. Personerna bakom afischen kallade också till en antirasistisk vaka i Stadsbibliotekets hörsal. Vakan skulle vara hela dagen och gruppen lovade också att de skulle “bevaka stan”.62 När mörkret började sänka sig över staden slog polisen en järnring kring Lundagård. Hugade fackeltågsdeltagare ick passera en mur av poliser för att komma in i det av kravallstaket inhägnade området. Hur många som faktiskt gick i fackeltåget är oklart. Polisen uppgav 40, men 30 novemberföreningens ordförande menade på att det rörde sig om över 85 deltagare. Unga män från den nya nazistiska skinheadsubkulturen dök för tredje året upp, och dominerade nu hyllningsceremonin. 30 novemberföreningens ordförande betraktade 20 år senare det för stunden nya fenomenet positivt och beskrev den unga våldsbenägna och rasideologiska generationen som duktiga på att ”trumma ihop folk”, men med ”något betänklig dryckeskultur”.63 17 Trots en massiv polisbevakning drog fackeltåget snart till sig oönskad uppmärksamhet från allmänheten. Stora skaror nyfikna och motdemonstranter samlades framför kravallstaketen. Handskrivna uppkopierade afischer som löd “Gör som 2000 duvor. Skit på Karl XII” vittnar om en stämning som snarare kan beskrivas som humoristisk och karnevalesk än militant. Buande motdemonstranter följde fackeltåget hack i häl från Lundagård till Katedralskolan. De poliser som red precis bakom tåget ick snart en svans bestående av en grupp ungdomar. När tåget kom fram till Katedralskolan kastades det också några ägg mot mötesdeltagarna. I huvudsak lyckades dock polisen förhindra att det kastades något annat än glåpord mot fackeltåget, inte minst till följd av att de hade ett stort antal civila poliser utspridda i folkmassan som snabbt ingrep mot ansatser till äggkastning. 64 Även om fackeltåget hade fått gå sin planerade marschväg var det tydligt att de inte längre stod oemotsagda och att de inte längre hade full kontroll över denna del av stadsrummet. En ny grupp beredd att göra anspråk på historiskt förankrade platserna var på väg att ta form. Den hade ännu inte blivit stark eller målmedveten nog att aktivt ta över eller neka 30 novemberföreningen tillgång till de platser där deras ritualer ägde rum. Ett nytt sätt att protestera, en ny konliktrepertoar, som trots en något studentikos humor var närgången och konliktsökande kunde anas. 1987 – oroligheterna växer i styrka och sprids över staden År 1987 hölls fackeltåget i efterdyningarna av den så kallade Sjöbodebatten.65 Liksom året innan sattes det upp afischer i Lund vilka uppmanade till protest mot fackeltåget.66 Polisen hade ett i princip identiskt upplägg som föregående år – cirka 120 poliser förstärkta med polisrytteri från Malmö bevakade den med kravallstaket avspärrade samlingsplatsen i Lundagård. 1987 visade det sig att både fackeltågsdeltagare och motdemonstranter var ler till antalet. Fackeltåget samlade kring 100 deltagare och utanför kravallstaketen stod 600-700 motståndare. Stämningen blev snart upploppsliknande och laskor “regnade in över avspärrningen”.67 18 När klockan blivit 20.00 ställde fackeltåget upp sig för avmarsch med en svensk fana i täten följd av en mindre samling äldre herrar med studentmössor och slutligen en ganska stor grupp yngre deltagare varav många var skinheads. En ensam motdemonstrant försökte ställa sig i täten för tåget med en banderoll som löd ”Krossa Fascismen” men blev snabbt övermannad av polis och fackeltåget kunde påbörja sin marsch. På trottoarerna var det fullt med människor. En person blev så upprörd av fackeltåget att han först skrek “nazistsvin” till tågets deltagare och sedan spottade en deltagare i ansiktet. Snart ekade motdemonstranternas slagord och talkörer på Lunds gator. Stora Södergatan var fylld av motdemonstranter. De följde fackeltåget hela vägen ner till Katedralskolan. Ägg, stenar, laskor och hästspillning kastades in på fackeltåget längs marschvägen, den stora polisbevakningen till trots. När fackeltåget kom in på den avspärrade skolgården tog sig några motdemonstranter upp på intilliggande tak och började kasta sten. Under marschen tillbaka till Lundagård fortsatte oroligheterna. Efter att de kommit fram var polisen tvungen att ge fackeltågsdeltagarna poliseskort till järnvägsstationen, och i vissa fall rent av hemkörning i polisbil.68 Klockan 20.30 uppstod bråk på järnvägsstationen. Två Karl XIIanhängare hade blivit instängda på en toalett av en större grupp ungdomar. Polisen rensade under visst tumult väntsalen med hjälp av hundar och batonger.69 Oroligheterna pågick långt in på kvällen, med omkringdrivande grupper i centrala Lund. En tillrest 20-årig medlem i 30 novemberföreningen beskriver i polisförhör hur han och två likasinnade blivit omringade av ett stort gäng ungdomar på vägen mellan stationen och föreningens hyrda festlokal. En polisbil undsatte hans två kamrater, men själv ick han fortsätta ensam, förföljd av 10-15 ungdomar som kastade glåpord och snöbollar efter honom. För den unge fackelbäraren slutade historien lyckligt såtillvida att en annan polisbil också kom till platsen så att även han kunde få biltransport till festlokalen – men olyckligt såtillvida att poliserna vid festlokalen visiterade honom och då upptäckte både en tårgasspray och en batong. I förhör uppger mannen att han hade beväpnat sig eftersom han “visste att han denna dag kunde sammanträffa med motdemonstranter”.70 19 När kvällen var över hade 11 personer gripits. En deltagare i fackeltåget hade fått föras till sjukhus för att sys i pannan till följd av en kastad laska.71 1988 – respektabel antirasism och icke-våldsmotstånd Inför 30 november 1988 mobiliserade både polis och motdemonstranter större än tidigare. Polisens kommendering räknade 140 poliser, varav tio till häst, till en rekordkostnad av över en miljon kronor. Arrangörerna bakom motdemonstrationen – totalt 22 organisationer med bland andra de lesta partipolitiska ungdomsförbunden, elevråden vid två grundskolor samt en rad invandrar- och solidaritetsföreningar – hade spridit 7 000 lygblad och 700 afischer. Den stora mobiliseringen samlade cirka 650 personer i det antirasistiska demonstrationståget, som gick från Clemenstorget till Mårtenstorget med start klockan 17.30 och avslutande torgmöte klockan 19.00. Kyrkoherde Ingemar Simonsson förkunnade som sista talare att ”det inns bara en mening om invandrar- och lyktingientligheten, den är djupt okristen och kättersk”. Polisinsatschefen uttalade sig positivt om motdemonstrationen och uttryckte en förhoppning om att den mer ordnade protesten skulle verka dämpande på den allmänna stämningen under kvällen.72 Samtidigt som motdemonstranterna samlades på Clemenstorget klockan 17.30 rullade en hyrd buss in mot Lundagård. I den satt cirka 40 unga rasideologiskt nationella från Göteborg och Västsverige.73 Kvällens 30 novemberirande kunde börja på allvar. Ungefär samtidigt som 30 novemberföreningen ställde upp sig i Lundagård 18.45 samlades en mindre grupp människor utanför järnvägsstationen för att “kommenter(a) vår avsky för Nysvenska rörelsen och dess inblandning i 30:de novemberföreningens fackeltåg inför de förbipasserande” och ropa slagord mot rasism. I samband med manifestationens avslutning drog några deltagare samman grindarna som ledde ned till den tunnel som förband de lesta perronger med själva Bangatan och låste samman grindarna med ett lås.74 Även detta år hade polisen spärrat av Tegnérsplatsen med kravallstaket, poliser och hundförare. Cirka hundra Karl XII-vänner hade tagit sig in bakom polisen linjer. Förutom 30 novemberföreningens äldre medlemmar bestod fackeltåget även detta år i stor utsträckning av tillresta skinheads. Ledda av 20 Tegnérsplatsen, 1988: Fackeltåget dominerades av skinheads. trumslagare i karolineruniformer ställde fackeltåget upp sig för avmarsch ungefär klockan 19.00. Fackeltåget kom dock inte längre än precis ut från Lundagård. På Kyrkogatan hade en större grupp motdemonstranter satt sig ner och spärrade på ”indiskt icke-våldsvis”vägen för tåget.75 I polisens arkiv finns ett fotografi av sittblockaden. I samma mapp som fotografiet ligger en handskriven lapp som lyder ”Span önskar hjälp med identifieringen av de personer som satt sig på gatan. Ringa in den som känns igen samt nedteckna namn och födelsenr på baksidan”.76 På fotograiet syns kring 35 sittande människor. Flertalet tycks vara mellan 15 och 25 år gamla. Av kläderna att döma var de inte hårdföra gatustridskämpar utan snarare kulturradikala studenter, en av dem hade till och med tagit med sin portfölj till sittblockaden. En handfull hade maskerat sig med halsdukar men den stora majoriteten visade ovetande, eller villigt, sina ansikten för polisens fotograf. 21 Kyrkogatan, 1988: “Indisk” icke-våldsblockad. I denna situation hade polisen att välja mellan att hejda fackeltåget eller att med våld ingripa mot de sittande demonstranterna, varav många antagligen kom direkt från mötet på Mårtenstorget. Det som året före varit ett uppsluppet omsvärmande av nationalisternas ceremonier övergick nu i ett tydligt anspråk på, och blockad av, fackeltågets traditionella marschväg. När en oidentiierad gärningsman, som kanske inte fullt ut tagit till sig det indiska icke-våldsbudskapet, slungade en tårgasgranat mot fackeltågets tät svarade skinheadsen med att kasta sina facklor mot den sittande blockaden. Där och då tog polisledningen ett snabbt beslut. De kunde inte längre garantera säkerheten för vare sig fackeltåg, motdemonstranter eller enskilda polismän. Tåget var tills vidare inställt och deltagarna motades åter in i det avspärrade utrymmet kring Tegnérsplatsen. 22 I detta läge började en häftig ordväxling mellan 30 novemberföreningens vice ordförande och chefen för civilpolisen på platsen. 30 novemberföreningen ville att polisen skulle statuera exempel och skingra sittblockaden men polischefen svarade att ”det inns faktiskt 1 000 normala människor därute och vi vill inte riskera att skada dem”.77 Fackeltåget ick inna sig i att stå still i den kalla novembernatten i väntan på att polisen gav klartecken för förnyad avmarsch.78 För första gången hade polisen låtit motdemonstranters utmana 30 novemberföreningens traditioner genom att besätta en av föreningens symboliskt laddade platser och därmed helt stoppa fackeltågets rörelse. Det är också viktigt att notera att polisen i detta läge valde en de-eskalerande strategi när de gjorde bedömningen att det var bättre att vänta några timmar än att riskera att sätta igång ett upplopp med ett hårdhänt ingripande. För att få kontroll över den kaotiska situationen beordrades delar av poliskommenderingen som befann sig vid Katedralskolan att förstärka insatsen i Lundagård. Trots polisens avspärrningar kom en grupp motdemonstranterna tillräckligt nära för att kunna se och skrika på fackeltågets deltagare. Polisen hade då satt in både hundförare och rytteri för att skapa en fredad zon kring kravallstaketen som skiljde grupperna åt. Under cirka en timme haglade glåpord såväl som stenar, ägg, ölburkar och laskor mellan de två grupperna och mot polisen som stod emellan. Därefter förlyttade sig hela fackeltåget till AF-borgens södra gavel. Sex av polisens hundförare följde efter och positionerade sig två till tre meter framför fackeltåget. Vid det här laget verkar fackeltåget mer ha antagit formen av massa och vittnesmål talar om att lera personer i tåget nu var kraftigt berusade. Flera skinheads svarade på motdemonstranternas slagord med att göra Hitlerhälsningar. En tätgrupp skinheads började sakta avancera mot polisens linje som kände sig tvingad att lika sakta ge de allt mer mark. Hundbefälet drog en linje i gruset och gav besked att fackeltåget inte ick korsa linjen. Stämningen vid linjen i gruset blev snabbt “allt mer hätsk och uppskruvad”. Snart gjorde en grupp skinheads ett utfall mot polisen – men drevs tillbaka av hundarna. Samtidigt ick de beridna poliserna arbeta hårt för att hålla motdemonstranter borta från avspärrningarna.79 I mer än två timmar stod fackeltåget stilla i kylan. När klockan blivit 21.30 23 hade polismästaren förberett en skingringsbefallning – nu skulle tåget få gå. Vid det här laget hade dock folkmassan utanför kravallstaketen tunnats ut så pass mycket att polisen bedömde att det skulle gå att köra iväg 30 novemberföreningen med polispiketer. Deltagarna i fackeltåget vägrade. Ungefär två tredjedelar av deltagarna smögs i stället ut bakom AF-borgen. Kärntruppen i föreningen gick ner till Katedralskolan, omringade av 35 gående och tio ridande poliser.80 I stället för att följa med ner till Katedralskolan gav sig en grupp av de tillresta Göteborgarna ut i Lunds centrum för att leta reda på bortkomna kamrater. Vid järnvägsstationen var det lugnt men de hörde bråk och skrik från ett närliggande torg, antagligen Clemenstorget, och drog sig ditåt. På torget uppstod visst handgemäng med poliser, både ridande och till fots, och minst en av dem greps för olaga vapeninnehav.81 Dagen efter skrädde inte polismästaren i Lund orden: ”Vi kommer att bli hårdare och hårdare mot pöbeln som försöker sätta sig över gällande lagar genom att hindra fackeltåget. […] jag [kan] aldrig kapitulera när människor försöker stoppa grundlagsskyddade rättigheter.”82 Det är kanske lätt att förstå polismästarens frustration inför att tvingas kapitulera, om än tillfälligt, för en folkmassa. Det gör det inte mindre anmärkningsvärt att denna representant för statsmakten använde ett språkbruk som ligger så nära 30 novemberföreningens företrädares beskrivningar av motdemonstranterna.83 I uttalandet går det att ana en åsiktsgemenskap som förenade delar av den konservativt sinnade borgerligheten och den nationella högern, en åsiktsgemenskap som vid den här tiden kanske var starkare inom traditionellt auktoritärt sinnade delar av samhället som polis och militär.84 I kontrast till polismästarens ord står Sydsvenskans ledarsida och det socialdemokratiska kommunalrådet. De betonade också vikten av att respektera demonstrationsrätten, men konstaterade även att det vore välkommet om 30 novemberföreningen i framtiden självmant valde att förlägga sitt irande till ett slutet rum.85 1989 – polisen tar kommandot Sin vana trogen sökte, och ick, dock 30 novemberföreningen tillstånd för att genomföra sitt traditionsenliga program året därpå. Också den antirasistiska 24 demonstrationen upprepade 1988 års upplägg med samling på Clemenstorget och avslutning på Mårtenstorget klockan 19.00. Även detta år skulle alltså en stor tillståndsgiven anti-rasistisk demonstration avslutas ungefär samtidigt som 30 novemberföreningen tände sina facklor i Lundagård några stenkast bort. Den planerade polisinsatsen pekar på att polisledningen inte tänkte låta föregående års scener upprepas. De hade kallat in 174 poliser från hela Skåne för att marschen skulle kunna genomföras.86 Under hösten fördes diskussioner i den anarkistiskt dominerade utomparlamentariska vänstern i Malmö och Lund om hur de skulle agera den 30 november. Anarkisterna som var organiserade kring aktivitetshuset Vinterpalatset i Malmö lanserade tanken på ytterligare en icke-våldsblockad av fackeltåget. Antifascisten Thomas, som senare blev aktiv kring bokcaféet Wapiti i Lund, beskriver det som att de mer erfarna aktivisterna i ”Vinterpalatset tvingade [oss]: ’Nu ska vi göra såhär’ […] ’vi ska sätta oss, ha en sittande blockad’. ’Jaha’, tänkte vi i Lund, ’det tror ju inte vi riktigt funkar.’”87 Det gjorde det inte heller. Fackeltåget, som samlat kring hundra deltagare, var även detta år förstärkt med tillresta skinheads från bland annat Malmö. Precis som tidigare år var åtminstone ett skinhead, men antagligen lera, i fackeltåget beväpnad. En större folksamling försökte spärra vägen och några ungdomar satte sig ner. Det här året lät sig dock inte polisen hejdas. Två polishästar ”röjde likt en snöplog väg genom folkmassan”och de sittande ungdomarna föstes bryskt undan.88 På Sydnytts bilder från händelsen syns en grupp på mellan tio och femton personer som sitter vid sidan av det förbimarscherande fackeltåget. En handfull är maskerade och de skriker antirasistiska slagord, anmärkningsvärt nog på danska!89 Polisen slog en järnring kring fackeltåget och såg till att det gick i rekordfart till Katedralskolan. När tåget rörde sig förbi Stortorget small en kraftig fyrverkeripjäs, men polisen föste på de deltagare som inte gick tillräckligt snabbt och passerade snabbt platsen. Väl framme på Katedralskolans gård ick 30 novemberföreningen 20 minuter på sig att hålla sitt högtidstal och sedan gick man lika hetsigt tillbaka till Lundagård.90 Kring fackeltåget rörde sig hela tiden stora grupper av framförallt ungdomar. Flera av dem försökte tränga sig fram till tåget bakifrån. Några kom mellan hundförarna och de bakerst belägna ridande poliserna. En polis berättade att 25 Clemenstorget, 1989: Den breda antirasistiska demonstrationen samlas. någon till och med hängt sig i hästens svans vid ett par tillfällen.91 När fackeltåget återvänt det avspärrade området i Lundagård kastade deltagarna sina facklor i ett fackelbål vid Tegnérstatyn. Samtidigt stod motdemonstranter precis utanför avspärrningarna och skrek okvädningsord.92 Efter att fackeltåget avslutats och de lesta deltagarna transporterats till Stadsbibliotekets hörsal via hyrda bussar drog polisledningen tillbaka piketbussarna och två hundbilar till Malmö. I Lund var dock situationen fortfarande tumultartad. Bussarna som körde fackeltåget de 250 meterna mellan Lundagård och Stadsbiblioteket utsattes för stenkastning och det samlades en större skara människor utanför biblioteket och skrek:”Nassesvin! Fascistjävlar! Kom ut för fan!”93. Några skinheads var inte sena att svara med laskkastning.94 När eftersitsen hade avslutats gav sig Karl XII-irarna ut på gatorna i centrala Lund, stärkta av mat och dryck. En polisman uppger att “några s.k. 26 skinheads gått ut med svenska laggan och marscherat längs gatorna och sjungit sånger” och att detta “naturligtvis upplevts väldigt provocerande av folk med motsatta åsikter”.95 Snart samlades en folkmassa vid järnvägsstationen. En polisman karakteriserade samlingen som ungdomar ”till stor del utlänningar, från maximålgänget”.96 Polisinsatschefen gav order om att de skulle lämna området vilket ignorerades. Poliserna på platsen upplevde sig snart i underläge varpå de inledde relativt våldsamma skingringsförsök. En kedja med hundförare och poliser beväpnade med batonger och hjälmar gick upp på Knut den stores torg och drev folkmassan framför sig hela vägen till Bytaregatan. I samband med detta blev ett lertal personer, både poliser och andra, hundbitna av de upphetsade polishundarna. Bland de drabbade fanns en 14-åring från miljonprogramsområdet Norra Fäladen, och en polisman vittnar om hur han själv blev biten i testikeln (sic!) av sin egen hund. I avsaknad av tillräckligt stort antal poliser i tjänst och fordon att lasta omhändertagna i, ick poliserna nöja sig med att skingra folksamlingarna. Därför gjorde poliserna vid järnvägsstationen lera utfall i riktning mot Bytaregatan respektive Clemenstorget bara för att sedan se sig tvingade att återvända till utgångspositionen. När poliserna gjorde en rusning löt folkmassa undan och återsamlades bredvid och bakom poliskedjan eller på en annan plats i närheten. I samband med oroligheterna passade ett gäng på 20-25 ungdomar på att plundra Pressbyråkiosken som låg mitt emot stationen. Uppretade ungdomar slog också sönder ett lertal fönster, bland annat på Stadsbiblioteket där 30 novemberföreningen satt och åt, samt en polispiket.97 De olika sätten som antirasistiska motdemonstranter tagit Lunds gaturum i besittning hade fått ett annat utfall än det tidigare året. Den traditionella marschvägen hade garanterats 30 novemberföreningen när den paciistiska sittblockaden drevs bort av polisens resoluta och våldsamma ingripande. Det var i stället de, för varje år allt mer omfattande, tumultartade oroligheterna som begränsade Karl XIIhyllarnas fria rörlighet i stadsrummet. I stället för en värdig procession som i tystnad och sakta gemak rörde sig genom staden, ick de hasta förbi slagordsskanderade folksamlingar bakom täta polisled. I ljuset av ickevåldsblockadens misslyckande växte en delvis ny konliktrepertoar fram bland motdemonstranterna som lyckades utmana Karl XII-vurmarnas traditionella anspråk på stadsrummet. 27 1990 – ett sista försök med ickevåld Under hösten 1990 växte det fram en allt tydligare klyfta kring våld som politisk metod i Malmös brokiga anarkistmiljö. En äldre generation aktivister höll fram ickevåld som ett ideal intimt sammanlätat med anarkismen. Mot dessa stod en ny generation vänsterungdomar som påverkats starkt av de böljande kamperna som fördes av husockupantmiljöerna i Köpenhamn och de större nordtyska städerna. Ett första tecken på förändringar i den utomparlamentariska vänstern kunde iakttas sommaren 1990, då ett hus på Ringvägen i Malmö ockuperades av unga vänsteraktivister. Aktionen ledde, enligt en deltagare, till ”den största splittringen i anarkiströrelsen i Malmö”. Konlikten grundade sig i att ockupanterna var beredda att ”försvara sig på riktigt” och inte tvekade till att öppet visa upp en arsenal av tillhyggen, vilket många äldre anarkister uppfattade som kontraproduktivt och onödigt provocerande.98 Med de egna erfarenheterna från stökiga gatuprotester på 30 november började den unga utomparlamentariska vänstern att intressera sig för de danska autonoma husockupanternas militanta strategier. På anarkisternas planeringsmöten inför 30 november började de argumentera för vikten av att organisera och stärka de allt kraftigare ordningsstörningarna kring fackeltåget.99 Thomas berättar att de efter att helt ha misslyckats med att stoppa fackeltåget 1989 sa till varandra ”nu får det här vara nog, vi måste ta ett annat grepp”.100 De mer militanta aktivisternas position försvagades dock dramatiskt när polisen i början av november 1990 tömde det ockuperade huset genom ett mycket kraftfullt och ganska våldsamt ingripande. Vissa av äldre anarkisterna hade viss förståelse för de yngre aktivisterna dragning till tumultet på 30 november och verkar i viss utsträckning själva spontant ha deltagit i en del oroligheter. Att däremot överge ickevåld som politisk strategi och organisera en våldsinriktad gatumilitans var däremot helt främmande för dem. Istället lanserade den dominanta strömningen inom anarkistscenen en plan på att försöka stoppa fackeltåget genom en fredlig sittblockad på Stora Södergatan, strax norr om Katedralskolan.101 Dagarna innan 30 november fördes en debatt i tidningen Arbetet kring vilket som var det bästa sättet att bemöta 30 novemberförenin- 28 gens fackeltåg. Tidningens ledarsida förespråkade att helt ignorera fackeltåget och låta det gå utan protester. Hem och Skola i Lund upprördes över att Aktionsgruppen Stoppa rasismen hade satt upp afischer för den breda antirasistiska demonstrationen på skolor och menade att det bästa vore om föräldrar höll sina barn hemma och skolorna satsade på alternativa aktiviteter för att locka bort ungdomar från centrum. Aktionsgruppen försvarade sig med att de erbjöd ett alternativ till våldsamma protester och att det var viktigt att inte tiga inför tilltagande rasism i samhället. I studentkåren fanns starka krafter som ville att kåren skulle vara medarrangör till motdemonstrationen, men de ick böja sig. Som kompromiss beslöts att kåren skulle hänga ut antirasistiska banderoller från AF-borgen.102 Inför kvällen var stämningen spänd. Klockan 16.00 stormade polisen en lägenhet i västra Lund som de trodde fungerade som bombverkstad och anhöll två män i 20-årsåldern, en tredje anhölls i sin frånvaro. Enligt polisen rörde det sig om ”organiserade anarkister” – låt vara att en misstänkt var medlem i Miljöpartiet. Tillslaget hade föregåtts av ungefär en veckas spaning mot både lägenheten och de misstänkta, som skuggats av civilklädda poliser. Bland annat hävdade polisen att de misstänkta hade genomfört en provsprängning, som dock misslyckats, dagen innan. Polisen var övertygad om att de hade förberett bombtillverkning och ett våldsamt angrepp på 30 novemberföreningens fackeltåg. Via media berättade polisen att de funnit bomber, kemikalier, ”superslangbellor”, stålkulor och en stor mängd svarta så kallade rånarluvor. På de bilder av tillslaget som publicerades syns klotformade föremål, cirka 15 centimeter i diameter, tydligt märkta med ett inringat A. Polisen hävdade att detta var bomber som skulle kastas mot fackeltåget. En närmare inspektion av de misstänkta bomberna visade dock att de var oljelampor och polisen fann varken färdiga bomber, sprängämnen eller krut i lägenheten.103 De misstänkta, som inte gjorde några medgivanden i förhören, hävdade att de skulle tillverka smällare inför nyårsafton. Till slut släpptes de, utan att åtal väcktes.104 Med hänsyn till den allmänna ordningen valde polisen 1990 att stänga av all traik på Kyrkogatan/Stora Södergatan med korsande gator under den tid demonstrationerna varade. Regionbussarnas sträckning lades också om så att de inte körde till stationen.105 Poliskommenderingen räknade in kring 170 poliser, vilket var en i princip lika stor styrka som föregående år, 29 Stora Södergatan, 1990: Fackeltåget på väg mot Katedralskolan. men nu hade polisledningen beslutat sig för att använda en något ”annorlunda teknik”. Bland annat hade de spärrat av en större del av Lundagård för att skapa längre avstånd mellan fackeltåget och allmänheten. Det är också uppenbart att de valt att hålla en betydligt lägre toleransnivå gentemot försök att störa fackeltåget.106 Fackeltåget samlades som vanligt i Lundagård och räknade ungefär 150 personer. Polisen visiterade alla deltagare på väg in och beslagtog knivar, kaststjärnor och andra gatustridsvapen. Strax innan klockan 19.00 tände deltagarna i fackeltåget i lugn och ro sina facklor och sedan öppnade polisen avspärrningarna för avmarsch.107 Samtidigt satte sig en grupp på ungefär tio personer ner på Kyrkogatan i höjd med domkyrkan. Frågan är om fackeltåget ens hann uppfatta försöket till att blockera deras marsch. Polisen gick till resolut, för att inte säga direkt våldsam, handling för att bryta upp blockaden. Med hundbett och batongslag skingrades 30 de sittande antirasisterna på under en minut. I synnerhet hundförarna tycks ha gått hårt fram. Några antirasister blev så illa bitna att de var tvungna att tillbringa kvällen på akuten. Deltagare i sittblockaden uppgav också att poliserna vid tillfällen var tvungna att slå sina egna hundar med batong för att få dem att sluta bita.108 Författaren Salka Sandén beskriver scenen så här i sin självbiograiska roman Deltagänget: Och sen något ännu värre. Det kommer folk och sätter sig i vägen för nassetåget. [...] Det blir som du föreställt dig. Hundarna går bara framåt. Hästarna går bara rakt på. Förstås. Dom måste resa sig och springa undan. Förstås. Och du skäms verkligen. Ska det föreställa en demonstration att sätta sig sådär? En demonstration av vad då? Av svaghet? Av dumhet? Ilska och vanmakt blandas inom dig. Det är en explosiv blandning.109 De yngre aktivisterna upplevde icke-våldsblockaden som ett stort misslyckande – deras försök att utmana fackeltågets anspråk på stadsrummet hade inte ens noterats av motståndarna. Känslan av vanmakt förstärktes av att polisen upplevdes ha gått onödigt hårt fram i sin våldsanvändning. Aktivisten Elisabeth berättar hur en grupp poliser bemötte dem efter att blockaden brutits upp: ”Polisen ställde upp oss mot en väg och jag blev hundbiten. Jävla polishund, alltså. Eller – det var ju polismannen som släppte på kopplet så att han kunde bita mig”.110 Vid Stortorget stämde fackeltåget upp i ”Du gamla du fria”, antagligen med de extra verser som spridits via uppkopierade handskrivna lappar. Sången blandades med de taktfasta ropen ”Sieg Heil”, som framförallt skinheads ägnade sig åt.111 Tåget fortsatte sjungande till Katedralskolans gård, där polisen snabbt kedjade portarna bakom dem. De stannade på skolgården i ungefär en kvart och gick sedan tillbaka till Lundagård. Väl i Lundagård väntade bussar för att transportera dem till en hemlig plats i Malmö där de skulle ha eftersits.112 Stora grupper av framförallt ungdomar rörde sig kring fackeltåget och poliserna som skyddade det. På Sydnytts bilder från Stora Södergatan syns hur det gick vågor genom folkmassan som följde fackeltåget. Orsaken var att mindre grupper startade till synes planlösa rusningar och snabbt drog med sig ler personer. Rusherna avslutades lika snabbt som de inleddes, och ger för betraktaren intryck av ett iskstimm i rörelse.113 31 Stortorget, 1990: Fackeltåget på väg tillbaka mot Lundagård. Efter att sittblockaden lösts upp av polisen gick en grupp ungdomar längs Lilla Fiskaregatan där de passerades av poliser. Av polisens arkiv framgår att det kastades minst en sten mot polisbilen och att polisen reagerade snabbt och ganska hårdhänt på händelsen. Inom en kvart hade polisledningen fått både hundförare och piketpoliser på plats och omhändertagit 19 personer. De omhändertagna beskriver i förhör en kaotisk situation med många människor i rörelse och hur polisen använde sina hundar för att kontrollera folkmassan. Minst en person blev allvarligt hundbiten.114 Stora grupper ungdomar samlades utanför järnvägsstationen i väntan på att deltagare i fackeltåget skulle passera på väg till Malmö. Polisen hade redan sett till att samtliga kungairare bussats från Lund – antagligen just för att stationen inte skulle bli skådeplats för konfrontationer. Ungdomarna väntade alltså förgäves. Det uppstod dock, kanske till följd av polisens relativt hårda framfart, ganska snart oroligheter framför stationen – bland annat plundrades Pressbyrån för andra året i rad.115 32 När inga andra sätt att direkt utmana 30 novemberföreningens demonstration fanns att tillgå övergick de protesterande till att försöka göra föreningens medlemmars resa från Lund till en otrevlig affär. Efter att fackeltåget för första gången på ler år hade fått gå sin traditionsenliga rutt, och besöka sina utvalda platser med Karl XII-anknytning, utan att någon motdemonstrant kunnat göra motanspråk, var det för många antirasister tydligt att ett nytt sätt att protestera skulle behöva organiseras det följande året. Om kvällen slutade med stökigheter på Lunds gator, skulle även Malmö få utstå sin del av bråk under fredagsnatten. 30 novemberföreningen bussades till en skola i stadsdelen Limhamn där de hade fest. När festen var slut drog 30 skinheads vidare in till de centrala delarna av Malmö. Polisen, som på goda grunder, befarade att de vid det här laget ganska stökiga skinnskallarna skulle hamna i bråk med Malmös övriga nattliv och 50 poliser omringade nazisterna. Därefter föste de skinskallarna till stationen, där en grupp åkte tillbaka till Lund och en annan grupp till Landskrona och Helsingborg.116 En folklig konliktrepertoar I takt med att 30 novemberföreningen drog till sig en stadigt ökande skara rasideologiska skinheads till sina fackeltåg så ökade antalet motståndsyttringar. Fackeltågen ick, från i varje fall 1984, inna sig i att marschera under en strid ström av glåpord. Inte sällan kastade folkmassorna som följde tåget även ägg, snöbollar och stenar. Det går att se en respektabel protestyttring i de tillståndsgivna antirasistiska demonstrationerna, några år med präster eller riksdagsmän som avslutande talare. Delar av vad som kan kallas den anständiga borgerliga offentligheten tog tydlig ställning mot den plattform för rasistisk agitation som de årligt återkommande offentliga hyllningar av Karl XII utgjorde. Exempelvis gav sig Sverker Oredsson, professor i historia, ut i den offentliga debatten för att med historievetenskapen som vapen slå undan benen för irandet.117 Här skiljde han sig markant från hur historiker i Sverige agerat under mellankrigstiden, då många var starka anhängare av en nationell, för att inte säga nazistisk, tolkning av historien.118 Det är tydligt att de respektabla protesterna i viss mån överlappade andra typer av motståndshandlingar – i varje fall vad gäller deltagare. I polisens arkiv 33 syns spår av ett mer utomparlamentariskt organiserat motstånd i anmälningar om olaga afischering – någon måste ju ha skrivit, kopierat upp och distribuerat afischer för uppsättning – såväl som i anmälningar kring äggkastning och egenmäktigt förfarande. Att ta med en kartong ägg att kasta på fackeltåget eller ett lås att låsa stationens grindar med tyder på planering och uppsåt. I fackeltågsdeltagarnas föreställningsvärld såväl som i tidningarnas spalter tycks det också ha igurerat något slags organiserad samling människor under begreppet “motdemonstranter”. De mer “politiska” handlingar som bevarats i polisens arkiv bör nog trots allt betecknas som i huvudsak symboliska och reaktiva – sprungna ur känslor av vanmakt och utsatthet inför det tilltagande rasistiska våldet. Att spotta en fackeltågsdeltagare i ansiktet eller att låsa fast grindarna på stationen samtidigt som fackeltåget gick genom stadens centrum var inte del av en målmedveten eskalerande strategi. De centrala aktörerna i de fall det förekommer oroligheter tycks i huvudsak vara vad polisen benämner “ungdomsgäng”. Roland, som senare skulle bli aktiv i den utomparlamentariska vänstern, minns 1980-talets 30 november så här: Man skulle nästan kunna kallade det för opolitiskt. Det fanns inget intellektuellt genomtänkt utan det var bara ’30 november, då går nazisterna, nazisterna är idioter, alltså slänger vi sten på dom’ helt enkelt. Ingen av dom polare som jag var där med var någonsin politiskt engagerade på något sätt. Det var faktiskt bara jag som blev det. Så var det liksom i Lund, var man tonåring på 80-talet så slängde man sten på nassarna. Det var liksom lika naturligt som att ta en helgfylla, varken mer eller mindre.119 Det är tydligt att de ungdomar som Roland talar om hade en delad föreställningsvärld kring nazismen som – trots att Roland beskriver den som opolitisk – också kopplades till en återkommande repertoar av handlingar i samband med 30 novemberföreningens fackeltåg. Exempelvis berättar aktivisten Patrik att just äggkastning var en stapelvara i konliktrepertoaren som omgav 30 november under 1980-talet.120 Den här formen för social protest eller orolighet var dock långt från både den svenska folkrörelsetradition, 34 som dominerat sätten att agera ut social konlikt på i Sverige under 1900talet, såväl som den nordvästeuropeiska husockupantmiljöns sätt att handla i situationer av regelrätta gatustrider.121 Däremot inns det tydliga likheter med en protesttradition som föregått och fortlevt parallellt med folkrörelsernas mer städade repertoar. Att unga, kanske i första hand män, samlas för att i grupp kasta okvädningsord och sten på ordningsmakten utan att ha ett sammanhållet politiskt program tillhör inte ovanligheterna ur ett längre historiskt perspektiv. Även sättet på vilket oroligheterna gick till, med ett mycket böljande förlopp utspritt över både tid och rum, bär spår av en äldre upploppstradition såväl som av samtida upplopp, där de huvudsakliga aktörerna inte förstås som politiska. Okvädningsord, äggkastning och till och med slagsmål mellan gäng kan alltså sägas utgöra delar av en folklig konfliktrepertoar som växer fram under 1980talet, även om det är svårt att se direkta kopplingar till en viss social rörelse i repertoaren. Snarare bör konfliktrepertoaren kanske kopplas till ett skikt inom arbetarklassen i en viss historisk kontext.122 Det är också uppenbart att motståndet mot fackeltåget var grundat i kollektiva intressen, där 30 november blev en symbol för den våg av rasistiskt våld som sköljde över Sverige åren kring 1990. Två motdemonstranter uttryckte sin bevekelsegrund så här i en tidningsintervju: Jag kan tänka mig att folk har många olika anledningar att visa sitt missnöje med 30 novemberföreningen, men gemensamt för alla var att de tycker illa om nazism. – Det inns klara paralleller med 30-talet […] Jag vill inte vara en av dem som blundat. Vi måste göra det jobbigt för dem att gå ut. När tåget bara består av gamla professorer kan vi vända ryggen åt dem.123 Oroligheterna under 1980-talet var inte enbart koncentrerade till själva marschvägen. I synnerhet järnvägsstationen tycks också ha varit skådeplats för skärmytslingar mellan yngre deltagare från 30 novemberföreningens arrangemang och lokala ungdomar. Detta kan tolkas som en naturlig följd av att den yngre generation rasideologiska skinheads, som var mer benägna att försöka dominera gaturummet efter klassiskt nazistiskt maner, i princip helt saknade lokal förankring i Lund. De var tvungna att passera en viss punkt i staden, järnvägsstationen, 35 för att kunna förlytta sig till Lundagård, där de hade både polisbeskydd och ett större antal likasinnade. Kampen om 30 november var i stor utsträckning alltså en konlikt om tillträde till och betydelsen av vissa nyckelplatser. Den konliktinriktade protestkultur som växte fram i Lund innebar en direkt utmaning av 30 novemberföreningens anspråk på att kunna röra sig i gaturummet genom häcklandet och sabotaget av de oficiella ritualerna kring fackeltåget. På så sätt gjorde folkmassan anspråk på de rum 30 novemberföreningen använde i sina ritualer. 30 novemberföreningens möjlighet att använda och göra avtryck i stadsrummet krympte därmed successivt, samtidigt som den växande skaran yngre rasideologiska skinnskallar bidrog med att göra föreningens anspråk mer handfasta och aggressiva. Att så många av fackeltågets deltagare kom från andra orter än Lund tillförde en speciell rumslig betydelse till oroligheterna. Förutom att de lokala ungdomsgängen hade en ytterst konkret materiell anledning att ogilla att rasideologiska skinheads gavs plats att marschera i deras närmiljö, kan också fackeltåget ha setts som ett främmande inslag i ”deras” stad.124 Kampen stod om speciika platser, men också om att reglera vem som hade tillträde till staden som politisk arena och på vilka villkor de skulle ske. Redan i ett tidigt skede av 30 novemberoroligheterna var gatupolitiska anspråk på stadens rum ett viktigt inslag för hur den politiska konlikten om fackeltåget formades över tid.125 För att förstå dynamiken som omgav protesterna mot 30 novemberföreningens fackeltåg är det också viktigt att lyfta fram polisens roll. På ett plan är det tydligt att myndigheten såg som sin första och främsta uppgift att trygga fackeltågets rätt att utnyttja den grundlagsskyddade demonstrationsrätten. Polisens kommenderingar växte också för varje år – precis som det våld man såg sig tvingad att ta till för att röja gatan och skydda fackeltåget. Här går det att tala om en eskalering från polismyndighetens sida där man ganska konsekvent valde vad som kan kallas för krigsskapande strategier.126 Det inns dock vissa undantag där polisledningen valt en fredsskapande strategi. Exempelvis valde polisen aktivt bort en våldsam skingring av sittblockaden 1988. Enskilda polismän och polisbefäl uttryckte vikten av att också motdemonstranternas åsikter kunde uttryckas – att skydda ett fackeltåg som hade uttalade nazister i sina led var kanske inte en helt aptitlig uppgift 36 för många poliser. Det går också att ana vad som skulle kunna beskrivas som en byråkratisk ryggmärgsreaktion i en del polisers interna utvärderingar. Om nu 30 novemberföreningens fackeltåg ledde till så mycket protester och merarbete för polisen – vore det inte enklast att se till att det slutade gå? En polis föreslog en lösning: “Kanske skulle man kunna ta bort både hästar och hundar och sedan vid minsta stopp vända tåget och gå tillbaka till Tegnérplatsen, sedan kunde man hoppas att Hulten gav upp efter ett par år”.127 Här går det att tala om att motdemonstranterna hade de facto allierande inom polismakten – även om det är svårt att tro att någon av parterna såg på varandra på ett sådant sätt.128 Efter händelserna 1990 var det dock uppenbart att polisen, i ljuset av 1980-talets tilltagande protester, valt en allt hårdare linje för att kunna genomföra fackeltåget. Sittblockadens misslyckande och polisens hårda ingripanden under kvällen upplevdes som ett kvitto på detta av den yngre generation aktivister som inte avvisade våldsanvändning på principiella grunder. Slutsatsen man drog av den misslyckade husockupationen i Malmö tidigare under hösten 1990 och det minst lika misslyckade försöket att använda icke-våld för att stoppa fackeltåget var inte att våld som politiskt medel i sig ledde till ett nederlag, utan att sådana metoder borde väljas enligt en taktik som maximerade chanserna att uppnå speciika mål. Ställda inför polisens krigsskapande strategier och mötta av polisens misstro konstaterade de att våld eller hot om våld kunde spela en central roll för att stoppa tåget.129 37 Kapitel 3 1991: de autonoma formar en repertoar Polisens förberedelser och förväntningar 30 novemberföreningen ansökte om demonstrationstillstånd nästan ett år i förväg. På ansökan uppgavs att föreningen tänkt gå från Lundagård, längs Kyrkogatan – Stortorget – Stora Södergatan till Katedralskolans gård. Väl framme var det tid avsatt för högtidstal, sång och musikvid ”Karl XIIhuset”.130 Sedan skulle marschen tåga tillbaka samma väg och avsluta kvällen med fackelbål vid Tegnérstatyn.131 Precis som vanligt beviljades ansökan. Stoppa rasismen planerade, likt föregående år, en politiskt bred antirasistisk demonstration för att markera sitt missnöje vad man uppfattade som en växande organiserad rasism men också för att dra antirasister bort från kravallstaketen utanför Lundagård. Även de sökte och ick tillstånd av polisen. Sex veckor innan startades mobiliseringsarbetet med besök på samtliga högstadier och gymnasieskolor samt afischering och lygbladsutdelningar i centrala Lund. Totalt satte arrangörerna upp 1000 afischer och delade ut 14 000 lygblad som uppmanade till deltagande i demonstrationen.132 Polisledningen i Lund samlade den 4 oktober avdelningschefer, det regionala hundbefälet och chefen för rytteriet i Malmö för en första taktikdiskussion. De kom fram till att målet för kvällen var att de tillståndsgivna demonstration- 39 erna skulle kunna genomföras utan störningar. För att kunna genomföra detta beslöts om en kommendering på 184 poliser. Avdelningscheferna gavs uppdrag att detaljplanera för sina avdelningar efter de övergripande riktlinjerna, helt i enlighet med den så kallade uppdragstaktik som tillämpades av polisen. För att förbereda sig höll också kommenderingsledningen två möten med representanter för säkerhetspolisen. Polisledningen kände sig väl förberedd. De var trygga i att ha valt en tillräcklig storlek på kommenderingen och en lämplig taktik för kvällen. En stor del av deras trygghet kom från föregående års lyckade polisinsatser. För polisen var det självklart att de skulle klara att skydda fackeltåget även om de skulle ställas inför svårare problem än tidigare år.133 Planen var att redan i förväg se till att Kyrkogatan hölls fri från större folksamlingar som kunde sätta sig ner på gatan. Hela fackeltågets marschväg skulle stängas av för traik mellan 18 och 24 och från och med 15 rådde parkeringsförbud på sträckan. Om polisen ändå mötte en sittblockad skulle deltagarna i första hand skingras via befallning, och i andra hand gripas för ohörsamhet mot ordningsmakten. I den händelse att fackeltåget riskerade att bli stillastående skulle hundförare sättas in för att skingra hindrande folkmassor. Polisen verkar inte ha förutsett något samlat motstånd mot fackeltåget, och deinitivt inte folksamlingar som kunde försvara sig mot hundarnas angrepp. Däremot hade polisen, vis av tidigare år, på förhand beslutat att avdela tre grupper poliser för att bevaka Pressbyrån vid järnvägsstationen så snart fackeltåget var tillbaka i Lundagård.134 Ett motstånd utanför lagen tar form De yngre, militanta, anarkisterna i Malmö och Lund genomgick en politisk förändring under våren och sommaren 1991 och många bröt med vad de uppfattade som en misslyckad kulturradikal och paciistisk anarkism. För dem symboliserade den misslyckade icke-våldsblockaden 1990 de praktiska bristerna i den äldre generationens principer. De började kalla sig ”de autonoma” för att markera att de representerade något annorlunda och för att ansluta till en militant västeuropeisk vänstertradition.135 När sommaren var över och hösten nalkades tog några av dem sig an sitt första större projekt. De började tillsammans med husockupanter från Köpenhamn att planera en blockad av 40 Händelseförloppet 30 november 1991 18:35 18:44 18:46 22:29 23:25 00:05 Blockaddeltagarna lämnar Smålands nation Blockaddeltagarna passerar Mårtenstorget Blockaden börjar och pågår till 22:00 Våldsamt upplopp utanför Smålands nation Polisen angriper blockaddeltagare Massgripande vid järnvägsstationen Den antifascistiska blockaden Blockaddeltagarnas rörelser nen regatan Kyrkogatan gsstatio sta Byggmä Järnvä Clemenstorget 00:05 Tegnérplatsen Lun dagård B ot an is k a t rädgården Klostergatan 23:25 18:46-22:00 Lilla fiskare gatan Liberiet Wapiti bokcafé Stortorget Nyg ata n Polishuset Mårtens18:44 torget Dalby väge n S sp ae ödr n ade lan ägen Södra v 41 22:29-22:45 Stora Stadsparken atan söder g Bankg atan atan Råbyg Katedralskolan 18:35 Smålands nation Brunnsgatan 30 novemberföreningens fackeltåg.136 Denna gång var det tydligt uttalat att aktionen inte skulle hålla sig till en icke-våldskodex.137 Joachim, som var med och planerade aktionen, sammanfattar gruppens inställning: ”Nu ska dom jävlar i det stoppas. Nu ska polisen inte lyckas, nu är det slut med det fredliga, nu är det hårt mot hårt.”138 Veckan innan den 30 november började det också cirkulera rykten i Lund, kanske i första hand inom vänster och studentkretsar, om att lera grupper planerade något slags blockad av fackeltåget. Exakt hur blockaden skulle gå till var dock föremål för stor diskussion. En grupp ”anarkister” förespråkade en stående blockad som var beredd att försvara sig med våld, en annan föredrog tidigare års modell med sittande icke-vålds blockader. Det började också dyka upp afischer på stadens elskåp som uppmanade läsaren att ”Våga säga nej, stoppa fascisttåget”.139 Bokcaféet Wapiti, som öppnade på Kiliansgatan våren 1991, var en central punkt för den utomparlamentariska vänstern i Lund och centralt i förarbetet inför 30 november. Kretsen av människor som drev Wapiti hade åkt på demonstrationer och sociala tillställningar i Köpenhamn under senare delen av 1980-talet. Det var också vanligt att personer från husockupantrörelsen i Köpenhamn, Oslo och Stockholm besökte Lund. Inför en större mobilisering, som 30 november 1991, ordnade miljön kring Wapiti boende för tillresta aktivister.140 Polisen var självfallet inte ovetande om vilken roll en lokal som Wapiti spelade för att bära upp translokala kopplingar mellan utomparlamentarisk vänster i olika europeiska städer. Med erfarenhet av en stegrande konliktgrad kring 30 novemberföreningens fackeltåg inriktade också polisen sin huvudsakliga förspaning mot de grupper som de misstänkte planerade att försöka stoppa fackeltåget. Bevakningen av bokcaféet visade att det kom besökande norrmän och danskar, men inget annat av värde. Den 27 november trodde sig polisen veta att 75-100 danskar planerade att åka i mindre grupper till Malmö dagarna innan för att ta sig till Lund på lördagen den 30 november. Polisens spanare koncentrerade sig på att försöka samla uppgifter om de danska aktivisterna. Det enda information spaningsarbetet gav var att de ”troligen” skulle samlas på Smålands nation – men bevakningen av studentnationen gav ingen matnyttig information under dagarna innan den 30 november.141 42 Dödsskjutningen av 23-åringen Polisens spaningsavdelning var också väl medveten om att huvuddelen av deltagarna i 30 novemberföreningens fackeltåg kom resande till Lund från andra delar av landet. Eftersom datumet detta år inföll på en lördag kom många rasideologiska skinheads till Malmö redan under fredagen för att festa med sina kamrater i den då ganska livaktiga nazistiska skinheadsmiljön i staden. Åtta skinheads från östra Småland sammanstrålade med likasinnade från Göteborg, Linköping och Skåne i en lägenhet på Erikslust i Malmö för att ira in den 30 november. Totalt trängdes omkring 30 personer i lägenheten. Festen var livlig, och alkoholen lödade i takt med Heil-ropen och de nazistiska kampsånger som grannarna ick höra. I närheten av lägenheten låg vid denna tid Kulturbolaget, en viktig lokal för Malmös uteliv med både dansgolv och en större scen. Den 29 november 1991 spelade bandet “The Sinners” på KB. Utanför KB låg en korvkiosk och till den gick en stor grupp festdeltagare för att köpa korv strax efter midnatt. När skinheadsgänget kom till platsen utbröt ett bråk, i vilket de verkar ha varit drivande – bland annat talade vittnesuppgifter om att de jagade en ung kvinna. Två civilklädda poliser som befann sig i området såg slagsmålet från sin bil. De begärde förstärkning och gav sig sedan i kast med att försöka stoppa bråket. Exakt vad som sedan skedde är mycket svårt att belägga utifrån de berättelser som återgavs i media. Poliserna (som helt friades i den påföljande utredningen) uppgav att de blivit angripna, hamnat i underläge och därför sett sig tvingade att skjuta varningsskott. När varningsskotten inte gav effekt sköt de istället verkanseld. Klart är att de avfyrade ett lertal skott, varav ett träffade en 22-åring från Staffanstorp i benet och ett annat en 23-åring från Kalmar i bakhuvudet. 23-åringen avled i princip omedelbart.142 Den version av händelsen som cirkulerade i den nazistiska skinheadsmiljön var markant annorlunda. I den här versionen var skinheadsgänget i allmänhet, och den skjutna 23-åringen i synnerhet, inte alls särskilt inblandade i bråket som föregick polisens dödsskott. För dem var det tydligt att poliserna agerat provokativt och att varningsskottens effekt var att skinheadsen lydde för sina liv. Den skjutna 22-åringen berättade i intervjuer att han inte förstått att det 43 var en polis som kom mot honom med dragen pistol – eftersom poliserna var civilklädda trodde han att det rörde sig om en beväpnad galning. Denna version av händelserna betonade att den avlidna 23-åringen skjutits i bakhuvudet. Detta tolkades som att den unge mannen var på väg bort från poliserna, vilka gavs epitetet mördare i den nazistiska miljön.143 Det är också värt att notera att 30 novemberföreningen till viss del anslöt sig till detta synsätt i sitt medlemsbrev Karolinskt i Lund. De beklagade djupt 23-åringens bortgång och beskrev honom som ”en fackelbärare som skjutits ihjäl av polisen”.144 Sydsvenskans mycket besynnerliga, för att inte säga direkt smaklösa, “kontextualisering” av skinheadsrörelsen i Sverige som publicerades på samma sida som nyheten om dödsskjutningen kan knappast ha gjutit någon olja på upprörda känslor. Valet att publicera namn och passbild på den avlidne framstår också som märkligt och provokativt. Texten inleddes med att konstatera att dödsskjutningen var “det senaste – men säkerligen inte sista – kapitlet i skinheadsens våldsdominerade historia. Men vanligtvis är det andra oskyldiga människor som far illa när dessa ungdomar drar fram.” Skinheadsmiljön beskrevs vidare som en “oregerlig best, på bärsärkargång mot allt och alla som råkat komma i dess väg” och som ett “otäckt och svårkontrollerat samhällsfenomen”. Det är svårt att inte läsa artikeln som en överslätning av polisernas dödliga verkanseld och det är uppenbart att de som redan såg sig i krig med en “sionistisk ockupationsregering”, där media och statsmakt ingick, här ick sin verklighetsbild stärkt.145 Dödsskjutningen sände en chockvåg genom den rasideologiska miljön. Polisen i Lund ick ta emot ett lertal anonyma hot och bedömde också att händelserna i Malmö förvärrade hotbilden kring fackeltåget. Vid middagstid den 30 november ick de ett tips om att en nazist i Staffanstorp hade vapen i sin lägenhet och att dessa skulle användas under kvällen. Som en följd av detta fördes stora delar av polisens spanare över till att bevaka lägenheten. Kvart över ett tog chefsåklagaren beslut om att genomföra husrannsakan. Poliserna på plats verkar dock inte ha varit säkra på att de kunde genomföra en lyckad inbrytning i lägenheten och halv två begärdes en piketstyrka in från Malmö. Klockan två beslöt polismästaren att de skulle använda “förstärkningsvapen” och kort därefter bröt sig poliserna, tämligen odramatiskt, in i lägenheten. Några vapen hittades inte, men väl ett militärt knallskott.146 44 Demonstrationen på eftermiddagen Klockan 12.00 hade kommenderingsledningen ett sista möte med samtliga avdelningschefer där de informerade om dagens upplägg och diskuterade hur hotbilden förändrats i och med dödsskjutningen i Malmö. Två timmar senare samlades hela kommenderingen i polishusets ordersal. Polismästare Månsson och en kommissarie hälsade dem välkomna och gav kort bakgrundsinformation samt de olika demonstrationernas tänkta marschvägar. Efter tjugofem minuter delade de upp sig efter avdelning och avdelningscheferna berättade om vilken taktik man skulle använda under dagen och om den förändrade hotbilden. Därefter tog sig lertalet av poliserna till sina poster i olika delar av centrum. En mindre styrka hölls dock i reserv i polishuset.147 Avdelningen som var ansvarig för skyddet av fackeltågets samlings- och avslutningsplats begav sig till Tegnérsplatsen för att sätta upp kravallstaket och belysning. Under den erfarna avdelningschefen gick arbetet snabbt och den fålla som byggdes imponerade på polisledningen.148 Via information från säkerhetspolisen visste kommenderingsledningen att en större grupp skinheads från Malmö skulle åka tillsammans till Lund. Klockan 16.53 kom de första meddelandena in från polisen i Malmö om att kring 50 skinheads samlats utanför Malmö C. Erfarenheter från tidigare år pekade också på att järnvägsstationen i Lund kunde förvandlas till en konlikthärd eftersom många av fackeltågets deltagare passerade på väg till och från sin demonstration. Därför inleddes en kontroll av tåg och bussar som stannade vid Lund C redan klockan 15.30. Gruppen med fackeltågsdeltagare i Malmö tog god tid på sig innan de steg på tåget till Lund. Väl på tåget var ”stämningen på topp” och tågvagnen fylldes av deras kampsånger. Klockan 18.05 anlände tåget från Malmö till Lunds station och polisen ställde upp för att visitera samtliga presumtiva fackeltågsdeltagare. I samband med kontrollerna omhändertog polisen 9 personer för brott mot knivlagen eller berusning. De beslagtog också tio svenska fanor med vässade fanspetsar.149 Kontrollen av rörelser till Lund var central i polisens planering inför dagen. Det stora lertalet av fackeltågets deltagare förväntades komma till Lund med buss eller tåg och det bedömdes som ”särskilt viktigt att polispersonal 45 bevakade deras ankomst”. Även rörelser inom Lund skulle kontrolleras, och då i synnerhet ”lokaltraiken från och till t. ex. N Fäladen”, ett bostadsområde med många hyreslägenheter cirka 15 minuters bussfärd från stadens centrum. Därigenom hoppades polisen få ett grepp över potentiella motdemonstranter.150 I kontakterna med polisen inför demonstrationen hade de ansvariga för Stoppa rasismens demonstration uppgett att de trodde att ungefär 500 personer skulle gå med i demonstrationen efter att den samlats vid Clemenstorget klockan 16.00. Klockan 16.14 ick polisen ett meddelande från en taxichaufför om att cirka 300 “skinheads” gick Råbygatan norrut. Men taxichauffören hade misstagit sig. Den stora grupp människor han sett var inte skinheads utan militanta antifascister som samlats på Smålands nation och som nu var på väg till demonstrationen. Stoppa rasismens demonstration avgick som planerat 16.30. Redan efter fem minuter begärde avdelningen som bevakade demonstrationen förstärkning för att kunna skydda lankerna. När demonstrationen gått i tio minuter konstaterade ledaren för polisens spanare att tåget uppgick till cirka 2 000 personer. Polisledningen tog ett snabbt beslut att sätta in reservstyrkan för att öka antalet poliser på plats.151 Poliserna som bevakade demonstrationen tycks av de meddelanden de rapporterade in ha varit nöjda med förloppet. Många av polisens meddelande om demonstrationens position följs av ett “ser bra ut” eller “OK”. Tåget gick helt efter polisens tidtabell och slingrade sig i ganska rask takt genom Lund för att nå Mårtenstorget klockan 17.00. Klockan 17.05 meddelades chefen för spaningsinsatsen att det fanns ungefär 100 danskar i slutet av demonstrationen, och han beordrades att observera deras rörelser. När demonstrationen nådde Mårtenstorget inleddes ett avslutande torgmöte med tal och musik. Klockan 17.25 avslutades mötet på Mårtenstorget med att ett polisbefäl greppade mikrofonen för att tacka demonstranterna “för ett lugnt och värdigt uppträdande” samt vädja om “att de skulle låta 30 novemberföreningen tåga i fred”. När mötet var slut började cirka 500 demonstranter dock röra sig mot Lundagård, med polisens rytteri efter sig.152 De 500 demonstranter som rörde sig mot polisens avspärrningar följde ett under de föregående åren väletablerat mönster. Så här dags på kvällen brukade det samlas stora mängder människor utanför kravallstaketen som hägnade in 30 novemberföreningens samling. Många var säkerligen bara nyikna, medan 46 andra brukade slunga både förolämpningar, snöbollar och smällare mot det församlade fackeltåget. De svenska och danska antifascister som gått längst bak i demonstrationen följde inte med. De gick i stället tillbaka till Smålands nation där publokalen bokats av Stoppa rasismen. I den till bristningsgränsen fyllda lokalen var luften tät av spänd förväntan inför vad som skulle hända.153 Blockaden på Kyrkogatan Samtidigt som den antirasistiska demonstrationen upplöstes anlände en medelålders man med studentmössa till Lundagård. Kanske bytte han några igenkännande ord med poliserna som bemannade det så kallade insläppet i den ring av kravallstaket som omgärdade Lundagård. Mannen var Lars Hultén, ordförande i 30 novemberföreningen, och nu fattade han post precis innanför insläppet. Där kunde han observera hur poliserna visiterade alla som ville släppas in i fållan för att delta i fackeltåget. Han hade blivit ombedd av polisen att närvara och avvisa de han inte ville skulle gå i fackeltåget. Ordföranden menade dock att han inte kunde se någon som han ansåg sig ”kunna neka inträde”. Några unga skinheads kom insvepta i svenska fanor men ick då en skarp uppmaning om att inte vanhedra fanan genom att ”använda dom som klädesplagg”. Hultén tycks inte ha bekommits nämnvärt av alla de som efterhand samlades utanför kravallstaketen, de två sidorna var också förhindrade att se varandra eftersom polisen hängt upp starka strålkastare som i ögonhöjd lyste både inåt och utåt.154 Knappt en timme innan fackeltåget skulle avgå tömdes Smålands nations publokal. Antifascisterna gick i samlad grupp upp längs Råbygatan. De marscherade förbi Mårtenstorget och Stortorget i riktning mot Kyrkogatan. Många var redan maskerade och i folkhopen gick det att ana blänket från både hjälmar och järnrör.155 Det kan tyckas underligt, för att inte säga ytterst anmärkningsvärt, att polisen – trots sin spaning dagarna innan och trots att polisen noterat förekomsten av en stor grupp danskar i demonstrationen tidigare på eftermiddagen – inte hade någon spaning för att följa danskarna. En av de viktigaste förklaringarna var att polisen i ljuset av den tragiska dödsskjutningen i Malmö kvällen 47 före kände sig tvungen att lytta större delen av sin spaningspersonal till att övervaka tänkbart hämndlystna skinheads. Polisinsatschefen konstaterade också i efterhand att “sambandet mellan ledningsbussen och spaningspatrullerna fungerade i stort sett inte alls, vilket gjorde att jag inte ick tillräckligt med information om läget på stan”.156 Enligt ledaren för spaningsinsatsen tog batterierna i deras bärbara radioapparater slut efter hand, vilket ledde till att sambandet mellan spaningsgrupperna bröt samman ganska tidigt på kvällen. Förlyttningen från Smålands nation till Kyrkogatan sammanföll också med poliskommenderingens planerade, och högst avtalsenliga, matrast mellan 18.30 och 19.00. Även om polisledningen fått full kännedom om vilka som rörde sig mot Kyrkogatan och vad de planerade att göra där så hade de ändå inte haft några insatsberedda poliser att tillgå. Nu konstaterade polismästaren att: “De kunde ostörda utrusta och organisera sig samt förflytta sig till Kyrkogatan utan att polisledningen fick kännedom om det.”157 Under den cirka 800 meter långa promenaden satt alltså huvuddelen av den stora poliskommenderingen och åt på en restaurang på Krafts torg, precis bakom domkyrkan. Antifascisterna kunde ostört ställa upp på Kyrkogatan, strax söder om domkyrkan. Väl där började de och många av de omkringstående bygga en improviserad barrikad av betongsuggor, lastpallar och annat löst bråte på platsen.158 För enskilda poliser tycktes blockaden dyka upp ”som på en given signal”, vilket för dem måste kommit som en komplett överraskning. En polis beskriver hur han kom körande i sin radiobil på Klostergatan, svängde ut på Kyrkogatan och då såg ”en massiv folksamling som fullständigt spärrat gatan. […] Jag blev något förvånad”.159 Polisens ledningsbuss hade en något bättre överblick över situationen. Klockan 18.44 ick de ett meddelande om en detonation på Mårtenstorget. Därefter rapporterades att 200-300 personer befann sig på Stortorget och rörde sig mot Kyrkogatan. I främsta ledet gick danska husockupanter klädda i mc-hjälmar och med järnrör i händerna. Ögonvittnen beskriver deras sätt att röra sig som fyllt av säkerhet och kraft. Sedan gick det snabbt. Klockan 18.50 konstaterade polisen att antifascisterna börjat bygga barrikader och bryta upp gatsten. Därför beordrades reservstyrkan att omedelbart förstärka vid Lundagård.160 Även om det var de danska aktivisterna som satte tonen för hur blockaden skulle agera genom sitt resoluta kollektiva handlande så är det viktigt att betona 48 Händelseförloppet 30 november 1991 Blockaden på Kyrkogatan Paradisgatan 18:46 Militanta antifascister upprättar blockaden på Kyrkogatan. 18:53 Polisen angriper blockaden från Stortorget. 18:53 Polisen angriper blockaden från Lundagård. 21:55 30-novemberföreningen bussas bort. 22:00 Blockaden avslutas. Stora Gråbrö de rsgat an Kyrkogatan Kloste gen bor AFL U N D A G Å R D Polisrytteri & hundförare Tegnérstatyn 21:55 Te g n é rplatsen Kulturen 18:53 Domk yrkan rgata n Liberiet 18:53 Krafts torg 18:46-22:00 Polisens reservstyrka L i l l a fi s k a r e g a tan S tor torg e t Svartb röders gatan Militanta antifascister 18:44 49 Mårtenstorget Kyrkogatan, 1991: Blockaddeltagarna byggde direkt en rudimentär barrikad. att en stor del av de maskerade och hjälmförsedda deltagarna i blockaden var svenskar från framförallt Lund och Malmö. Många omkringstående drogs snart in i blockaden och dessa deltog aktivt i byggandet av barrikaden. På TV-bilder från händelsen syns en stor mängd omaskerade ungdomar som cirkulerar i och kring blockaden. Det är ett rimligt antagande att många av dem tillhörde de 500 personer som något tidigare under kvällen sökt sig från Mårtenstorget mot fackeltåget i Lundagård, för att på samma sätt som skett många gånger sedan mitten av 1980-talet störa Karl XII-marschen. Också den ställföreträdande insatschefen drog slutsatsen att det fanns ett betydande inslag av lundaungdomar i blockaden. Han förde i sin utvärdering fram vikten av att ha annan social verksamhet i kommunens regi som kunde “få ungdomar att avstå nöjet på stan”.161 Reservstyrkan bestod av totalt 20 poliser, indelade i tre grupper, som befann sig på Krafts torg, precis bakom domkyrkan. Klockan 18.53 ick de 50 Kyrkogatan, 1991: Polisrytteri norr om blockaden. order att närma sig blockaden för att röja väg för 30 novemberföreningens fackeltåg. Ledaren för styrkan valde att förlytta sig på sidogator för att kunna närma sig blockaden söderifrån. På några minuter hade poliserna anlänt till Kyrkogatan och ställt upp i kedja. Samtidigt som polisryttare och hundförare avancerade mot blockaden norrifrån började reservavdelningen sitt angrepp söderifrån. När poliserna var ungefär 15 meter från blockaden började antifascisterna kasta ”gatstenar, laskor, bomber som exploderade [här avser nog polismannen hemmagjorda smällare], laskor med rinnande innehåll som inte började brinna, golfbollar etc” mot poliserna.162 Två av de tre grupperna poliser i reservavdelning var utrustade med stora plexiglassköldar och lamsäkra overaller, men hela den tredje gruppen och såväl ryttare som hundförare saknade sådan skyddsutrustning. Det stod nästan omedelbart klart att polisens styrka var helt oförmögen att stå emot angreppet – än mindre skingra blockaden. Avdelningsledaren beskrev läget som ”mycket 51 Kyrkogatan, 1991: Poliser närmar sig blockaden. svårt/livsfarligt” och reservstyrkan slog snabbt till reträtt in på Stortorget. Väl utanför blockadens sikt gjorde de en kringgående manöver via Kungsgatan och kom ut på Kyrkogatan norr om blockaden i höjd med domkyrkan. Blockaddeltagarna återupptog genast sitt angrepp och drev snabbt poliserna norrut tills de var utom kastavstånd. 18.58 bedömdes läget som våldsamt upplopp och två minuter senare beslöt kommenderingsledningen att “läget är sådant att det ej går att skicka iväg demonstrationståget”.163 Det är tydligt att polisen i det här läget helt hade tappat kontrollen över händelserna. Peter, som var med och bildade Anti-fascistisk aktion i Köpenhamn 1992, beskriver en känsla av att poliserna var oförberedda på det hårda motstånd som blockaden bjöd på. Hans bild av svensk polis var att de ”gik jo normalt bare frem og sagde ’I dronningens og lovens navn skal I forlade gaden’” och nu var helt chockerade över att de ick ”en masse ting i hovedet”.164 52 Kyrkogatan, 1991: De militanta antifascisterna beväpnade sig med gatsten. När det första angreppet på blockaden misslyckats anlade polisen en mer avvaktande strategi. Ställföreträdande polisinsatschef ick kontakt med en talesperson från blockaden som meddelade att blockaden skulle upplösas så snart fackeltåget ställdes in men att de militanta antifascisterna var beredda att försvara blockaden, med våld om så nödvändigt. På TV-Stops, en lokal TV-kanal i Köpenhamn med starka kopplingar till husockupanterna i den så kallade BZ-rörelsen, inslag från kvällen syns en påtagligt stressad polis som tycks förhandla fram något slags tillfällig vapenvila mellan parterna. Flera gånger under kvällen gick han också fram till blockaden, bara för att återigen meddela att läget var fryst. Samtidigt begärde polisledningen in förstärkning från Malmö och förde en animerad diskussion om möjligheten att sätta in tårgas – men kom fram till att “den gasutrustning som inns inte hade gett tillräcklig verkan”. Polisledningen övervägde också möjligheterna att låta fackeltåget gå en alternativ rutt, men förkastade förslaget eftersom risken var för stor att de i sådana fall skulle bli angripna av blockaddeltagarna.165 53 Kyrkogatan, 1991: Blockaden försvarade sig med stenkastning. Samtidigt är det viktigt att betona att den stora våldspotentialen som blockaden manifesterade i första hand framstår som tänkt att användas i avskräckande syfte. Att folkmassan stannade för en blockad på behörigt avstånd från fackeltåget i stället för att välja att gå upp till kravallstaketen för ett regelrätt angrepp pekar tydligt i den riktningen. En deltagare formulerade sin syn på den dominerande attityden som att de inte var ”ute efter våld”, men att ”om vi blir anfallna av polisen eller rasisterna, drar vi oss inte för att försvara oss”.166 Klockan 19.20 anlände förstärkningarna från Malmö och Helsingborg, totalt 21 poliser. Samtidigt kom allt mer alarmerande rapporter från polisens spanare och de poliser som observerade blockaden från Skolkontorets lokaler på Kyrkogatan. Motdemonstranterna var ”mycket starkt beväpnade” och det rapporterades om att de hade både slangbellor och molotovcocktails. Uppgiften att antifascisterna kastat brandbomber mot poliser förekommer också i både media och polisens interna, berättande, utvärderingsmaterial. Uppgifterna är 54 Kyrkogatan, 1991: De militanta antifascisternas blockad. svåra att belägga – det inns inga kvarlevor i polisens arkiv som pekar på att det kastats några brandbomber och polisen tog inte några sådana gatustridsvapen i beslag. Det dementerades också av danska antifascister i Jyllandsposten några dagar senare. Möjligen kan uppgifterna förklaras med att poliserna tidigare stött på molotovcocktails på det ockuperade huset “Borgen” i Malmö och att det verkar som att många polismän kände stor oro för att brandbomber skulle användas mot dem – inte minst eftersom lertalet saknade lamsäkra overaller. Däremot är det klart belagt att deltagarna i blockaden kontinuerligt förbättrade sina barrikader, bröt upp gatsten som lades i högar för snabb åtkomst och var beväpnade med så kallade kanonslag.167 Ett kanonslag är en hemmagjord smällare tillverkat av en cirka 15 cm lång bit vanlig trädgårdsslang som fyllts med en mindre mängd explosivt material – oftast vanligt svartkrut – och sedan förslutits i varje ända med träplugg eller genom hård tejpning för att packa samman krutet för bättre explosiv verkan. Slutligen 55 Lundagård, 1991: 30 novemberföreningen bussades bort. har det borrats ett litet hål där en stubintråd eller stormtändsticka monterats. Kanonslaget fungerade i princip som en kraftig smällare och i Köpenhamn var det en typisk del av BZ-arnas repertoar under andra halvan av 1980-talet. I gatukonfrontationer fyllde det i första hand en psykologisk funktion.168 Polisledningen påbörjade snart förberedelser för en alternativ handlingsplan. 30 novemberföreningen informerades klockan 19.34 om att polisen inte hade möjlighet att garantera deras säkerhet och att de därför inte kunde gå. Fackeltåget, som redan ställt upp för avmarsch, släckte då sina facklor och inledde en lång – men händelsefattig – väntan. En timme senare tog kommenderingsledningen beslutet att 30 novemberföreningens demonstration skulle upplösas och bussas bort från Tegnérsplatsen. Planen var att köra bussar ända in i det avspärrade området för att så säkert som möjligt kunna lasta på Karl XII-irarna. Tyvärr lämpar sig Lunds medeltida gatunät illa för att köra stora bussar på – i synnerhet när det står parkerade bilar på gatorna. Så manövern fördröjdes i väntan på bärgningsbilar 56 som skulle transportera bort hindrande fordon. Klockan 21.20 kom så äntligen bärgaren och påbörjade sitt arbete. Under tiden höll föreningens ordförande sitt högtidstal vid Tegnérstatyn. Sedan ställde fackeltåget upp sig så att de åtminstone kunde runda statyn på väg till bussarna som stod uppställda vid Kulturen. Trots spridda protester och rop om att ordföranden var en ”svikare” steg fackeltåget upp under ganska ordnade former. Klockan 21.55 kunde de fyllda bussarna rulla ut från Lund i riktning mot krogen Sankt Gertruds i Malmö med cirka 130 besvikna kungavänner, som detta år inte fått gå genom stadens gator med sina pukor, fanor och facklor. Eftersitsen tycks dock ha varit en såväl social som ekonomisk succé.169 Blockaden upplöser sig och återvänder till Smålands nation Polisinsatschefen ick klockan 21.10 order om att organisera borttransporten av 30 novemberföreningen och förbereda ett massgripande av deltagarna i blockaden. Tanken var att kunna koncentrera alla polisiära resurser mot de stillastående antifascisterna. För polismästaren var det en självklarhet att alla som deltagit i blockaden skulle gripas, inte minst för att “statuera exempel”.170 Fem minuter senare ick insatschefen ytterligare order: att också meddela skingringsförbud för deltagarna i blockaden. Nu ick blockaden alltså inte röra sig från platsen. Frågan är dock om ens insatschefen själv trodde att blockaden skulle vara så samarbetsvillig att den självmant skulle stå kvar för att låta sig gripas. Under de 45 minuter som förlöt från att insatschefen gav order om skingringsförbud till att bussarna med 30 novemberföreningen åkte gick det strömmar av information mellan olika led i polisens befälskedja. Att kommenderingsledningen ville gripa samtliga i blockaden var uppenbart – men hur skulle man rent konkret gå till väga? De valde planen att försöka ringa in blockaden med kravallstaketen som redan fanns på plats i Lundagård. Klockan 21.50 beslöt polisen att de skulle sätta upp kravallstaket på Kyrkogatan norr om blockaden, på Klostergatan och på Lilla Fiskaregatan. De skickade också patruller till Kungsgatan/ Skomakaregatan och Botulfsplatsen.171 När blockaden nåddes av besked att bussarna lämnat Lundagård skickade någon upp en fyrverkeripjäs som hängde som en röd stjärna mot den svarta natthimlen och stort jubel utbröt. Att blockaden nästan omedelbart ick veta att fackeltåget var inställt och att deltagarna bussats bort var en missräkning för 57 polisledningen, som valt att inte gå ut med den informationen till samtliga poliser över sitt radiosamband just för att hålla blockaden – vars ledning lyssnade på polisradion och därför var välinformerad om polisens göranden – i okunskap och därmed lura den att stå kvar. Men klockan 22.00 upplöstes blockaden och en grupp om ungefär 300 personer började röra sig mot Stortorget samtidigt som de kastade kanonslag bakom sig. Några staket hann polisen aldrig sätta upp.172 Här blev det uppenbart för poliserna på plats att två patruller i var sin ände av Stortorget inte räckte för att gripa de målmedvetna och välorganiserade antifascisterna. Tre ytterligare avdelningar skickades till Stortorget men de måste ha kommit för sent eller intagit en avvaktande hållning för det finns inga spår i arkiven av något slags konfrontation i detta läge. Polisen var tvungen att riva barrikaderna på Kyrkogatan för att kunna få med hästar och hundar i ett samlat ingripande och därigenom fick blockaddeltagarna ett försprång. Antifascisterna fortsatte ohotade över Mårtenstorget i riktning mot Smålands nation.173 Polisens civilklädda spanare hade tidigare under kvällen rört sig till fots, men upplevde nu situationen som så hotande att de hade dragit sig tillbaka till de lägenheter och kontor de förfogade över som fasta punkter för spaning.174 Klockan 22.13 drogs slutsatsen att motdemonstranterna var på väg till Smålands nation och på de tre meddelanden som ledningsbussen sände inom de kommande tolv minuterna går det att ana hur det gick upp för dem att det planerade massgripandet nog inte skulle gå så enkelt: 22.15 Reservstyrka + piket [Namn på ledaren för piketen] till Smålands nation 22.22 3 piketgrupper sända till Smålands nation 22.25 All tillgänglig personal till Smålands nation175 Anledningen till att all tillgänglig personal kallades till platsen – och här kan vi nog ana en viss desperation i det korta meddelandet – var att de två bilburna patruller som bevakade Smålands nation omedelbart kommit i “trängt läge” och tvingats dra sig tillbaka. Några poliser hade trängt in i korridoren som leder till publokalen där många militanta antifascister var samlade, men snabbt drivits på flykten av glasburkar fulla av ammoniak som kastats mot dem. Polisenheterna anlände inte i samlad grupp och det verkar som att de hade svårt att etablera sig som 58 Råby Händelseförloppet 30 november 1991 Upploppet vid Smålands nation gata 22:22 Polisen försöker ta sig in på Smålands nations publokal men drivs bort. 22:29 Poliser till häst och fots angriper ... 22:45 ... men tvingas ta till flykten. n Busstation Bankgatan ta n Ö stra Va l l g Råbyga atan Poliser till fots flyr ta n St or a Tv är ga Bank gata Militanta antifascister n 22:29-22:45 dra lan ad ke en Polisrytteri flyr i g a ta n Sö esp lis ter K a s ta n je Po ryt r& djo 22:22 59 Smålands nations publokal samlad styrka under tryck från viss stenkastning och kanonslag. Den ställföreträdande polisinsatschefen lyckades i varje fall organisera en 36 poliser stark kedja som sträckte sig över gatans bredd, med 12 polisryttare och 16 hundförare bakom sig. Tanken var att poliserna till fots skulle skydda ryttare och hundförare – då de senare saknade sköldar och egentlig skyddsutrustning – till dess att ryttarna var tillräckligt nära motparten för att kunna rida chock.176 TV-Stop hade en kamera på plats bland motdemonstranterna när de samlade sig på Södra Esplanaden i höjd med Råbygatan. På håll kunde de militanta antifascisterna se hur polisen ryckte fram längs Södra esplanaden i raka led med sköldarna höjda, ackompanjerade av ridande poliser och skällande hundar. På TV-Stops råfilm, bevarad som en 3 minuter lång sekvens utan klipp, syns hur en handfull personer rör sig nervöst på gatan. Alla är maskerade och de flesta har blänkande svarta MC-hjälmar till skydd för sina huvuden. Någon håller i ett järnrör och flera har gatsten i händerna. Men de ger inte intryck av att vara helt säkra på vad de ska göra nu. Man ser hur flera av dem kastar långa blickar mot den poliskedja som, utanför bild, fyllde Södra esplanaden från trottoar till trottoar och sakta ryckte fram mot de församlade antifascisterna.177 Plötsligt kommer en större grupp personer in i bild, antagligen nedifrån Smålands Nation. En av dessa, av bilderna att döma en man mellan kanske 20 och 25 år gammal, iklädd svart täckjacka och ljusblåa jeans med svart mc-huva som skydd för sitt ansikte, springer några meter mot polisen. De övriga tycks inte följa hans exempel och kameran fastnar på en grupp aktivister som samlats till vad som verkar vara ett kort rådslag kring vad man ska göra. När kameran efter några ögonblick svänger upp i riktning mot de annalkande polismännen syns hur en antifascist joggar närmre poliskedjan samtidigt som han tänder ett kanonslag. Därefter slungar han det mot polisen och rör sig tillbaka mot den egna gruppen. Efter någon sekund briserar kanonslaget bland poliserna med en kraftig smäll och ett rökmoln stiger från marken.178 Smällaren följs av två kastade stenar som med dova dunkar landar på polisernas höjda sköldar. Sedan kastas ytterligare en smällare. Poliserna rycker märkbart till vid explosionen.179 När de första antifascisterna så börjar dra sig tillbaka mot den stora gruppen bakom dem stiger ett förväntansfullt vrål från folksamlingen och en grupp 60 Kastanjegatan/Södra Esplanaden/Brunnsgatan, 1991: Övre raden, till höger: Antifascister samlar ihop sig framför poliskedja. Övre raden, till vänster: Poliskedja stannar upp efter en första skur gatsten. Undre raden, till vänster: Poliser retirerar och ler antifascister sluter upp. Undre raden, till höger: Poliser hukar när kanonslag briserar kring dem. 61 på upp mot 50 personer springer mot polisen med gatsten i högsta hugg.180 Även om det knappast går att reducera eller förklara kollektivt handlande till enbart gruppsykologiska faktorer så är händelserna vid Smålands nation ett tydligt exempel på vad som kan kallas ett ögonblick av möjlighet, när den normalt rådande maktordningen brutit samman.181 Det är lätt att föreställa sig känslan av frihet antifascisterna kände när det gick upp för dem att de faktiskt kunde besegra polisen i öppen gatukamp.182 Plötsligt var de på gatan för att vinna, inte för att återskapa ännu ett ärorikt nederlag. Här fanns ett ögonblick av möjlighet, och det greps med eftertryck. Förutom sten fortsatte antifascisterna också att kasta enstaka smällare, som briserade mellan och bakom poliserna.183 För poliserna som angreps upplevdes situationen mycket hotande.184 En av poliserna som gick i kedjan framför hästarna minns att de inte visste vilka de ”var mest rädda för – hästarna som stod och inte var beredda där bak eller de stenar och lite sådant som kom mot oss.”185 Nästan alla deltagande poliser upplevde att antifascisterna direkt försökte skada dem och oskadliggöra hästar och hundar.186 En ridande polis beskrev scenen så här: ”Kedjan höll sig rät, och höll trots hårt angrepp ihop ganska bra. Bomberna gav mycket kraftig rökutveckling så man började få svårt att se. De usla visiren immade igen. Gatsten och bomber haglade över oss.”187 Frågan är dock om de antifascister som höll i gång den kontinuerliga stenkastningen uppfattade situationen som så allvarlig. De som varit med vid stora gatuoroligheter i Köpenhamn eller Nordtyskland var vana vid en helt annan konliktnivå och en polismakt som var kapabel att stå pall under timslånga konfrontationer. I vissa fall lera dygn av mer eller mindre allvarliga kravaller – som under ockupationen av ett helt kvarter på Ryesgade i Köpenhamn 1986. En av de deltagande danskarna konstaterade också i efterhand att svensk polis framstod som ”oerhört talanglösa” vid ingripandet på Södra Esplanaden.188 Över ljudet av stenkastning, smällar och vilt skällande hundar på TV-Stops band hörs en myndig polisstämma som ropar ”Framåt!”. Men poliskedjan rörde sig inte ett steg framåt. Om något verkade polismännen fastfrusna där de kurade bakom sina små runda sköldar av plexiglas. Strax efter att ordern om framryckning getts vände hela det bakre ledet av ridande poliser om och inledde en långsam reträtt längs Södra esplanaden i riktning mot stadsparken.189 62 Ställda inför polisens synbara handlingsförlamning vågade sig enskilda stenkastare allt närmre poliskedjan innan de slungade iväg sina projektiler. De kastade stenarna tvingade ner några poliser på knä när man utanför bild hör någon säga ”tilbage!”. Stenkastningen upphörde och gatan omedelbart framför poliskedjan var för en kort stund helt tom på människor.190 Lugnet varade dock bara några sekunder. Efter att ett kanonslag exploderat bland poliserna steg ett vrål, någonstans mellan jubel och hot, från antifascisterna. Därefter forsade en stor grupp fram mot poliskedjan. När stenkastningen återupptogs var den av ett märkbart intensivare slag än tidigare. Nu blandades ljudet av smällar och skällande hundar med stenarnas smatter mot polismännens sköldar. Ställda inför anstormningen kröp poliskedjan samman. De drog sig tillbaka från gatans södra sida för att bilda en kompaktare halvcirkel med ryggarna mot Råbygatan.191 Det var tydligt att polisen var på defensiven. Snart kom stenkastarna så nära som bara någon meter, innan de med full kraft slungade sina stenar mot polismännen som knappt lyckades freda sig med de små sköldar de hade. Vid det här laget hade antifascisterna ryckt fram så långt att de nu befann sig på den plats där poliskedjan nyss hade spärrat gatan. Nu behövde de inte längre bryta upp någon gatsten, det räckte att böja sig ner och plocka upp tidigare kastad sten.192 I den självbiograiska romanen Deltagänget beskriver författaren Salka Sandén känslan av att delta i en kravall så här: Den som fått pisk eller kanske sladdat med en bil förstår vad som menas. Skärpningen av sinnena. Blickfånget har smalnat, sekunderna förefaller vara minuter. Du provar allt du har läst i teoriboken, bromsa men inte tvärbromsa, ratten, allt det där, lugnt och metodiskt och sen är bilen förmodligen tillbaka i sin normala bana. Eller också hjälper inte teorierna och då tänker du jaha, nu har jag gjort vad jag kan, tänker det klart och tydligt, släpper ratten och blundar. Samma oerhörda närvaro inns i kravallsituationen. Det enda som existerar är den pågående handlingen och den plan du i förväg tänkt ut för hur du ska handla. Men du tänker ingenting, skräcken är bara där som ett ilter av overklighet, du beinner dig inuti en ilm, en bild, du tänker ingenting. Det borde vara otänkbart att inte tänka någonting men inom dig hör du bara dom går framåt, dom går bakåt, ta stenen, där är han, ta stenen, dom går framåt, sikta åt höger och så ser du bilder och förnimmer dofter. Det luktar 63 damm och blod, fast du inte ser någon blöda, det luktar natt och luften är djupblå, snutarna: nu inns dom på alla sidor, hästarna närmar sig. Du ser. Hovarna, rör sig upp och ner, tänder. Han är rakt framför mig, gå bakåt, framåt, kasta, bakåt, framåt, kasta. Ni är er kollektiva vilja, förkroppsligar er tanke, er plan. Ett litet ögonblick har ni övertaget, snutarna backar, en känsla som denna, det inns inget liknande i sinnevärlden. Ni är under ett ögonblick av närvaro inte underkastade deras lagar och inga villkor är förbundna med er existens. Ni är fria. Det känns som att komma ovanför vattenytan, att födas. En mycket stark glädje. Olik annan glädje, djup, uppfyllande varje del av kroppen. Den känsla den mest liknar är sorg. Det är en glädje som gråter i dig, glädje i sin renaste, sannaste form. I denna sekund frikopplade från alla beroenden som formar, skapar, utgör era liv. Kampen för överlevnad, pengar, mat, köpslåendet, köpt glädje, lånandet av tid, skulderna till alla möjliga, uthyrandet av er själva, kompromisserna, villkoren för allt. Borta.193 I jämförelse med den spridda stenkastningen på Lilla Fiskaregatan 1990 framstår den här stenkastningen som något helt annat. Den stenkastning som präglat protesterna mot fackeltåget fram till och med 1990 var snarast ett tecken på individuell vanmakt, medan den här stenkastningen var samlad och effektiv – ett verktyg i en repertoar för att skapa kollektiv motmakt.194 Med en god tillgång till kastmaterial och antagligen stärkta av polisens synbara handlingsförlamning skyndade antifascisterna på de ridande polisernas reträtt med några koncentrerade skurar gatsten. Poliserna till fots hade inte samma möjlighet att snabbt ta sig från platsen utan drog sig med en krabbliknande hukad gång tillbaka upp längs Råbygatan, hela tiden med sköldarna höjda och ansiktena riktade mot stenarna som lög genom novembernatten. Cirka tjugo meter upp längs Råbygatan stannade poliserna, med ena lanken tryggad av en huskropp. Nu liknade de inte längre den disciplinerade falang som ryckt fram längs Södra esplanaden bara några minuter tidigare utan snarare en desorienterad hop som desperat sökte minimera mängden kroppshydda som var utsatt för stenkastning. Efter att en kommersiell fyrverkeripjäs avlossats rakt in bland polismännen avklingade angreppet och antifascisterna drog sig tillbaka i riktning mot Smålands nation.195 64 Antifascisten Annelie som var med under hela dagen konstaterar att det som ägde rum utanför Smålands ”var ju rätt våldsamt, för att polisen hade ju ingen koll på vad de gjorde”.196 Hennes slutsats delas av Länsstyrelsen som konstaterade att “samordningen av insatsen inte fungerade i alla delar. Särskilt ingripandena på Södra Esplanaden – Brunnsgatan tycks ha skett främst genom gruppvisa och enskilda initiativ utan en samordnad ledning och klara direktiv”.197 För Annelie kom kravallerna som en överraskning – de hade ju lyckats med blockaden och lämnat platsen utan incidenter. Samtidigt som hon konstaterar att hon själv inte kunde förmå sig att använda våld mot en annan människa noterar hon att vanan från liknande händelser i Köpenhamn gjorde att hon inte upplevde situationen som lika hotande.198 Polismännen stod kvar, oförmögna att återuppta sina försök att gripa alla på platsen för det våldsamma upploppet. De hade, trots viss specialträning och erfarenheterna från tidigare års upploppsliknande situationer, inte förmått agera som en enhet under antifascisternas angrepp. Avdelningsledarna visade sig oförmögna att leda en kedja under ett samlat angrepp, många poliser upplevde att deras befäl inte klarade att ge tydliga order i stridens hetta. I stället hade det utbrutit förvirring och enskilda poliser hade tagit sig för att agera ”fältherrar”. Poliskedjorna, som utsattes för ett hårdare tryck i mitten, hade splittrats och hästar och hundar visat sig känsliga för både projektiler och smällar. En majoritet av poliserna var i efterhand kritiska till de taktiska formationerna som uppenbarligen inte stod pall för denna typ av samlade angrepp. I samband med kaoset kom också enskilda poliser att helt skiljas från sina grupper. Att två tredjedelar av polisens grupper var tillfälligt sammansatta för kvällen kan inte ha hjälpt dem att hålla samman. 22.45, det vill säga 20 minuter efter det att samtliga poliser beordrats till platsen, konstaterade polisen att de inte kunde göra någon insats eftersom motståndet var för starkt. Därefter återsamlades merparten av de splittrade polisstyrkorna på busstorget vid Bankgatan.199 Av polisens sammanställning framkommer att 31 arbetsskador av varierande svårighetsgrad anmäldes. Flertalet verkar ha uppstått till följd av stenkastning mot polisernas ben eller till följd av exploderande kanonslag som gett lättare hörselskador. En polis rapporterade dock hundbett i magen som arbetsskada. Tre av skadorna var så allvarliga att polismän- 65 nen blev sjukskrivna. En polis behövde uppsöka akuten till följd av ett kanonslags som exploderat precis bredvid hans fot, en polis sjukskrev sig efter kommenderingen på grund av stenkastning mot fot och ben och den sista “hade vrickat foten då han trampat på en gatsten och då han trillade så sträckte han även ryggen”. Polismännens huvudskyddsombud räknade också 48 tillbudsanmälningar, det vill säga händelser som kunde ha lett till skador om inte poliserna haft skyddsutrustning eller på annat sätt undgått skada.200 I efterhand drog polisledningen några slutsatser kring sitt misslyckande. 184 poliser var uppenbarligen för få – i synnerhet mot en motståndare som visat att de inte backade när polisen angrep. Det låga antalet i relation till uppgiften gjorde att inga poliser kunde vila, och när de tog sin avtalsenliga matrast 18.30–19.00 kunde antifascisterna utnyttja deras frånvaro för att förlytta sig i grupp. I ljuset av de angrepp polisen utsattes för under kvällen konstaterade också polisledningen att de behövde avsevärt förbättrad skyddsutrustning. De hade visserligen lånat in viss skyddsutrustning som Malmöpolisen använt med framgång när de utrymt det ockuperade huset “Borgen” 1990. Men utrustningen räckte inte till alla poliser i kommenderingen, vissa gick i tjänst enbart utrustade med overall, hjälm, skyddsmask och batong. Många av poliserna som utsattes för stenkastning saknade alltså stora sköldar, benskydd och skyddsvästar, vilket gjorde att de blev sårbara, i synnerhet som de militanta antifascisterna i stor utsträckning kastade just mot polisernas ben. Hela 72 procent av poliserna som deltagit i kommenderingen menade också att utrustningen varit dålig eller mycket dålig. Även polisernas bilar behövde ses över. De bilar som användes 30 november 1991 saknade helt skydd mot stenkastning och av rädsla för sådan tvingades poliserna att förlytta sig till fots – vilket ledde till att de kom i underläge även vad gällde rörlighet i rummet.201 Natten mot den 1 december När poliserna dragit sig tillbaka för att slicka sina sår splittrades deltagarna i upploppet på Södra Esplanaden. Några gick in på Smålands nation men de 66 lesta började snart röra sig mot järnvägsstationen i mindre grupper. Poliserna observerade på tryggt avstånd hur ett 50-tal antifascister oceremoniellt dumpade sina hjälmar, maskeringar och kanonslag i en container som stod i korsningen Brunnsgatan-Dalbyvägen. Smågrupperna sammanstrålade vid Lilla Fiskaregatan och gick i samlad grupp mot järnvägsstationen – antagligen för att ta tåget till Malmö. Klockan 23.25 konstaterade polisen att ungefär 100 motdemonstranter befann sig på väg mot eller på järnvägsstationen och ledningen skickade snabbt dit förstärkningar, bland annat samtliga hundförare och polisrytteriet.202 Ungefär klockan 23.30 inledde polisen sin sista stora insats för kvällen. Polisens ryttare som kretsat kring motdemonstranterna i en kringgående rörelse ick kontakt vid Bantorget och gick omedelbart till attack. Inför det uppenbarligen överraskande angreppet spred sig antifascisterna. Många lydde in på stationen och ut på spåren. Med skällande hundar och svingande batonger försökte poliser till fots fösa samman så många som möjligt för att gripas. Helt utan urskiljning tvingades alla på perrongen ner på marken. Totalt greps 11 danska medborgare på järnvägsstationen och fem svenska medborgare omhändertogs.203 Ingripandet verkar ha gått väldigt våldsamt till. De gripna upplevde att poliserna nu tog en sista chans att ta ut sin frustration.204 Peter berättar att lera danskar ick åka hem till Köpenhamn med brutna armar eller allvarliga skador från hundbett. En av de gripna berättade efteråt att polisen som klämde åt hennes handklovar väste ”hoppas det här gör lika ont för dig, som det har gjort för oss”.205 Av polisens arkiv kan man dra slutsatsen att i varje fall en intagen blivit ganska allvarligt biten eftersom han hade lera hundbett på armarna och låren. Att ledningsbussen avblåste ambulanser strax efter midnatt tyder också på att någon polis tycks ha begärt ambulans till stationen.206 Efter gripandena på järnvägsstationen la sig sig ett relativt lugn över Lunds innerstad. Polisen noterade visserligen att sista tåget från Malmö klockan 23.58 anlände med ett tiotal skinheads men dessa tycks ha släppts vidare in i Lund utan åtgärd. Halv ett hade polisen i princip avslutat kommenderingen och samtliga poliser från andra polisområden skickats hem. Kring 02.30 rapporterades det dock att det varit bråk där skinheads varit inblandade och ytterligare två timmar senare slog okända gärningsmän sönder samtliga rutor 67 Polishuset, 1991: Beslagtagna hjälmar och tillhyggen visas upp för pressen. på Wapiti bokcafé.207 Facit för dagen var en stor mängd svårt skadade människor. Utöver de 31 arbetsskador som polisen rapporterade in är det omöjligt att exakt slå fast hur många deltagare i fackeltåget eller blockaden som skadades. Men det är uppenbart att de bör räknas i tiotal, inte minst till följd av det våldsamma gripandet på järnvägsstationen. Totalt fördes 74 personer till arresten under kommenderingen och av dessa greps 18 personer, varav 14 var danska medborgare, misstänkta för våldsamt upplopp. Samtliga gripna förhördes under kvällen men var minst sagt ovilliga att medge någonting som kunde föra utredningen framåt. Förhörsprotokollen andas en viss desperation inför förhörda som vägrade uttala sig. En misstänkt uppgav ”att han kommit till Lund för att dricka kaffe”, en annan ”uppger att han kom till Sverige för att 68 se sig omkring”. Polisen upplyste, kanske i skrämselsyfte, en tredje ”om vad våldsamt upplopp enligt svensk lag var, men han var helt oförstående”. Ställd inför faktum att ingen förhörd ville medge brott, att polisens videodokumentation var mycket otydlig och att samtliga gärningsmän varit väl maskerade konstaterade jourhavande åklagare ingen av de misstänkta kunde bindas de våldsamma upploppen och de släpptes efter hand under natten.208 Offentlighetens dom I massmedia uttalade ett samlat etablissemang, såväl som arrangörer av Stoppa rasismens demonstration tidigare på dagen, ett klart och tydligt avståndstagande från blockaden som sågs som ett angrepp på 30 novemberföreningens demonstrationsfrihet såväl som ett brott med en lång svensk tradition kring avsaknaden av våld som politisk metod. På insändarsidorna formulerades en liknande kritik, men kryddad av invektiv som ”drägg” och ”pöbel”.209 Dåvarande justitieministern Gun Hellsvik (m) riktade skarp kritik mot polisledningen i ett uttalande 2 december. Hennes linje, som konkretiserades i ett längre inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida, var tydlig. Demonstrations- och mötesfriheten skulle skyddas till vilket pris som helst – även när de friheterna utnyttjades av mer eller mindre uttalade nazister. Här talade hon nog för en bred konsensus i det organiserade partiväsendet – hennes uttalade ick i varje fall stöd av vänsterpartiets partistyrelse som menade att principen om demonstrationsfrihet var överordnad ryggmärgsreaktioner om att “försöka stoppa rasisterna till varje pris”.210 Underligt nog kom en av de skarpaste offentliga kritikerna av Hellsviks första uttalande från Svenska dagbladets ledarsida. Under rubriken “Stoppa stormtrupperna” skrev tidningen: “Vi skall nog inte ägna ligistupploppen i samband med Karl XII:s dödsdag alltför djupsinniga politiska utläggningar. Justitieminister Gun Hellsvik tycks också vara inne på fel spår när hon ordar om hotad mötesfrihet blott för att 30-novembertåget i Lund inte kunde gå av stapeln.” Ledarredaktionen fortsatte med att beskriva antifascisterna som ”samma skrot och korn” och föreskrev ”gripande, dom och […] stränga straff” för ordningsstörare ur alla läger.211 Det är lätt att mellan raderna uppfatta en inställning där de olika typerna av protest och motstånd mot fackeltågen framstår som huvudproblemet för 69 många skribenter. De förhållandevis ordnade och tillståndsgivna marscherna beskrevs inte som problematiska i sig av Hellsvik eller andra kritiker av blockaden. Med tanke på att i varje fall fackeltåget i Stockholm hade en hakkorsfana i täten och att deltagarna i både Lund och Stockholm taktfast skanderade ”Sieg Heil” och ”judesvin” är det anmärkningsvärt att i första hand motdemonstranternas ordningsstöranden framhålls som problemet.212 Här avviker dock Svenska Dagbladet som i god konservativ anda vände sig mot all typ av störning av den rådande ordningen. I den mån deltagarna i blockaden kom till tals i offentligheten betonade de framförallt tre saker. För det första att de tidigare år försökt med olika typer av icke-våldsmotstånd men då upplösts brutalt av polisen. För det andra att de bara använt våld i självförsvar, när polisen attackerade blockaden och senare när polisen försökte sig på ett massgripande. För det tredje att deras våld bleknade i jämförelse med det rasistiska våldet i Sverige som pågick varje dag året om. I ljuset av det oorganiserade rasistiska vardagsvåldet menade de att de var tvingade att agera för att fascismen inte skulle få en plattform i form av offentliga demonstrationer. Inte minst för att förhindra en utveckling som liknade 1930-talets: ”Vi kan ikke bare kigge forarget ud af vinduerna og sige, ’se nu kommer de igen’.”213 De danska antifascisterna betonade i synnerhet det stora inslaget av svenskar i blockaden, att det var de svenska aktivisterna som valt metod och vikten av att inte låta de våldsbenägna och rasideologiska skinheadsen gå utan motstånd. Agerandet i det nära utlandet sågs som en naturlig del av deras politiska agenda. Både för att den framväxande gatumilitanta nazismen var internationell, och således behövde bekämpas utan hänsyn till nationsgränser, och för att förhindra att den etablerade sig med kraft i Danmark.214 Lokala antifascister i Lund gav också en, kanske något mindre välformulerad, replik till Hellsviks uttalande natten till den 4/12. Okända gärningspersoner målade då ”HELLSVIK HITLLER [sic!]” med meterhöga bokstäver på Lunds rådhus i skydd av nattens mörker.215 En ny repertoar etableras I vänstermedia riktades skarp kritik mot blockaden för att vara odemokratisk och/eller ett sätt att förpassa den stora massan till åskådarplats på både ledar- 70 plats och insändarsidorna. Den äldre generation anarkister som vid den här tiden dominerade den lilla syndikalistiska fackföreningen SAC menade att våld i sig var ett uttryck för fascism. Deras beredvillighet att stämpla stora delar av den utomparlamentariska vänstern i Malmö och Lund, för att inte tala om Köpenhamn, som fascistisk var en orsak till att Malmö LS av SAC, det vill säga den syndikalistiska fackliga organisationen i staden, marginaliserades allt mer inom den utomparlamentariska vänstern i Malmö under 1990-talet.216 Det uppstod också en spricka mellan den studentmiljö som deltagit i stora delar av protesterna under 1980-talet och de antifascister som inte uteslöt våld som politiskt verktyg. Smålands nations styrelse upplevde sig sviken och förd bakom ljuset av de militanta antifascister som under namnet Stoppa rasismen bokat lokalen under hela eftermiddagen och kvällen.217 Redan på kvällen kontaktade de polisen ”och sa att man inte ville ha dit dom”.218 Vilket delvis kan vara en förklaring till den stora polisinsatsen utanför Smålands nation och det misslyckade försöket till massgripande. Styrelsen var också snabb med att ta beslut om att författa ett pressmeddelande där de skulle ta avstånd från blockaden och dementera att nationen skulle ha varit inblandad.219 För den militanta utomparlamentariska vänstern i Skåne kom händelserna i Lund den 30 november 1991 att spela en central roll för hur en ny rörelse blev till. Tidigare år hade en bredare samling av vänsterorganisationer försökt stoppa fackeltågen utan några direkta resultat. Samtidigt hade det sena 1980talets husockupantrörelse, som varit relativt svag i Sverige, i princip klingat av i samband med vräkningen av det ockuperade huset ”Borgen” i Malmö. Den bredare utomparlamentariska vänstern präglades också av stora konlikter kring strategiska och taktiska frågor – inte minst frågan om när och hur det var rätt att använda våld som politisk metod. Här gick en tydlig skiljelinje mellan en äldre generation anarkister med fokus på kulturella aktiviteter, och en yngre generation som med inspiration från den militanta utomparlamentariska vänstern i Köpenhamn, Hamburg och Berlin kom att kalla sig autonoma.220 Roland, en av kärnaktivisterna i den lilla kretsen autonoma, sammanfattade långt i efterhand den gemensamma synen på blockaden med att ”Det kan vara ok att slå tillbaka, det behöver inte vara något fult eller omänskligt eller så här elakt utan det kan vara högst relevant och jävligt bra!”221 71 Vilka var då danskarna som tagit sig till Lund för att försöka stoppa 30 novemberföreningens fackeltåg? Några var fackföreningsmedlemmar, andra punkare. De lesta var före detta husockupanter, så kallade BZ-are. BZ-arna (BZ uttalas ”besæt” – det vill säga ”ockupera” på danska) hade under 1980talet sin bas i en rad ockuperade hus i Köpenhamn.222 Det är dock viktigt att understryka att de ockuperade husen inte bara var ett sätt att möta bostadsbristen, utan också var en del i en bredare repertoar som syftade till att skapa vad som kan kallas motkulturella frirum. För dem var gemenskap och självbestämmande centrala begrepp som materialiserades genom kollektiv kontroll av ockuperade hus. Den nordvästeuropeiska vågen av husockupationer startade i Zürich och Amsterdam 1980 och spred sig snabbt över Västtyskland och vidare upp till Köpenhamn och Oslo. De första ockupationerna i Köpenhamn 1981 och 1982 genomfördes med ickevåld och passivt motstånd som metod, men snart drogs rörelsen in i en upptrappning, där polisens våldsamma vräkningar av husen ledde till att BZ-arna försvarade sig allt mer resolut. En kulmen kan sägas ha nåtts när de ockuperade ett helt kvarter under en vecka 1986. Rörelsen hade alltså under nästan tio års tid mejslat fram en konliktrepertoar där gatukamp med polisen för att försvara ockuperade hus utgjorde en viktig del. År 1991 hade de dock inga ockuperade hus kvar utan hade allt mer börjat övergå i en bredare politisk rörelse kallad ”de autonoma”.223 Även om en rörelses tillblivelse självfallet är en process under en längre tid går det att se den där kalla novemberkvällen som en brytpunkt där den utomparlamentariska vänsterns historia i Sverige tog en markant vändning. Det framgångsrika försöket att stoppa fackeltåget och utgången av de kravaller som senare utbröt vid Smålands nation var för de autonoma två kvitton på att gatumilitans kunde vara en framgångsrik politisk taktik.224 Eller som blockad-deltagaren Joachim uttrycker det: ”Det var en stor seger, ett stort trumfkort. Vi var lyckliga i månader efteråt.”225 I skapandet av en delvis ny social rörelse spelade kontakterna med den militanta utomparlamentariska vänstern i Köpenhamn en central roll. Det är enkelt att se hur tillgången till 150 vana aktivister på en kort färjeoch bussresas avstånd var en resurs som den framväxande rörelsen kunde dra nytta av. Men den militanta utomparlamentariska vänstern i de större nord- 72 västeuropeiska städerna spelade en mycket viktigare roll än enbart som extern mobiliserbar resurs. För många av de skånska autonoma som deltog i kravallerna i Lund var situationen i sig inte alls ny. Tvärtom hade de under lera års tid regelbundet åkt över till Köpenhamn och nordtyska städer vid större demonstrationer och mobiliseringar.226 På så sätt hade de redan erfarenheter av den konfliktrepertoar som de använde vid stoppandet av fackeltåget.227 Det kan tyckas anmärkningsvärt att den utomparlamentariska militanta vänstern i användandet av nya praktiker utvecklade en konliktrepertoar som låg steget före den svenska polismakten. Polisen som organisation tenderade dock att bygga sina insatser på förra årets utvärdering, och eftersom de var nöjda med sin insats 1990 valde de att mer eller mindre kopiera den.228 På gatan manifesterade det sig i första hand genom ett påtagligt underläge. Det var de militanta antifascisterna som hade initiativet och som tvingade polisen att bli reaktiv. Polisinsatschefen konstaterade i sin erfarenhetsberättelse att “svensk polis troligen inte tidigare har mött ett så kvaliicerat motstånd.” Det är också tydligt att antifascisterna hade betydligt bättre upparbetade translokala kopplingar än polismakten. Så tydligt att till och med Länsstyrelsen på svidande byråkratprosa konstaterar att “det hade varit lämpligt att under förberedelsearbetet söka samverkan med dels dansk polis, dels den svenska säkerhetspolisen för att gemensamt utarbeta en adekvat insatsplan”.229 I polisens utvärderingar går det att ana en motvillig respekt för den överlägsna motparten. De militanta antifascisterna beskrevs av ledaren för polisens spanare som ”mycket bra organiserade, de var snabbt på plats och byggde barrikad, de var mycket målmedvetna i sitt uppträdande, de försvarade sina ställningar och höll polisen på avstånd”.230 Poliserna som deltog i kommenderingen förde också fram att de överraskats av användandet av kanonslag och samlad stenkastning.231 När poliserna anföll blockaden framträder en bild av att de militanta antifascisterna redan visste hur de skulle agera som grupp i situationen, på ett näst intill organiskt sätt. En BZ-are beskrev det som att de var ”klara över hur folk reagerar i olika situationer och vem som är bra på en sak och vem som är bra på en annan. Därför sker det automatiskt […] Det inns alltså ingen taktik bakom bortsett från det som kommer från att många har gjort det förr tillsammans”.232 Det kollektiva bruket av stenkastning och kanonslag för att hålla polisen på avstånd var något de gjort som rörelse under 73 nästan tio år. De hade övat upp såväl sin egen praktik som sitt sätt att läsa och förstå motståndarens motdrag. I jämförelse framstår polisen som handlingsförlamad och oförmögen att anpassa sig till det oväntade. Med polisbefälet Jörgen Nilssons ord blev de ”överrumplade, var dåligt förberedda, var dåligt utrustade och fick ordentligt på tafsen”.233 Med tanke på antifascisternas tydliga överläge på Kyrkogatan bör frågan ställas varför de nöjde sig med att blockera gatan och inte angrep 30-novemberföreningens fackeltåg direkt – det som verkar ha varit det outtalade målet för stora delar av deltagarna i konlikten under 1980-talet. Det direkta angreppet på fascistiska gatudemonstrationer kom ju trots allt att bli en allt mer central del i en antifascistisk konliktrepertoar från 1990talets senare del och tio år framåt. Av polisens utvärdering går det att dra slutsatsen att poliserna i Lundagård antagligen hade haft svårt att stå emot ett samlat angrepp från den lera hundra personer starka gruppen blockaddeltagare.234 Polisens misslyckade angrepp på Södra Esplanaden stöder en sådan tolkning. Här vill vi peka på framförallt två saker. För det första hade deltagarna i blockaden på förhand beslutat sig för att genomföra en blockad för att tvinga polisen att vara de som upplöste fackeltåget.235 För det andra är det viktigt att betona att den här typen av militant antifascism fortfarande var i sin linda 1991. Det är alltså högst rimligt att anta att deltagarna i blockaden hade tillgång till en konfliktrepertoar som, formad kring strider runt de ockuperade husen, var anpassad till att försvara punkter i rummet men inte friktionsfritt gick att översätta till mer offensiva manövrar. Att slå sig genom en polisavspärrning för att sedan angripa en politisk motståndares demonstration låg alltså utanför antifascisternas politiska självförståelse, deras strategiska ramar och var inte en gatumilitans de hade praktiska erfarenheter av. Händelserna i Lund kom också att bli centrala för hur den köpenhamnska BZ-miljön kom att utveckla sig. I takt med att den danska polisen utrymde i princip alla ockuperade hus under 1989 och 1990 drabbades rörelsen av en nedgång som gränsade till total upplösning. Utan de sociala och politiska arenor som de ockuperade husens rum utgjorde tappade BZ-rörelsen sitt materiella fotfäste. Samtidigt tryckte förändringar i omvärlden på, inte minst den starkt framväxande naziströrelsen i Tyskland och Sverige upplevdes som 74 ett hot. Den framgångsrika blockaden i Lund upplevdes som den första riktigt stora antifascistiska segern i Skandinavien, i alla fall för antifascisterna i Öresundsregionen, och markerade en vändning mot en ny antifascistisk repertoar. Där den utomparlamentariska vänstern tidigare hamnat i gatubråk med mindre grupper av nazister gick de nu över till att också framgångsrikt försöka stoppa nazistiska demonstrationer och möten. Erfarenheterna från 30 november i Lund blev en utgångspunkt för de antifascistiska aktiviteterna i Danmark under hela 1990-talet. Vändningen mot bredare politiska frågor, som hade pågått sedan lera år, stärktes självfallet av framväxten av en tydlig politisk motståndare och en så tydlig seger fungerade sammansvetsande.236 75 Kapitel 4 1992: en andra blockad Krafterna anhopas Den 16 mars 1992 öppnade en ung vänsteraktivist som vanligt posten på den lilla trotskistiska gruppen Internationale socialisters kontor i Köpenhamn. Plötsligt exploderade ett av breven och släckte hans liv. Bombdådet har aldrig klarats upp, men mycket tyder på att danska nazister med kopplingar till det engelska naziterrornätverket Combat 18 låg bakom. Brevbomben sände en chockvåg genom hela Köpenhamns vänstermiljö. I den före detta husockupantmiljön blev svaret, inte minst under intryck av den framgångsrika blockaden i Lund 30 november 1991, att bilda Antifascistisk aktion och börja bygga upp en mer organiserad antifascistisk rörelse.237 30 novemberföreningen hade som vanligt sökt demonstrationstillstånd för kommande år dagarna redan i december 1991. I sin ansökan tog föreningens ordförande Lars Hultén i med brösttoner gränsande till det pekorala: “30 novemberföreningen framför sitt tack till alla polismän som varit utkommenderade i Lund den 30 november 1991. Till dem som kommit till skada under tjänsteutövning till ordningens och mötesfrihetens upprätthållande vill föreningen framföra sin medkänsla och sin förhoppning om att de ansvariga skall kunna ställas till ansvar för sina gärningar, som till sin natur utgör ett hot mot hela det svenska rättssamhället”. För att ytterligare stärka sina chanser bifogade han justitieminister Gun Hellsviks text “Mötesfriheten gäller för alla” som tidigare publicerats i Svenska Dagbladet.238 77 När 30 november 1992 började närma sig visade det sig att 30 novemberföreningen inte var ensamma om att vilja arrangera något i Lundagård. En framträdande studentpolitiker, som var medlem i studentpartiet Kulturradikalerna, kom in med en ansökan om att arrangera en fest med musik och andra framträdanden på Tegnérsplatsen under hela kvällen. Det var självfallet en omöjlighet för polisen att tillåta två arrangemang på samma plats vid samma tidpunkt och i ett försök att hitta en kompromiss kallades både studentpolitikern och tre företrädare för 30 novemberföreningen till ett möte i polishuset.239 Studentpolitikern berättade att hon stod som ensam ansökare, men att en rad organisationer och många studenter stod bakom hennes vilja att skapa en inkluderande fest där alla var välkomna. Hon berättade att hennes huvudsakliga syfte var att “mildra konfrontationerna och undvika motdemonstrationer”. Med hänvisning till den tydliga studentkopplingen gick hon inte med på att förlägga festen till någon annan plats i staden – för henne var det centralt att beinna sig på Tegnérsplatsen. Med sig på mötet hade hon en representant för Stoppa rasismen i Malmö som betonade vikten av att festen skulle ges tillstånd. Annars skulle Stoppa rasismen söka eget demonstrationstillstånd och risken var stor att “situationen [skulle bli] ännu värre än förra året” eftersom “många vill ställa sig i vägen för 30 novemberföreningen”.240 Företrädarna för 30 novemberföreningen betonade att de såg det föreslagna konkurrerande arrangemanget som en provokation. De kunde inte alls gå med på att ändra sin ansökan med hänvisning till traditionen och föreningens stadgar som föreskrev att “under hävdvunna former [...] högtidlighålla minnet av Karl XII”. Med hänvisning till traditionens makt stod de alltså fast vid sin ansökan.241 Att ansöka om att arrangera en fest på samma tid och plats som 30 novemberföreningen ville använda för sitt fackeltåg var kanske inte en provokation men ändå ett ganska uppenbart sätt att göra anspråk på deras geograiska rum och fylla det med helt annat innehåll. Oviljan att acceptera en annan festplats pekar på att studentpolitikern antagligen hoppades på att därigenom allvarligt försvaga eller helt omöjliggöra 30 novemberföreningens fackeltåg. Det krävs inte heller en särskilt misstänksam historiker för att dra slutsatsen att Stoppa rasismens representant spelade på föregående 78 Händelseförloppet 30 november 1992 17:21 17:45 18:20 19:45 20:05 20:10 20:15 Universitetsplatsen gsstatio sta Byggmä Järnvä 17:45 Clemenstorget Kyrkogatan regatan nen 20:15 20:05 Tegnérplatsen Lun da gå rd Lilla fis kare ga tan Stortorget Nyg ata n 17:21 B o t ani sk a t rädgården 19:45 Klostergatan Polishuset Bussarna med danska aktivister parkerar Den antirasistiska demonstrationen börjar Blockaden börjar och pågår till 20:10 30-novemberförerningens tåg börjar ... ... och avslutas på Universitetsplatsen Blockaden flyttar ner till Katedralskolan 30 novemberförerningen bussas bort Den antirasistiska demonstrationen 30 novemberförerningens fackeltåg Mårtenstorget 18:20-20:10 Katedralskolan söder gatan Stora Stadsparken S n ade lan sp ae ödr ägen Södra v 79 väge n atan Råbyg atan Bankg 20:10-20:45 Dalby Brunnsgatan års våldsamheter och förtäckta hot om att de skulle upprepas som ett sätt att stärka sin egen position. Polismyndigheten beslöt dock att bevilja 30 novemberföreningens tillstånd och därmed föll möjligheterna att arrangera en fest i Lundagård. I stället sökte Stoppa rasismen tillstånd för en antirasistisk demonstration genom Lunds centrala delar. För att minimera riskerna för konfrontationer och för att öka polisens potentiella reserv försökte polisen lägga de två demonstrationerna så åtskilda i tid som det var möjligt. Stoppa rasismens demonstration ick tillstånd att samlas på Clemenstorget klockan 16.30 och skulle enligt tillståndet avsluta på Mårtenstorget dit demonstrationen skulle komma 17.15. Senast 18.30 var de tvungna att upplösa sin avslutande samling.242 Smålands nations högsta beslutande organ, nationsmötet, beslöt inledningsvis att stå bakom Stoppa rasismens demonstration och att stödja demonstrationen med 1200 kronor. Snart backade styrelsen dock från det beslutet och krävde tillbaka pengarna. Av mötesprotokollen framgår att majoriteten på nästkommande nationsmöte menade att beslutet att ”ta avstånd från alla former av våld” förde med sig att det inte gick att delta i demonstrationen, eftersom det förekommit våldsamma inslag under den 30 november föregående år – visserligen inte i samband med själva demonstrationen, men dock. Styrelsen bestämde också att nationen skulle vidta försiktighetsåtgärder på dagen, exempelvis var expeditionen stängd. Däremot beslöt Smålands att delta i två olika stillastående manifestationer som båda syftade till att ge lundabor möjlighet att ta avstånd från rasism utan att aktivt konfrontera 30 novemberföreningens fackeltåg.243 Den viktigaste stillastående manifestationen arrangerades av en koalition som kallade sig Lunda-aktionen mot främlingsientlighet och de skulle hålla sitt möte på Stortorget klockan 12.00. I Lunda-aktionen ingick ett brett spektra av framförallt folkrörelseorganisationer, men också de politiska partierna på lokal nivå, Lunds skolförvaltning och högstadieskolan Fäladsgården. Det uttalade syftet med deras manifestation var att ge deltagarna ”tillfälle att visa sin avsky för rasism utan att bli inblandade i några ev. våldsamheter på kvällen”.244 Polisens nya organisation och kunskap Under sommaren 1992 stod Sverige som värd för Europamästerskapet i fotboll för herrar. Inför risken att ställas mot välorganiserade och våldsamma huliganer från, 80 framförallt, England och Tyskland och kanske under intryck från ökande gatuoroligheter under det sena 1980-talet och 1990-talets första år beslöt Rikspolisstyrelsen att införa ett helt nytt koncept för att hantera större oroligheter. Lundapolisens sätt att möta oroligheterna i samband med 30 novemberföreningens fackeltåg var typiskt för hur polisen tidigare hanterat stora och bråkiga folksamlingar. Närpolischef Jörgen Nilsson beskriver hur de hela tiden utgick från polispatrullen som enhet: ”När vi var många poliser så satte vi i princip ihop en massa patruller som på eget initiativ skulle lösa det. Och det är väldigt bra i vissa lägen för det blir väldigt handlingskraftigt. Men i de här lägena så blev det ju rent kontraproduktivt.” Den största förändringen i och med det så kallade EM-konceptet var att svensk polis övergick till vad som kallas ”paramilitary policing” i samband med större oroligheter. Detta innebar att de nu ick speciell träning att uppträda i större grupper under en mycket tydlig befälsordning. Nu betonades också vikten av att befälen höll en i det närmaste total kontroll över sina underlydande. Till skillnad från andra, oftast större, länder skapades ingen speciell helt paramilitär kravallpolis. I stället ick helt vanliga ordningspoliser inna sig i att vid behov dra på sig kravallutrustningen.245 Varje polismyndighet ick själva utforma sitt eget EM-koncept och lundapolisen försökte dra lärdom av den danska polisens sätt att agera vid gatuoroligheter för att lägga om sin taktik. I synnerhet vad gäller spaning och informationsinhämtning, men också vad gällde den faktiska organisationen efter mer paramilitära linjer.246 Polisen var i sina utvärderingar tydlig med att 1991 var ett stort misslyckande, både för att de inte lyckades skydda fackeltågets marschväg och för att de inte lyckades lagföra någon för de två våldsamma upploppen. Återkommande punkter var att kommenderingen på 184 poliser var för liten och utrustningen otillräcklig för uppgiften. Så när 30 november 1992 närmade sig begärde polismästarna i Lund och Malmö en större regional förstärkningsstyrka från polismyndigheterna i Malmöhus, Kristianstads, Blekinges och Hallands län. Tanken var att inleda mobiliseringen redan den 28 november för att successivt nå den maximala styrkan om 534 poliser på den 30 november, varav samtliga skulle ha genomgått utbildningen inför och helst tjänstgjort under EM i fotboll samma år. Den speciella insatsstyrkan på 60 poliser ick en veckas extra utbildning i gatustrid för att undvika föregående års iaskoartade insats 81 utanför Smålands Nation. Detta år skulle alla poliser i yttre tjänst också vara utrustade med lamsäkra overaller och skyddsskor – dessutom skulle det innas sköldar vid behov och hundförarna ick suspensoarer. För att kunna hantera eventuella kanonslag beordrades samtliga poliser att använda hörselskydd. Däremot tycks det ha rått en viss brist på skyddsvästar vilket ledde till att poliserna som inte ingick i insatsstyrkan ick vara utan.247 Polismyndighetens uttalade mål med dagen var att alla tillståndsgivna demonstrationer skulle genomföras enligt lämnade tillstånd. Händelserna från föregående år skulle till varje pris undvikas. Här var det stora antalet poliser centralt för att kunna hålla alla motdemonstranter borta från 30 novemberföreningens marschväg. Men i de order som gick ut inför kommenderingen betonades också vikten av att poliser på gatan agerade enligt en delvis de-eskalerande taktik. Alla ingrepp mot folkmassan skulle föregås av en värdering av hur väl de överensstämde med syftet för kommenderingen, allt för att undvika igångsättande händelser. Visa av föregående års kaos vid Smålands nation betonade också polisledningen att enskilda polismän skulle hålla sina formeringar och endast agera på order från befäl. Individuella utfall äventyrade både insatsen och polisernas säkerhet.248 Insatsstyrkan tycks dock inte ha planerat för någon de-eskalerande strategi, kanske för att de var utbildade att verka enligt det då rådande konceptet, kallat ”Insats mot folkmassa”, som inte direkt utgick från att polisen skulle förebygga oroligheter. Planen var att operera i två grupper om 30 poliser som på order kunde genomföra bland annat de militärt klingande manövrarna ”Show of force, Insäckningar eller Offensiva rensningsrörelser”. Lämpliga formationer sades vara ”Offensiv dubbelkolonn, Offensiv vinkel och ’T’-formation”. Vid svårt motstånd räknade styrkans chef med att ha en effektiv insatstid på cirka 20 minuter.249 Även spaningsverksamheten fick betydande förstärkningar och de upprättade två spaningscentraler. Spaningsinsatserna inleddes redan den 27 november och insatserna ökade i takt med att den 30 november närmade sig. Den 30 november förfogade kommenderingsledningen över fem grupper med spanare på fältet, totalt ingick 48 poliser i spaningsverksamheten. I Malmö koncentrerade sig polisens spanare på skinheads och andra rasideologiska deltagare i fackeltåget medan spaningscentralen i Lund hade inriktning 82 ”vänster”. Att spanarna i Malmö inte bevakade vänstern i någon större utsträckning kan tyckas aningen märkligt, den autonoma rörelsen var trots allt på stark framväxt i staden under den här perioden, men kan nog förklaras med att Malmö var den naturliga samlingspunkten för tillresande fackeltågsdeltagare. Polisen förväntade sig också att det skulle genomföras något slags högtidlighållande på platsen för dödsskjutningen av 23-åringen. Spaningsinsatsen hämtade också information via kontakter med andra polismyndigheter i landet, säkerhetspolisen, polismyndigheter i Danmark och Tyskland såväl som genom en samverkan med tullen. De var i synnerhet oroliga för att danska antifascister och/eller tyska nazister skulle komma via färja och kontrollerna vid färjelägren förstärktes.250 Redan i september tog polisen kontakt med Stoppa rasismen och Smålands nations styrelse för att försöka påverka deras inställning till utomparlamentariska aktioner. I oktober började polisen också kalla “ledande företrädare för Aktionsgruppen vid Smålands Nation och Autonoma Vänsterradikaler i Malmö/ Lund” till förhör angående förra årets våldsamma upplopp. Syftet tycks inte ha varit att föra själva undersökningen framåt utan snarare att skrämma, att visa att polisen hade uppsikt över centralt placerade personer och att “sprida desinformation” om polisens avsikter. Som för att verkligen slå fast att polisen hade ögonen på dem kallades sju personer med anknytning till bokcaféet Wapiti till förhör på eftermiddagen den 30 november. Ingen kom.251 Som del i kunskapsinhämtningen inför 30 november följde polisen bland annat en föredragsserie med tema Antifascism som arrangerades på Folkets hus i Lund. Kanske var en av anledningarna till intresset att föredragshållarna kom från Köpenhamn, Stockholm och Tyskland. Polisen följde också med stort intresse lokala antifascisters möten med tyskar i Lund och med vad de menade var den ”hårda kärnan” i Köpenhamn, eventuellt på något av de öppna informationsmöten om demonstrationen som arrangerade i den danska huvudstaden. Dagarna innan 30 november intensiierades spaningsverksamheten och civila polismän inledde en löpande bevakning av såväl bokcaféet Wapiti och Smålands nation som av ”vänsterfolk” som observerats bärandes på misstänkta lådor. Här intresserade de sig i synnerhet för att bokcaféets skyltning gjordes om på kvällen den 28 november. I skyltfönstret stod nu en helt svartklädd och maskerad skyltdocka med påk i handen, vid dockans fot låg en hög gatsten och en skylt som löd 83 ”bara våra klappar”. Spanarna noterade också att Wapiti tänkte ha ”semesterstängt” den 30 november. Via ett ingripande av ordningspolisen på kvällen den 28 november identiierade polisen ett tiotal “anarkister”, varav två var tyska medborgare och övriga bosatta i mellansverige. Under förevändning om att kontrollera element tog sig också en polisspanare iklädd blåställ in på lera rum på Smålands nation på morgonen den 30 november på jakt efter BZ-are – dock utan att lyckas inna något av intresse.252 En förfäktning i tidningsspalterna 1992 föregicks fackeltåget och demonstrationerna den 30 november av en mer än veckolång serie artiklar i dagspressen. Förutom att den stora bevakningen rimligen bidrog till att öka deltagarantalen i de olika manifestationerna så framträdde de olika sidornas positioner tydligt. 30 novemberföreningen var den aktör som fick störst utrymme i spaltcentimeter räknat. Föreningens ordförande Lars Hultén gavs utrymme att förmedla sina åsikter om så skilda saker som vikten av att bevara fackeltåget som tradition, yttrandefriheten i Sverige och faran med rasblandning.253 Stoppa rasismens motdemonstration omtalades, inte sällan i negativa ordalag av andra aktörer än arrangörerna själva, med fokus på det förväntade stora inslaget av danska BZ-are och oron för våld i samband med demonstrationen. Flera debattörer, bland andra Lunds kommunstyrelse och diskrimineringsombudsmannen, uppmanade också allmänheten att stanna hemma på kvällen den 30 november. När arrangörerna själva kom till tals var de något undvikande inför sin beredskap att eventuellt använda våld. Men samtidigt var de relativt tydliga med att målet med demonstrationen var att stoppa 30 novemberföreningens fackeltåg. Deras plan kan nog sammanfattas av en insändare skriven under signaturen A.O.: “Ska vi därför vara säkra på att våld inte kommer till användning, vi som vill stoppa tåget, då är det polisen vi måste övertyga om att de har en jämbördig motståndare”.254 Polisen å sin sida signalerade tydligt att de detta år var mycket bättre förberedda både vad gällde resurser och information. Föregående års händelser skulle inte få upprepas, polisen betonade att de inte skulle “kapitulera inför våldet”. Detta år skulle fackeltåget kunna gå enligt sitt tillstånd.255 84 Det drar ihop sig Dagarna innan den 30 november inledde några poliser ett tappert arbete med att söka identiiera alla tänkbara stenupplag, byggen och andra platser där eventuella motdemonstranter kunde förse sig med gatsten att kasta på polisen. Polisen var också mycket noggrann med att rensa fackeltågets tänkta marschväg från “material som kan användas till byggnadsmaterial till barrikader, allt från bilar till cyklar”.256 På söndagen den 29 november inledde polisens spanare sin fasta övervakning av Lundagård, Smålands nation och Wapiti bokcafé. I Malmö började de patrullera järnvägsstationen. Måndagen den 30 november utökades övervakningen med rörliga grupper som bevakade fackeltågets färdväg, stationen i Lund och resten av innerstaden.257 30 novemberföreningens ordförande inledde traditionsenligt dagen med att lyssna in tolvslaget i domkyrkan. Med sig hade han en grupp yngre män som enligt polisens spaningsrapporter fungerade som ”body-guards”. Efter klockspelet begav de sig söderut längs Stora Södergatan för att lägga ned en krans på Katedralskolan, ivrigt bevakade av pressen såväl som några medlemmar i den trotskistiska gruppen Offensiv. Att lägga ned kransen på Katedralskolans skolgård var ett avsteg från traditionen – men då 30 novemberföreningen förvägrats både Kulturens och Universitetets Karl XII byster valde man att uppinna en ny tradition för att, som Lars Hultén uttryckte det, ”i vart fall lagt en krans”258. Efter att ha lagt ned kransen höll ordföranden ett kort tal och sedan fortsatte den lilla delegationen mot Norra Kyrkogården för att vårda minnet av avlidna medlemmar.259 Samtidigt som 30 novemberföreningen vandrade mot kransnedläggningen samlades kring 1000 personer på Stortorget för att delta i Lunda-aktionen mot främlingsientlighet och rasisms torgmöte. Kommunstyrelsens ordförande öppnade mötet där huvudtalaren, historikern och lokalpolitikern Lars-Arne Norborg (v), slog fast att Karl XII var “en vidsynt man med vetenskapliga och humanistiska intressen” som nu utnyttjades “för syften som skulle ha varit honom själv främmande”. Mötesdeltagarna, varav många var gymnasister som fått ledigt av skolledningarna för att delta, ick också höra en studentpräst och en koncentrationslägeröverlevande tala om vikten att försvara de mänskliga rättigheterna.260 85 För att skydda fackeltågets samlingsplats hade polisen spärrat av hela Tegnérsplatsen mellan AF-borgen och Historiska muséet med byggnadsstaket. De hade också spärrat ett lertal av de intilliggande gatorna med containrar och helt förbjudit biltraik längs fackeltågets tänkta marschväg. Dessutom hade de monterat upp starka byggstrålkastare som var vända både inåt mot och utåt från ”fållan” – fackeltågsdeltagare och eventuella åskådare skulle alltså ha mycket svårt att se varandra. Vid Sandgatan konstruerades en sluss där alla deltagare var tvungna att passera och underkasta sig visitering för att sedan “vallas” av poliser till sin uppställningsplats. En avdelning om 41 poliser ansvarade för övervakning och ordningshållning av fackeltågets samling. För att skydda marschvägen hade två avdelningar om 42 respektive 40 poliser avdelats tillsammans med sju ryttare och tolv hundförare.261 Samtidigt började flera hundra människor samlas på Nørrebro i Köpenhamn för den gemensamma överfärden till Lund. AFA var en av arrangörerna men bussresan var en bred mobilisering av stora delar av den Köpenhamnska utomparlamentariska vänstern och de mer militanta delarna av Köpenhamns fackföreningsrörelse.262 Polisen hade också, kanske som en följd av sin samverkan med kollegorna i Danmark, en god bild av ungefär hur många antifascister som åkte från Köpenhamn och när deras bussar skulle anlända färjeterminalen i Landskrona. Enligt polisens uppskattningar hade cirka 600 personer samlats för gemensam överfart till Lund. De sju bussar som fanns till förfogande räckte dock inte och ungefär 50 personer åkte över med lygbåtarna till Malmö för vidare färd till Lund med pendeltåg. Polisens spanare följde också antifascister från Malmö som tog sig till Lund i mindre grupper. Under dagen kom det även en jämn ström av meddelanden av var spanarna observerat större grupper av ”anarkister” i centrala Lund.263 Passkontrollen i Landskrona var förvarnad om att det skulle komma lera hundra danska antifascister med färjan och att dessa skulle visiteras noggrant. Den utdragna visitationen till trots verkar de danska antifascisterna varit vid gott mod. När Arbetets reporter frågade vad de skulle göra om det utbröt oroligheter i Lund blev svaret “Då åker vi hjem”. Att svaret nog inte var helt allvarligt menat underströks av de omkringstående antifascisternas spontanta skrattsalva. Tullen hittade dock inget att ta i beslag i bussarna, däremot beslagtog de tre stycken komradios i en personbil. 86 Visitationerna tog lång tid i anspråk och trots att den första färjan anlade strax efter klockan 14.00 dröjde det till 16.20 innan bussarna kunde lämna Landskrona. Peter, som var med och arrangerade resan, berättar att bussarna hade poliseskort och att polisfordonen gärna ville tränga sig in mellan bussarna. I avsaknad av kom-radios och mobiltelefoner lyckades ledarbussen leda in de andra på en bensinstation där representanter från varje buss kom överens om att bussarna nu skulle köra så tätt att inga polisfordon kunde komma in mellan dem. Färden mot Lund kom därför att ske i mycket låg hastighet.264 Samtidigt som resenärerna på de danska bussarna genomgick visitation samlades cirka 300 människor på Mårtenstorget för att delta i en “icke-våldsmanifestation” mot rasism i regi av SSU, den socialdemokratiska studentklubben, Smålands nation och studentpartiet Kulturradikalerna. De ick lyssna på tal av före detta invandringsminster Maj-Lis Lööw (s) och historikern och lokalpolitikern Sverker Oredsson (fp). Talen betonade respekten för allas lika värde och att rasism inte kunde bekämpas med stenkastning.265 När klockan strax skulle bli 17.00 rullade de sju danska bussarna in i centrala Lund och tjugo minuter senare stannade de på Byggmästaregatan – mitt emot polishuset. Där steg antifascisterna ur och samlades på gräsmattan utanför tingshuset för att sedan gå i samlad grupp till Clemenstorget.266 Händelserna på Stora Södergatan Några minuter innan klockan blev 16.00 anlände arrangörsgruppen för att sätta upp sin ljudutrustning på Clemenstorget. När den utsatta tiden för demonstrationen närmade sig började deltagare strömma till. Trots att tiden för avmarsch snart hade nåtts gjorde samlingen inga ansatser till att förvandla sig från ett torgmöte till en gående demonstration. Anledningen till förseningen stod klar när lera hundra danska antifascister anslöt till torget under slagord och de väntandes applåder.267 På Clemenstorget fanns två avdelningar poliser om 37 och 39 polismän samt sju polisryttare och 12 hundförare. Polisens plan var att låta de två avdelningarna lankera demonstrationen på var sin sida. I kommenderingsordern betonades vikten av att hålla ihop tåget och krympa avstånden i demonstrationen. Reserven utgjorde tre avdelningar om totalt 118 poliser som från sina 87 samlingsplatser på Krafts torg, Stortorget och Katedralskolans skolgård snabbt skulle kunna sättas in vid behov.268 När danskarna väl anlänt formerade sig demonstrationen inom några minuter och började gå längs den tillståndsgivna vägen. Redan i detta läge var demonstrationen dock rejält försenad. Enligt tillståndet skulle den varit framme på Mårtenstorget 17.15, men när den väl började gå hade klockan hunnit bli 17.45.269 Från demonstrationsledningen var det självklart att de inte kunde gå innan de danska bussarna, som ju blivit försenade i tullen, kommit fram. Men den cyniska historikern kan också peka på att danskarnas val att köra i tät konvoj från Landskrona till Lund och det faktum att bussarna först stannade till i korsningen Karl XII-gatan och Spolegatan, som för att släppa av passagerarna, innan de körde vidare till sin slutliga uppställningsplats vid polishuset gjorde att det tog 80 minuter från tullen i Landskrona till det att danskarna anslöt sig till demonstrationen.270 Demonstrationsledningen verkar alltså inte direkt ha misstyckt till att demonstrationen blev kraftigt försenad, snarare går det att tolka vissa av valen som en strategi för att bidra till förseningen. Enligt polisens spanare deltog cirka 1000 personer i demonstrationen, arrangörerna själva uppgav 2000. Medierapporteringen lutade snarare åt den senare siffran. Från det att fronten på demonstrationen började gå till det att de sista deltagarna lämnat Clemenstorget tog det nio minuter. I mitten av demonstrationen fanns en lätt lastbil med en ordentlig ljudutrustning som spelade musik på laket. Längst bak i tåget gick ett samlat block med danska antifascister. Nu var klockan 17.55 och demonstrationen gick långsamt genom centrala Lund. Täten stannade till vid lera tillfällen för att demonstrationen skulle hålla ihop och inte bli för utdragen.271 Strax efter klockan 18.00 anlände 30 novemberföreningens ordförande till det avspärrade området i Lundagård. Mellan klockan 18.00 och klockan 19.00 anslöt sig ler deltagare till fackeltågets samlingsplats. Många hade rest långväga. Polisen noterade att ett lertal minibusssar och personbilar med skinheads parkerade i närheten av Lundagård. Till synes paradoxalt nog hade även 30 novemberföreningens fackeltåg ett visst internationellt inslag. Trots förståelsen av Karl XII som en ”danskhatare” så deltog en delegation från det mikroskopiska danska nazistpartiet DNSB. Den internationella solidariteten med 88 Stora Södergatan, 1992: Blockaden samlade minst 500 deltagare. de rasideologiska fränderna trumfade uppenbarligen den nationella ideologin. Totalt samlade fackeltåget kring 135 personer, vilket var en viss ökning jämfört med föregående år.272 Samtidigt som de första Karl XII-irarna anlände till Lundagård ringlade sig den stora antirasistiska demonstrationen genom Lunds trånga innerstadsgator. Från Clemenstorget gick den söderut längs Bangatan för att vika in på Lilla Fiskaregatan och sedan svänga söderut på Grönegatan. Demonstrationståget rundade Katedralskolan och svängde ut på Stora Södergatan i norrgående riktning. Därifrån föreskrev tillståndet att demonstrationen skulle fortsätta till Västra Mårtensgatan och sedan till sin avslutning på Mårtenstorget. Men precis innan demonstrationen skulle svänga in på Västra Mårtensgatan stannade fronten, så när på en handfull syndikalister från Lunds och Malmö LS av SAC som fortsatte till Mårtenstorget, och från högtalarbilen proklamerades det: “Detta är en lugn och värdig massblockad för att stoppa 30 novem- 89 Stora Södergatan, 1992: Blockadens norra del. berföreningen”. Sedan gick demonstrationen några tiotal meter söderut på Stora Södergatan tills den sista kedjan var i höjd med Västra Mårtensgatan. Där stannade hela demonstrationen och någon ropade på danska i en megafon att blockaden var beredd att stanna till klockan 07.00 om det behövdes. Klockan var då 18.25.273 Att demonstrationen stannade borde inte kommit som någon överraskning för polisledningen. Polisen var väl medveten om att lera av de arrangerande organisationerna lera dagar innan den 30 november uttalat att de planerade att stoppa fackeltåget och var beredda att, som spaningscentralen formulerade det, “använda det våld som erfordras”. Vid visitation av en ledande medlem i den trotskistiska gruppen Offensiv klockan 17.10 hade polisen påträffat en karta över centrala Lund där korsningen Stora Södergatan och Drottensgatan markerats med ett kryss. En av polisens spanare hade också iakttagit hur ”ett antal anarkister” tycktes hålla vakt vid korsning mellan ungefär 15.45 och 16.30.274 90 Det stabiliserades snabbt två tydliga fronter i norr och söder om blockaden. Den norra fronten hölls av svenskar ur den utomparlamentariska militanta vänstern och medlemmar i Offensiv, den södra av danska antifascister. Även om blockaden så att säga hölls ihop av två tydliga linjer av maskerade antifascister som enligt AFA-medlemmen Peter var “trænede og dygtige til at slås” så deltog också en stor andel andra människor som antagligen inte identiierade sig med en autonom miljö. Tvärtom betonar våra informanter att det var en ganska brokig skara människor som samlats för att blockera fackeltåget, låt vara att ungdomar och medlemmar ur en bredare vänster dominerade. Samma bild, kompletterad med en stark tonvikt på blockadens disciplinerade karaktär, fördes fram i media av arrangörer och deltagare – antagligen delvis som ett sätt att legitimera aktionen. Alla deltagare i demonstrationen stannade dock inte kvar för blockaden som, enligt vad polisens spanare rapporterade in till insatsledningen, omfattade kring 500 personer. Polisens spanare noterade också att flera deltagare hade kassar med tomflaskor, att några deltagare började bryta upp sten och att banderollpinnar bröts till mer hanterbara påkar. Vad de nog inte visste var att de militanta antifascisterna hade fört in rikligt med kanonslag och järnrör i demonstrationen redan på Clemenstorget. För att undkomma polisens grundliga visering vid gränsen hade dessa färdats till Lund med speciella kurirer.275 Ett tiotal meter norr om blockaden formerades snabbt ett tätt polisled. Av tidningsuppgifterna att döma så gav polisen ett stundtals ganska hotfullt intryck – inte minst förstärkt av det avhumaniserande i deras mörka uniformer, hjälmar med nedfällda visir och de sköldar som de hukade bakom. Reportern Fredrik Gertten, med erfarenheter från polisiära aktioner i militärdiktaturer, beskrev känslan att se ”svenska poliser marschera taktfast i dubbla led” som ”en bild från ett annat land i en annan tid; disciplin, uniformer och ljudet av hårda kängor mot gatsten”.276 Poliskedjan gjorde också plötsliga omgrupperingar som av åtminstone en reporter kunde tolkas som att de förberedde en batongchock. På givet kommando satte också alla på sig gasmasker, som för att signalera ett förestående skjutande av tårgasgranater. Blockadens ledning, som stod mitt i blockaden och ick information av speciellt utsedda löpare som hela tiden rörde sig mellan frontkedjorna och blockadledningen, verkar dock 91 Stora Södergatan, 1992: Dubbla polisled bevakar blockaden. 92 inte ha läst situationen så eftersom polisens agerande inte gav upphov till några direkta reaktioner. I stället höll sig blockaddeltagarna varma genom att hoppa när högtalarbilen skrek ut “Den som inte hoppar är rasist”, och genom att dricka varma drycker på det intilliggande caféet som gjorde goda affärer under kvällen.277 Nu ställdes polisens insatsledning för ett allvarligt problem – hur skulle de agera gentemot blockaden? Jörgen Nilsson, som var polisinsatschef på plats, tog kontakt med kommenderingens stab som satt inne i Polishuset. Efter en längre överläggning kom ordern tillbaka om att avvakta. Holger Radner, som detta år ingick i utvärderingsgruppen (och året därpå skulle vara polismästare i Lund), berättar 20 år senare att de gjorde bedömningen att blockaden i stor utsträckning bestod av “vanligt folk”, eller som han, medveten om den lätt raljanta tonen, uttrycker det “idealistiska hemmafruar med barnvagnar”, och att risken för allvarliga ordningsstörningar och personskador var överhängande vid ett skingringsförsök. Resonemanget inns inte dokumenterat i polismyndighetens arkiv men det stärks av dåvarande polismästare Månssons uttalande om att polisen ställda inför blockaden “inte hade kunnat tillåta fackeltåget att tåga enligt polistillståndet”. I stället beslöt polisen att fackeltåget skulle gå en mycket förkortad väg helt innanför de starka avspärrningarna.278 Ett antagligen ganska besviken skara fackeltågsdeltagare ställde så upp sig för att gå en avsevärt förkortad demonstrationsväg klockan 19.45. Ungefär tjugo minuter senare hade de gått ett varv runt Lundagård och domkyrkan. Sedan hölls ett kort högtidstal och Karl XII-hyllarna klev upp i hyrda bussar. Klockan 20.15 började bussarna rulla mot den hyrda festlokalen i Hög utanför Kävlinge.279 Polismästaren uppgav i tidningarna dagen efter att polisen hade en rad olika planer för hur de skulle agera i relation till möjliga händelser och att de på förhand hade kommunicerat med 30 novemberföreningens ordförande att ett förkortat fackeltåg var ett möjligt alternativ. Både polis och 30 novemberförening förklarade sig nöjda med beslutet att genomföra ett allvarligt förkortat fackeltåg.280 Ledningen för blockaden hade möjligen egna utsända spanare som skulle observera 30 novemberföreningens samlingsplats för 20.10 ropades det ut att fackeltåget skulle gå en annan väg till Katedralskolan 93 Stora Södergatan, 1992: Segerrusiga antifascister. och blockaden rörde sig söderut för att stanna i höjd med Stora Tvärgatan. Där stod de sedan stilla under lammande tal och skallande talkörer. Polisen tog tillbakadragandet i akt för att retirera norrut, in bakom sina containeravspärrningar. Klockan 20.45, samtidigt som 30 novemberföreningens eftersits inleddes, proklamerade dock högtalarbilen att blockaden lyckats och ett stort jubel följt av raketer och smällar från kanonslag följde. Under slagord gick sedan huvuddelen av blockaden i samlad grupp till järnvägsstationen där några tog tågen mot Malmö respektive Helsingborg. Danskarna fortsatte till Byggmästaregatan där deras bussar stod.281 Även om både polis och motdemonstranter i huvudsak använde sig av de-eskalerande strategier i sitt agerande på Stora Södergatan är det tydligt att deras relation präglades av ömsesidig misstro. I observatörsgruppens utvärdering, där bland annat polismästare Holger Radner ingick, syns hur de hela tiden förväntat sig att folkmassan på Stora Södergatan när som helst 94 kunnat gå till angrepp mot polisen. Exempelvis bedömde de att ”uppenbarligen [förbereddes] ett våldsamt upplopp inne i motdemonstranttåget” samtidigt som de anade vad som tycks vara en spegelbild av polisens hierarkiska, näst intill militära organisationsmodell, bland annat när ”danskarna på kommando på någon minut lyckas ställa upp på 6 täter och marschera bort mot bussarna”.282 Efterspel – att vinna är att sprida sin repertoar För att förstå den breda folkliga uppslutningen, trots tidningarnas krigsrubriker och sammanstötningarna året innan, bör vi vända blickarna mot den våg av rasistiska våldsbrott som sköljde över Sverige under åren kring 1990. Journalisten Gellert Tamas refererar en SÄPO-rapport som konstaterar att det under åren 1990 och 1991 begicks 52 allvarliga attacker mot lyktingförläggningar.283 Under perioden 1990 till och med 1993 räknar han till 497 rasistiska våldsbrott.284 Facit från perioden är en för Sverige föga smickrande europeisk topplacering vad gäller rasistiska våldsdåd per capita.285 Bara en snabb sökning i dagstidningarna veckorna kring 30 november 1992 ger ett facit av trakasserier, skändningar av den judiska kyrkogården i Stockholm och mordbränder.286 En vecka innan den 30 november återberättade svenska massmedier om hur Tyskland skakats av ett nazistiskt brandattentat som bland annat skördade två barns liv.287 Samtidigt som trampet från de rasideologiska skinheadsens stålhättekängor ekade i takt med Ny demokratis allt mer uppenbart rasistiska retorik från riksdagens talarstol mobiliserade delar av den anständiga politiska och mediala makten en oficiell antirasistisk diskurs som nog gick att tolka som ett stöd för mer handfasta sätt att hindra rasismen. Exempelvis blandade Sydsvenskans ledarsida sitt fördömande av blockaden som del av “vildsinta horder ur diverse politiska extremistorganisationer” med några retoriska frågor kring läget i Sverige: “Vilken är förklaringen till att invandrare attackeras, lyktingförläggningar vandaliseras och sätts i brand och judiska begravningsplatser skändas? Har inte mörkerkrafterna släppts för långt, beroende på ett alltför mjäkigt motstånd?”.288 Expressens chefredaktör Erik Månsson ställde på ett liknande sätt en vädjan om politisk handling i ett öppet brev till statsminister Carl Bildt (m) några månader senare: 95 Det börjar bli riktigt obehagligt. Förr kunde vi kanske tiga ihjäl dem eller bara kalla dem förvirrade tokstollar. Nu växer krafter som riskerar nå framgång med att underblåsa och exploatera främlingsientlighet och invandrarhat i vårt land. Det är dags att ta dem på allvar. [...] Det här är en vinter när iskylan sveper kallare och bistrare än på länge. Den är kallare därför att den når ända in i själen. [...] Ingen har satt debatten om och kampen mot rasism och invandrarhat särskilt högt på den politiska dagordningen. Det är dags att göra det nu.289 I vilken utsträckning statsministern tog till sig chefredaktörens uppmaning till antirasistisk handling faller utanför den här studien. Men det är uppenbart att många helt vanliga lundabor delade Månssons farhågor och var beredda att omsätta sina tankar i kollektiv handling för att sätta kampen mot rasism högt på den politiska dagordningen. Den utomparlamentariska militanta vänstern betraktade självfallet blockaden 1992 som en stor seger. Vad de, och kanske i synnerhet aktivisterna i Köpenhamn vid denna tid, betonade var inte bara utfallet eller att de lyckats genomföra blockaden med hot om våld.290 Snarare lyftes vikten av att sprida sin konliktrepertoar utanför den snäva egna kretsen fram. Peter berättar: “Det var ikke militansens hårdhed, som afgjorde, at det var en succes, men de mange mennesker, almindelige mennesker, der havde taget aktionsformen til sig. Dét var succeskriteriet, mere end det var, om vi var specielt gode til at slås – det var ikke vigtigt. [...] Det første år [1991] var en, kan man sige, militær sejr. Det andet år var en politisk sejr.”291 De kraftfulla kollektiva aktioner som blockaderna utgjorde slog också helt undan benen för den folkliga bångstyriga konliktrepertoar som kan sägas ha dominerat protesterna mot fackeltåget under 1980-talet. Inte genom att vara värdigare eller genom att erbjuda en bättre plattform att verkligen uttrycka att deltagarna inte gillade rasism, utan genom att helt enkelt vara mer effektiva som verktyg för att stoppa fackeltåget. De ungdomar som uppträtt stökigt på Lunds gator, kastat ägg och plundrat pressbyråer, var uppenbarligen ett så pass rationellt handlande subjekt att de värdesatte måluppfyllnad framför det bejakande av identitet som döljs bakom påståendet att “de vill ju bara bråka”. Nu begränsades skadorna 96 till bokcaféet Wapitis rutor som slogs sönder under natten – och i det fallet inns det fog för att anta att inte någon blockaddeltagare var skyldig.292 I Polismyndigheten i Lunds arkiv återinns ett nummer av den uppkopierade tidningen Werwolf bland spaningsmaterialet inför 30 november 1992. Den grovt antisemitiska och våldsförhärligande tidningen saknade både ansvarig utgivare och tryckort och spreds antagligen via personliga kontakter. Genom överstrykningar med markeringspenna syns varför tidningen fångat Lundapolisens intresse så till den grad att den sparats i det speciella 30-novemberarkivet. Kriminalinspektören bakom pennan har noggrant markerat stycken ur två artiklar, en som beskriver hur gatukamp bör genomföras och en som beskriver hur nazistiska terrorceller kan kartlägga och mörda politiska meningsmotståndare och enskilda poliser. I tidningen inns också en sida vikt åt en stor passbild med tillhörande personlig information om den polisman som avfyrade de dödande skotten mot 23-åringen i Malmö natten till den 30 november 1991.293 Tidningen innehåller detaljerade beskrivningar av hur den anonyma författaren menar att en framgångsrik gatukamp bör genomföras. Läsaren informeras bland annat om vikten att bygga barrikader, hur dessa ska försvaras samt uppmaningar om värdet att ta med ljuddämpade pistoler som i skydd av folkmassan kan avlossas mot poliser och motdemonstranter. De detaljerade beskrivningarna av olika sätt att utöva dödligt våld på återkommer i samtliga nummer av Werwolf som bevarats i polisiära arkiv. Hade vi inte vetat att tidningen uppkommit i en miljö där lera centrala aktörer dömts för grova misshandlar och dråp hade det varit lätt att, likt den nazistiska musiktidskriften Nordland, avfärda skildringarna som ”våldsixerade och fantasirevolutionära” pojkrumsfantasier.294 I jämförelse framstår den uppkopierade tidningen Barrikaden, som återinns i samma polisarkiv, som extremt sansad, trots dess kravallromantiska ton. Tidningen, som gavs ut av anonyma personer i den autonoma miljön i Malmö, förespråkade samlad stenkastning mot polisen som ett sätt att försvara demonstrationer mot polisens angrepp eftersom “en av polisens viktigaste uppgifter är faktiskt att slå ner uppror”. Här saknas dock fantasifyllda utläggningar om gatustridsvapen eller beskrivning av hur man tar sig upp på tak för att kasta brandbomber. I stället betonade Barrikaden att polisen i första hand arbetar med rädsla som vapen och att det övervinns genom att “hålla ihop”. 97 Inte minst eftersom författarna menar att de och läsarna “är som starkast när vi är alla tillsammans”. För att nå den känslan av sammanhållning uppmanas läsaren att gå till demonstrationer med “folk som man känner sig trygg med” och “prata igenom innan vad som kan hända”. Som för att riktigt inskärpa skillnaden i synen på våld har redaktionen försett artikeln med en kommentar där de konstaterar att “de viktigaste segrarna vinner vi egentligen inte vid de här spektakulära händelserna. Det viktigaste är vad vi gör varje dag i skolan, där vi bor eller där vi arbetar”.295 Ett mycket snarlikt sätt att tala kring våld återinns i det pressmeddelande som BZ-rörelsen skickade ut efter händelserna i Lund 1991. Där betonas att rörelsen ”ikke griber til vold, fordi vi synes det sjovt elle spændende. [...] Vi var ikke der for at banke racisterne, men for at forhindre dem i at marchere. Vi er ikke supermennesker, der uden frygt kastær os ud i en sådan situation, tvaertimod.”296 De nazistiska och antifascistiska rörelserna uppvisade, och uppvisar fortfarande, alltså så skilda sätt att resonera kring våld och att motivera sin egen våldsanvändning att dessa framstår som kvalitativt olika. Det går att argumentera för att de detaljerade våldsskildringarna fyllde en central funktion i skapandet av en nazistisk maskulinitet. De autonoma förefaller snarare ha haft ett behov av att tona ner betydelsen av sin egen våldsanvändning till förmån för en strukturell förklaringsmodell där reell samhällsomvandling sker på helt andra arenor. Med Peters ord var de ute efter att ”overtage magten – ikke at slås med fascister”.297 Även om det är rimligt att anta att många av deltagarna i 30 novemberföreningens fackeltåg hade både erfarenhet av och villighet till våldsanvändning så gjordes inga ansatser att omsätta det nazistiska fanzinets målande beskrivningar i verklig handling under något fackeltåg i Lund. Den svenska nazistiska rörelsen leddes under denna period i stor utsträckning av personer som begått mycket grova våldsbrott. Under andra hälften av 1990talet genomförde också organiserade nazister avrättningsliknande mord. Förklaringen till att den nazistiska rörelsens våldspotential inte omsattes i framgångsrik gatukamp, så som de organiserade antifascisterna gjort året innan, kan nog delvis innas i Werwolfs påstående att många av antifascisterna, och i synnerhet de från utlandet kommande BZ-arna, deltagit i ”100-tals” 98 gatustrider.298 Avsaknaden av en kärna med människor som hade en gedigen kollektiv erfarenhet av att delta i gatukamp gjorde det uppenbarligen svårt för de svenska nazisterna att tillägna sig ”gatustrid” i sin konliktrepertoar. De enskilda nazisternas våldsbenägenhet eller ideologiska övertygelse om det rättfärdiga och föredömliga med att ta till våldsam aktion räckte inte. De faktiska förhållandena i Lund var nog också – trots den nazistiska retoriken där de likt ståndaktiga karoliner tappert kämpade trots stort numerärt underläge – synnerligen ogynnsam för upplopp från fackeltågets sida. Polisen pekar i både insatsorder inför och utvärderingar efter fackeltågen på att inpasseringskontrollerna till Lundagård tog ifrån gruppen “gatustridsvapen av skilda slag” samt att de nationella var i “kraftigt numerärt underläge” och “rädda för stryk”.299 99 Kapitel 5 1993: polisupploppet på Stora Södergatan Polisen byter strategi Efter händelserna 1992 skrädde polisens utvärderingsgrupp inte orden: ”30:e novemberdemonstrationerna [har] beskrivit en mycket allvarlig utveckling under senare år. Inte minst under 1991 och 1992 då inslaget av professionella bråkmakare varit påfallande. Det faktum att den i grundlagen garanterade demonstrationsfriheten inte har kunnat upprätthållas enligt lämnade tillstånd trots mycket stora och kostnadskrävande polisinsatser är oroväckande. Skulle polismyndigheten välja att även 1993 bevilja demonstrationstillstånd i likhet med föregående år torde det enligt utvärderingsgruppens uppfattning krävas en avsevärd resursökning huvudsakligen personellt men även materiellt för att ordningen i staden och demonstranternas säkerhet skall kunna garanteras vid en eventuell konfrontation”.300 30 novemberföreningen sökte dock, som vanligt, tillstånd för fackeltåg enligt den traditionella rutten genom centrala Lund redan i januari 1993. Kanske försökte de blidka polismyndigheten genom att i ansökan tacka “för den storartade polisinsatsen 1992”. Föreningen uttryckte också sin förhoppning att “fackeltåget i fortsättningen kommer att respekteras som en fosterländsk högtidlighet, vars helgd icke får kränkas genom mötesstörningar”. I 101 förhoppningen låg nog också ett illa dolt krav på polismyndigheten, att den detta år skulle se till att fackeltåget skulle få gå.301 En vecka senare kom Katedralskolans rektor in med ett yttrande på direkt uppmaning av polismyndigheten. I den korta texten konstaterade rektorn att trädet på skolgården planterades 1857 och alltså saknade direkt samband med Karl XII. Han hänvisade också till en insändare författad av skolans ledning, personal och elevråd där de betonade att “Katedralskolan har inte och vill inte ha samband med 30 novemberföreningen eller andra föreningar som inte kan anses tillföra skolan och dess elever kunskaper som klart står i överensstämmelse med riktlinjerna för skolans verksamhet”. Tre månader senare upplyste rektorn polisen om att skolan i samband med den färdigställda byggnationen av gymnastikhallen planerade att sätta upp grindar för att “markera att skolgården inte är en allmän plats utan ett utrymme endast för skolans verksamhet och dess elever och inget annat”. Rektorn markerade alltså på återhållen skolledarprosa med all önskvärd tydlighet att skolans ledning varken ville förknippas med eller upplåta plats till 30 novemberföreningens fackeltåg.302 Även Lunds universitet försökte underkänna 30 novemberföreningens anspråk på symboliskt laddade platser i den allt mer pressade situationen. Visserligen konstaterade universitetets rektor att parken Lundagård fick vara plats för en “åsiktsdemonstration” utan att universitetet hade något att invända, men hon vände sig mot att fackeltåget använt universitetstrappan 1992. Därför fortsatte hon med att besluta att “rektorsämbetet medger inte att 30 novemberföreningen får använda universitetstrappan eller någon annan del av universitetets byggnader för demonstrationen”.303 Också chefen för ordningsavdelningen vid polisen i Lund avstyrkte 30 novemberföreningens ansökan om tillstånd att arrangera ett fackeltåg.304 Vid det här laget började det bli uppenbart att polismyndigheten i Lund, som nu fått en ny polismästare i Holger Radner, lagt om sin strategi från tidigare års linje att ge fackeltåget ett traditionsenligt tillstånd som man avsåg att försvara till varje pris. Polisen i Lund föreslog därför till polisstyrelsen att 30 novemberföreningens ansökan om att få ordna ett fackeltåg skulle avslås med hänsyn till traik och allmän ordning, vilket också skedde redan i maj 1993.305 30 novemberföreningen överklagade beslutet och hävdade att “ett upphävande av mötesfriheten på order av politiska terroristgrupper skulle 102 Händelseförloppet 30 november 1993 16:39 17:30 17:53 18:03 18:30 18:53 19:24 Smörlyckans IP 17:53 Universitetshuset en Kyrkogatan sstation regatan sta Byggmä Järnväg Clemenstorget Den antirasistiska demonstrationen börjar. Polisen splittrar demonstrationen. Demonstrationen återsamlas. Polisen ringar in och skingrar demonstrationen. Bussarna med nordiska aktivister parkerar. Polisupploppet Alla på de nordiska bussarna grips. Den antirasistiska demonstrationen De nordiska aktivisternas demonstration Tingsrätten Tegnérplatsen Lun da gå rd B o t ani sk a t rädgården Klostergatan Polishuset Lilla fiskare n gatan Nyg ata 18:53 17:30 Stortorget Wapiti bokcafé 16:39 Mårtenstorget 18:03-18:21 Katedralskolan atan Råbyg 17:02 Stora sö derga tan atan Bankg Stadsparken S n ade lan sp ae ödr Klostergårdens IP 18:30 103 19:24 ägen Södra v Dalby väge n Brunnsgatan 17:11 innebära ett steg bort från det svenska rättssamhällets principer och därmed ett steg i riktning mot en nationell katastrof”.306 Länsstyrelsen såg antagligen inte den annalkande nationella katastrofen utan avslog föreningens överklagan.307 30 novemberföreningen tappade inte modet för det utan överklagade till högsta instans, Regeringsrätten. För Regeringen vägde de grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheterna tyngre än Polismyndighetens oro för traik och allmän ordning. Så den 23 september ick 30 novemberföreningen sitt tillstånd. Eller snarare – Regeringsrätten beslöt att polismyndigheten inte kunde vägra tillstånd men överlämnade “ärendet till Polismyndigheten i Lund för förnyad handläggning”.308 Beslutet i regeringsrätten var självfallet ett bakslag för polisledningen. I detta skede började polismästare Radner och hans närmaste medarbetare, likt goda soister, fråga sig vad ”Lund” och ”30 november” egentligen innebar. Regeringsrätten hade ju varken föreskrivit plats eller tid i sitt beslut. Polisledningen beslöt att tolka regeringens beslut om förnyad handläggning som att de hade frihet att självständigt förlägga 30 novemberföreningen fackeltåg på en annan plats i Lunds tätort än i Lundagård och en annan tid än klockan 19.00. Valet föll på Klostergårdens idrottsplats i södra Lund. Idrottsplatsen liknar en amiteater och omgärdades av staket, vilket gjorde att platsen bedömdes vara lätt att försvara. För att ytterligare försvåra störningar av fackeltåget, som nu förvandlats till ett stillastående möte, förlades tillståndet till klockan 15.00. Tanken var att dagsljuset skulle underlätta identiiering av eventuella gärningsmän.309 I praktiken innebar Polismyndighetens beslut att de helt underkände 30 novemberföreningen anspråk på symboliskt laddade platser i centrala Lund. Genom att förlägga irandet till Klostergårdens IP hade nu 30 novemberföreningen förpassats till det slutna rum som både ledarsidor och kommunalråd krävt i omgångar sedan 1988.310 Frågan var bara om ett helt slutet stillastående möte i stadens utkant ens kunde betraktas som ett fackeltåg i enlighet med 30 novemberföreningen traditioner? Det menade inte 30 novemberföreningen. Tvärtom konstaterade föreningen att Polismyndighetens beslut “innebär att man eluderar huvudsyftet bakom högtidlighållandet och därmed undanröjer själva föremålet för vår ansökan”.311 Idrottsplatsen saknade “varje anknytning till den 140-åriga tradition som föreningen representerar” och tiden skulle göra det omöjligt för förvärvs- 104 arbetande sympatisörer att delta. Föreningens ordförande ställde sig också frågande till om det ens var “meningsfullt att tända facklor i dagsljus”.312 Både Läns- och Regeringsrätt beslöt att avslå överklagan med hänvisning till att Polismyndigheten hade gjort en riktig avvägning mellan rätten att anordna en allmän sammankomst och statsmaktens intresse att upprätthålla ordning och säkerhet.313 Även den lilla trotskistiska gruppen Offensiv, som varit en central aktör i koalitionen bakom Stoppa rasismens demonstration 1992, ansökte om tillstånd för att anordna en demonstration i Lund den 30 november. De ville samlas klockan 16.00 på Stortorget, gå genom centrala Lund och sedan avsluta på Clemenstorget. Totalt beräknade de att hela arrangemanget skulle pågå till klockan 21.00. Polismyndigheten konstaterade dock torrt att den uppfattade “Er demonstration som en motdemonstration till 30 novemberföreningen” samt att “erfarenheter från 30 novemberfirandet 1991 och 1992 har [...] klart visat att Ni har för avsikt att hindra 30 novemberföreningen att genomföra sin sammankomst”. Däremot gav polisstyrelsen tillstånd till en stillastående manifestation på Smörlyckans idrottsplats i norra Lund mellan 15.00 och 16.30. Arrangörsgruppen bakom den tänkta demonstrationen menade att polisens agerande innebar att de jämställdes med “nynazisterna” och att det var en oacceptabel provokation. De pekade också på riskerna för att “oorganiserade grupper” skulle vandalisera centrala Lund i avsaknad av “en disciplinerad aktion”. De överklagade också polisstyrelsens beslut till Länsstyrelsen som dock fann den av polisen anvisade platsen och tiden som “väl avvägda”.314 När det stod klart att ansökan och överklaganden avslagits kallade en koalition av grupper, några nära Offensiv medan andra snarare kunde räknas till den militanta utomparlamentariska vänster som nu börjat kalla sig “autonom”, till demonstration med samling på Stortorget i Lund klockan 16.30, under paraplybeteckningen Krossa rasismen. De menade att demonstrationsrätten var grundlagsskyddad och att polisen inte kunde åsidosätta den. I lygbladet som medföljde demonstrationsuppropet betonades att rasism hänger samman med det kapitalistiska systemet och vikten av att arbetarrörelsen drog rätt slutsatser av 1930-talets fascistiska gatupolitik.315 Den enda grupp som beviljades det tillstånd de sökt var Lunda-aktionen mot främlingsientlighet som, precis som tidigare år, ville arrangera “appellmöte och kulturell manifestation”. Ursprungligen ville Lunda-aktionen ha sitt möte 105 på kvällstid eller i varje fall sen eftermiddag, men efter dialog med polisen ändrade de sin ansökan till att gälla ett torgmöte mitt på dagen.316 Polisens organisation I september började polisledningen i Lund planera för vad som skulle komma att bli en av de största polisinsatserna i Sverige under 1900-talet. Av de handskrivna uppskattningar av hur många poliser man ansåg sig behöva framgår att polisledningen på ett tidigt stadium utgick från att kommenderingen behövde fördubblas jämfört med förra året. De kallade in hela 1110 poliser från de södra och västra förstärkningsområdena, vilket var i princip all EM-utbildad personal. Här var det tydligt att polismyndigheten valt att helt bygga sin insats på föregående års erfarenheter och möta alla utmaningar med överväldigande kraft. Frågan var bara hur så många poliser skulle transporteras till Lund och var de poliser som kom utifrån Skåne skulle förläggas. Kunde de hyra ett tåg som också kunde fungera som sovplats? Till sist landande polisledningen i att alla deltagande poliser skulle bussas till Lund och att alla som behövde sovplats skulle få sova på hotell. I praktiken innebar detta att nästan alla Lunds hotellbäddar togs i anspråk och att Star Hotell förvandlades till en barack för långväga resande poliser.317 När de förvaltningsrättsliga slagen vunnits kunde polisledningen helt övergå till att planera hur de skulle agera på gatan den 30 november. Av polismästarens beslut verkar det som att de utgick från att alla demonstrationer som inte hade tillstånd var olagliga.318 Om några demonstrationer anordnades på andra platser eller tider än de som tillstånden medgav var polisens plan att i första hand hålla dem åtskilda och helst också upplösa dem om förutsättningarna fanns. Ju närmare den 30 november kom, desto tydligare blir det också att polisledningen planerade att upplösa alla demonstration de uppfattade som olagliga.319 För att kunna utrusta kommenderingen lånade Polismyndigheten i Lund in allt från extra fordon, till videokameror till skyddsutrustning från i princip alla större polismyndigheter söder om Stockholm.320 Även spaningsinsatsen var större än någonsin. Polisen i Lund började i ett tidigt skede samla in information via Säkerhetspolisen och andra polismyndigheter i både Sverige och i utlandet. Representanter från Säkerhetspolisen 106 och Rikspolisstyrelsen åkte till Lund för att få igång den så kallade förspaningen. I Lund deltog ett tiotal poliser i förspaning mot i första hand den utomparlamentariska vänstern. På dagen den 30 november skulle 65 spanare i sju grupper svara för att polisens insatsledning var välinformerad. Förutom att röra sig i och kring folksamlingar i staden hade polisspanarna elva fasta spaningspunkter i lägenheter, butikslokaler och kommunal förvaltning. Därifrån kunde de skyddat observera och dokumentera strategiskt viktiga punkter i gaturummet. För att delvis komma runt polisens radiosamband utrustades alla spaningsgrupper med egna mobiltelefoner.321 I polisledningens efterlämnade planeringsprotokoll går det att ana att de detta år bestämt sig för en “offensiv inriktning” för insatsen. De jämförde också den kommande insatsen med “militär strategi” och övervägde möjligheterna att göra studiebesök hos den danska polisen. Stor vikt lades vid den särskilda insatsstyrkan om ungefär 100 poliser som ick minst en veckas specialutbildning på Revingehed. I huvudsak tänkte de sig nog att insatsen skulle genomföras enligt “EM-konceptet” men i diskussionerna framkom att en “nackdel kan vara att konceptet är för defensivt”.322 När oktober började närma sig sitt slut sammanställde polisens spaningscentral sin första underrättelseorientering. Redan här gjorde polisen en ganska korrekt bedömning av vad som skulle ske på den 30 november. De trodde inte att 30 novemberföreningen skulle genomföra någon manifestation alls om den ick slutgiltigt avslag på sin ansökan att få tåga genom centrala Lund. Den gatubaserade militanta rasideologiska miljön, här beskriven som “VAM”, uppgavs ha cirka 50 medlemmar i Skåne, varav hälften i Malmö. De bedömdes dock satsa på sin egen demonstration i Göteborg den 20 november och var “bara kapabla att planera en aktivitet åt gången”.323 Polisen var mer oroad för de organisationer som samlats under beteckningen Krossa rasismen. Bedömningen var att “Offensiv, ‘Krossa Rasismen’ och BZ [det vill säga de autonoma] kommer högst sannolikt att anordna en olaglig demonstration, med samling i centrum, oavsett vad 30-november-föreningen företar sig”. Till en sådan demonstration förväntade sig polisen tio bussar och ett okänt antal personbilar med danska deltagare.324 Med tanke på det förväntade stora deltagandet från Danmark var självfallet information från Politiets efterrettningstjenst (PET) av stor vikt. 107 Formellt sköttes informationslödet över gränsen via säkerhetspolisen. Men lundapolisen aktiverade också mer informella trans-lokala kopplingar med sina kollegor i Köpenhamn. Enligt Jörgen Nilsson, då en av de biträdande insatscheferna, hade de ”av tradition ett bra kontaktnät med Köpenhamnspolisen” och även goda informella kontakter – bland annat spelade de handboll tillsammans varje år. Via dessa kontakter löt också en jämn ström av information in i spaningsorganisationen. En handfull danska poliser bjöds också in att närvara vid staben den 30 november. Exakt vad de gjorde under kvällen är oklart, men enligt dåvarande polismästare Holger Radner hjälpte de med att beskriva de autonomas konliktrepertoar, identiiera av dem kända personer och tolka danska. Av de danska ”observatörernas” frånvaro i polisens arkiv går det att dra slutsatsen att inbjudan var tämligen inoficiell.325 Gränsöverskridande rörelser och polisiära stopp Redan vid midnatt den 29 november inledde två bussar från Oslo sin långa färd mot Lund. Att aktivisterna, varav många kom från det självstyrande kulturhuset Blitz, valde att åka till Lund i stället för till det geograiskt sett mer nära Stockholm (dit representanter för Norges fåtaliga nazister sökte sig för att, ganska kontraintuitivt, ira Karl XII) kan förklaras med att trans-lokala kopplingars täthet inte nödvändigtvis handlar om geograiskt avstånd. Den danska AFA-medlemmen Peter berättar att den Köpenhamnska BZ-rörelsen tidigt utvecklade starka band till husockupanterna i Oslo. Därför var det antagligen mer naturligt för AFA-Oslo att, precis som föregående år, sätta siktet på Lund snarare än Stockholm. Ungefär klockan 9.00 kom bussarna så äntligen till Helsingborg och inledde en lera timmar lång väntan på bussarna från Köpenhamn.326 I Lund inleddes dagens irande som vanligt med att 30 novemberföreningen samlades för att lyssna på domkyrkouret klockan 12.00. Denna gång hade föreningens ordförande sällskap av en mindre grupp antifascister som demonstrativt satte sig på samma kyrkbänk. Dussintalet antifascister omringade också Tegnérstatyn genom att hålla händer och sjunga antirasistiska sånger. Ordföranden gjorde inga försök att forcera den mänskliga kedjan och kransen förblev i hans händer. En anonym kungavän hade dock i förväg lyckats lägga 108 Domkyrkan, 1993: 30 novemberföreningens ordförande omgiven av antifascister. ner en krans med vidhängande kort som löd “Sedan forna tider har ingen sällsammare man hållit ett svärd eller en spira”. När 30 novemberföreningens ordförande, det stora pressuppbåd som följde honom och antifascisterna i tur och ordning lämnade statyn visade det sig att någon tänt en marschall under kransen som snabbt lammade upp och slukades av lågorna. Den lilla gruppen från 30 novemberföreningen och den stora gruppen journalister fortsatte på en vandring med kransnedläggning för Karl XII under en målning inne i Universitetshuset följd av en lång gravrunda på Norra Kyrkogården. Samtidigt fylldes Stortorget av Lunda-aktionen mot främlingsientlighets torgmöte. På scenen fanns en svensk lagga bredvid en FN-lagga och paroller mot rasism och för 109 Stortorget, 1993: Den antirasistiska samlingen på Stortorget mitt på dagen. ett mångkulturellt Sverige. Även detta år hade många skolor gett sina elever ledigt för att kunna delta.327 När mötet på Stortorget var över slutförde polisen arbetet med att spärra av stora delar av centrum med hjälp av containrar. Mellan Stortorget och Lundagård gick en tillfällig mur av containers. Stortorget spärrades också av i östlig riktning. Samtliga sidogator till Stora Södergatan spärrades och på stora Södergatan placerades containers ut för att försvåra framkomligheten för stora grupper människor. Från ungefär klockan 15.00 på eftermiddagen hade polisen också proklamerat ett slags inoficiellt undantagstillstånd och å det bestämdaste avrått allmänheten från att över huvud taget vistas i Lunds centrum.328 110 Stora Algatan, 1993: Polisen hade spärrat av Lundagård med containrar. Mellan klockan 11.00 och 12.00 började också lera hundra antifascister från Köpenhamn samlas på Nørrebro för gemensam avfärd till Lund. Precis som 1992 arrangerade Anti-fascistisk aktion Danmark resan, men de som åkte kom från en bred vänstermiljö i Köpenhamn. Inslaget av fackföreningsmedlemmar var påtagligt, från bland annat byggfacket, Sømændens forbund, Stilladsarbejdernes forening och Jord og beton. Flera fackklubbar lastade också på sina fanor och standar. Väl på bussarna kan vi föreställa oss att en person, som fyllde en reseledarfunktion, hälsade alla välkomna och delade ut ett lygblad med kort information. Förutom reklam för en stödfest och uppmaningar att aktivera sig i antifascis- 111 Polishuset, 1993: Polisens beslag av kanonslag och rånarluvor. tiska aktiviteter innehöll lygbladet två kartor över Lund och några korta “pegeingre”. Deltagarna uppmanades att uppföra sig som “dygdsmønstre” på hela resan. Hash, alkohol och allt som kunde “blive opfattet som våpen” var strängt förbjudna på bussarna. De förmanande orden avslutades med att slå fast “Vi er ikke interesserede i at slås med politiet, men vi vil forsvare os, hvis vi bliver angrebet.”329 När bussarna anlände till Helsingborg hamn klockan 13.50 visste polismännen på plats att de inte hade några möjligheter att avvisa de danska antifascisterna. Anledningen var att polisen inte tyckte sig ha belägg för att de skulle begå så allvarliga brott att påföljden kunde bli fängelse. Däremot 112 genomförde polis och tull en grundlig kontroll av bussarna och beslagtog allt som kunde användas som vapen, bland annat några tapetknivar och glasburkar med ammoniak. I tullvisitationen märkte de också att det på en av bussarna fanns benskydd och annan skyddsutrustning. När de 12 bussarna väl ick lämna Helsingborg klockan 17.15 följdes de tätt av polisbussar som enligt planen skulle ligga som en “kardborre” på bussarna.330 Under den tidiga eftermiddagen gjorde också Malmöpolisen ett tillslag mot en bil efter en längre spaningsinsats. I bilens baklucka hittade de kring 50 kanonslag, 200 skidmasker och ett lertal ”käppar/träbatonger”. Två män greps på platsen. Tillslaget kopplades omedelbart till den icketillståndsgivna demonstrationen i Lund. Av polisens arkiv går det inte att avgöra hur de kunde veta att de skulle slå till mot just den bilen, men polismästare Holger Radner berättar att han i efterhand misstänker att säkerhetspolisen bedrivit ”signalspaning” mot tänkbara motdemonstranter och att det var så de ick reda på det.331 Polisen tycks redan ha varit fast beslutna om att följa en eskalerande strategi i förhållande till alla icke-tillståndsgivna demonstrationer och lita på att de skulle kunna hantera situationen i kraft av en kommendering som bestod av ett större antal bättre utbildade och utrustade poliser än något år tidigare. De tolkade antagligen beslagen som signaler på att antifascisterna också beslutat sig för en eskalerande strategi. Den ömsesidiga misstron var uppenbarligen kompakt. Rörelser i gaturummet och ett abrupt stopp på Nygatan Klockan 16.19 meddelade en av polisens spaningsgrupper att traiken till ”anarkistcafeet Wapiti”, på Kiliansgatan nära Mårtenstorget, var onormalt stor och tjugo minuter senare började cirka hundra maskerade personer att välla ut från Wapiti. Folkmassan rörde sig mot Mårtenstorget och vidare ner på Bankgatan. När de klockan 17.02 stoppades av två polisavdelningar på Bankgatan hade gruppen växt till omkring 200 personer. Fem minuter senare hade de spritt sig för att undkomma polisen som inledde ett febrilt arbete för att hitta, de antagligen företrädelsevis svenska, antifascisterna. 17.11 återfann en av polisens spaningsgrupper folkmassan på Södra Esplanaden och när antifascisterna svängde in på 113 Råbygatan i riktning tillbaka mot Mårtenstorget hade den improviserade demonstrationen växt till mellan 300 och 400 personer.332 Sedan inleddes en katt och råtta lek där antifascisterna rörde sig på de medeltida gatorna strax öster om Lundagård, och polisen hela tiden försökte stoppa dem. 17.30 inledde en av polisens insatsavdelningar ett försök att helt ringa in folksamlingen på Kiliansgatan, precis intill Wapiti, men det verkar mest ha resulterat i att marschen splittrades upp i centrala Lund. 23 minuter senare återsamlades en ungefär 200 personer stor grupp på Clemenstorget samtidigt som mindre grupper rörde sig kring Stadsbiblioteket. Demonstrationen rörde sig söderut, över Bantorget och ner längs Nygatan. Där Nygatan mynnar ut i Svanegatan tog det stopp 18.03. Två av polisens insatsavdelningar spärrade vägen och en avdelning poliser närmade sig snabbt demonstrationen norrifrån för att knyta ihop säcken. De annalkande bussarna befann sig då mindre än 12 kilometer bort.333 Polisen motade snabbt bort alla som befann sig utanför insäckningen med hjälp av polishundar. När hundarna blev väl närgångna mot en grupp journalister gick en av polisens presskontakter emellan, men ick själv ta emot ett batongslag som lön för mödan. På så sätt minimerades allmänhetens och medias insyn i polisens arbete med att skingra demonstrationen. Ställda inför de hotfulla poliskedjorna som nu helt ringade in demonstrationen satte sig de lesta deltagare ner för att göra ”klart att det är inte vi som går till angrepp”. Några av de sittande demonstranterna stämde upp i sången I natt jag drömde. Demonstranterna försökte få kontakt med någon ansvarig från polisen för att få svar på frågan varför de blev stoppade men möttes av en kompakt tystnad. I stället började mindre grupper av poliser gå in i folkmassan för att, till synes ganska slumpmässigt, omhänderta enskilda som de uppfattade som ledande. Demonstranterna svarade med att hålla fast i varandra och polisen löste upp armkrokarna med välriktade knytnävs- och batongslag, såväl som med skällande och bitande hundar.334 Polisen på plats var väl medveten om att de danska och norska bussarna nu närmade sig centrala Lund och syftet med deras insäckning var antagligen att demonstranterna på Nygatan inte skulle kunna förena sig med dem. Klockan 18.18 begärde poliserna förstärkning och tre minuter senare ick de order om att omhänderta ”vad de kan”, vilket landade på 12 personer, och släppa resten.335 Ungefär samtidigt som polisen upplöste den sittande demonstrationen på Nygatan rullade de danska bussarna, förstärkta med två bussar från Oslo, 114 Stora Södergatan, 1993: Den antirasistiska demonstrationen strax före polisens angrepp. in i Lund. Bussarna parkerade, på anvisning av de eskorterande poliserna, på Södra vägen vid Mejeriet och antifascisterna steg ur. Ungefär klockan 18.30 ställde de upp sig för demonstration i Stora Södergatans södra utlopp. Demonstrationsledningen ropade via megafon ut att det var viktigt att alla skulle “opføre sig roligt og ordentligt” eftersom de ville ha en “fredelig demonstration”. Totalt samlade demonstrationen 500 till 600 personer, vilket ger vid handen att ler än 100 personer som inte rest med bussarna lyckats ta sig till samlingsplatsen, trots polisens ihärdiga försök att säcka in eller skingra större folksamlingar.336 I täten för demonstrationen, som fyllde nästan hela körbanan, gick lera kedjor maskerade personer. Längst fram bar de en banderoll vars 115 Stora Södergatan, 1993: Biträdande polisinsatschef Nilsson läser skingringsordern. text löd “Mod Racisme”. När de hade gått ungefär halva Stora Södergatan upp spärrades gatan av en kedja poliser. Ställda inför demonstrationen som närmade sig valde dock poliserna att stiga åt sidan och låta demonstrationen passera.337 Polisupploppet på Stora Södergatan Samtidigt ick Jörgen Nilsson, som hade ansvaret för polisavdelningarna på Stortorget, besked om att ”hundratals danskar” var på väg mot hans position. Nu började ett febrilt arbete för att skrapa samman alla tillgäng- 116 liga polisavdelningar i närområdet. Han beordrade de två avdelningarna ur insatsstyrkan, som nu förstärkts med en avdelning poliser från förstärkningsområde Väst, att spärra gatan strax söder om Västra Mårtensgatan tillsammans med de andra avdelningar han lyckats få dit. Bakom de två insatsavdelningarna fanns polisrytteriet, hundförare och slutligen en avdelning poliser som skulle gripa misstänkta. Klockan 18.45 närmade sig demonstrationen den täta poliskedjan och stannade upp. I detta läge fördes en kort förhandling mellan biträdande polisinsatschef Nilsson och demonstrationsledningen. Via megafon ropade demonstrationens förhandlare ut att “det enda vi vill är att komma fram till Stortorget och hålla en manifestation. Vi vill inte ha någon konfrontation med polisen”. Jörgen Nilsson kontaktade staben på polishuset men ick snart besked om att det var uteslutet att låta demonstrationen fortsätta de sista meterna till Stortorget.338 Nu sänkte sig en spänd stämning över Stora Södergatan. Det var tydligt för deltagarna i demonstrationen att den här poliskedjan inte tänkte stiga åt sidan och demonstrationen stannade i höjd med Lilla Tvärgatan, nästan exakt på samma plats där den framgångsrika blockaden stod 1992. Klockan 18.53 stegade så biträdande polisinsatschef Nilsson ut i det ingenmansland som bildats mellan poliskedjan och demonstrationen. I handen hade han en megafon som han förde till munnen. Med myndig stämma ropade han i riktning mot demonstrationen: “Detta är en skingringsbefallning. Polismyndigheten beordrar härmed alla att omedelbart lämna området. Den som inte rättar sig kommer att gripas.”339 Vad som hände sedan är omtvistat. Våra informanter, som befann sig i täten av demonstrationen, berättar att de snabbt värderade polisen på plats som en övermäktig motståndare och beslöt att gå retirera i samlad grupp. Återtåget försvårades och försenades dock av de containers som placerats ut längs Stora Södergatan, inte minst eftersom dessa bildade en laskhals inte bredare än fyra meter som folkmassan behövde pressa sig igenom. Det försvårades också av att de som befann sig längst bak i demonstrationen hade svårt att höra både skingringsbefallningen och demonstrationsledningens besked att inleda reträtten som spreds från mun till mun.340 På TV4 Öresunds inspelning från händelsen syns dock inget av en någon samlad reträtt. I kanalens inslag visas i stället en maskerad man som via mega- 117 Stora Södergatan, 1993: Grupper av poliser samlades kring nedslagna demonstranter för att utdela ytterligare slag. fon ropade ut att de skulle stå kvar och blockera gatan.341 Det är oklart varför våra informanter inte minns detta. Kanske handlar det om ett sätt att hantera en berättelse av kollektivt nederlag där det gemensamma minne som formats efter händelsen så hårt präglats av vetskapen om vad som hände sedan att det minne som bevaras är minnet av vad man upplever att man borde gjort – inte av vad man faktiskt gjorde?342 Kanske var det så att mannen med megafonen inte talade för demonstationsledningen? Ingen annan reporter på plats verkar ha uppfattat hans uppmaning, eller tillmätt den vikt nog att återges. Polisen verkar inte av arkiven att döma ha tagit någon notis 118 om mannen, som ju i det här läget kunde misstänkas för anstiftan till antingen våldsamt upplopp eller ohörsamhet mot ordningsmakten. En rimlig slutsats är att inte särskilt många hörde uppmaningen. Oavsett vilket så konstaterade dock den biträdande polisinsatschefen att demonstrationen inte lämnat platsen på tre minuter. Därför gav han order att inleda skingring.343 Genom att läsa skingringsbefallning hade demonstrationen juridiska ställning förändrats. I den mån den icke-tillståndsgivna demonstrationen hade en ansvarig ledare begick denne ett brott oavsett ordern. Men det är inte straffbart att bara delta i en demonstration som saknar tillstånd. Däremot är det straffbart att inte lyda polisens skingringsorder.344 När Jörgen Nilsson höjde megafonen till munnen så vidgade han alltså med några meningar polisens lagliga möjlighet att tillgripa våld mot alla demonstranter. Valet att ingripa så hårt mot demonstrationen var också väl förankrat i en legalistisk polistradition där alla brott ska lagföras. De flesta polismännen på plats var antagligen nöjda med att äntligen få ingripa med kraft. Polisforskning pekar på att den enskilda polismannens första instinkt i jämförbara situationer är att handla, oftast att angripa folkmassan som i dessa polisers utbildning frammanats som en enhetlig men irrationell och våldsbenägen organism.345 Samtliga poliser som var i yttre tjänst den kvällen var utrustade med lamsäker EM-overall, nyare skyddshjälm, benskydd, kängor, skyddsväst, skyddshandskar och rektangulär sköld av plexiglas. Den speciella insatsstyrkan, som skuldra mot skuldra spärrat av Stora Södergatan, hade även axel- och armbågsskydd.346 Längst fram gick en kedja med de två insatsavdelningarna, bestående av poliser från Helsingborg och Lund. De följdes av en kedja som utgjordes av en blandad skara poliser från bland annat Blekinge, Göteborg och Bohuslän. De två poliskedjorna marscherade taktfast, men förvånansvärt långsamt, fram till folksamlingen, höjde som på kommando sina batonger och började utdela slag mot huvuden och de armar som höjdes till skydd. Under några långa sekunder stod poliserna och slog mot demonstrationens första led, sedan bröt antifascisternas vilja att stå och ta emot slag samman och de lydde hals över huvud.347 Till skillnad från blockaderna 1991 och 1992 var den här demonstrationen inte beväpnad med kanonslag eller järnrör och den hade inte heller stått stilla tillräckligt länge för att någon skulle hinna bryta upp någon större mängd gatsten att kasta. Polisens framryckning hejdades därför inte nämnvärt av de 119 fåtaliga laskor, stenar och isklumpar som kastades. Att många av de kastade föremålen landade bland lyende antifascisterna stärker bilden av ett reaktivt agerande sprunget ur vanmakt. I stället fortsatte poliserna effektivt fösa människomassan framför sig med slag från batonger och sköldar. Deras uppgift var att skingra demonstrationen, inte att gripa någon, så de trampade helt enkelt över de människor som fallit till marken.348 Kring de nedslagna demonstranterna bildades det snabbt klumpar av polismän från de bakre leden. Syftet var att omhänderta alla som inte skingrat sig, men av de tv-bilder som inns är det väldigt tydligt att enskilda polismän nu också passade på att ge igen på en iende som bemästrat dem två år i rad. På TV4 Öresunds klipp syns hur en polis lyfter upp en person, som för att gripa densamme, bara för att omedelbart fälla personen till marken igen med sparkar mot knä och mage. I Sydnytts något längre svep över gatan syns hur grupper av poliser stannar till för att slå flera slag var mot liggande demonstranter.349 Den svenska polisen saknade vid den här tidpunkten utrustning för att kunna utöva icke-dödligt våld på avstånd, som till exempel vattenkanoner eller tårgas. När polisledningen väl valt att ha en eskalerande strategi och när demonstrationen visat att den inte lät sig avskräckas av polisens massiva styrkeuppvisning, vilket var deras huvudsakliga psykologiska vapen, hade insatsledaren på plats en väldigt begränsad repertoar att utgå från.350 Batongchocken som polisärt vapen bär dock med sig ett antal inneboende problem. Polisforskaren P.A.J. Waddington menar att batongchocker är svårkontrollerbara då de hela tiden riskerar att låta de deltagande poliserna gå in i en “röd dimma” där de lätt tappar kontrollen över sin egen våldsutövning.351 Beskrivningen av en “röd dimma” passar väl in på hur de deltagande poliserna i efterhand återgav händelsen. Med synfältet begränsat av nedfällda visir, som dessutom immade igen, och delvis bländade av fotoblixtar och tv-kamerornas ljus drev de demonstranterna framför sig med adrenalin pumpande i blodet. En polis beskrev det i efterhand som ”en otrolig upplevelse, alltså”. Sammanpressade av containrarna och angripna både av den framryckande insatsstyrkan och av de poliser som höll avspärrningarna mot sidogatorna ick demonstranterna löpa gatlopp längs hela Stora Södergatan. Det gick fortare och fortare tills demonstrationen upplösts till en i panik springande människomassa.352 120 Under det adrenalinstinna arbetet med att utöva kollektivt våld var det lätt hänt att enskilda polismän riskerade att bryta kedjan: Vid ett tillfälle upptäckte jag på vänster sida att en utav mina killar då, jag vet inte vem, han hade tappat sin plats i ledet och han slog på någon, [...] Han slog minst två batongslag, jag får tag i kollegan, rycker honom från platsen och skäller på han och säger att nu ser du till, och håller din plats i ledet, min tanke var att han ick inte lämna en lucka, det innebar helt enkelt problem för kollegorna vid sidan om honom. Det var min tanke. Att han gjorde något fel när han slog den här personen, kan jag inte uttala mig om.353 För att ingen skulle misstänka att den hörda avdelningschefen hade sina sympatier på någon annan sida än på poliskollegans så preciserade han i ett senare förhör: Det enda jag vill betona en gång till då, det är att när jag ingrep mot den här kollegan som slog mot journalisten, i och med den sista bilden så inser jag att det var den händelsen som jag ingrep emot. Så ingrep jag inte för att jag uppfattade situationen som så, att han misshandlade och slog ner en försvarslös person, utan jag ingrep för att han skulle gå framåt, fylla sin lucka, jag har ingen som helst uppfattning av vad som hände innan han i så fall då slog på den här journalisten.354 Mannen som polisen hade lämnat sin plats i ledet för att utdela sina batongslag mot var pressfotograf, anställd på Helsingborgs Dagblad. När demonstrationen närmade sig poliskedjorna vid Västra Mårtensgatan hade han, och lera andra ut pressen, tagit sin tilllykt till Skånska dagbladets lokaler som låg på Stora Södergatan mitt mellan polisens och demonstrationens frontlinjer. När väl polisen inlett den våldsamma skingringen försökte han följa med för att få så bra bilder som möjligt. Han menade, så klart, att han bara gjort sitt jobb och anmälde, på polismästare Radners uppmaning, polismannen för misshandel.355 Fotografens anmälan ledde till en motanmälan från poliser i insatsstyrkan. De anmälande poliserna menade att fotografens bilder och egen anmälan 121 Stora Södergatan, 1993: Överfallet på pressfotografen. 122 visade att han befann sig på Stora Södergatan trots att det lästs skingringsbefallning. Att fotografen uttalat sig “mycket kritiskt till händelsen” gjorde också att poliserna såg sig “tvungna att polisanmäla” honom för “Våldsamt upplopp alt ohörsamhet mot ordningsmakten”.356 Polisen i Lund tog nog fotografens anmälan på stort allvar, inte minst eftersom Arbetet publicerade en fotoserie där det tydligt syntes hur en polisman sänkte fotografen med ett välriktat batongslag över nacken. Ett vittne beskrev händelsen som att polisen “sprang efter honom och fortsatte slå på honom ända tills han låg ner”. Trots att polisens ansikte syns tydligt på de bilder som inns i förundersökningen, och trots att utredaren ganska snart identiierade vilken avdelning polisen tillhörde så lades förundersökningen ner. Anledningarna var att den utpekade polisen nekade till att det var han på bilderna och att alla hans kollegor från avdelningen uppvisade ett synnerligen uselt, den cyniska betraktaren skulle nog säga selektivt, ansiktsminne och helt gick bet på att identiiera gärningsmannen.357 Polisernas föreställning om “professionella bråkstakar” som inte kunde räknas till den laglydiga “allmänhet” de var satta att skydda stärktes antagligen genom den information de fått av sina befäl. Polisforskning pekar också på att bland annat demonstranter ofta ses som en grupp som många polismän menar sig ha “mandat att behandla efter eget gottinnande”. I det här fallet hade ju också polismännen fått uttryckliga order att använda ett visst mått av sanktionerat våld, vilket uppenbarligen spillde över, både i mer våld som biprodukt av den laddade situationen och i våld som betraktaren kan se som orättfärdigt.359 Utkylda bussar Även om polismännen som deltog var flitiga vid författandet av anmälningar dagen därpå så är ett genomgående tema det högst hypotetiska i de skador som poliserna menar skulle kunnat ha uppkommit om de inte burit skyddsutrustning och sköld. Men eftersom polismännen i första ledet befann sig i den konkreta världen på Stora Södergatan i Lund den 30 november 1993 var blåmärken de mest allvarliga skador de kunde visa upp.360 Om de skador som polismännen ick inskränkte sig till några blåmärken och hypotetiska skador som kunde uppstått (men alltså inte gjorde det) så 123 drabbades demonstrationen desto hårdare. Av polisens arkiv framgår att fyra personer ick så allvarliga skador att de fördes till akuten. Polisen noterade också huvudskador, antagligen till följd av batongslag eller missriktade kastade laskor, på lera personer som de satte i arresten.361 När så den med våld upplösta demonstrationen jagats längs hela Stora Södergatan till platsen där de parkerat sina bussar gjorde poliskedjorna halt. Demonstranterna, varav lera blivit ganska illa slagna, steg snabbt upp i sina bussar och tänkte sig nog att åka hem till Köpenhamn och Oslo. Polisinsatschefen på plats ville något annat. Han gav order om att alla på bussarna var misstänkta för våldsamt upplopp och att de skulle ”föras till polisstationen i Lund för identiiering”.362 Valet att på så lösa och breda grunder gripa samtliga kan, och bör, problematiseras utifrån ett människorättsperspektiv. Sociologen Abby Peterson och kriminologen (tillika polisinspektören) Mikael Oskarsson menar att “de demokratiska principerna kommer att åsidosättas, när polisen ser sig tvingade att agera utan urskillning, med icke-diskriminerande medel”.363 En beskrivning som hade kunnat handla om polisinsatschefens order. Frågan är i vilken utsträckning valet att gripa så många människor var planerat på förhand av polisledningen. Det saknas kvarlevor i arkivet som pekar på att de skulle ha fattat ett sådant beslut, vilket pekar mot att ansvaret för beslutet låg på befälet på plats. Att polisen valde att skingra, men inte gripa, demonstrationen på Stora Södergatan talar också för en sådan tolkning. Samtidigt går det att peka på att massgripandet i någon mån låg i polisens taktiska koncept och det går också att se hur polisen vid större ingripanden både tidigare och senare också strävat efter att avsluta sina ingripanden mot folkmassor med massgripanden. Ordern gav upphov till ett svårt logistiskt problem: hur omhänderta 390 människor? Arrestlokalen i Lund är knappast byggd för massgripanden av den här storleken, så polisen beslöt helt enkelt att låta alla gripna sitta kvar i bussarna i den kalla novembernatten. Inför dagen hade polisen räknat med att kriminalenheten på 21 poliser skulle räcka för att utreda brott, för teknisk undersökning och för videodokumentation. Kriminalenheten var dock gravt underdimensionerad för att hinna förhöra alla gripna. För att kunna genomföra samtliga förhör inom sex timmar gav polismästaren kriminalchefen i uppdrag att plocka ut hundra poliser som tillfälliga förhörsledare och använda Tingsrättens lokaler, på andra sidan vägen från Polishuset, som förhörsrum.364 124 Berättelser från de som ick sitta en halv natt i de utkylda bussarna vittnar om en polisiär övermakt som stundtals gick över gränsen till ren förnedring. Den danska antifascisten John berättar hur poliserna tvingade alla på hans buss att sitta i en onaturlig position med händerna på nackstödet och hur de tillgrep batongen för att se till att alla lydde deras kommandon. I polisens arkiv och i de autonomas egna media återinns också berättelser om hur blödande antifascister nekades läkarvård och hur ett så basalt behov som att få gå på toaletten vändes till ett genuskodat maktvapen: “nogle af betjentene fandt åpenlyst nydelse i at nægte disse kvinder mulighed for at komme til at lade vandet”.365 I samband med förhören skulle alla misstänkta identiieras och fotograferas. Av bilderna att döma så gick fotograferingen våldsamt till i vissa fall. Bilder där två polismän, huvudet längre än den som fotograferas och därför med ansiktena ur bild eller med huvudena bortvända från kameran, med synbart våld håller fast personer för fotografering och sliter av eventuella luvor och halsdukar inger en obehaglig känsla av våldsam övermakt. Obehagskänslorna förstärks av att en del gripna demonstranter blöder från skador på huvudet och i ansiktet.366 De lesta gripna identiierades med hjälp av giltiga identitetshandlingar men av arkivet framgår att en del lyckats ljuga om sina identiteter. De lesta förhörda erkände att de varit på platsen men förnekade helt att de skulle begått något brott. Tvärtom återkom lera förhörda till att de menade att de hade (den moraliska) rätten att demonstrera mot rasism på sin sida. Men så många som 31 personer erkände faktiskt ohörsamhet mot ordningsmakten.367 För att underlätta kommande processer hade polis och åklagare kommit fram till att de skulle använda ett fullmaktsförfarande. Det innebar att de misstänkta som gav fullmakt till ett juridiskt ombud kunde åtalas och eventuellt dömas utan att deras närvaro krävdes vid rättegången. Många förhörda vägrade blankt skriva under någon fullmakt och lera personer drog också tillbaka de fullmakter de skrivit under. I återkallandena framkommer att fullmaktsgivarna uppfattat sig som tvingade till att skriva på under mer eller mindre förtäckta hot om längre häktningstider. Men ”katastrofalt mange” skrev också under den presenterade fullmakten.368 Vi kan föreställa oss att de hastigt inkallade förhörsledarna arbetade till yttersta gränsen av sin förmåga för att så snabbt och effektivt som möjligt 125 förhöra alla gripna. I takt med att kvällen gick så blev det dock allt mer tydligt att polisen gapat över lite väl mycket när de genomfört det dittills största massgripandet i svensk efterkrigshistoria.369 Förutom att förhörsledarna inte hann med att genomföra alla förhör inom den gräns på sex timmar som lagen föreskrev så fylldes alla Skånes arrestplatser. När så klockan stod på 00.40 konstaterade ansvarigt polisbefäl ”att vi inte klarar mer utan ’streck måste dras’”. Därefter dröjde det två timmar innan alla bussar släpptes. Totalt missade polisen att förhöra och identifiera 225 personer. Antifascisten John berättar hur det klev upp en polisman på den buss där han satt och frågade om alla på bussen hade blivit förhörda. “Ja!” svarade de som satt gripna på bussen. När de några minuter rullade mot friheten utbröt en stor glädje, ingen på den bussen hade blivit förhörd!370 Efter upploppet Av de under kvällen över 400 omhändertagna och drygt 100 anhållna häktades endast en person, en 22 år gammal danska som vi kan kalla för Margrethe, misstänkt för våldsamt upplopp. Åklagaren försökte visa att hon aktivt deltagit i ett våldsamt upplopp genom att bland annat kasta laskor på polisen. Åklagaren kunde visa ett foto på Margrethe där hon bar på två tomlaskor, men rätten övertygades mer av hennes förklaring att hon bar på dem för att sälla upp laskorna på trottoaren så att ingen skulle snubbla på dem. En polis vittnade också om att han tagit en laska ur hennes jacka vid gripandet men efter att ha kontrollerat jackan ick åklagaren tillstå att den saknade ickor som kunde rymma en laska. Att Margrethe gått i de främsta kedjorna talade dock, enligt Tingsrättens dom, snarast mot att hon deltagit i ett upplopp eftersom hon nästan omedelbart slogs till marken av polisernas anstormning. Däremot menade rätten att hon gjort sig skyldig till ohörsamhet mot ordningsmakten eftersom hon inte skingrades på polisens uppmaning. De 40 dagsböter hon ick för detta ringa brott ansågs dock erlagda genom den tre veckor långa häktningen.371 Tingsrätten underkände alltså åklagarens åtal för våldsamt upplopp med dess inslag av kollektivt aktörsskap.372 I stället utgick Tingsrätten från en rättspraxis där den enskilda individens handlingar och skuld stod i centrum. Därför räckte det inte att Margrethe befunnit sig i en folksamling 126 som, i varje fall enligt polis och åklagare, gått till samlat angrepp mot polisen. För Tingsrätten behövde åklagaren också visa att hon gått till individuellt angrepp mot polisen. Nu började rättvisans kvarnar mala betydligt långsammare. Det inns fog för att anta att åtal för det relativt sett ringa brottet Ohörsamhet där de misstänkta befann sig på fri fot, och en majoritet dessutom i utlandet, inte hade den högsta prioriteten för varken polisens förundersökningsledare, åklagare eller domstol. För att kunna genomföra förhör och om möjligt få 64 danska och 3 norska misstänkta att gå med på strafföreläggande (där de erkände sig skyldiga och gick med på att betala 1200 kronor vilket motsvarar 40 dagsböter a 30 kr) begärde åklagarmyndigheten hjälp av polisen i Danmark och Norge. Här möttes de nordiska poliserna av ett så konsekvent förhalande att det förefaller vara del av ett medvetet kollektivt handlande. Misstänkta gjorde sig oanträffbara och vägrade svara på telefonsamtal eller brev. Några övergav Norden fullständigt men kunde via föräldrar hälsa att de nu återfanns som fredsobservatörer i Nicaragua eller Chiapas. Ställda inför ett bakslag i Lund hade de aktualiserat helt andra trans-lokala kopplingar. När poliserna väl lyckades få tag på någon som skulle förhöras var det vanligaste att personen helt vägrade svara på några frågor, än mindre erkänna några brott. En norsk poliskommisarie konstaterade något uppgivet att “da detta er vanlig modus i dette miljøet anser rapportskriver det som bortkastet tid å gjøre ytterligere forsøk på å få fatt i disse personene”.373 Lag, ordning eller respekt för polismakten? Det går också att läsa Tingsrättens dom som ett visst underkännande av den stora och våldsamma polisinsatsen. Ohörsamhet är normalt sett inte ett brott som föranleder veckolånga häktningar, och det är inte heller ett brott som normalt sett beivras genom att kravallutrustade poliskedjor gör batongchock och trampar ner allt i sin väg.374 Det går onekligen att ställa frågan om det verkligen var ett våldsamt upplopp på Stora Södergatan den där kvällen den 30 november 1993. Och om det var ett våldsamt upplopp – hade det inträffat om inte polisens kedjor gått fram som en ”aggressiv köttvägg”?375 Om vi tänker att polisarbete vid stora, potentiellt ordningsstörande, sammankomster balanserar mellan att 127 upprätthålla lag, genom att gripa individer som bryter mot lagen, eller ordning, genom att fokusera på att inte eskalera situationen till ett upplopp, går det att hävda att polisinsatsen i det här fallet inte lyckades med endera.376 Delvis i strid med det rättstaktiska konceptet som betonade möjligheten till “åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet”.377 Däremot går det att se hur polisens ingripande både skapade oordning och en rad brottsliga handlingar. Det är självfallet möjligt att demonstrationen hade en avsikt att försöka bryta igenom poliskedjorna för att ta sig till Stortorget. Men den danska antifascisten John, som då var aktiv i föreningen Demos (vilket ungefär motsvarade svenska Expo) och som kände många medlemmar i AFA tack vare sin långa bakgrund i BZ-rörelsen, berättar att han var så övertygad om att det skulle gå fredligt till att han lovade lera av dem han åkte tillsammans med att kvällen skulle förlöpa utan våldsamheter.378 Både det som de autonoma kommunicerade efter händelserna och våra informanters berättelser återupprepar utsagor om att demonstrationen inte hade förberett några angrepp på polisen.379 Den kontrafaktiskt lagda historikern kan leka med tanken på en de-eskalerande strategi från polisens sida där de låtit demonstrationen gå till Stortorget, hålla sina tal och sedan åka hem. Om målet varit att minimera lagbrott såväl som oordning hade nog en sådan strategi varit att föredra. Det är också värt att notera att det nu rådande konceptet för insatser mot folkmassor, den så kallade särskilda polistaktiken, helt försöker undvika den här typen av våldsamma, men trubbiga, angrepp på hela folkmassor till förmån för ett mer mobilt, precist och oftast de-eskalerande koncept.380 Mycket pekar dock på att polisen inte hade den allmänna ordningen som högst prioriterade mål den där kvällen. Snarare pekar polisledningens utsagor på en vilja att bryta motdemonstranternas, och då i synnerhet danskarnas, vilja att överhuvudtaget visa sig i Lund den 30 november kommande år.381 Hela gaturummet i centrala Lund omvandlades för några timmar till ett rum bortom offentligheten där polisen i hög grad ingrep med preventiv våldsanvändning utan att riskera att ställas till svars i efterhand.382 Här agerade polismyndigheten inte i första hand för att skapa maximal ordning i stunden utan snarare som en aktör med en egen agenda att etablera en absolut kontroll över gaturummet – och ytterst kanske inskärpa vikten av en ovillkorad respekt och lydnad inför vad polismakten beslutade.383 Att polismakten så tydligt 128 handlade efter en egen agenda som part i konlikten måste ses som ett brott mot den i Sverige dominerande rättsstatsprincipen där polisen förväntas vara opartisk och staten höjd över sociala konlikter.384 En redan stark gruppskapande dynamik för enskilda polismän förstärktes antagligen av att polisledningen inåt och utåt kommunicerade att alla som deltog i de icke-tillståndsgivna demonstrationerna var del i en enhetlig grupp danska ”proffsdemonstranter”, och detta gjorde det rimligen enklare för enskilda polismän att lägga extra tyngd bakom batongslagen.385 Genom det våldsamma ingripandet på Stora Södergatan och massgripandet där de gripna ick sitta timvis i kalla bussar utan möjlighet att tillgodose basala mänskliga behov som törst eller toalettbesök, tog såväl polismyndigheten som enskilda poliser på sig en tydligt straffande roll.386 Eller som chefsåklagaren uttryckte saken några dagar senare: “Det känns skönt att visa att vi kan agera. Tidigare år kändes det frustrerande att alla klarade sig undan”.387 Polisens handlingar, och den rationalitet som de motiverades med, ekar av ordföranden i 30 novemberföreningens inställning till motdemonstranterna: “Respekten för lagen kan emellertid icke återställas med ord utan endast med handling. Den som bryter mot lagen måste veta att han då också får betala priset härför”.388 Om polisens ingripande återställde respekten för lagen framgår inte av vare sig arkiv, samtida media eller de intervjuer vi genomfört. Däremot står det bortom allt tvivel att de som befann sig på Stora Södergatan blev våldsamt påminda om att de ick betala ett pris för att inte underordna sig polisens undantagstillstånd. De danska demonstranterna kände nog igen en direkt straffande polismakt från Köpenhamn. Redan efter händelserna i Lund 1991 konstaterade en BZ-are att ”den danska polisen har efterhand genom åren utvecklat en strategi för oss, en strategi för hur de försöker avskräcka oss och bara ger oss stryk i stället för att ta oss när det gäller småsaker.”389 Polisens ingripande på Stora Södergatan 1993 går onekligen att förstå som ett sätt att avskräcka genom att ”ge stryk”. Det är dock viktigt att betona att samtliga av polisens ingripanden under kvällen prövades av åklagare som kom fram till att polisen agerat i enlighet med sina lagliga befogenheter att utöva våld för att skingra en demonstration som nekats tillstånd.390 Samtidigt är det tydligt att polisledningen, på ett effektivt sätt, lyckades manövrera så att de kunde applicera maximal kraft vid en begrän- 129 sad punkt.391 Detta var helt i linje med den valda och konsekvent genomförda eskalerande taktiken för kvällens händelser. I den mån det var ett upplopp på Stora Södergatan var det ett upplopp som satts igång av polisen, ett fenomen som sociologen Abby Peterson fångar med termen ”Polisupplopp”.392 En epok tar slut, en annan börjar I efterhand var den utomparlamentariska vänstern mycket kritisk till polisens agerade, men också till sina egna utgångspunkter och sätt att göra gatupolitik. AFA-medlemmen Peter berättar att det redan innan den misslyckade demonstrationen fanns en grupp antifascister, med tyngdpunkt i Köpenhamn, som ifrågasatte värdet av att ha en så konfrontativ demonstration i en stad där det inte fanns några fascister att konfrontera. Majoritetsåsikten var dock att man skulle gå vidare med det beprövade militanta koncept som gett segrar de föregående åren. Här menar Peter att i synnerhet de svenska antifascisterna var drivande eftersom de “havde [...] udviklet en meget teoretisk militans”. Det var, i synnerhet efter 30 november 1993, tydligt att de autonoma blivit fångar i sin egen repertoar.393 Polisen var däremot mycket nöjd med kvällens insatser. Jörgen Nilsson, som var den insatschef som läste skingringsbefallningen, beskriver det som att “det blev precis så som vi hade tänkt. Det var bra, vi hade bra koll på läget, underrättelserna var bra. [...] vår taktik höll och vi visste, vi styrde agendan.” Händelserna under kvällen blev också ett tydligt kvitto på att den paramilitära organisation som polisen anammat som grund för ingripanden mot större folkmassor var effektiv. Det så kallade EM-konceptet innebar att polisen hade hämtat in ny kunskap och skaffat sig ett övertag i förhållande till de autonomas repertoar så som den sett ut den 30 november 1991-1992. I stället för att de-eskalera situationen med kommunikation som syftade till att skapa förutsägbarhet och ömsesidig kunskap hade lundapolisen lyckats kontrollera gatan genom en eskalation av sin egen våldsanvändning.394 Därför är det inte förvånande att det i grunden defensiva konceptet med så tydligt fokus på kontroll över territorium och på att med våld betvinga de som utmanade polisens totala kontroll var fullständigt dominerande för svensk polisiär hantering av sociala oroligheter fram till och med EU-toppmötet i 130 Göteborg 2001.395 Paradoxalt nog valde den danska polisen, som i mycket utgjort modell för EM-konceptet, att överge sin modell för insats mot folkmassa efter skotten på Nørrebro 18 maj 1993. Händelserna i Göteborg 2001 visade på ett liknande sätt konceptets gränser för den svenska polismakten och den så kallade särskilda polistaktik som utvecklades som ersättning för EM-konceptet bygger även den på dansk förlaga.396 Media var inte sena med att basunera ut rubriker i stil med “Polisen vann kriget”.397 Polismästare Radner hoppades att insatsen skulle “verka avskräckande inför nästa år”, låt vara att han också uttryckte återhållsamhet i sitt konstaterande “det är aldrig bra med våld”.398 Han beklagade i synnerhet bruket av våld mot journalister vilket han förklarade med att “adrenalinhalten ligger väldigt högt på våra polismän och då kan sådana här misstag inträffa även om det inte får ske”.399 Den berättelse som återupprepats i tidningarnas tillbakablickade artiklar såväl som i polisiära minnesböcker saknar i stort den nyans som polismästaren uttryckte på dagen utan är en mer entydig berättelse av en seger mot de som bråkade.400 I anslutning till händelserna verkar också både 30 novemberföreningen och motdemonstranterna ha erkänt sig besegrade av en motståndare med överlägset våldskapital. Händelserna på Stora Södergatan 30 november 1993 kan nog också ses som en pendang till skotten på S:t Hans Torv på Nørrebro 18 maj 1993 i det att polisens ingripanden signalerade slutet för den konliktrepertoar som varit utmärkande för BZ-rörelsen såväl som för det tidiga 1990-talets autonoma – lätt igenkännliga i sina gatumilitanta svartblocksdemonstrationer.401 Årtiondet som följde präglades också av ett sammanbrott för den hårt sammanknutna BZ-miljön i Köpenhamn och av att de autonoma multiplicerades som politisk kraft genom ett intensiierat nätverksbyggande.402 Samtidigt går det inte att komma ifrån att polisens seger blev möjlig genom att både polismakt och de autonoma omvandlat sina mål, sina kriterier för seger för den som så vill, under föregående år. Nytillträdde polismästaren Holger Radner stod för en annan linje än sin företrädare och var inte längre beredd att ge 30 novemberföreningen tillstånd för ett uppenbarligen provokativt fackeltåg genom centrala Lund. De autonoma å sin sida kom att, kanske berusade på föregående års framgångar, sikta på en total seger över både 30 novemberförening och statsmakt. Konlikten gled från att i första 131 hand handla om att stoppa ett fackeltåg med över hundra rasideologiska skinheads till att bli ett absolut anspråk på hela stadsrummet, genomdrivet med våld om så krävdes.403 I en sådan konlikt, som ju till sin kärna handlar om en utmaning av statens våldsmonopol, framstår polismakten som en övermäktig motståndare. I synnerhet när polisen så skickligt manövrerade fram till en punkt där de kunde applicera maximal kraft i ett begränsat rum. Men det är också viktigt att komma ihåg att polismyndigheten i någon mening var beroende av de allvarliga ordningsstörningar som hotet om kraftfulla motdemonstrationer innebar för att över huvud taget kunna underkänna 30 novemberföreningens anspråk på att få ta centrala Lund i besittning en kväll om året. De (stundtals) våldsamma blockaderna 1991 och 1992 kastade en lång skugga över hela 1990-talet och var centrala i att omöjliggöra fackeltåget som ett tillfälle för att föra vidare och föra ut en nationell och rasideologisk tradition. 132 Kapitel 5 1994-1999: normalitet och avpolitisering Undantagstillståndets bedrägliga lugn I ljuset av de föregående årens inställda fackeltåg, fortsatte 30 novemberföreningen 1994 sin taktiska reträtt från anspråk på det offentliga rummet. Nu sökte de ”under åberopande av ordnings- och säkerhetsproblem” endast tillstånd för en stillastående manifestation.404 Polismyndigheten var trots denna blygsamhet mycket ovillig att ge 30 novemberföreningen tillstånd till någon slags sammankomst i Lunds centrum. En tillståndsgiven marsch genom centrum skulle enligt deras ”bedömning innebära en signal till alla s.k. antirasister att komma till Lund den 30 november för att hindra att sammankomsten äger rum”. Därför menade polisen bestämt att Klostergårdens idrottsplats var att föredra framför Lundagård eller Katedralsskolan. Platsen var vald dels för att den saknade symbolisk laddning och därför inte skulle dra till sig samma mängd motdemonstranter och dels för att idrottsplatsen, som omgavs av öppna gräsytor och omgärdades av dubbla staket, var mycket lätt att försvara.405 Länsrätten underkände dock polisens argumentation och gav 30 novemberföreningen tillstånd att hålla en stillastående manifestation på Tegnérsplatsen i Lundagård mellan klockan 12.00 och klockan 13.30.406 Ställda inför Länsrät- 133 tens dom mobiliserade polisen en kommendering i princip identisk med den från 1993. Inledningsvis planerade de för att ha totalt 1127 poliser i tjänst under dagen.407 I takt med att den 30 november närmade sig och underrättelseläget klarnade blev det dock tydligt att en så stor kommendering inte skulle behövas. Antalet poliser i tjänst landade till slut på 465 poliser i Lund, samt ytterligare ett antal i Malmö.408 När så klockorna i domkyrkan slog 12.00 samlades allt som allt 32 Karl XII-hyllare bakom kravallpolisens kedjor och gator spärrade av sandfyllda containrar. Istället för att inna en fristad framför domkyrkourets klockspel samlades de ute i kylan, då domprosten Anders W. Svenningsen gått ut med att han ämnade slå igen kyrkans portar för dessa ovälkommna gäster.409 Det gick två journalister på varje föreningsmedlem, och poliserna som omgärdade Lundagård var många gånger ler än så.410 Den lilla skaran som trots allt lade ner sin sorgekrans vid Tegnérstatyns sockel och sedan i all stillhet placerade ut marschaller vid avlidna medlemmars gravar på Norra Kyrkogården framstod som en spillra av den styrka och framåtanda som manifesterats bara något år tidigare. Trots att nynazistiska skinnskallar fortsatte att vara en viktig subkultur med ett stort politiskt avtryck i över ett decennium till deltog i huvudsak äldre personer, och bara ”några skinheads”, vid 1994 års minimala sammankomst.411 Traditionen hade återigen laddats med en ny uppsättning betydelser. Under 15 år rörde sig firandet från en samling veteraners rituella fackeltåg till ett allt mer stridslystet besättande av stadens centrala platser. Nu framstod den lilla samlingen återigen som den äldre generationen nationellas interna angelägenhet. Länken mellan de två olika generationer som representerade distinkt olika politiska kulturer inom den fascistiskt anstrukna ytterhögern var bruten. Även de antirasistiska anspråken på Lunds gaturum trycktes kraftfullt tillbaka av polisen. Det av den trotskistiska vänstergruppen Offensiv dominerade nätverket Krossa Rasismen, som spelat en betydelsefull roll i de tidigare årens händelser, kallade trotsigt till en demonstration i Lunds centrum samtidigt som 30 novemberföreningens möte i Lundagård. Polisen avslog utan märkvärdigheter deras ansökan. I stället hänvisades gruppen till Smörlyckans idrottsplats och en tidpunkt senare under eftermiddagen.412 134 Precis som 30 novemberföreningen vägrade de dock att förlägga sin samling till den av polisen anvisade platsen i stadens utkant. Till skillnad mot sin motpart lyckades Krossa Rasismen inte tillskansa sig en bättre samlingsplats med juridiska medel. I stället struntade de kallt i tillstånd och kallade till en antirasistisk demonstration på Stortorget.413 Andreas, en då ung vänsteraktivist som gjort sin demonstrationsdebut i den våldsamt skingrade gruppen ungdomar 30 november 1993, minns hur han upplevde det som uppenbart att Krossa Rasismens hårda retorik var verkningslös i en situation som dominerades av polisens övermakt. Andreas vänkrets, bestående av vänsterungdomar kring organisationen Ungsocialisterna, bestämde sig därför för att strunta i Krossa rasismen och anordna en egen de-eskalerande demonstration under parollen ”Mot rasism och våld”. De ville visa att antirasisterna inte hade gett upp efter det föregående årets våldsamma nederlag, och därmed ”behålla mobiliseringspotentialen” ifall konlikten skulle ta sig en annan vändning vid ett senare år.414 Precis som denna nya generations vänsteraktivister hade anat var Krossa rasismens retoriska utspel knappast anpassat till situationen. Bara något tiotal av deras sympatisörer slöt upp till manifestationen, som snabbt löstes upp av en hårdhänt polis.415 För Ungsocialisternas mer anspråkslösa demonstration, som samlades på gymnasieskolan Spykens skolgård, gick det bättre. Trots att de inte hade något tillstånd tillät polisen att de några hundra skolungdomarna tågade genom staden så länge de undvek 30 novemberföreningens välbevakade samlingsplats vid domkyrkan.416 Eventuellt lyckades några av de unga antirasisterna smyga sig igenom avspärrningarna. En grupp ungdomar samlades nämligen för att sjunga antirasistiska sånger vid 30 novemberföreningen sammankomst på Tegnérsplatsen.417 För den antirasistiska vänstern hade fackeltågets konkreta anspråk på stadsrummet skapat en tydlig samlingspunkt runt vilken olika grupper länkats samman genom en serie gatupolitiska praktiker – en ny konliktrepertoar. Kampen mot fackeltåget förde med sig framväxten av en bråkig lokal protestkultur, täta translokala nätverk för mobilisering och möjligheten att i ett sammanhang av tydliga konlikter och med många männi- 135 skor på gatan experimentera med nya sätt att handla kollektivt i en social och politisk konlikt. Detta var viktiga element för framväxten av en ny typ av antifascistisk konliktrepertoar och den autonoma vänsterns utveckling på båda sidor Öresund. När fackeltåget ersattes med en mer tillbakadragen och avskärmad tillställning förändrades möjligheten till antirasistiska anspråk på 30 november. Den lokala mobilisering som skapat en numerär styrka, och en i polisens och medias ögon större moralisk legitimitet, försvårades avsevärt av avsaknaden av den tydliga hotbild som ett fackeltåg med våldsamma skinheads utgjorde. Precis som Krossa rasismen hade de autonoma antifascisterna i Öresundsregionen svårt att släppa taget om 30 november, trots det förändrade politiska läget. Efter kallduschen 1993 hade de insett att möjligheterna för ett kraftfullt agerande var obeintliga i undantagstillståndets Lund. Lunds dåvarande polischef menar i en retrospektiv intervju att de autonoma inte “vågade” komma till staden, eftersom “de visste att de skulle förlora en del av sin prestige” om de återigen besegrades av polisen.418 De autonoma antifascisterna verkar ha delat analysen eftersom de istället använde det symboliskt laddade datumet för att mobilisera till en demonstration i Malmö.419 Den då 20-åriga vänsteraktivisten Sasha hade just lyttat till Malmö och kommer tydligt ihåg planeringen av de autonomas nylansering av 30 november 1994 som ”en av de första grejorna” i staden: Tanken var att eftersom det inte fanns så många nazister att mobilisera mot längre så ville vi lytta fokus från antifascism till antikapitalism. Vi hade som huvudparoll – tror jag – ”Svarta och vita, tillsammans mot de rika”, och vi hade för avsikt att gå mot dom rikare kvarteren i Malmö.420 Den danska antifascisten John minns hur en relativt liten grupp aktivister, runt 30 personer, åkte över tillsammans för att ta sig till demonstrationens samlingsplats vid Triangeln.421 Efter en grundlig gränskontroll och visitation vid lygbåtarna anslöt de sig till vad som var ”en meget merklig demonstration fordi vi var ju fulstændigt packede ind af politien”.422 136 Triangeln, 1994: Polisen slår en järnring kring antifascisternas samlingsplats. 137 Triangeln, Malmö, 1994: Poliser visiterar antifascister. Polisens taktiska övertag blev allt tydligare under kvällen. De hundratals poliserna i tjänst skärmade effektivt av det dryga hundratalet autonoma kärnaktivisterna från allmänheten och potentiella sympatisörer. Sidogatorna runt Triangeln var avspärrade och alla ungdomar som rörde sig mot demonstrationens samlingsplats tvingades underkasta sig en noggrann kroppsvisitation i novemberkvällens kyla innan de släpptes fram till samlingsplatsen. 423 Vid Triangeltorget fortsatte sedan polisen att röra sig i grupper genom demonstrationen, och försvårade på så sätt för antifascisterna att formera ett tätt demonstrationståg 138 Malmö, 1994: Dubbla led kravallpoliser tvingar demonstrationen ut ur innerstaden. bestående av mänskliga kedjor. 424 Enligt AFA-Köpenhamns skoningslösa kritik av arrangemanget var polisens kontroll över situationen så fullkomlig att det var från deras megafon, i stället för från arrangörsgruppens, som signalen om avmarsch för demonstrationen utfärdades. 425 Polisens närgångna sätt att styra förloppet fortsatte resten av kvällen. I en filmupptagning från den danska lokalkanalen TV-Stop går det att se hur poliser drev demonstrationen längs den väg som insatschefen valt. Med poliskedjor uppställda i varje gathörn och en järnring av kravallpoliser marscherande runt demonstrationen pressades 139 Malmö, 1994: Kravallutrustade poliser vallar den antifascistiska demonstrationen. antifascisterna samman och framåt längs en för dem okänd rutt.426 John minns hur polisens konfroll över gaturummet påverkade aktivisternas gruppdynamik och möjlighet att kollektivt agera som de var vana: … så gik demonstrationen i gang på Triangeln og videre ned mod havnen dér. Og så var der en sådan meget anspændt stemning. De, der gik bagerst, blev trampet på af hestene. Så demonstrationen gik hurtigere og hurtigere, stemningen blev mere og mere nervøs, anspændt, og til sidst kom vi ned til Malmø slot, nede ved havnen dér, og så var vi spærret fuldstændigt inde. Og der var en rigtig uhyggelig stemning.427 140 Hamnområdet, Malmö, 1994: Antifascister isoleras innan massgripande inleds. När väl gruppen tryckts bort från aktivisternas slutmål i västra Malmö och ut ur staden avskärmades gruppen fullständigt från omgivningen på en avspärrad bakgata i Malmös öde hamnområde.428 Utom synhåll från kameror, och med TV-Stops film-team uttryckligen förbjudna att närma sig och dokumentera händelserna, blev läget allt mer pressat för demonstranterna. 429 I denna situation, då polisens överläge var totalt, övergick det kontinuerliga gruffet mellan poliserna som tryckte på och demonstranterna som försökte sträva emot, i öppet våld. I de eskalerande stökigheterna kastades en flaska och några smällare mot 141 polisen. Strax därefter inleddes ett utdraget massgripande och ett trettiotal personer valdes ut för att hårdhänt dras ut ur demonstrationen och omhändertas av polisen. 430 Polisens insats var dimensionerad för en hotbild som aldrig materialiserades. I stället användes övermakten för att återigen markera att polisen hade fullständig kontroll över händelseförloppet och över vilka platser och på vilka sätt de potentiellt bråkiga antifascisterna tilläts röra sig i det offentliga rummet. Länspolismästaren jämförde i en av lokaltidningarna ingripandet med den kritiserade insatsen i Lund 1993, då lera hundra vänsteraktivister blev gripna eller slagna av en polisiär övermakt. Med munter ton menade han att allt bådade gott inför framtiden när vänsterungdomarnas självförtroende nu var sargat efter att ”fått på pälsen” i både Lund och Malmö.431 Poliskommenderingens oblyga inskränkningar av demonstranternas grundlagsskyddade mötesfrihet framstår som anmärkningsvärda i ljuset av polismyndighetens tidigare strategiska avvägningar inför dagen.432 Bara en vecka tidigare hade de beslutat att demonstrationen skulle få gå med ”endast ett mindre antal poliser som medföljer” för att minimera ”risken för ett påstående om provokation från polisens sida”.433 Det förväntade resultatet av att i stället sätta in en full styrka, på det sätt som senare faktiskt gjordes, kan knappast ha varit annat än att initiera den typen av oroligheter som följde. Utfallet – att aktivister ick ”på pälsen” på en avskild plats vald av polisledningen – framstår som på förhand givet.434 Polisen synade iskallt vänsteraktivisternas militanta framtoning utifrån en position av närmast militär övermakt som gav dem möjligheten att helt styra antifascisternas rörelser och agerande. Utan möjligheten att axla rollen som aktiva motdemonstranter med en tydlig repertoar, kunde vänsterkrafterna inte längre mana fram mer än små, spridda och generella kommentarer på en samhällelig rasism. Polisen framstod allt mer som den centrala aktören och ordning, istället för gatuoroligheter, var på väg att bli datumets dominerande tematik. Den nya militanta utomparlamentariska vänstern hade skapat sin rörelse genom enighet kring dramatiska gatuaktioner snarare än en tydligt deinierad 142 gemensam ideologisk linje eller formella organisationer.435 Detta, i kombination med en decentraliserad beslutsstruktur, gjorde det svårt för de autonoma att kollektivt styra över sin egen repertoar och byta kollektiv praktik. Deras demonstration blev en slags upprepning av det föregående årets försök till militant antifascism utan en tydlig motpart att blockera eller begränsa – men med andra paroller och i en annan stad. I stället för att välja att mobilisera på ett sätt som kunde utmana 30 novemberföreningens tillbakadragna irande på, valde de autonoma att hålla fast vid sin etablerade konliktrepertoar, men att förlägga sin demonstration i Malmö i stället för i det demonstrationsbefriade Lund. De autonoma förfördes och fångades av styrkan i sin egen konliktrepertoar, trots att den kontext som gett deras gatupolitiska militans mening och kraft helt hade förändrats. Genom att förlägga sin demonstration till Malmö drog den antifascistiska rörelsen successivt tillbaka sina anspråk på 30 november i Lund som en arena av politisk konlikt, och accepterade som rörelse den nya och mer tillbakadragna ritual som Karl XII-irandet 1994 innebar. Militanta massblockader som syftade till att skära av motpartens rörelser genom att helt besätta en punkt i gaturummet i Lund på just den dagen var nu ett avslutat kapitel. Konliktrepertoar som resurs och belastning Efter blockaderna 1991-1992 och den inställda demonstrationen 1993 hade 30 novemberföreningen mycket att förlora på att fortsätta hålla sin tradition öppen för de komprometterande yngre allierade som bara något år tidigare framstått som en viktig resurs. När 30 novemberföreningen under 1980-talet sökte stöd hos, och på så vis tillhandahöll en plattform för, en ny våg av hårdföra nazistiska gatuaktivister förändrades betydelsen av fackeltåget. Den rasideologiska skinheadmiljön som fackeltåget mobiliserade fotfolk ur var en våldsam subkultur baserad på musik, alkoholkonsumtion och social gemenskap.436 Under gynnsamma omständigheter utgjorde nazistiska skinheads visserligen en relativt disciplinerad klick stridbara fotsoldater som försvarade nationella och nazistiska arrangemang mot verkliga såväl som upplevda hot. Men de nazistiska skinnskallarnas gatupolitiska repertoar hamnade ofta i skarp kontrast till den politiska kultur som förvaltades av efterkrigstidens 143 övervintrade nationella män på den yttersta högerkanten. Flera av de viktigare nationella högergrupperna som allierat sig med denna ungdomsrörelse tog i tur och ordning avstånd från skinnskallarna när de upplevde att det våld som ungdomarna förknippades med inte gick att kontrollera.437 Att stillastående vänta i timmar på polisens signal att få gå, eller att häcklas och angripas av antirasister och ungdomsgäng utan möjlighet att slå tillbaka, förefaller ha varit svårt att svälja utifrån skinskallegruppernas föreställningsvärld. För en subkultur som så tydligt skapades genom en maskulinitetsnorm riktad mot förakt för svaghet blev en position där skinheads framstod som ”uppenbart rädda för stryk” inför allmänheten och polisen ett hot mot rörelsens självbild.438 De nazistiska skinnskallarnas öppna våldsamhet i allmänhet och deras aggressiva sätt att besvara provokationer på 30 november i synnerhet gjorde att hyllandet av Karl XII allt mer framstod som problematiskt och illegitimt i det offentliga samtalet under 1980-talets sista år. De våldsamma och öppet nazistiska skinheadsen drog också till sig ökande skaror av allt mer militanta motdemonstranter under samma period. Med blockaderna slutade mobiliseringen av skinheads alltså att vara en resurs för 30 novemberföreningen. De nazistiska skinnskallarna provocerade fram allt starkare protester och deras sätt att agera ut konlikt i gaturummet visade sig svårt att integrera i den nationella rörelsen när de kom under tryck utifrån. Hösten 1994 framstod det alltså som att skinnskallarnas aggressiva beteende i och kring marschen riskerade att eskalera en situation som redan var vid bristningspunkten. En upptrappad konliktnivå, där berusade skinnskallar fortsatte att agera ut sin vanmakt i angrepp på kravallpoliser eller allmänheten, kunde innebära att polisen tvingades att börja behandla fackeltågsritualen som en ren och skär ordningsfråga. Då skulle de våldsamma metoder som polisen använt mot motdemonstranterna vara tillämpbara även på Karl XII-hyllarna, något som faktiskt skedde vid denna tidpunkt i Stockholm.439 I en sådan situation hotades fackeltågets länk till mellankrigstidens nationella traditioner att helt omintetgöras. I stället för att mobilisera stridslystna skinheads på gatan kämpade 30 novemberföreningen för sin traditions överlevnad med mer anspråkslösa 144 medel. Karl XII-irandet ick allt mer tillbakadragna former. I motsats till Sverigedemokraternas samtida uppgörelse med skinheadkulturen drog sig 30 novemberföreningen i tysthet undan från den nya generationen mer våldsamma nazister. Utvecklingen går att urskilja redan 1993, när Lars Hultén tvingades att skifta från en offentlig till en rättslig arena efter polisens vägran att tilldela 30 novemberföreningen de traditionsenliga demonstrationstillstånden. I de juridiska bataljerna hade föreningens ledning större inflytande över hur de framställdes och kunde i större utsträckning kontrollera formerna för kampen mot polisens försök att begränsa deras tillträde till Lund. Denna arena lämpade sig sämre för unga nynazister intresserade av våldsam gatupolitik. Efter tre år utan fackeltåg på stadens huvudgator var den spretiga rörelse som hållits samman genom marschernas rumsliga gemenskap på väg att falla samman. Ingen av de båda falangerna i den nationella ytterhögern hade något incitament att fortsätta enas kring 30 november i Lund. Runt traditionens rester fanns den innersta kretsen kring 30 novemberföreningen kvar. Nynazisternas deltagande i Karl XII-firandet i Lund skedde från och med 1994 på helt andra villkor. Ljusa kvällar och mörka krafter Polisen hade via de stora, och stundtals våldsamma, kommenderingarna 1993 och 1994 slagit fast att de var beredda att införa undantagstillstånd i Lund för att omöjliggöra de oroligheter som kampen mellan fackeltåg och motdemonstrationer innebar. Den bärande punkten i deras rättsliga argumentation hade varit att förekomsten av motdemonstrationer innebar skäl att neka 30 novemberföreningen tillstånd.440 När det lugn som polisen länge kämpat för inföll 1995 var därmed läget annorlunda. 30 novemberföreningen fortsatte en långsam, strategisk reträtt från offentligheten. Klockspelsritualen i domkyrkan samlade 1995 bara ett tiotal sympatisörer som tvingades att lyssna till en fredsbön, krigarkungens dödsdag till ära. Under den lilla skarans korta promenad genom Lundagård till Tegnérsplatsen var de övergivna av alla utom en anspråkslös poliskommendering och en uttråkad journalistkår.441 145 Tegnérsplatsen, 1995: Antirasister blockerar statyn för 30 novemberföreningen. Vid Tegnérstatyn väntade dock en handfull häcklande motdemonstranter. Med ett mindre antal poliser på plats kunde nu antirasisterna ta sig ända fram till statyn, som höll på att bli 30 november-irandets nyfunna mittpunkt. Nationalsången och diktdeklamationen som ackompanjerade kransnedläggandet vid Tegnérstatyn avbröts gång på gång med talkörer, tillrop och retoriskt tillspetsade frågor om de irandes åsikter om Adolf Hitler. Polisens kraftfulla de-eskalerande hade kväst blockadernas anspråk på 30 novemberföreningens rum, men samtidigt blottlagt den viktigaste plats som föreningen hade kvar för en annan slags utmaningar.442 146 När Lars Hultén med sällskap till slut insåg att inte ens tålmodigt väntande skulle ge deras ceremoni en värdig inramning började kungavännerna röra sig från platsen. Då gjorde en antifascist en järv räd och plockade med sig sorgekransen därifrån. Snart blev denne upphunnen av ungefär hälften av kransnedläggarna och de båda grupperna började bråka om kransen.443 Efter att ett antal knuffar, sparkar och slag hade utdelats i ett ”yvigt men ofarligt slagsmål” framstod 30 novemberföreningens medlemmar som segrare, på väg tillbaka med den sönderslitna kransen i sina händer.444 En av de äldre deltagarna kommenterade slagsmålets nödvändighet inför en reporter med ett språkbruk som andades av 30-talets blåbruna höger – ”det går inte att prata med lägre stående varelser”.445 Det stod klart att det på ett strategiskt plan fortsatt gå allt sämre för 30 novemberföreningen, trots att de juridiska stridernas framgångar garanterat dem rätt att samlas i Lundagård det föregående året. När 30 november 1995 började etableras som en dag som vilken som helst i Lund, stod 30 novemberföreningens svagare än innan de lyttade fram sina positioner med hjälp av rasideologiska skinheads under 1980-talet. Deras politiska anspråk på symboliskt laddade platser hade en efter en utmanats av antirasister. Likaså hade polisen slagit fast att deras framträdande i offentligheten var öppet för förhandling. I detta läge var den offentliga arena som 30 novemberföreningen hade att röra sig på bara domkyrkan, den korta promenaden i Lundagård och den avskilda Norra Kyrkogården. I domkyrkan utmanades deras tolkning av dagens betydelse återigen av församlingens ledare. I Lundagård blev deras kransnedläggning för andra året i rad störd – och denna gång faktiskt avbruten – av att antirasister tog samma plats i anspråk. Kyrkogården och det intilliggande monumentet saknades helt i medias rapportering av dagens offentliga aktiviteter. Den stora kampen om gaturummet var för tillfället avgjord, och de våldsamma konfrontationer som utspelat sig var överspelade. Istället fortsatte en serie trevande gatupolitiska utmaningar som experimenterade med att störa de mer diskreta anspråk på offentliga platser som 30 novemberförening gjorde. Det som i efterhand skulle visa sig utmärka 30 november 1995 var varken Karl XII-hyllarnas allt mer marginaliserade position eller sättet 147 Tegnérsplatsen, 1995: Medlemmar i 30 novemberföreningen med söndersliten krans. deras ritualer blev avbrutna av allt mer närgångna antirasister. Nytt för situationen var det sätt som kommunens politiker och tjänstemän gav sig in i kampen om historien genom att skapa en ny tradition för 30 november. 148 1995 skapades en allians ledd av kultursekreterare Lota Ekströmer, kommunalrådet Lennart Prytz och polismästare Holger Radner med syfte att symboliskt såväl som bokstavligt visa på en öppen stad. Friluftsmuséet Kulturens portar stod på vid gavel för allmänheten, domkyrkan slog inte längre igen sina dörrar utan demonstrerade religiös öppenhet genom en ekumenisk Taizémässa, och på universitet, konsthallen och stadens samtliga torg anordnas gratis musik- och kulturarrangemang. För första gången valde näringsidkare att hålla sina affärer öppna längre, i stället för kortare, på 30 november.446 Polisen i Lund såg med stort gillande på kommunens planer. När kommunen sökte, och snabbt ick, tillstånd för arrangemang på i princip alla centrala platser i Lund kunde polismyndigheten vägra alla andra demonstrationstillstånd. De platser som kampen om 30 november hade utspelats på genom ritualer, manifestationer, marscher, blockader och andra rumsliga anspråk togs nu över av en kommunalt sponsrad kultur skyddad av polismakten. Dåvarande polismästare Holger Radner är i efterhand tydlig med att strategin var ”ett sätt för oss att blockera platserna och därmed förhindra de här andra personerna att ockupera så att säga.”447 Frammanandet av normalitet och återgång till ordning innebar att alla politiska tolkningar av 30 november pressades undan. Samtidigt ixerade kommunens föreställda normalitet de politiska anspråk och styrkeförhållanden som just då präglade staden. När stadens oficiella julgran tändes till en skolorkesters lugnande musik gavs ett kapitel i historien om 30 november ett tydligt avslut. Med julskyltning och gemytlig stämning trängde kommunen bort ett kollektivt minne av tio års öppen konlikt kring fackeltåget. 30 novemberföreningens kransnedläggande, såväl som de unga motdemonstranternas närgångna besättande av Tegnérsplatsen, avskildes från sin omedelbara förhistoria och fogades in som mer eller mindre oproblematiska åsiktsyttringar inom ramen för det offentliga politiska samtalet. I detta förträngande fråntogs också invånarna i Lund de olika roller de spelat i konlikten, och de framställdes istället som passiva åskådare vilka nu ”tog tillbaka sin stad” – nyckelfrasen i så gott som all medial rapportering om 30 november från 1995 till 1999.448 De grånande herrar som återupplivat traditionen att tåga den 30 november varje år, med nationella och öppet nazis- 149 tiska konnotationer, rymdes inte i denna föreställning om en normal lundensisk historia. Inte heller inkluderades de tusentals människor som faktiskt hade trotsat uppmaningen att tysta stanna hemma och i stället valt att ställa sig i vägen för fackeltåget när det, framburen av skinheadvågens våldsamma nynazister, stod som starkast.449 Detta sätt att framställa 30 november knyter an till vad historikern Heléne Lööw argumenterat varit ett dominerande sätt att i Sverige hantera nazism i det förlutna.450 Rasistiska och nazistiska företeelser bagatelliseras, motståndet mot dem glöms snabbt och bilden av ett Sverige som ett exceptionellt tolerant land bibehålls. Denna berättelse, där såväl en rasideologiskt motiverad nationell höger och en mycket bestämd antirasism från vänster stöttes bort, upprepades i en rad olika versioner i det offentliga samtalet under andra halvan av 1990-talet. De handlingar som pressat fackeltåget tills det sargat, splittrat och marginaliserat dragit sig tillbaka från offentligheten blev stumma icke-händelser, samtidigt som de trängde sig på genom kommunala makthavares referenser till ospeciicerade ”mörka krafter” som nu en gång för alla hade förvisats.451 30 november vändes bort från den farliga och konliktfyllda historien för att i stället bekräfta den lugna, normala samtiden. Firandet av det laddade datumet i Lund kunde då framhållas som en ö av tolerans och framgångsrik konliktlösning i ett hotande hav av nynazister, lasermän, högerpopulister och brinnande lyktingförläggningar.452 Utvecklingen fortsatte i samma riktning 1996. 30 novemberföreningen förvägrades åter tillstånd att genomföra ett fackeltåg och framstod allt mer som en svag grupp i händelsernas periferi.453 De samlades åter för att lyssna på klockspelet klockan 12.00 i domkyrkan. När den lilla skaran begav sig ut möttes de av en grupp lygbladsutdelare från Ungsocialisterna. De lesta nationella hastade förbi, men ett ungt skinhead stannade upp och spottade en antirasist i ansiktet.454 Efter en snabb kransnedläggning vid monumentet över slaget vid Lund och en gravrunda på Norra Kyrkogården lämnade det lilla sällskapet Lund. Dagen avslutades med en intim eftersits i en privat sommarbostad i burgna Höllviken.455 Även fortsättningsvis ställdes kommunens arrangemang, nu döpt till 150 Stortorget, 1996: Kulturföreningen Wapiti anordnar ljus-show i kommunal regi. ”Ljusets kväll” i kontrast till de mörka åren av bråk, i centrum. Trots en ”mild folktillströmning” kunde Sydsvenskans reporter konstatera att ”lundaborna för andra året lyckats ta tillbaka sin stad”. Den mest omtalade programpunkten var enligt samma tidning – talande nog – arrangerad av en av de autonoma antifascisternas kulturföreningar. Det var Wapiti, den kulturförening som tidigare drivit ett bokcafé som fungerat som antifascisternas samlingsplats, som arrangerade en ljusshow på Stortorget med en utrustning som vanligtvis användes vid föreningens olagliga techno-fester.456 Med Lunds kommuns tydliga kontroll över innerstadens offentliga rum 151 fortsatte det nationella 30 november irandet i periferin, trots att en våldsbenägen nazism satte sin prägel på många andra platser under 1990-talets sista hälft. 30 november 1996 kunde denna utveckling iakttas genom polisens noggranna insamlande av underrättelser om tänkbara manifestationer i Tomelilla, Simrishamn och på Erikslust i Malmö och genom kommunala antirasistiska arrangemang i Simrishamn och Åstorp som svar på en allt för påträngande nazistisk verksamhet.457 1997 fortsatte utvecklingen åt samma håll. Än en gång slog Sydsvenskan fast att lokalbefolkningen, trots sitt svala intresse, hade ”återerövrat staden” genom att låta sig bli åskådare till en ”väldig” kommunal satsning att ljussätta 30 november.458 30 novemberföreningen höll sig på sin kant. Lunds domprost beklagade sig i Aftonbladet över de ovälkomna gästerna i domkyrkan.459 I övrigt var protesterna stillsamma. ”De mörka krafterna” var ”borta”.460 Tidningarna annonserade ut kulturevenemang såväl som julerbjudanden under den talande rubriken ”skyltsöndag och ljusets kväll!”461 Satsningarna på ljusets kväll fortsatte att utökas 1998. Bland utbudet kan nämnas tolv körer, kurdiska barnvisor och jazzkonserter. Allmänheten framstod dock som om möjligt än mindre entusiastisk än tidigare år.462 30 novemberföreningen lyckades inte ta sig ur sin tillbakatryckta situation och lämnade detta år inga spår av offentlig verksamhet i lokaltidningarna, även om vi får förutsätta att de även då lade ned sina kransar i Lundagård och vid monumentet. Den enda nationella eller nazistiska verksamhet som inns dokumenterad är en kransnedläggning i Malmö, antagligen till minne av den unge nazist som sköts till döds av polisen den 29 november1991. De autonoma arrangerade en demonstration för asylrätt i Malmö.463 Syftet var enligt en vänsteraktivist att samla ihop antifascister och vara redo ”ifall att det dyker upp nazister som försöker sig på nånting”, och samtidigt ta tillfället i akt att peka på en ”rasistisk grundstruktur” kopplad till nationalstaten. Runt 200 människor dök upp på sammankomsten enligt Sydvenskans reporter, men någon konfrontation mellan antifascister och nazister blev det aldrig frågan om.464 Nazisterna i Malmö var trots ”ett visst uppsving” fortfarande ”ganska få och ganska dåligt organiserade” i regionen och de lyste med sin frånvaro under kvällen.465 152 Trelleborg, 30 november 1999: Antirasistiskt fackeltåg. Efter fyra års irande av lundensiskt ljusa novemberkvällar, med allt ler kommentarer om sviktande intresse, verkade kommunens anspråk på stadsrummet ha neutraliserat möjligheterna till att bedriva gatupolitik i Lund på 30 november. Det fanns inte länge någon mening med att hålla liv i kommunens egen 30 novembertradition. ”Vi ville inte dra igång något stort när det inte inns något gehör för det”, konstaterade Susanne Toft på Kulturoch fritidsförvaltningens kansli i Skånska dagbladet, och nöjde sig med att låta en ungdomsgård bjuda på gratis ika och sponsra ett blygsamt musikprogram begränsat till Stortorget.466 153 Utanför Lund rasade debatten om nazistvåldet med en ny intensitet hösten 1999. Syndikalisten Björn Söderberg hade mördats, det var bara månader sedan en journalist som kartlagt nazister för tidningarna Expo och Aftonbladet blivit allvarligt skadad i ett bombdåd och Malexandermorden var färska i minnet. Den 30 november publicerade lera stora tidningar en kartläggning av den svenska nynazismen, och de skånska dagstidningarna uppmärksammade nazistisk verksamhet som hot, misshandel och vandalism nästan dagligen under hösten och vintern. Säkerhetspolisens statistik över hatbrott talade också ett tydligt språk med uppemot en fördubbling av anmälningar från 1997 till 1999.467 Den dominerande bilden av nazism som en akut samhällsproblematik, intimt förknippad med en hänsynslöst våldsam politisk kultur, blev alltså allt mer tydligt etablerad just vid denna tidpunkt. För att svara på det nazistiska hotet hölls det mycket stora antinazistiska minnesceremonier i många svenska städer, först till minne av Kristallnatten och sedan för den mördade Björn Söderberg hösten 1999. I bland annat Göteborg, Helsingborg, Malmö, Trelleborg och den sydvästskånska kranskommunen Lomma demonstrerade antirasister på 30 november 1999.468 I Göteborg omhändertogs nazister samma dag i ansats att angripa antirasistiska demonstranter och i Malmö målades natten mellan den 29 och 30 november hakkors på SSU:s tilltänkta lokal för en antirasistisk gala.469 I Lund valde gymnasieskolornas elevråd att uppmärksamma våldsvågen med en demonstration mot rasism som lades exakt en vecka efter det symboliskt laddade datumet.470 Även om kommunens antirasistiska projekt tilläts självdö just i denna stund var minnet av det tidiga 1990-talets fackeltåg och militanta antifascism fortfarande allt för nära för att elevråden skulle våga använda det besmittade datumet för att uppmärksamma den pågående vågen av dödligt våldsam nynazism. Själva 30 november passerade med anmärkningsvärt liten dramatik. 30 novemberföreningens diskreta och undanskymda kransnedläggning stod emot det tryck som protester mot den våldsamma nazistsituationen i landet innebar. Föreningen fortsatte att lysa med sin frånvaro i offentligheten och inga av de nya formella nazistorganisationerna som på andra platser genomförde demonstrationer försökte ta över datumet i Lund. 154 Just när det verkade som att avpolitisering av det en gång så konliktfyllda datumet var så fullständig att inte ens stadens elevråd vågade eller ville röra vid det gick det att ana en smygande attitydförskjutning. En ny aktör gjorde en blygsam premiär på scenen det året. 1999 var det första året då den nybildade Sverigedemokratiska studentorganisationen Nationaldemokratisk studentförening höll ett litet och ”spontant 30 novemberirande”.471 En handfull nationalistiska studenter tände oannonserat en ensam fackla och höll en tyst minut vid Tegnérstatyn. Den lilla gruppen uppmärksammades inte av vare sig polis, 30 novemberföreningen, antirasister eller massmedia. Ett drygt årtionde senare satt lera av dem i riksdagen. Innan dess skulle de hinna bevittna, och delta i, en rasande utveckling av hur Karl XII dödsdag uppmärksammades i Lund.472 155 Kapitel 6 2000-2007: återpolitisering av 30 november Att skapa ett politiskt rum År 2000 samlade 30 novemberföreningen i vanlig ordning ett tiotal sympatisörer för en halvoffentlig sammankomst i Lundagård. Även detta år arrangerade den nybildade Nationaldemokratiska studentföreningen en egen minnesstund. Åtta fosterlandsälskande studenter marscherade nonchalant förbi 30 novemberföreningens lilla samling utanför domkyrkan för att sedan på egen hand deklamera kungahyllande dikter vid Tegnérstatyn. 473 Antagligen hade dessa halvoffentliga minnesceremonier fått lika lite rubriker som åren före om det inte varit för att en tredje grupp försökte lägga beslag på Karl XII-traditionen samma dag. En samling på runt tjugo nazistiska skinnskallar åkte på kvällen in till Lund för en hemlig demonstration med start på Lunds central.474 Vad nazisterna inte visste var att militanta antifascister från Malmö hade fått reda på deras planer. 157 I tysthet mobiliserade det militanta nätverket ”Malmö antifa” runt 60 aktivister som patrullerade stadens gator uppdelade i mindre gäng. Den nazistiska gruppen, som i en rapport på en nynazistisk nyhetssida refererades till som ”Arisk ungdom”, samlades vid Knut den Stores torg för att tända sina facklor.475 De upptäcktes i stort sett omedelbart av en ungefär lika stor grupp antifascister.476 Mikael, vid tidpunkten inblandad i Malmö antifa och involverad i förberedelserna inför händelserna, beskriver situationen så här: Man känner ju igen varandra. Två grupper som är ute och letar efter andra strålar ut det på långt håll. Så det blir en rusning mot nazisterna. Dom kastar ett antal projektiler, laskor eller liknande. Nazisterna blir ju skrämda och överraskade och lyr bakåt. Såvitt jag förstår det så blir det inget egentligt handgemäng den gången. Och som jag minns det så försvann dom lite diffust mot stationen, antagligen på första bästa tåg bort.477 Lundapolisen verkade, enligt lokaltidningarnas rapportering, inte ha varit införstådda med exakt vad som skett. Efter att ha larmats och tagit sig till Knut den Stores torg lyckades polisen omhänderta 18 av de cirka 40 antifascister som just var i färd att lämna området.478 Strax efter den korta sammandrabbningen eskorterade polisen en grupp nazister till Malmö.479 Antagligen var det samma grupp som just överfallits, då den nazistiska nyhetssidan Info14 talar om att de senare under kvällen genomförde en kransnedläggning vid den plats i västra Malmö där en nazistisk skinnskalle skjutits till döds av polisen 1991.480 När det lundensiska lugnet bröts år 2000 var det alltså varken 30 novemberföreningen, den militanta utomparlamentariska vänstern eller polisen som tagit initiativet. I stället var det den fristående gruppen inresta nazister som rubbade den bräckliga vapenvila som avpolitiseringen av Karl XII:s dödsdag byggde på. Den lilla gruppen nazister som bestämt sig för att återuppta irandet av 30 november i Lund, utan 30 novemberföreningens välsignelse, hade återigen tvingat fram öppna politiska motsättningar på det historiskt tyngda datumet. Fackelmarschens anspråk på stadsrummet tvingade antirasisterna att överge sitt implicita accepterande av 30 novemberföreningens minimalis- 158 Lund, 2000: Antifascister visiteras efter angreppet på nazistmarschen. tiska ritual vid en tidpunkt då kommunens informella demonstrationsförbud just hade avvecklats. Ett antifascistiskt motdrag av ett eller annat slag var givet så fort nazisternas planer blev kända. Kampen om 30 november förlyttades därmed från ett avskärmat förlutet till en politisk motsättning om anspråk på rummet i nuet. Denna politisering av rummet innebar att insatserna höjdes för samtliga inblandade parter. Plötsligt var de tvungna att förhålla sig till att deras motståndare kunde göra framstötar och bli först med att muta in ett legitimt användande av de platser som förvägrats dem under 1990-talets ljusa kvällar. Hur 30 november i Lund skulle uppmärksammas, och av vem, var plötsligt en öppen affär. 159 Det offentliga rummet besätts Situationen hösten 2001 var minst sagt speciell. Undantagstillståndet var över och 30 november i Lund var åter öppet för motstridiga politiska anspråk. Sverigedemokraternas studentgrupp hade etablerat sig som en konkurrent till 30 novemberföreningen under de två föregående åren. De mer konfrontationsinriktade nazisterna hade året före gjort den dolda men våldsamma konl konlikikten med militanta antifascister synlig genom att försöka arrangera ett regelrätt fackeltåg genom Lunds stadskärna. I Stockholm hade också en hemlig Karl XII-manifestation arrangerats år 2000 av kretsen kring den nazistiska nyhetssidan Info14.481 Viktigare var kanske att samma grupp vintern 2000 hade blixtmobiliserat uppemot 1000 personer från norra Europas naziströrelse till minne av en omkommen ung nazist-sympatisör i Stockholmskommunen Salem. För andra året i rad planerades ett nazistiskt fackeltåg i Salem, bara en dryg vecka efter 30 november 2001.482 Utifrån de skånska autonomas perspektiv var antifascism i allmänhet, och 30 november i Lund i synnerhet, en fråga som inte längre gick att låta bero hösten 2001. I ett internt diskussionsunderlag pläderade den tongivande gruppen Autonomt motstånd i Malmö för att det nazistiska försöket till demonstration i Lund 2000, och det allmänna läget i Sverige, motiverade en större och öppnare antifascistisk mobilisering än överfallsstrategin året före: Vi vill genom att demonstrera i Lund 30/11 skrämma bort nassarna och samtidigt poängtera varför de försvann från Lund från början. Vi tror att det bästa sättet att hindra nazisterna från att dyka upp i Lund är att vi är där och att vi är många. Om de ändå skulle dyka upp så tänker vi köra bort dem.483 En planeringsgrupp bestående av Autonomt motstånd och ungsyndikalisterna i Lund formades under hösten. Deras arbete följde den linje som Autonomt motstånd dragit upp och de övergav taktiken att diskret patrullera staden i jakt på nazister till förmån för en mer offentlig manifestation. De autonoma, som var helt isolerade i vänstersammanhang i efterdyningarna av kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001, mobiliserade genom 160 att ta spjärn mot 1990-talets oficiella historieskrivning och uppmärksamma 10-årsdagen av blockaden 1991. Antifascisterna försökte tillskansa sig en legitim position som en historiskt förankrad lokal rörelse genom att lyfta fram och tolka om föreställningen om det förlutnas ”mörka krafter” i en tappning där den egna gruppen och dess blockader tilldelades hjälterollen.484 Med denna inramning lanserade de autonoma 30 november som en antifascistisk minnesdag, tänkt att iras offentligt på samma sätt som första maj och internationella kvinnodagen.485 Efter åtta år utan antifascistiska framträdanden i Lunds offentlighet började de autonoma ett omfattande mobiliseringsarbete hösten 2001. Den antifascistiska minnesmanifestationen i Lund länkades i programblad och nyhetsbrev samman med en demonstration mot ”statlig rasism” till ett lyktingförvar i Malmö lördagen den 1 december.486 De båda händelserna marknadsfördes lokalt och till aktivistgrupper i södra Sverige som en del av en ”motståndshelg”.487 Den då nyinlyttade ungsyndikalisten Nilla kommer exempelvis ihåg att hon och hennes kamrater kontaktade aktivister på olika platser i landet, inte minst i sina gamla hemorter, för att få dem att åka till helgens olika aktiviteter.488 Utöver att aktivera translokala kopplingar genom personliga kontaktnätverk, skapades en mer offentlig regional mobiliseringsapparat. En längre pamlett med en egen beskrivning av händelserna fram till 30 november 1991, komplett med notapparat, spreds i stora upplagor i Öresundsregionen.489 Arrangörerna tryckte även upp och distribuerade en färgafisch som kallade till att ira ”10 år av framgångsrik anti-fascism”.490 På ett lite mer teatraliskt sätt genomfördes en symbolisk aktion, då en gatstensliknande plakett med texten ”här stoppades rasismen 1991-11-30” sänktes ned på det avsnitt av Kyrkogatan där blockaden stått ett årtionde tidigare.491 Detta sätta att ingripa i historieberättandet om 30 november var ett sätt att rama in de autonomas manifestation – i sin tur tänkt att föregripa nazistiska anspråk på stadsrummet – som lokalt förankrad och på så sätt undvika polisiär repression. Men den entusiasm med vilken de autonoma tog sig an denna uppgift med ick även andra effekter. Inte minst framstår iscensättandet av jubileumsirandet som en nyckelresurs i mobilisering, genom det utspridda translokala nätverket av antifascister som reste till Lund. I en situation präglad av motgångar och isolering är det inte svårt att se hur återberättandet av en 161 Kyrkogatan, 2001: antifascistisk plakett till minne av blockaden 1991. historia om offentligt förankrad och framgångsrik militans blev ett sätt att skapa gemenskap för isolerade grupper av autonoma aktivister. Antifascisterna bakom manifestationen framstår som väl medvetna om vilket relativt övertag deras omfattande mobiliseringsarbete gav dem i relation till potentiella kungahyllare. I ett brev överlämnat till Lundapolisen beskriver demonstrationens arrangörer sin plan för en ”lugn och disciplinerad” tillställning.492 Polisen försäkrades om att ”ledningen” för manifestationen skulle ”stävja” alla försök att bråka vid den nationella ”andakten” vid Tegnérsplatsen – men utöver det gavs inga andra löften.493 De återkommande påpe- 162 kandena om att gruppen strävade efter att undvika ”kravaller” och ”konfrontation” pekar på en balansgång mellan försök att sätta press på polisen för att hindra andra grupper att ta stadsrummet i besittning och försök att undvika en undantagstillståndsliknande repression, likt den i Lund 30 november 1993 eller i Göteborg 14-16 juni 2001.494 Kombinationen av en lokal förankring genom historiskt underbyggd legitimitet och mobiliseringen av ett stort antal luttrade antifascistiska aktivister skapade en svårdechiffrerad situation för Lundapolisen. Med en uppenbar ”risk för bråk” valde Lunds polisledning att avslå alla ansökningar om polistillstånd för allmänna sammankomster.495 Eftersom det antifascistiska irandet inte hade sökt något tillstånd var det upp till polisen att på plats bedöma om det fanns anledning att skingra tillställningen.496 När väl tidpunkten för manifestationen var kommen valde polisen att, till skillnad från 1993 års ingripande, låta den samlas. Den några hundra personer stora folksamlingen stod på Stortorget, några steg från fackelmarschens traditionsenliga rutt, och påminde mer om en blockad i vardande än en minnesmanifestation. Efter att gruppen lyssnat på tal, sett på när Sverigedemokraternas minneskrans eldats upp och försäkrat sig att ingen ientlig demonstration fanns i närheten, formerades gruppen bakom en orange banderoll med texten ”motstånd lönar sig”: Allting avslutades i en spontan demonstration som gick samma väg som blockaden gått tio år tidigare. Stämningen var hög och det var kraft i slagorden. På vägen knöt falafelbagarna vänster näve i solidaritet när vi gick förbi. Ett rött fallskärmsskott lyste upp himmelen …497 De grupper som hade sökt tillstånd ick däremot avslag och nekades tillträde till offentligheten. På så sätt begränsades de nationellas anspråk på stadens rum av den hotbild de autonoma antifascisternas mobilisering skapat. 30 novemberföreningen kommenterade inte alls utvecklingen, utan samlade den sedvanliga lilla truppen åldringar för att informellt avnjuta klockspel och genomföra en kransnedläggning.498 Nationaldemokratisk studentförening, som för första gången planerade att uppmärksamma dagen med en egen offentlig manifestation, ställdes inför valet 163 Stortorget, 2001: Antifascister stoltserar med brinnande krans. 164 mellan icke tillståndsgivna sammankomster eller risken att bli tvingade att upplösa sin samling. Till skillnad från 30 novemberföreningens tysta traditionsvårdande protesterade de nationella studenterna högljutt i den lokala pressen. I Sydsvenskan berättade sverigedemokraterna om hur de, som en grupp liten nog för att inte räknas som en offentlig sammankomst och därmed slippa tillståndsproceduren, tänkte trotsa polisen och lägga ner en krans på Tegnérsplatsen.499 De två Karl XII-ceremonierna var små och tillbakadragna, och de ick i efterhand inte någon större massmedial exponering. De nationella lyckades inte göra offentliga anspråk på någon av de olika minnesplatserna och framstod som marginella inslag i en annan rörelses berättelse. I den mån lokaltidningar rapporterade om de nationella hade journalisterna tagit över det språk om motstånd och segrar som antifascisterna hårdlanserat. Historien om 30 november framstod plötsligt som något vitt skilt från tidigare års mediala tillbakablickande, då ordningsstörning framställts som det centrala problemet. I denna situation av framgångsrika antifascistiska anspråk på offentligheten blev de autonomas historieskrivning om motstånd den dominerande berättelsen.500 Nazisterna som året före hade försökt återupprätta fackeltågstraditionen höll sig, precis som de autonoma hade hoppats, borta från Lund. I stället genomförde de en minnesmanifestation för den skinnskalle som skjutits av poliser 29 november 1991 i Malmöstadsdelen Erikslust. Denna aktivitet blev uppmärksammad och avbruten av militanta antifascister. Efter demonstrationen i Lund körde en stor grupp autonoma till Malmö i ett antal bilar och minibussar.501 Antifascisten Mikael berättar om sina minnen från oroligheterna i Malmö: Nazisterna kom, en av våra spaningsgrupper trallade rätt in i dom. Det blev lite handgemäng, dom ick ly. Våra grupper som var ute kallades in från alla håll, vi lyckades skingra dom och det var väl ett par av dom som ick lite stryk tror jag. […] Ja, det var väl i stort sett det.502 Det exakta händelseförloppet framstår som utspritt i tid och rum – och betydligt mer våldsamt än Mikael mindes. Kvällsposten noterade att polisen ”räddade” en misshandlad ”man med rakat huvud” undan sina förföljare vid Sallerupsvägen, på andra sidan Malmö från Eriklust.503 Tidningen rapporterade också om våldsamheter på ytterligare en plats i staden. En villa i området Virentofta, dit nazister tagit sin tilllykt, ick rutorna krossade under en sammandrabbning på gatan utanför.504 165 Det var alltså i Malmö, där varken nazister eller antifascister hade utannonserat manifestationer, som kvällen dominerades av våldsamheter. I Lund var det mycket lugnare trots den stora skara militanta aktivister som samlats där. De autonoma hade inget att vinna på konfrontation så länge polisen höll nazister borta från stadens offentliga rum och polisen hade inget att vinna på att låta en handfull våldsamma skinheads provocera fram bråk som riskerade att åter cementera datumet som en legitim tidpunkt för politiska oroligheter.505 Varken 30 novemberföreningen eller Nationaldemokratisk studentförening verkade tycka det var lönt att offra sina i huvudsak interna sammankomster för att riskera en ny våg av konfrontationer vilket hade inneburit en risk att traditionen helt raderades ut. När 1990-talets avpolitiserade lugn deinitivt bröts 2001 hade de autonoma alltså mer eller mindre tvingat polisen att förvägra alla andra grupper tillståndsgivna manifestationer i stadens offentliga rum och lyckats att positionera sig som huvudaktören i 30 november-dramat. Samtidigt pekar händelserna 2000 och 2001 på hur två olika antifascistiska repertoarer höll på att cementeras. Antifascisternas sätt att i Lund ockupera offentligheten påminde om den tio år gamla modellen för en stor, stillastående och potentiellt kollektivt våldsamma blockad. Repertoaren för oannonserade gatustrider utanför offentlighetens ljus och i avsaknad av offentliga anspråk på stadens rum präglade dock de egentliga konfrontationerna med nazisterna, som 2001 ägde rum i Malmö. Anspråk på historia och stadsrum År 2002 kallade antifascisterna åter till en demonstration. I stället för asylpolitik lyfte de detta år fram Sverigedemokraternas framsteg i de skånska kommunalvalen. Någonstans mellan 200 och 400 deltagare tågade genom Lunds centrum under parollen ”offensiv antifascism”.506 Den lilla kretsen i 30 novemberföreningen upprepade med precision sina allt mer bortglömda ritualer, något som inte ens de lokala tidningarna noterade 2002.507 Nationaldemokratisk studentförenings manifestation ick inget polistillstånd och föreningen skickade därför bara tre personer till Tegnérstatyn för en informell Karl XII-ceremoni.508 Även detta år överskuggades de sverigedemokratiska studenternas halvoffentliga kransnedläggning av den antifascistiska demonstrationen. Lokaltidningarnas notiser den 1 december 2002 nämnde över huvud taget inte ceremonin.509 166 Mer öppet nazistiska grupperingar inom den nationella rörelsens försökte genomföra två olika demonstrationer under dagen på olika platser i Skåne. I stället för att riskera en sammanstötning med en numerärt överlägsen motståndare i Lund hade de förlagt sina aktiviteter till Malmö och Helsingborg. Manifestationen i Malmö blev enligt en skribent på den vänsterinriktade nättidningen Motkraft angripen av ett lokalt gäng, och hamnade senare i bråk med antifascister som tagit sig dit från Lund.510 Som svar på den höjda konliktnivån återupplivade kommunen sitt ”Ljuskvälls”-koncept. Redan i februari 2002 sökte Kultur- och fritidsförvaltningen tillstånd för allmänna sammankomster på Lunds fem mest centrala offentliga platser. På så viss blockerades den koalition av vänsterradikala grupper som sökt tillstånd för en antirasistisk demonstration.511 Det som tidigare fungerat som ett sätt att stänga ute politiska anspråk från stadens offentliga rum ick dock en annan betydelse i den nya situationen. När det blev klart att varken nazister, sverigedemokrater eller 30 novemberföreningen lyckades göra offentliga anspråk på stadsrummet framstod kommunens avpolitiserande normalitets-anspråk snarast som en resurs för antifascisterna. I stället för kommunens kulturaktiviteter var det vänsterdemonstrationen som hamnade i strålkastarljuset när den, utan tillstånd och på polisens nåder, tågade genom staden. I mediabilden framställdes vänsterkrafterna snarast som en del av ett normaliserat 30 november.512 År 2003 prioriterade de militanta antifascisterna andra projekt. Antagligen var det de allt större och krävande translokala mobiliseringarna till de antirasistiska motdemonstrationerna i Salem som tvingade de autonoma att prioritera bort 30 november, som måste framstått som en redan vunnen strid.513 Tomrummet kunde inte kommit mer lägligt för sverigedemokraterna i Nationaldemokratisk studentförening. Kommunen hade visserligen bokat upp tre centrala torg för kulturaktiviteter även detta år, men de unga sverigedemokraterna i studentföreningen och ungdomsförbundet valde pragmatiskt nog att manifestera till minne av Karl XII dagen före 30 november.514 Utan några inplanerade vänsteraktiviteter som riskerade att ställa till ordningsstörande episoder kunde därför polisledningen garantera ett tillstånd för manifestationen. För att förhindra att politiska iender skulle kunna ta reda på vad som planerades och organisera protester hade nationalisterna och polisen endast fört 167 informella diskussioner om tillstånd för allmän sammankomst. Den faktiska tillståndsblanketten lämnades över och godkändes på plats, och kunde därmed aldrig begäras ut som offentlig handling av media eller potentiella motdemonstranter.515 Manifestationen hade planerats som en delaktivitet i en kurshelg för partiet och dess ungdomsförbund, i huvudsak förlagd till Höör.516 Med partifunktionärer inresta från hela landet kunde de nationella studenterna mobilisera en större grupp än tidigare år. I Sverigedemokraternas partitidning beskrevs 2003, för första gången sedan 1994, hur SD-anknutna grupper hyllade Karl XII på hans dödsdag. Därmed återupprättades de ”värdiga former” för att uttrycka sin fosterlandskärlek som SD-Kurirens skribent menade hade avbrutits under 1980-talets antirasistiska motdemonstrationer. 517 Utifrån tidningens målande beskrivningar är det är lätt att föreställa sig hur en SD-veteran kunde känna igen ritualerna – facklorna, fanorna, retoriken – från åren före blockaderna. 518 Det enda som i tidningens skildring lyser med sin frånvaro från den svunna epoken är de stora kontingenter nazister som då reste land och rike runt för att delta i fackeltågen: Under värdig tystnad började fackeltåget bakom laddrande svenska fanor tåga den dryga kilometern mot monumentet över de stupade vid slaget i Lund. Väl framme vid det mäktiga monumentet ställde deltagarna upp sig i en halvcirkel för att lyssna till tal. Först läste Jimmie Åkesson, SDU:s förbundsordförande, Esaias Tegnérs berömda dikt ”Karl den tolfte”. Därefter betonade förbundssekreteraren Mattias Karlsson vikten av att minnas och värdesätta tidigare generationers uppoffringar. Karlsson redogjorde för historiken kring monumentet och Karl XII-irandet i Lund. Så gick han till hårt angrepp på det politiska etablissemanget och den rådande samhällsordningen.519 Stjärnorna stod precis rätt för Sverigedemokraterna 2003. Hemlighetsmakeriet, som för andra Karl XII-hyllare hade misslyckats, fungerade och antirasistiska protester uteblev helt. Återupptagandet av den sedan länge avbrutna ritualen signalerade inte bara att Lunds antirasister hade blivit gäckade. Handlingen smälte oproblematiskt in i bilden av lugn och ordning och visade – precis som de autonomas tidigare manifestationer – på hur öppen för politiska omtolknin- 168 Smålands nation, 2005: Syndikalister berättar om organisering av papperslösa arbetare. gar den avpolitiserade antirasismen i ”ljusets kväll” var. Trots att de autonoma antifascisterna 2001-2002 hade etablerat sina anspråk på rummet som allt mer normala, och i viss mån förankrat sin framgångshistoria om blockaderna i lokalpressen, framstod sverigedemokraterna bara ett år senare som förvaltare av den lokala 30 november-traditionen.520 År 2004 präglades av att nästan inget hände. Varken sverigedemokrater eller antifascister mobiliserade offentligt till 30 november 2004 i Lund.521 30 novemberföreningen var i vanlig ordning fåtalig, totalt elva personer vid sin halvprivata ritual i Lundagård. 522 Denna gång hade föreningen dock 169 Tegnérsplatsen, 2005: Antifascister bränner av bengaliska eldar. med minst en yngre medlem, redo att föra gruppens talan till den ensamma lokaltidningsreporter som bevakade ritualen utanför domkyrkan.523 Antifascister dokumenterade deras irande med videokameror. Sydsvenskan oroade sig i två tillbakablickande artiklar för den rasist-anstrukna traditionens uppsving i ljuset av Sverigedemokraternas fackeltåg året innan.524 30 novemberföreningen kopplades i tidningen tydligt till 1930-talets fascism, 1990-talets våldsamma skinheads och samtidens nationella rörelse, så som Ungsvenska klubben och Nationaldemokraterna. Polisen, som under 1990-talets ”dribblande med demonstrationstillstånd”, blev 170 berättelsens centrala aktör.525 Aktörskapet hos de tusentals människor som tidningen noterade hade deltagit i de antirasistiska demonstrationerna försvann bakom en minoritet upploppsmakande danskar, vilka ställdes i skarp kontrast till de ”vanliga lundabor” som inte hade haft tillgång till sin stad och stannat hemma.526 2005 hade den antifascistiska vänstern åter hämtat kraft och försökte fylla det laddade datumet med innehåll genom en serie öppna aktiviteter. En koalition av nio olika vänsterorganisationer sammanställde ett program som innehöll ilmvisningar, föredrag, konserter, nattklubbar, författarpresentationer, en historisk stadsvandring och en avslutande demonstration.527 Ett pamlettliknande lygblad om blockaderna 1991-1992 spreds i stora upplagor för att förankra aktiviteterna, och eventuella samtida konlikter om stadsrummet, i en skildring av stadens bråkiga förlutna.528 Utan direkta motsättningar om stadsrummet vreds kampen om 30 november successivt allt längre bort från gatupolitiska konfrontationer om speciika platser och kom istället att inkludera en dimension av kamp om det historiska minnet.529 I denna situation framstår vänsterns sätt att forma 30 november som mer likt kommunens ”ljuskvällar” än 1990-talets blockader. Antirasisternas taktikskifte satte en ny typ av press på irandet av den nationella 30 november-traditionen. År 2005 framstod antifascisternas offentliga aktiviteter på 30 november åter som en del av ett opolitiskt och oproblematiskt antirasistiskt normaltillstånd i Lund, avskärmat från de mörka krafterna i det konliktfyllda förlutna.530 Att det tydligaste gatupolitiska anspråket i det veckolånga programmet skedde på själva 30 november är antagligen ingen slump. 200 personer demonstrerade då genom stadskärnan i en ”väl sammanhållen” marsch, för att avsluta med en samling vid Tegnérstatyn.531 Demonstrationen bör tolkas både som ett offentligt anspråk på staden och som en förevändning för att samla ihop stora grupper antifascister för att snabbt kunna agera om nazister visade sig, enligt samma mönster som vid asylrättsdemonstrationen i Malmö 1998 och det antifascistiska ”irandet” på Stortorget i Lund 2001. Bakom de öppna anspråken på offentligheten fortgick det alltså i det tysta en lågintensiv kamp om kontroll över gatan som territorium. Med öppna markeringar mot potentiella nazister, förtäckta hot om oroligheter mot 171 Lundagård, 2006: Antifascistisk demonstration. polisen och mobiliseringen av aktivister redo att agera, säkrade antifascisterna en dominans över gaturummets territorium, samtidigt som en ny offensiv i kampen om offentligheten inleddes. Antirasister hade, som de autonomas brev till polisen 2001 tydligt illustrerade, medvetet låtit det marginella irandet pågå sedan 1995, då Tegnérsplatsen under relativt fredliga former blockerats av en mindre grupp antirasister.532 Som den autonoma aktivisten Linda minns det var 30 novemberföreningens ceremoni ”så pass liten och de var så pass få – dom var i domkyrkan, och sen så gick dom sin runda – så det handlade mest om att ha lite koll på vad dom 172 gjorde.”533 Efter Sverigedemokraternas hemliga marsch 2003, verkar det som att den informella överenskommelsen att lämna denna sista nationella minnesplats ifred var bruten. I en återgivelse på vänstersiten Motkraft berättas att ett lertal yngre sympatisörer från en ny generation nazister syntes tillsammans med 30 novemberföreningen 2005.534 En av dessa skall, enligt samma källa, ensam ha gått till angrepp mot den grupp på uppemot 40 antirasister som häcklade Karl XIIhyllarna.535 Situationen fortsatte sedan att spåra ur, med knuffar och spottloskor. Föreningen ick under oordnade former retirera ut ur Lundagård, utan att ha kunnat placera sin krans vid Tegnérstatyns sockel.536 Den sista spillran av det traditionsförknippade rum som 30 novemberföreningen retirerat till, promenaden mellan domkyrkan och kransnedläggning vid Tegnérsplatsen, var under angrepp.537 Konceptet antifascistisk vecka återkom året därpå. Upplägget 2006 liknade det föregående årets veckolånga program, med föredrag, ilm, klubb på Smålands nation och stadsvandring i antirasistiska händelsers fotspår.538 Men utfallet uppfattades inte av organisatörerna som lyckat nog att utveckla, trots en i stora drag positiv skildring i lokalpressen.539 En av arrangörerna, AFA-aktivisten Olof, återger sin besvikelse: Den antirasistiska veckan var nog närmast ett antiklimax, det var för de närmast sörjande. Det var någon klubb som var lite bättre, för folk är alltid intresserade när det vankas musik och öl. Men föredragen och sånt, dom vanliga kom. […] 2005 hade vi en demonstration som var bra. […] Det var en väldigt lyckad demonstration. Det var kanske en 200 personer. […] Men 2006 var det ungefär hälften av deltagarna som det hade varit året innan, ett hundratal. Luften hade gått ur trettionde november …540 Även de tumultartade scenerna vid domkyrkan upprepades. Runt 20 aktivister häcklade och kastade ett ägg mot de elva närvarande medlemmarna ur 30 novemberföreningen. Några yngre nazister, som slutit upp för att delta i kransnedläggandet, försökte angripa de provocerande antifascisterna, enligt en källa beväpnade med något slags 173 tillhygge, men hölls tillbaka av poliser som snabbt omhändertog två av de mest pådrivande antirasisterna.541 Med det bestämda utropet ”fortsätt gå!” tvingade polisen 30 novemberföreningen ut ur Lundagård och bort från klungan av antifascister.542 Handgemänget bleknade dock i jämförelse med scener som utspelade sig i Stockholm samma dag. Utan någon motsvarighet till den övervintrade 30 novemberföreningen i Lund, som hade vårdat och vaktat traditionen, kunde en öppet nazistisk organisation ta över de nationellas anspråk på Karl XII-ceremonin som en del i spelet kring den nazistiska Salemmarschen. 2006 tågade 150 uniformsprydda demonstranter från Nationalsocialistisk front genom Gamla stans pittoreska gränder. Runt marschen pågick allvarliga kravaller.543 Om nazisterna i Stockholm hade tagit 30 november med storm, var det snarare tal om en läktande vindpust av yngre men hårdföra naziaktivister i Lund. Från 2004 hade ett fåtal yngre personer, som kunde kopplas till en öppet nazistisk sfär, igen börjat synas i Lund på 30 november. Men de verkade varken vilja eller kunna ta över den minimala ritualen. 30 novemberföreningen fortsatte att kontrollera sin ritual i offentlighetens utkant. På så sätt kunde de vakta och vårda ceremonins nyckelpunkter från andra mer militanta högergruppers anspråk, trots de mer stridslystna ungdomar som anslöt sig 2004-2006. Med oroligheterna kring 30 novemberföreningen och en allt tydligare närvaro från en ny generation nationella öppnades datumet upp för ett nytt slags anspråk från den nationella rörelsens öppet nazistiska del. 30 november 2007 dök för första gången sedan tidigt 1990-tal en något större grupp unga nazister upp för att delta i 30 novemberföreningens ceremoni. De anlände oannonserade på Lunds centralstation, flera av dem klädda i HIF-halsdukar dagen till ära.544 De lesta av dem tillhörde den vid tidpunkten nystartade nazistorganisationen Helsingborgskampanjen.545 Redan på tågstationen inledde gruppen dagen med att häckla en 19-årig man och hans kompis för att de hade tuppkam respektive ”konstiga byxor”.546 Därpå slog en av dem den tuppkamsförsedda ynglingen i huvudet. En annan nazist krossade en laska i mannens ansikte, varpå han blödande lämnades åt 174 Händelseförloppet 30 november 2007 ata n Paradisgatan Win str Kyrkogatan upg Universitetshuset 11:55 gen bor AF- 12:03 12:00 rsgat an 12:02 L U N D A G Å R D Stora Gråbrö de 11:57 11:40 Kulturen 12:05 Domk yrkan 11:55 Kloste Tegnérstatyn 12:10 rgata n Händelseförloppet 30 november 2007 L i l l a fi s k a r e g a tan Sto r to rg et 175 11:40 Polispatruller börjar bevaka domkyrkans huvudingång. 11:55 Cirka 70 antifascister samlas vid AF-borgen. Samtidigt närmar sig en liten grupp nazister Lundagård. 11:57 Antifascister blockerar gångvägen mellan domkyrkan och Tegnérplatsen. 12:00 Antifascisterna rör sig hastigt mot nazisterna. an ersgat ö d att b r för skärma av 12:02 En handfull poliser förflyttar S v a r tsig antifascisterna från nazisterna. 12:03 Antifascister trycker sig förbi polisens avspärrning och förföljer nazisterna. Sex blir omhändertagna. 12:05 30-novemberföreningen samlas vid Domkyrkan ... 12:10 ... och genomför sin ritual utan nazisterna. Lundagård, 2007: Antifascister blockerar vägen till Tegnérsplatsen. sitt öde. Den unge mannen hittade snabbt en polisbil och poliserna omhändertog fyra personer misstänkta för överfallet. Eftersom ingen av dem kunde identiieras av den misshandlade personen släpptes nazisterna som direkt gick vidare i samlad trupp i riktning mot domkyrkan.547 När de började närma sig Lundagård, där en liten klunga kring 30 novemberföreningen precis skulle vandra den korta sträckan till Tegnérsplatsen, vände de tvärt norrut och bort från sina meningsfränder vid domkyrkan. De autonoma antifascisterna hade inte förväntat sig denna händelseutveckling. Med bakgrund i det föregående årets dramatiska händelser i Lundagård hade de försökt att mobilisera en större grupp aktivister för att säkra sina anspråk på platsen och hålla 30 novemberföreningen borta från Tegnérsstatyn.548 När rapporter om en grupp yngre killar på väg mot Norra kyrkogården nådde antifascisterna rubbades deras plan på att för tredje året i rad störa 30 novemberföreningens kransnedläggning. 176 Lilla Gråbrödersgatan, 2007: Polisen splittrar upp antifascister på jakt efter nazisterna. När de drygt 50 antifascisterna som stod vid Tegnérsplatsen förstod vad som var på gång rörde sig även de bort från 30 novemberföreningen och domkyrkan. I stället försökte de genskjuta de yngre nazisterna.549 De polispatruller som samlats vid domkyrkan för att eskortera 30 novemberföreningen hastade upp längs Kyrkogatan, och lyckades precis få tag på några vänsteraktivister innan antifascisterna under oordnade former fortsatte in på Lilla Gråbrödersgatan.550 Hedvig, då medlem i Antifascistisk aktion Malmö, berättar: Helt plötsligt så ser vi längre bort från kyrkan, så kommer det en grupp som är nazister och vi försöker ta oss dit. Det går ganska så dåligt. En del personer blir tagna av polisen rätt så fort. Vi rör oss ner mot det här monumentet, vid kyrkogården, jag är inne på kyrkogården med ett par personer, inte så jättemånga, så blir det någon slags, det närmar sig någon slags konfrontation. Polisen ingriper, vi blir bortförda.551 177 Efter att polisen tunnat ut antifascisternas led genom att omhänderta 12 personer och skingra dem – först i Lundagård och sedan på Norra Kyrkogården – mobiliserades ler autonoma till Lunds innerstad.552 AFA-aktivisten Olof berättar att han inte hade förväntat sig att samlingen i Lundagård skulle leda till mer än munhuggande med 30 novemberföreningens gamla ”stötar” och att han därför gått till jobbet på morgonen.553 När han nåddes av information om att inresta nazister befann sig i Lund sjukskrev han sig direkt. Olof beväpnade sig med en handslägga, olovligt lånad från sin arbetsplats, och hastade ner till stadens centrum.554 Med en allt tydligare bild av vilka motståndaren var, och allt ler antifascistiska aktivister i staden, hade maktbalansen snart tippat över till de autonomas fördel. Olof anslöt sig till sina vänner och de begav sig ut på staden i jakt på nazister: Det går bestämda rykten om att nazisterna hade misshandlat en lajvare med ett plastsvärd nere på stationen. Vi går ner, det blir en väldigt kort konfrontation, nån av dom åker i backen, mest på grund av egen klumpighet, nån lyckas bli nästan överkörd av en buss, och nån trillar huvudstupa ner på spåret […] Anledningen till att de kunde röra sig ostörda på stan var ju att de först var under polisbeskydd, och sen att poliserna hade skingrat antifascisterna. […] Det gav dom modet att ha en demonstration 2008.555 Den lilla gruppen nazistiska aktivisters erfarenhet från 30 november i Lund 2007 är en viktig pusselbit för att förstå de händelser som utspelade sig ett år senare. Den rumsliga kamp om 30 november som pågått sedan 1980-talet visar hur de olika anspråk som gjorts på stadens platser gav oroligheterna 2007 en speciik, historisk betydelse. De autonomas svar på nazisternas hemliga marsch 2000 hade i första hand varit att besätta nyckelpunkter i stadsrummet och på så sätt beröva andra grupper möjligheten att använda de laddade platserna för att återupprätta 30 novembertraditionen. Precis som med kommunens avpolitiserande offensiv följdes dessa fysiska framträdanden av försök att forma berättelsen om 30 november genom att blicka tillbaka mot det förlutna och framhäva vissa händelser som betydelsefulla. På så sätt blev 30 november återigen ett politiskt fält, inledningsvis i hög grad dominerad av den radikala vänsterns agenda och antifascisternas anspråk på 30 november i Lund som ”sin” högtidsdag. 178 Under 2000-talets första år befann sig 30 novemberföreningens tradition i denna nya politiska ytas yttersta marginal. Läget förändras efter att Sverigedemokraterna visat hur sårbara de autonoma vänsteraktivisternas försök att dominera gaturummet och berättelsen om 30 november genom gatupolitiska anspråk var. En oro för att 30 novemberföreningens kransnedläggning åter skulle bli en plats där två generationers nationella och nazister länkades samman tvingade antifascisterna till en offensiv i offentligheten, med militant poserande i demonstrationer och antirasistiska arrangemang som försökte förstärka den egna historieskrivningen. Samtidigt pågick en mer dold kamp om stadens platser. 30 novemberföreningens sätt att använda minnesplatser i Lundagård utmanades av de autonoma antifascisternas territoriellt inriktade gatupolitiska praktiker, så som till exempel häcklande. När den inresta nazistgruppen genomförde sin 30 november-aktion 2007 blev två saker igen tydliga. Vänsterns dubbla anspråk på stadsrummet som både territorium och offentlighet visade sig vara sårbara trots deras dominanta position. Genom att bege sig till Lund och stå emot de angrepp som de överraskade antifascisterna riktade mot dem hade nazisterna visat att de territoriella anspråken som lokala antifascister gjorde på stadsrummet faktiskt gick att utmana. Den antifascistiska samlingen misslyckades alltså med att i samlad trupp bryta igenom polislinjerna och hinna ifatt nazisterna, men de hade blockerat ett annat slags anspråk på stadens rum. De unga nazisterna ick aldrig möjlighet att delta i 30 novemberföreningens kransnedläggning vid Tegnérstatyn i Lundagård. När de förstod att en större grupp antifascister befann sig på platsen avvek de från sitt rendezvous med 30 novemberföreningen vid domkyrkans port. Därmed blev de avskärmade från den enda centrala plats där den nationella traditionen hade bevarats. Nazisternas anspråk på stadsrummet framstod därmed snarare som en territoriell kränkning av antifascisternas föreställning om Lund som en ”nazifri zon”, än som en nationell manifestation i stadens offentlighet. 179 Kapitel 7 2008: ett oväntat upplopp Den omprövade ansökan Den 22 oktober 2008 steg en ung, mörkhårig man in på Lunds polisstation. Han tog en nummerlapp och väntade på sin tur i den sterila foajén. Några minuter senare kallades ynglingen fram till kunddiskens glasbarriär. Efter att på sin utpräglade Helsingborgsdialekt ha frågat receptionisten om tillstånd för allmänna sammankomster ick han en tryckt blankett att fylla i. I rutan markerad ”Slag av anordning” skrev han ”demonstration” och på platsen för ”Dag eller tidsperiod” plitade han ner ”08 11 30 – 15:00-18:00”. Han fyllde i rutan för ”Plats” med en precist beskriven rutt. Demonstrationen skulle tåga genom Lunds centrum längs ”Clemenstorget - Bytarg. - Lilla Fiskareg - Stortorget - Kraftstorget - Tegnérs - platsenKyrkog. - Bredg. - Kävlingev” för att avslutas vid ”Slaget om Lund-monumentet”. Sedan skrev han under och lämnade in blanketten med de 220 kronorna som ansökan kostade.556 Blanketten datumstämplades och lades i en korg för internpost. Där började ansökan sin resa genom polishusets korridorer, för att snart hamna i händerna på en av tillståndsenhetens handläggare. När det anspråkslösa A4-arket till slut nådde Lunds närpolischef Jörgen Nilssons bord startade en kedjereaktion av febril aktivitet hos hans stab. I stället för att delegera 181 tillbaka ärendet till handläggaren bokade polischefen in ett personligt möte med den 22-åriga yngling som ansökt om demonstrationstillstånd. Genom minnesanteckningarna från mötet går det att följa samtalet de två männen emellan. Den yngre mannen framställde sig inledningsvis som en obetydlig person i en större krets ”oberoende” nationella med intresse för en gammal tradition, men blev direkt ifrågasatt av närpolischef Nilsson. Jörgen Nilsson gjorde utan omsvepningar klart att han misstänkte att det dolde sig en större agenda bakom de vaga formuleringarna. Sekreteraren noterade hur Nilsson envist påpekade hur ”trots att” motparten ”genomgående […] talade om arrangörsgruppen i plural ’vi’, undvek han lera gånger frågan om varför; när han söker som privatperson”.557 Nilsson framhävde också ”att polisen är nöjda med den dialog man haft med 30-nov. föreningen, man har haft en gemensam strategi”. Han ”konstaterade […] att detta blir en konfrontationssituation” och fortsatte anklagande att slå fast ”att hittills har alla parter sett sig som vinnare; detta blir en avvikelse.”558 Utan att ta hänsyn till problemet polischefen målade upp försvarade 22-åringen sitt projekt genom att föra in ett nytt argument. Syftet var inte bara ett återskapande av en ”tradition” – utan att trotsa ”vänsterextremisterna [som] stoppade [traditionen…] i början av 90-talet”.559 När polischefen framhöll risken för sammandrabbningar argumenterade den unga nazisten för att stadens ”starka antifascistiska verksamhet” nu var ”i avtagande” och att ”störningsrisken” inte var stor. 560 22-åringen menade sig ha talat med 30 novemberföreningen och fått reda på ”att deras manifestation avmattats och att de inte är intresserade av att genomföra den längre” och hänvisade till att en av deras medlemmar bett honom ta över traditionens bevarande.561 Demonstrationen skulle alltså lika mycket hålla liv i den gamla traditionen som bli början på en ny. När den unge tillståndssökande förde 1990-talets fackeltåg, och hur det stoppats av antifascistiska blockader, på tal ”replikerade” den uppenbart irriterade polischefen ”med eftertryck” att den ”traditionen upphört sedan länge.”562 Närpolischef underströk att ”dagen är skyltsöndag med mycket folk och arrangemang i Lund” som kunde störas.563 Utan att ge några besked eller tillstånd slog Nilsson fast att ”tid och plats måste omprövas”.564 Mötet avslutades med att Polischefen höll fast vid att 182 ansökan måste justeras, och besked skulle komma tidigast en dryg vecka senare. I själva verket skulle det dröja ända till den sista november, och den formella marschrutt som begärts skulle komma att justeras mer än någon kanske trott, innan ett tillstånd för demonstrationen hade klubbats. 565 Vad som borde varit en enkel byråkratisk exercis utvecklades snabbt till en arena för kamp om stadens gaturum. I efterhand har polischefen beskrivit hur tanken om att 30 novembertraditionen skulle ”återupplivas” gjorde hans stab ”väldigt oroliga”. Utifrån Nilssons horisont hade kommunen och polisen i över tio år arbetat hårt och relativt framgångsrikt för att inte eskalera situationen. På så sätt hade de försökt omvandla varje anspråk på 30 november, oavsett politisk agenda, till vad han beskrivit som en ”ickehändelse”.566 Utifrån detta perspektiv framstod den unga demonstrationsarrangörens syfte som grumligt men ovidkommande. Polisens utmaning var att inkänsligt styra den potentiellt bråkiga demonstrationen till att bli ytterligare en ”ickehändelse”, på samma sätt som skett sedan 1994. Den strategi som Jörgen Nilssons stab anammade för att uppnå detta var att försöka separera julskyltning, nazister och antifascister i så stor utsträckning som möjligt. En imaginär linje, som demonstrationen inte skulle få korsa, drogs rakt igenom den begärda marschvägen för att säkra julhandeln i stadskärnan från störningar.567 Fackeltåget skulle slussas ut från sin samling på en parkeringsplats väster om Clemenstorget via Sankt Petri Kyrkogata och in i Lundagårds norra del längs Paradisgatan, för att sedan tåga vidare norrut mot Slaget vid Lund-monumentet och Norra Kyrkogården via Allhelgona kyrkogata. Redan i detta läge hade alltså ett lertal av de platser som 22-åringen krävt tillträde till förhandlats bort, och varken stadens gågata, större torg eller själva Tegnérsplatsen var tillgängliga för dem.568 Offentliga och territoriella anspråk på rummet Utifrån föregående års oroligheter på 30 november framstod en avskärmningsstrategi som rimligt. Under det föregående årtiondet lyckades polisen skilja konliktsökande grupperingar åt med relativt små resurser och ofta utan 183 någon som helst dramatik. De direkt konliktfyllda episoder där polisen hade ingripit tolkades snarast som motstridiga anspråk på stadens offentliga rum, och hade lera gånger gått att mer eller mindre styra mot just den typ av ”ickehändelser” som inte innebar något hot mot ett avpolitiserat 30 november. När våldsamma sammandrabbningar hade skett var det frågan om hemliga överfall med små avtryck i det offentliga samtalet – som händelserna 20002002. Efter att händelserna 30 november 2007 hade fört upp den dolda kampen om territorium i det öppna förändrades läget helt. Båda sidorna var väl medvetna om att alla anspråk som nazister gjorde på 30 novembertraditionernas historiskt utmärkande platser skulle tolkas som en kränkning av en uppfattad antifascistisk kontroll över staden som territorium som bara kunde upprätthållas med våldsamma medel. Grupperna befann sig alltså på en direkt kollisionskurs med varandra, och separerade offentliga manifestationer på perifera platser kunde inte tillfredsställa någon av grupperna i den territoriella konlikt de befann sig i. När fackeltågets arrangörsgrupp under de sista veckorna av november uppmanade sina sympatisörer att åka till Lund var historiska anspråk på Karl XII:s gärningar och verk i stort sett frånvarande i deras upprop. I stället motiverades aktionen med samma argument som 22-åringen fört fram till polischef Jörgen Nilsson. 30 novemberföreningens tradition hade brutits, nu dominerade ”inneliberaler” tillsammans med ”vänsterextremister” staden och dessa grupper hade stöpt om 30 november till en ”antinationalistisk minnesdag”.569 De nazistiska demonstrationsarrangörerna försökte motivera sina sympatisörer genom att peka på hur de antirasistiska blockaderna hade förvaltats av de autonoma för att successivt ta över 30 novemberföreningens symboliskt laddade platser och långsamt pressa ut de nationella ritualerna från offentligheten. Explicita anspråk på Lund som en ”antifascistisk zon” gick tillbaka minst till 2001. Sådana anspråk hade 2007 visat sig utgöra en tydlig måltavla för nazistiska kränkningar av antifascistisk territorialitet. Syftet med den nazistiska demonstrationen 2008 framstår snarare som att territoriellt utmana antifascisternas anspråk på kontroll över 30 novemberhistoriens nyckelplatser än att skaka liv i den nationella Karl XII-kulten. Genom att kränka antifascisternas starka territoriella anspråk på stadsrummet, helst 184 genom att offentligt utmana och besegra sin motståndare fysiskt, kunde däremot en offentlig arena öppnas för att användas som brohuvud för att ”etablera en nationalistisk struktur i staden”.570 En konliktrepertoar av utmanande och kränkningar av självutnämnda ”nazistfria zoner” var vid denna tidpunkt ett väl etablerat handlingsmönster i den nazistiska rörelsen. Inte minst gällde detta den del av rörelsen som det nyligen uppstartade Fria nationalister skåne (FNS) tillhörde. Mannen som ansökt om demonstrationstillståndet var kopplad till FNS och de var den nazistiska grupp som tydligast skulle proilera sig på 30 november 2008. Organisationen ingick i ett nätverk tillsammans med ett 15-tal liknande grupper som bands samman genom den nazistiska nyhetsportalen Info14. Deras aktivitet bestod till stor del av propagandaspridning, våldsinriktade aktioner mot en brett deinierad vänster och den årligt återkommande manifestation mot ”svenskientlighet” i Salem.571 Under ett antal år hade Info14 publicerat anonyma återgivelser om direkta angrepp mot personer, lokaler eller evenemang med vänsterprägel, varvat med rapporter om propagandaaktioner eller minimanifestationer. Ofta på platser som förknippades med vänstern. I södra Skåne hade nazistiska klistermärken och grafitimålningar tillkännagivit att platser som Malmös ytterområden, Möllevången och Lunds innerstad var ”svenska zoner”. Därmed utmanade Fria Nationalister Skåne, åtminstone symboliskt, sina olika iender när det gällde kontrollen över stadsrummet. Samma tillvägagångssätt hade även lett till mer konfrontationssökande situationer, som ett angrepp på vänsteriket Glassfabriken i Malmö eller 2007 års framträdande på 30 november i Lund.572 De autonoma antifascisterna drogs in i samma dynamik under perioden. Breda antirasistiska nätverk som ställde krav på statliga ingrepp genom stora mobiliseringar och aktioner i det offentliga rummet blev allt färre och allt mer marginaliserade några år efter 1990-talet nått sitt slut.573 De allt mer isolerade militanta antifascisterna hade alltså mindre möjligheter att framgångsrikt motarbeta nazismen i offentligheten. I stället förvandlades kärnan i militant antifascistisk konliktrepertoar till att organisera små men mycket väldisciplinerade angrepp som syftade till att helt förvägra motparten möjligheten att beinna sig på vissa gator, kvarter eller i vissa städer.574 Kampen om gatan blev för båda parter allt mer en strid som 185 gick ut på att försvara den egna sidans platser och utmana, kränka och inta motståndarsidans territorium.575 AFA-veteranen Mikael beskriver den antifascistiska gatukampens utveckling under 00-talet som successivt allt mer väldisciplinerad, men samtidigt med större likheter till slagsmålen mellan organiserade fotbollshuliganer i så kallade irmor.576 De yngre AFA-aktivisterna Martin och Olof kopplar inte utvecklingen till huligangrupperingarnas hederskultur, men båda framhäver en förändring mot mer våldsamma metoder och en mer tillbakadragen position i det offentliga.577 Antifascister och nazister drog under dessa år varandra allt djupare in i en våldsam kamp om att skapa respektive bryta ned gatupolitisk suveränitet över speciika territorier. De argument som ramade in fackeltåget illustrerar hur 30 november i första hand var en arena för denna dynamik av våldsamma kraftmätningar, snarare än en kamp om att tolka historien eller göra anspråk på ett offentligt rum. Nazistdemonstrationens kränkningar av motpartens område blev ett sätt att framhäva den egna rörelsen styrka – att visa på handlingskraft genom att återta en plats som förvägrats dem. Den historia som nazisterna uppbådade handlade inte i första hand om Karl XII eller nationalistiska studenter utan om det trauma de blockerade marscherna 1991-1992 utgjorde och ett efterföljande nationellt vakuum i Lund. Genom att på så sätt acceptera den antifascistiska omtolkningen av hur ”de mörka krafterna fördrivits” ick deras handlingar ett tydligt mål. De placerade sig själva i en historisk utveckling där ett förlutet färgat av förluster kunde bli fond för framtidens seger, genom att likt 2007 kränka antifascistiska anspråk på kontroll över territorium. Genom att tillskansa sig 30 novembertraditionens minnesplatser skulle de unga nazisterna visa upp sig som en handlingskraftig aktör, stark nog att möta och konfrontera rivaler även på den tid och plats där motparten gjorde som starkast territoriella anspråk. På så sätt skulle rörelsen lägga blockadernas historiska trauma bakom sig och vinna ny mark. Det förlutna mobiliserades i en politisk konlikt för att skapa sammanhang för den nationella rörelsens handlingar i samtiden snarare än för att förändra en etablerad historieskrivning. När Antifascistisk aktion ick reda på nazistgruppens, då fortfarande hemliga, aktionsplaner tolkade även de den som en territoriell kränkning. 186 Deras ryggradsrelex var att försöka hitta en strategi för att säkra rörelsens anspråk på rummet och historisk kontinuitet. AFA-aktivisten Martin drar sig till minnes det interna planeringsmöte som hölls när Antifascistisk aktion ”nås av informationen” om, de då fortfarande hemliga, demonstrationsplanerna. ”Grundinställningen” på mötet beskrivs som att ”det bästa hade varit att vi bara dyker upp när dom samlar sig, att vi inte informerar någon, och sedan bara slår vi dom och ser till att dom försvinner därifrån”. Hela 2008 hade präglats av en frustrerad ”katt-och-råtta-lek” mellan militanta antifascister och nazisterna bakom 30 november demonstrationen, där antifascisterna gång på gång ”misslyckats” med ”konfrontera” de nationella. Antifascisterna såg 30 november som den första chansen att göra en kraftfull markering.578 Snabbt visade det sig att de logistiska problemen med en hemlig överrumplingsattack involverande ett stort antal aktivister mitt i centrala Lund var allt för stora och planen skrotades.579 Efter intensiva diskussioner meddelade Antifascistisk aktion Skåne den 13 november 2008 korthugget på sin webplats att en nazistisk demonstration var tänkt att hållas i Lund 30 november utan att ge några konkreta uppmaningar på hur marschen skulle stoppas.580 Dagen därpå svarade Fria Nationalister Skåne på sin websida att de hade planer på att genomföra en demonstration i Lund.581 En knapp vecka senare lanserade den antifascistiska vänstern ett tillfälligt mobiliseringsnätverk – Lundabor mot rasism – och taktiken att med ”rörliga blockader” ställa sig ”i vägen” för att störa och skära av potentiella marschvägar i Lunds centrum.582 I stället för en plan på att angripa eller stoppa demonstrationen framstod målet som att begränsa de nationellas tillträde till stadskärnan. Antifascisten Martin, som var med när planen sjösattes, förklarar att vändningen från direkt konfrontation handlade om att rumslig begränsning helt enkelt upplevdes som en rimligare målsättning i relation till situationens förutsättningar.583 Planens syfte var enligt Martin att ”hålla dom borta från domkyrkan […] statyn i Lundagård [… och …] centrala stan” för att ” visa att dom inte kan gå var dom vill” och tvinga ut dem på ”förnedrande kringelikrokväg ut till monumentet”.584 Blockadtaktikens nedtonade retorik var inriktad på att mobilisera allmänheten och offentligt utmana nazisternas tillträde till 30 novembertraditionens nyckelplatser. Samtidigt måste det påpekas att denna plans målsättnin- 187 gar helt rymdes inom en territoriell logik. Ett av huvudsyftena var trots allt att störa de nationellas försök att kränka den ”nazistfria zonen” Lund genom att förvägra dem tillträde till 30 novemberritualernas nyckelplatser. Upprörda reaktioner på beskedet att nazister igen skulle demonstrera på 30 november i Lund lät inte vänta. Oväntat nog var det Lunds Citysamverkan som inledningsvis stod för de hårdaste orden. De menade i en tidningsintervju att skyltsöndagen var en så viktig dag för stadens detaljhandel att Fria Nationalister självmant borde ställa in för att utesluta risken för bråk.585 Under de tio dagar som återstod till 30 november fortsatte rubrikerna i en strid ström. Inte minst hamnade Fria Nationalisters motiv och organisationens förankring i den nazistiska rörelsen under lupp i artiklar som försökte utröna vilka gruppen bestod av.586 Den besynnerliga situationen belystes även ur andra vinklar. Motdemonstranter från 1990-talet beskrev sina motiv bakom blockaderna. Legitimiteten i tillståndsansökan för kommunens nygamla ljuskväll vägdes mot nazisternas respektive Vänsterns studentförbunds demonstrationstillstånd.587 Raljerande krönikor kommenterande i spexande lundaanda de olika aktörernas egenheter.588 Mitt i denna storm stod närpolischef Jörgen Nilsson. Gång på gång tvingades han uttala sig om hur hans stab försökte väga de oförenliga intressena mot varandra och vilka platser som kunde anses legitima för de olika demonstranternas krav på tillträde. Floden av tidningsrubriker försköt på så sätt förhandlingarna mellan de olika parterna från en byråkratisk ordningsfråga till en offentlig debatt. Stadens befolkning verkade vara på väg att blanda sig i en konlikt som sedan 1993 i huvudsak hade rört två relativt snäva kretsar i politikens periferi.589 Eftersom Lundabor mot rasism så starkt betonade ”att hålla [nazisternas] demonstration utanför centrum” framstod de i detta läge snarast som en part i en offentlig debatt om marschvägen än som antifascister beredda att sätt press på polisen med hot om oroligheter.590 Trots att lera intervjuade antifascister menar att de helst hade velat stoppa demonstrationen var det krav som fördes fram offentligt inte mycket mer radikalt än närpolischefens linje om att hålla fackeltåg och protester borta från innerstadens julhandel.591 188 På detta viss rycktes blockadtaktiken mer och mer ut ur sitt ursprungliga sammanhang av förbittrad territoriell konlikt allt eftersom begränsningen av den nazistiska 30 november demonstrationen diskuterades i offentligheten. Blockadplanen började allt mer likna en olydnadsaktion med krav riktade till staten om att reglera motpartens rörelser i stadens offentliga miljö. Därigenom öppnades konlikten upp för ler parters deltagande. Mer etablerade vänsterorganisationer och delar av den utomparlamentariska vänstern började i detta läge också att delta i och forma mobiliseringen. De tog med sig andra mobiliseringsstrukturer och erfarenheter av gatupolitik än vad det mer slutna Antifascistisk aktion hade tillgång till.592 Den antifascistiska mobiliseringen till blockaden slets alltså mellan två föreställningar och två konliktrepertoarer. Den inledande territoriella föreställningen om att i skydd av en folkmassa i största möjliga mån försöka att stoppa och jaga iväg nazistiska demonstranter ick allt mindre kraft ju mer av mobiliseringens dynamik som kom att kretsa kring en offentlig debatt om att öppet ockupera platser i stadsrummet för att på så sätt begränsa fackeltågets tillgång till staden. Denna spretiga mobiliseringsstruktur bands samman av en gemensam känsla som spände över organisationsgränser av att, som den autonoma aktivisten Nilla uttrycker det, ”i Lund demonstrerar inte nazister.”593 Att ta spjärn mot den lokala historien på detta sätt enade och eggade olika antirasister till omfattande ansträngningar för att försöka leva upp till ett uppfattat historiskt arv av stoppade nazistmarscher.594 Den etablerade historien om nittiotalets blockader erbjöd också en gemensam referenspunkt i diskussioner med allmänheten, vilket gav annars mer försiktiga antifascister självförtroende nog för att ”gå ut och afischera mitt på dagen [och] dela lygblad till folk” och att ”man kunde säga till på jobb helt öppet att man ska dit”.595 Även i valet av namn på sin taktik knöt den antifascistiska vänstern an till historien. De autonomas dramatiska entré i Skånes historia genom blockaderna 1991 och 1992 blev en symbol som återanvändes för att förankra planen på en ”rörlig blockad”, en taktik som utöver namnet hade väldigt få praktiska likheter med nittiotalets aktioner. Vad som stod på spel 30 november 2008 var, trots referenserna till det förlutna, inte i huvudsak en kamp om historieskrivning. Snarare mobiliserade de båda grupperna liknande historieskildringar för att forma händelseförlopp i samtiden. 189 En blockad samlas Flera intervjuade antifascister berättar att de upplevde sina ansträngningar att göra 30 november till en allmän angelägenhet i Lund som framgångsrika.596 AFA-medlemmen Martin berättar hur han ick reda på att ”både gamla aktivister och […] folk som normalt sett kanske inte skulle gå på den typen av demonstration” planerade att delta i blockaden.597 När Mikael inte kunde övertyga sin höggravida lickvän att inte bege sig ut på gatorna insåg han ”att det här kommer nog att bli stort, för det är ju ler som känner som henne”.598 Antifascisten Olof uppfattning från lygbladsutdelningar och diskussioner på jobbet var att det ”var väldigt, väldigt många människor som [sa] ’självklart ska jag dit’, [eller] ’nu är jag för gammal men jag stod där 30 november ’91’”.599 Den upprymda stämningen till trots började dagen lugnt. Vid lunchtid samlades runt 100 antirasister utanför domkyrkan för att protestera mot Hulténs traditionsenliga kransnedläggning, på uppmaning av Vänsterns Studentförbund.600 Flera deltagare rapporterades vara maskerade – något Ung Vänster-klubbens ordförande omedelbart tog avstånd från – men stämningen var lugn. När 30 novemberföreningen inte kunde iakttas på sin traditionsenliga tid och plats avslutades manifestationen utan dramatik.601 Samtidigt ick polisens fem veckor långa handläggning av nazisternas ansökan om tillstånd för demonstration äntligen ett slut. Polisens val att låta demonstrationen tåga via Clementstorget upp till Paradisgatan och ut ur staden via Universitetsområdet och Slaget om Lund-monumentet pekar på att de räknade med att demonstrationen skulle kunna genomföras utan allt för kraftiga störningar. Samtidigt hade polisen – kanske på grund av sin ovilja att låta nazisterna igen anknyta till den ”avslutade” traditionens nyckelplatser, eller kanske på grund av påtryckningarna från Lundabor mot rasism – inte gett tillstånd för att marschera den centrala väg till Lundagård som krävts i tidigare förhandlingar.602 Ungefär samtidigt som ett tillfälligt lugn lade sig över Lund ägde Skånes Fria Nationalisters hemliga samling inför den avslutande delen av resan till Lund rum. Två äldre autonoma aktivister, Nilla och Linda utgjorde en av lera grupper som höll uppsikt på nazisternas möjliga samlingsplat- 190 ser. Småstaden Kävlinge, bara ett kort stopp med pendeltåg från Lund, hade fallit på deras lott. När de strax innan klockan 14.00 närmade sig Kävlinge järnvägsstation såg de en grupp bestående av drygt 50 personer. De rörde sig närmare för att försäkra sig om det var nazister, men insåg för sent att de hade kommit allt för nära för att utan att väcka misstankar våga vända om igen.603 I stället fortsatte de förbi folksamlingen och vidare in i en korvkiosk bredvid stationsbyggnaden. Väl inne i kiosken märkte Nilla och Linda att de var omgivna av korvätande nazister. Med is och fjärilar i magen beställde de var sitt lunchmål och satte sig ner. De var plötsligt ”mitt inne i det” och ”hörde hur dom […] förberedde [sig] runt omkring”. Samtidigt som de två antifascisterna försökte snappa upp så mycket information som möjligt ingerade de ett samtal om skräckilm och pratade om vilken DVD de skulle hyra i den lokala videobutiken samtidigt som de långsamt petade i sig sitt gryniga pulvermos.604 Tonen bland nazisterna skiftade. De diskuterade, med viss oro, ”rödingarna” i Lund och hur många eller få dessa kunde tänkas vara. Med större entusiasm talades det om planerna för dagen och den egna rörelsens utveckling. Ett återkommande inslag var introduktioner mellan sedan tidigare obekanta ansikten – en bild som stämmer överens med den nazistiska skildringen av dagen där tillresta grupper från olika delar av Skåne samt Göteborg, Nyköping, Stockholm och Danmark nämns. Antagligen hade många av deltagarna tidigare bara varit bekanta med varandra via olika internetforum.605 Efter en längre tids småprat och snabbmatsätande samlade gruppen ihop sig. De rörde sig den korta sträckan från korvkiosken till stationens perrong. Deras tåg anlände. De steg på och fortsatte söderut mot Lunds central där de skulle sammanstråla med den nationalsocialistiska organisationen Folkfrontens Malmömedlemmar.606 Samtidigt samlades en större grupp antifascister vid Södervärns busstation i Malmö. Flera intervjuade aktivister understryker att det utöver Malmö och Helsingborg var väldigt få tillresta motdemonstranter, men antalet aktivister från Malmö verkar ha varit desto ler.607 AFA-medlemmen Hedvig minns det som att det var ”ungefär 50 personer” som dök upp för att samåka från 191 Södervärn, trots att ett par grupper antifascister redan åkt in till Lund.608 Vid busstationen blev samlingen stående. De väntade otåligt och irriterat in försenade aktivister. Stämningen blev allt mer spänd. Oron för att polisen skulle upptäcka gruppen växte allt eftersom tiden gick.609 När skaran till sist blivit fulltalig och stigit ombord på en gul Skånetraikenbuss förbyttes nervositeten för att stoppas av polisen redan innan de kommit till Lund till ”en spänd stämning som man känner när man vet att det kommer att bli […] en stor protest man kommer delta i.” Nu var de sena, men trots allt på väg.610 Om polisen kände till denna eller någon annan av de andra grupper antifascister på väg mot blockaden går inte att slå fast med säkerhet utifrån källmaterialet. Enligt den autonoma webportalen Motkraft bevakades antirasister som rörde sig kring Smålands nation vid klockan 13.00 av civilklädda spaningsgrupper, men inga försök att omhänderta vänsterdemonstranter inns dokumenterade.611 Däremot vet vi att polisledningen hade fått in rapporter från poliser som funnit och beslagtagit tre Molotovcocktails i en lövhög nära stadsbiblioteket, vilket anmärkningsvärt nog spreds till journalistkåren redan under eftermiddagen.612 Flera av de autonoma som redan var på plats i Lund hade samlats på studentboendet Smålands nation. Till slut började denna grupp röra sig mot järnvägsstationen. Antifascisten Olof berättar: Vi går i samlad grupp från Smålands nation där jag bodde då. Och jag går till Centralstationen, där inns det en svart klump, precis vid stationen uppe på trottoaren. Den är förvånansvärt liten. Två-tre-fyra hundra. Jag är väldigt dålig på att bedöma grupper. Den är väldigt, väldigt liten, minns jag. Vi kommer dit och ställer oss, och det blir mer och mer, men det är fortfarande inte så hiskeligt mycket människor.613 Vid Lunds central stod då några hundra antirasister som i tystnad väntade på vad som skulle ske. I Kävlinge pustade Nilla och Linda ut, åt upp sitt sista pulvermos, och körde sedan i riktning mot demonstrationens tänkta slutpunkt vid monumentet över slaget om Lund. Deras nästa uppdrag var 192 att rapportera in när nazisterna kunde iakttas vid sin slutdestination. De visste att de skulle få vänta länge, men inte hur länge. När Hedvigs grupp antifascister till slut kom fram till Bankgatans busstation i Lund hastade aktivisterna iväg. De halvjoggade längs Lunds bakgator i riktning mot järnvägsstationen. Till slut kom de fram. Hedvig och hennes vängrupp såg blockaden, som rört sig ut på gatan i något som liknade en demonstration, och poliserna som ledigt stod uppställda framför. Bakom polisens bussar kunde de ana parkeringsplatsen där de första nazisterna hade börjat samlas.614 Att splittra en folkmassa Runt klockan 14.20 hade pendeltåget från Kävlinge kommit in till Lund. Kravallutrustad polis eskorterade i rask takt de avstigande nazisterna till samlingsplatsen på parkeringen vid järnvägsspåren väster om Clemenstorget. Utöver ett aggressivt utfall mot en frågvis SVT-reporter från en sköldbärande nazist fortlöpte denna korta marsch under tystnad. De tog sig diskret ut vid stationens norra ände, utan störning från antifascisterna som samlats utom synhåll bara hundratalet meter bort.615 I samma skede började de samlade antirasisterna att formera sig som en trevande och lös blockad på Bangatan. Men stationen som blockadpunkt var redan överspelad i och med att den största nazistiska kontingenten helt odramatiskt kommit runt blockaden. Motdemonstranterna befann sig inte heller i närheten av fackeltågets tänkta marschväg. Just i detta läge, tio minuter efter den utsatta samlingstiden klockan 14.30, då ingen verkade veta vad som skulle ske härnäst, kom antifascisterna från Malmö fram.616 Hedvig beskriver i detalj situationen när de nådde Bangatan: Vi skulle bränna av bengaler, och sen skulle vi bara rusa på. Jag vet inte riktigt varför, men så var det i alla fall. Så vi gjorde det. Faktiskt. Vi kom dit. Vi gick till längst fram i demonstrationen. Och så var det som att vi tittade på varandra och ”ok, vi gör det”. Så började vi kuta, och skulle försöka ta oss igenom poliskedjan[…]. Det är i princip det som händer. Vi rör oss och försöker zickzacka igenom polishästarna som börjar röra sig och försöker stoppa folk.617 193 Bangatan, ca. 14.40: Antifascister ger sig av mot nazisternas samlingsplats. I klungan av otåligt väntande människor stod antifascisten Olof: En aktivist tänder en bengal och vrålar ”nu går vi”. Det är vad vi gör. När vi går inser jag hur jävla många vi är. Vi fyller upp hela stationsgatan [Bangatan], det är riktigt mycket folk. Fem-sex hundra. Så fort vi går, kanske [efter] trettio sekunder, kommer det polisbilar. Då blir vi attackerade av en linje med poliser, till fots, och med hästar. Då springer vi igenom dom, tror jag, men det visar sig att vi är ett trettital som kommer igenom, och direkt bakom dom så kommer det polisbussar och det utbryter gatustrider.618 194 Spoleg. Nazisternas samlingsplats t t nk en S aaur L g ii- at an Händelseförloppet 30 november 2008 Blockader vid Lunds central (1) 14:45 Bredgatan Bangatan Clemenstorget 14:45 14:41 Godset Stadsbiblioteket 14:20 14:40 14:43 Kyrkogatan Bytare Knut den Stores torg gatan 14:15 14:43 Klostergatan Bantorget 195 14:15 Lundabor mot rasisms blockad tar form. 14:20 Nazister anländer med tåg och går i grupp till parkeringen norr om stationen. 14:40 Cirka 500 antirasister rör sig mot Clemenstorget. 14:41 Polisen skär av blockaden och en kortare sammandrabbning utbryter 14:42. 14:43 Merparten av antirasisterna flyr mot Bantorget, men mindre grupper tar sig runt polisen. 14:45 Mindre angrepp mot polisen bakifrån. L U N D A G Å R D Järnvägsstationen Spoleg. Nazisternas samlingsplats t t nk en S aaur L g ii- at an Händelseförloppet 30 november 2008 Blockader vid Lunds central (2) Bredgatan Bangatan Clemenstorget 15:05 15:06 Godset 15:00 Sank t Pet ri kyrko gata tan 14:55 Stadsbiblioteket nst rup sga 15:03 gatan Bytare Kyrkogatan K nu t d e n S to re s to rg Bantorget L U N D A G Å R D Järnvägsstationen Wi 14:48 14:55 Antirasister bygger en barrikad på marschvägen. 14:58 Allt fler antirasister samlas framför stationen och Klostergatan en ny blockad upprättas. Sporadisk stenkastning. 15:00 Piketbussar spärrar av Bangatan och ... 15:03 ... rusar fram för att splittra folkmassan. 15:05 Polisen kraftsamlar och angriper barrikaden ... 15:06 ... varpå antirasisterna flyr efter ha kastat stenar. 196 Läget gick från ett spänt lugn till en upploppsliknande situation på bara några sekunder. En vy ur ett ilmklipp visar hur en relativt stor grupp människor, med bengaliska eldar i fronten, rusade diagonalt över platsen framför stationsbyggnaden i riktning mot Clemenstorget genom fyrverkeripjäsernas svartkrutsrök. Deras rörelse parerades omedelbart av en ensam polisbuss. Poliser kastade sig ur piketbussen och försökte hindra antirasisterna från att röra sig vidare.619 I ett annat klipp med annan avsändare, ilmat från andra sidan gatan i ett något senare läge, går det att se hur polisbussen snabbt ick assistans av ytterligare fyra bussar som bildade en avspärrning över gatan. Mörkt klädda ungdomar fortsatte trots det att trycka sig igenom de kravallpoliser som vaktade avspärrningens sidor.620 När några av de mest erfarna och drivna aktivisterna tagit sig igenom hindret och polisens avspärrningar blivit mer organiserade började den stora gruppen motdemonstranter att tveka allt mer. Många stod stilla längs avspärrningen. Polisbussarna vände sig i riktning mot de kvarvarande demonstranterna och formerade sig i linje över hela gatan. Snart pressade bussarna folkmassan bakåt i riktning mot Bantorget, för att strax därefter backa tillbaka och minska trycket på människohavet.621 Här skilde sig polisens agerande markant från hur de mötte liknande oroligheter i början av 1990-talet. I stället för att ingripa med total kraft och försöka ringa in och gripa samtliga på platsen valde de att ha en försiktigare hållning, helt i enlighet med de nya riktlinjer som antagits efter EU-toppmötet i Göteborg 2001.622 Genombrytningsförsöket hade satt den stillastående blockaden i rörelse och indikerat en riktning för motdemonstranterna att röra sig mot. Samtidigt hade något tiotal med de mest ledande aktivisterna blivit avskurna från den större folkmassan av polisens motdrag. Med vägen mot nazisternas samlingsplats avskärmad kunde protesten mycket väl ha varit slut för de motdemonstranter som inte tagit sig igenom avspärrningen och spridits ut i området kring Bantorget. I samma ilm som visade hur polisen skar av försöket att rycka fram mot Clemenstorget går det att se hur demonstranterna något senare sakta lommar tillbaka mot poliskedjan.623 Vissa skanderar slagord och en grupp bestående av 30-40 antifascister börjar bryta upp gatsten efter en stund – något en liten grupp av andra demonstranter försöker avbryta.624 197 Bangatan, ca. 15.05: Poliser till fots och häst genomför splittringsmanöver med hjälp av förstärkta fordon. Blockaden backar undan något, för att sedan återformas på ungefär samma plats efter att polisen rört sig tillbaka mot Clemenstorget. Poliser vittnade senare om hur en större grupp åter samlades framför stationen 20 minuter efter det första tumultet och hur ett antal stenar kastades i riktning mot polisen. 625 I en ilm från samma situation framstår det som att demonstranterna var lugna, men spända, inför hur polisens skulle svara på deras vägran att låta sig skingras.626 198 gen evä ling Käv n väge Karla Händelseförloppet 30 november 2008 Protesternas utspridning före avmarschen Kung Oscars väg 15:43 Spolegatan Allhelgonakyrkan Karl XI gatan 15:36 15:30 iga ti ren 15:30 15:10 & 15:40 au kt L San Bredgatan Nazisternas samlingsplats tan 15:41 Clemenstorget Bangatan Järnvägsstationen Sankt P etri kyrk ogata 15:20 14:20-15:30 15:38 15:30 15:05 Lu ndagård Nyg ata n 14:20 Flera blockader utanför stationen fram till 15:30. 15:05 En större grupp lämnar stationsområdet och stannar ett tag i Lundagård. Fortsätter vid 15:30 och angriper nazisterna innan polisen splittrar gruppen vid 15:36. 15:10 Antirasister börjar skapa blockad vid torget, och vid 15:20 har människor nästa omringat nazisterna. 15:23 Ytterligare en stor grupp lämnar stationen för att blockera Lundagård. 199 15:38 lämnar gruppen Lundagård och delar sig. Några ansluter sig till blockaden vid Clemenstorget 15:41. Några blockerar Kävlingevägen tillsammans med andra aktivister 15:43. 15:30 En större grupp angriper nazisterna. 15:30 Aktivister lämnar Clemenstorget och upprättar blockader längs marschvägen. 15:40 Blockaden Stortorget vid Clemenstorget växer sig allt större. Strax därefter gavs order till poliserna att ”genomföra en splittring av folkmassan”.627 Klockan 15.03 började de åtta förstärkta polisbussarna, som stått uppställda över gatan, att röra sig framåt med en grupp kravallpoliser bakom varje.628 När de närmade sig accelererade de med sirenerna påslagna. Poliserna sprang ut för att med dragna batonger och med knuffar och slag slå kilar in i folkmassan som redan börjat förflytta sig bakåt. Närmast stationshuset körde en av polisbussarna in i en grupp människor som inte flydde undan snabbt nog.629 Planen var inte bara att splittra upp massan. Polisledningen hade även gett order om att gripa personer som pekats ut som ledare för upploppet.630 Manövern satte visserligen stora grupper antirasister i rörelse bort från stationen, men den hade enligt en av poliserna som deltog ”saknat kraft”.631 Allt för få människor föll tillbaka för att poliserna lätt skulle kunna omhänderta de utpekade antifascisterna. När en polisman försökte gripa en utpekad aktivist var han allt för långsam och personen kunde slita sig loss och fly undan. Polisen jagade ikapp honom, men tumlade omkull mitt bland demonstranterna och fick en så kraftfull spark i nacken att han kort svimmade av.632 Sekunder senare omhändertog tre andra poliser en svartklädd yngling som de menade brutit upp sten och angripit poliser, men folkmassan vände sig också mot dem.633 Upprörda demonstranter intygade skrikande aktivistens oskuld för poliserna.634 Flera kravallutrustade poliser ick ”agera ’paraply’” åt de som brottades med den svartklädde mannen för att hålla upprörda demonstranter på avstånd.635 Med bara en person i sina händer, och med stora delar av motdemonstranterna kvar och obenägna att röra sig tillbaka efter polisens rusch, gavs order om reträtt.636 Splittringsmanövern, situationen sekunderna före och dess efterspel skildras i en tredje ilm. Även om bara fragment av närkontakten mellan polis och massa fångats av kameran ger ilmen i dess oredigerade skick möjligheten att slå fast en grov kronologi. Från det att polisbussarna accelererade mot blockaden till att de var på väg tillbaka tog det mindre än två minuter. Sekunder senare började människor åter samla sig på samma plats som de nyss blivit bortjagade från. Antirasistiska slagord hördes eka i bakgrunden.637 Försöket att splittra gruppen verkade alltså snarare ha fört samman än 200 söndrat blockaden. En stillastående, utspridd och i stort oorganiserad och initiativlös folksamling som just misslyckats med att komma igenom polisens avspärrningar blev genom den korta sammanstötningen lite mer till ett handlande kollektiv. Om något hade gruppens självförtroende och benägenhet att vägra följa polisens order ökat.638 Oroligheter mångfaldigas i form och rum Cirka hundra meter norr om tumultet framför stationen stod nazisterna på en nedsänkt parkeringsplats längs med järnvägsspåren. Kanske kunde de ana de böljande rörelserna fram och tillbaka på Bangatan. De kunde tydligt höra piketbussarnas sirener och antirasisternas slagord och smällare. Många ick säkert information ryktesvägen genom förhandlingarna med polisens dialogenhet, medan andra höll koll på läget genom antifascisternas minut-förminut-uppdateringar på internet. Fysiskt avskärmade från oroligheterna vid centralen av platsens relativa avskildhet och polisens avspärrningar kan situationen mycket väl ha upplevts som ”en längre tid” av ”lugn”, som den nazistiska nyhetssiten Info14 beskrev läget.639 De antifascister som tog sig igenom poliskedjorna upplevde att de var för få och uppsplittrade för att fortsätta röra sig mot avspärrningarna kring nazisterna. De spreds i stället över Clemenstorget.640 Aktivisten Olof bytte om till diskretare kläder och försökte hitta andra antifascister att omgruppera sig med när han såg en grupp gatstensbeväpnade aktivister jaga två uniformerade poliser vid Clemenstorgets sydöstra hörn.641 Samtidigt som poliserna kastade sig in i en bil för att undkomma de jagande antifascisterna anslöt sig Olof till gruppen, som snart uppgick till runt 40 personer. Strax därefter hamnade de i en våldsam sammanstötning med en mindre grupp poliser till utanför stadsbiblioteket. Efter ytterligare en stund upprepades scenerna från Clemenstorget en tredje gång när en liten grupp poliser åter jagades på lykt av gatstenskastande antifascister.642 Samtidigt som polisen var fullt sysselsatt med att hålla folksamlingen vid stationen borta från nazisterna och deras marschväg hade ordningsmakten tappat kontrollen av området direkt öster om avspärrningen. Små och väl förberedda sammansvetsade vängrupper med tidigare erfaren- 201 heter av gatukamp som på förhand bestämt ”mål och delmål” och planer för ”hur man ska åstadkomma det” hade visat sig oförmögna att leda en oförberedd och tvekande folkmassa genom polisens avspärrningar.643 Däremot kunde relativt få luttrade aktivister sprida ut sig och hålla igång oroligheter på en rad platser. Här hämtade de kraft ur en konliktrepertoar som de tillägnat sig både i återkommande konfrontationer med nazister och genom att var en pådrivande faktor i större toppmötesupplopp i andra städer och länder. Antifascister som kommit igenom eller tagit sig runt avspärrningarna på smågator drog nytta av situationen. Trots att de inte var ler än något tiotal personer i varje grupp lyckades de med en taktik som Olof beskriver som att ”skapa kaos [… och …] få polisen att springa hit och dit, [och tvinga dem att] avleda resurser”.644 Trots att de mest proaktiva antifascisterna hade skolats genom territoriella gatustrider med nazister var de sätt agerade på i detta läge inte riktat mot nazistmarschen direkt. Istället bröt “kaoset”, i kombination med de större blockaderna, upp polisen kontroll över speciika zoner. Därmed tvingades polisen att fördröja nazisternas demonstration i väntan på att ordning och säkerhet skulle upprättas. Utanför stadsbiblioteket var vägen redan uppbruten för reparationer och högar med hundratals gatstenar låg uppbrutna som en del av byggarbetet. Olofs grupp med antifascister var stor nog att våga stanna upp för att hålla denna tänkbara laskhals mellan nazisternas samlingsplats och Lundagård – den plats nazisterna krävde att få gå till. Vänsteraktivisterna tog snabbt den övergivna arbetsplatsen i besittning och började bygga barrikader med koner, cyklar och byggmaterial de släpade ut på vägen.645 Snart utbröt ”hätska diskussioner” med förbipasserande lundabor som försökte ställa undan barrikadmaterial. Olof minns arga tillrop från upprörda människor om att ”ni förstör vår stad”. Barrikadbyggarna, som i huvudsak också utgjordes av lundabor, svarade ”det är vår stad också, vi är här av en anledning […] och har inte rört dig […eller] dina grejor”. Situationen pekar på grava sprickor i den bild som de autonoma under lera år skapat av en militant antifascistisk rörelse med ett kompakt folkligt stöd i Lund. Samtidigt menar Olof att lera ”vanliga människor” stannade till för att hjälpa gruppen med sin uppenbarligen olagliga verksamhet.646 Olof beskrivning av scenen belyser gatukampspraktikens dubbelbottnade 202 Clementstorget ca. 14.45: Inom loppet av några minuter ick lera mindre grupper poliser ly från antifascister som de stötte ihop med bakom sina egna avspärrningar, samtidigt som polisens huvudstyrka fokuserade på oroligheterna kring blockaden på Bangatan. 203 relation till de omgivande julklappshandlande lundensarna. Aktivisterna hämtade möjliga handlingar från en repertoar de tillägnat sig tidigare, men deras agerande var inte ett rituellt upprepande av inövade mönster. Snarare framstår de handlingar som utförs som både förankrade i en förståelse av politiskt legitimt agerande skapad under den mångåriga kampen om 30 november och situationsbundet öppna för påverkan av icke-aktivisters ingrepp. Att förbipasserande inte lät sig skrämmas av maskerade aktivister, utan debatterade med antifascisterna och handgripligen intervenerade i barrikadbygget, visar på de komplexa sociala relationer som påverkar hur konliktrepertoarer praktiseras. Samtidigt som de autonoma antifascisternas kollektiva agerande kortslöt en rådande liberal hegemoni kring vad som kan ske i det offentliga rummet är det uppenbart att deras handlingar också skapades i relation till just en sådan offentlighet.647 Vad som lätt skulle kunna ses som en passiv skara åskådare framstår snarare som deltagare i en förhandling kring vilka aspekter av etablerade antifascistiska konliktrepertoarer som användes av demonstranterna. Liknande interventioner i gatupolitikens former förekom vid lera tillfällen under dagen. Exempel inkluderar demonstranternas tveksamhet att följa de svartklädda aktivisterna mot fackeltågets samling genom polisens brutna avspärrningar eller det följande bråket demonstranter emellan om stenkastning vid stationen, då människor kritiska till våldshandlingar stannade kvar i ett pågående våldsamt upplopp men försökte påverka dess form. De autonoma aktivisterna var alltså måna om att försöka använda sin konliktrepertoar – och “skapa kaos” – på sätt som de tänkte kunde accepteras av, eller till och med inkludera, allmänheten. Olof illustrerar det stora allvar hans vängrupp tog att det gått ut ”tydliga direktiv” om att inte förstöra enskildas egendom med en anekdot från en episod som utspelades i ett välmående villakvarter senare under kvällen: Det är ganska så pilsnerilm. Det står ett släp parkerat på en gata. Då lyfter vi på släpet, lossar handbromsen på släpet, vrider ut det på gatan, sätter ner det igen så att det blockerar vägen eftersom det är bara en körbana brett. Ställer oss bakom, hivar lite saker, och så kommer polisen, de lyfter det, vänder in det. Jag tror inte att ägaren över huvud taget visste om att vi använde hans släp som barrikad. Vi hade kunnat välta släpet, och på så vis vinna jättemycket tid. 648 204 Allhelgonakyrkan, ca. 15.40: En grupp antifascister på väg runt polisens avspärrningar. Även Lunds polischef Jörgen Nilsson understryker att det fanns en viss ordning av det tillsynes planlösa våldets utspridning och karaktär i en intervju fyra år efter upploppen. Polischefen menade att det fanns en slags tyst överenskommelse med antifascisterna om på vilket sätt och på vilka platser i staden som konlikten skulle utspelas för att inte oskyldiga skulle drabbas i onödan: Vi skulle ju liksom kriga på den ena delen av stan och sen skulle man gå med barnvagn och titta på jultomten på den andra delen av stan. […] Där vi sade att här går gränsen, här går Svensson med barnvagn, här kastar vi sten på varandra.649 205 När polisen till sist hade omfördelat resurser för att säkra kvarteren öster om de väntande nazisterna förändrades läget för aktivisterna vid stadsbiblioteket. En större grupp poliser närmade sig barrikaden. Antifascisterna som bemannade den gjorde ett oinspirerat försök att hålla poliserna borta, ”hivar vad de har”, för att sedan ly in i gränderna bakom stadsbiblioteket.650 Ett antal små grupper antifascister fortsatte röra sig i området, men polisen hade genom att förlytta sina resurser etablerat relativ kontroll över stadsrummet.651 Strax därefter gick det via SMS-kedjor ut uppmaningar till ett stort antal aktivister om att upplösa demonstrationen vid Lunds centralstation och återsamlas vid Lundagård för att där blockera nazisternas marschväg.652 En av demonstranterna, ungsyndikalisten och lundabon Rasmus, som då befann sig vid stationsområdet nåddes av uppmaningen och bestämde sig för att agera. Tillsammans med andra aktivister drog han ihop en större grupp demonstranter vid centralen och de började röra sig upp mot Lundagård.653 Väl där insåg Rasmus och kretsen kring honom att de var för få för att blockera den stora öppna ytan. Flera av de utspridda smågrupper som fått samma SMS anlände och efter en liten stund var runt hundra otåliga antifascister samlade i parken. Gruppen samlade ihop sig och övergav Lundagård för att i stället förlytta sig nordväst genom universitetsområdet. Med en halvcirkelmanöver försökte demonstranter komma åt fackeltågssamlingen norrifrån.654 Vi tycker att det är bråttom nu, så vi joggar, springer upp till Lilla Valvet, vägen bort mot rondellen där. Man ropar lite fram och tillbaka för att försöka få igång någon slags gruppkommunikation: ”är det någon som vet var vi är på väg? Vad ska vi göra nu? Håll ihop!”.655 Vid stationen hade blockaden i viss mån tunnats ut och villrådighet rådde. I detta läge bestämde sig den lite äldre vänsteraktivisten Andreas, medlem i Socialistiska partiet och 30 november-veteran från våldsamheterna 1993, att på egen hand ta ett initiativ. Han hade kommit till platsen ensam och snabbt insett att de maskerade autonoma verkade vara relativt välinformerade om situationen. Därför frågade han människor han trodde sig känna igen bakom sjalar och snusnäsdukar om vad som skulle hända. Snart ick han reda på blockadplanerna för Lundagård.656 206 Oblygt uppmanade Andreas de människor vid centralen som fanns inom hörhåll att följa med till Lundagård, och ick oväntat nog med sig ungefär hälften av de 500 personerna i området.657 Vid ungefär samma tidpunkt som Rasmus grupp tog sig runt innerstaden och var på väg mot Kung Oscars bro kom ett radioanrop från polisens civilklädda ”Romeo”-grupp om att cirka 300 personer – rimligtvis folksamlingen ledd av Andreas – plötsligt rörde sig bort från stationen.658 Några av dem kastade sten mot en förstärkt polisbuss, men de försvann snabbt med de andra österut. Två minuter senare, 15.22, noterade polisens spanare att några antifascister börjat plocka ”byggmaterial/sten och går mot Kyrkogatan” vid Lundagård. Flera polisgrupper beordras till platsen.659 Folksamlingen stod tålmodigt och väntade i Lundagård, men hade missat den stora gruppen aktivister som gett sig av tillsammans med Rasmus. En civilpolis i området rapporterade att en ”strid ström kommer” och folkmassan vid Lundagård uppgick snart till ”5-600”.660 När piketbussar närmade sig blockaden i kolonn för ”säkra marschväg” kastade en grupp ungdomar sporadiskt stenar mot dem. Polispiketerna avvaktade därför utom räckhåll i väntan på förstärkningar. I stället nöjde de sig med att ta kontroll över det nyligen upprättade avspärrade området från Clemenstorget längs S:t Petrigatan till Lundagårds hörn vid Paradisgatan och vidare norrut – antagligen var detta tänkt som fackeltågets väg norrut.661 Allt eftersom tiden gick insåg Andreas att blockaden i Lundagård befann sig utanför handlingarnas centrum och lätt riskerade att splittras upp om polisen bestämde sig för att agera. Även andra människor i gruppen framstod som frustrerade, inte minst var Andreas oroad för en grupp ungdomar som länsat AF-borgens glasåtervinning på laskor vilka de utan större träffsäkerhet kastade mot poliser.662 Andreas ringde upp ett nummer han tidigare har fått tag på för att kolla vad som hände och ick beskedet att nazisterna inte längre förhandlade om att gå till Lundagård och att blockaden vid AF-borgen var överspelad, då marschvägen hade förhandlats om. Den nya planen var att antifascisterna skulle besätta punkter mellan Clemenstorget och monumentet.663 Andreas gick fram till de laskkastande ungdomarna, som han identiierat som de mest otåliga och drivna i folksamlingen, och presenterade en improviserad plan: 207 Lundagård, ca. 16.00: Övergiven barrikad vid Lilla Gråbrödersgatan. ”Nu ska vi ta alla dom här människorna till Allhelgonakyrkans rondell, vet ni vad jag menar.” ”Jadå”. ”Så skit nu i laskorna, så tar ni täten och så springer vi Bredgatan upp och sedan vidare mot Allhelgonakyrkan, kan ni ixa det?” ”Ja, det ixar vi”, säger dom. Och det är precis vad som händer. […] Vi kutar. När vi kommer till Bredgatans start […] så viker några, kanske ett 50-100-tal ner mot stationen medan kanske 200 fortsätter upp och hamnar vid rondellen vid Allhelgonakyrkan.664 208 Cirka 15.30 var stora grupper antirasister som försökte blockera marschvägen, störa polisen eller angripa fackeltågets samlingsplats utspridda i stora delar av centrala Lund. Mindre grupperingar antifascister fortsatte genomföra angrepp på isolerade polispatruller i kvarteren mellan Clemenstorget och Lundagård.665 Ansenliga folksamlingar rapporterades av polisen under loppet av något tiotal minuter vid Knut den Stores Torg, Bredgatan, Gamla Brandstationen, Clemenstorget, Lundagård, Spolegatan och Getingevägen.666 En grupp bestående av 150-200 personer, ledd av 15-20 maskerade aktivister, var i detta läge i full fart med att kasta stenar och andra föremål mot fackeltågsdeltagare och poliser vid demonstrationens samlingsplats norra del. 667 De pressades tillbaka av ridande poliser som skickats till platsen och en person greps av civilpoliser.668 Samtidigt var Rasmus grupp på väg att lyckats med sin manöver. En amorf klunga bestående av runt 200 antifascister rörde sig i ryckigt tempo ner från Allhelgonakyrkan mot Kung Oscars bro.669 När de kommit fram till järnvägen stormade de fram mot den avspärrning där de ridande poliserna nyss avvärjt ett anfall. Precis då antifascisterna till slut nått sitt mål svängde förstärkta minibussar ut framför dem. Civilklädda poliser kastade sig ur ut fordonen med dragna batonger och lyckas tillsammans med beridna poliser driva tillbaka dem.670 Drygt 50 av de retirerande antifascisterna sprang av misstag in på en innergård och lyckades inte vända innan de förföljande poliserna spärrat av den enda vägen ut.671 Tillsammans med ytterligare cirka 70 inringade motdemonstranter omhändertogs de av polisen. Något senare tvingades de på abonnerade bussar och kördes ut ur staden.672 Rasmus tillhörde de motdemonstranter som anade oråd och fortsatte förbi innergården upp mot Clemenstorget, där han såg två distinkta grupper motdemonstranter. Längs med parkeringen, som omgärdades av gjutjärnsstaket, stod en utspridd samling med människor som Rasmus uppfattade som både ”organiserade aktivister” och ”lundabor som kanske inte har varit riktigt beredda på vad som ska hända”. På andra sidan gatan, inne på själva torget, iakttog Rasmus ”en stor folksamling” som utgjorde ”någon slags blockad”. Samma bild framträder i polisens loggade radiokommunikation. En patrull rapporterade att ”aktivister och allmänheten” hade börjat samlas i relativt 209 Spolegatan, ca. 15.50: Facklor slungas från båda hållen, över polisen. stora antal på Clemenstorget framför det staketet som avskärmade nazisternas samlingsplats.673 I denna kaotiska situation, med upprepade utfall mot nazisterna från mindre grupper av antifascister, blockadliknande ansatser på ett lertal ställen och lera hundra människor direkt framför nazisternas samlingsplats skickade polispatrull ”Kilo 905” ett meddelande till insatschefen. Nazistdemonstrationens ledning hade ställt ett ultimatum: ”Nu vill hö. börja marschera inom 1 minut”.674 Polisledningens svar på kravet var först att ge order om att rensa en rutt ut till Kävlingevägens början, den huvudsakliga infartsleden från norra 210 Lund där monumentet över slaget vid Lund ligger. Nazisternas tidigare icke-förhandlingsbara krav på att få gå till Tegnérsplatsen var redan sedan morgonens tillståndförhandlingar helt ute ur bilden. Inte heller verkade kompromissförslaget med marsch förbi Lundagård, som slagits fast i tillståndet och som polisens avspärrningar kring S:t Petri Kyrkogatan tidigare under dagen pekat på, längre vara kvar på förhandlingsbordet. Demonstrationen skulle lotsas direkt ut ur stadens centrum och bort från de växande skarorna upploppsmakare via ”bang – spoleg – kung oscars väg – kävlingev”.675 Det var lättare sagt än gjort att säkra en marschväg norrut. Polisen hade inte förmått röja kvarteren i omedelbar anslutning till demonstrationens samlingsplats. De många hundra människor som rörde sig i närområdet gjorde demonstrationens nya marschväg osäker.676 Också i området söder om monumentet över slaget vid Lund var polisen tvungen att förhålla sig till ett hundratal antifascister som rapporterades röra sig längs Kung Oscars väg mot Kävlingevägens början och de två hundra människorna som befann sig i rörelse norrut från Lundagård.677 Kävlingevägen, en av få flaskhalsar mellan nazisterna på Bantorget och monumentet över slaget om Lund och polisen bästa hopp om att snabbt få fackeltåget ut ur centrum, var på väg att täppas till. Kravaller runt en kringskuren marsch Kolckan 15.46 gick polisens ledning ut med ett nyckelbudskap via sin kommunikationscentral: ”Planera för en alternativ marschväg, redovisa ett förslag på genomförande”.678 Vid Clemenstorget fortsatte folksamlingen utanför polisens avspärrningar att växa och bete sig allt mer stökigt. Samtidigt pågick sammandrabbningar på smågatorna runt omkring och polisen väntade otåligt på en ny plan för att slussa ut nazisterna ur stadskärnan.679 En boende i området berättade för Sydsvenskans reporter att motdemonstranterna verkade vara ”vanliga människor”. 680 Antirasisterna bestod av “Äldre par, tjejer i Canada Goose-jackor går sida vid sida med händerna i ickorna och skanderar ‘Inga rasister på våra gator’”.681 En “polis på häst skrek åt ett äldre par att lytta sig men de vägrade.”682 Att folksamlingens sammansättning var mycket blandad kan bero på att två större grupper organiserade 211 antifascister tidigare hade följt SMS-uppmaningen att lämna området i riktning norrut.683 Ytterligare runt 150 av de mest pådrivande aktivisterna kring Clemenstorget hade vid tidpunkten blivit omhändertagen av polisen och var på väg att bussas till den lilla byn Flädie, en knapp mil nordväst om Lund.684 Beskrivningen i Sydsvenskan stämmer överens med hur antifascisten Olof, som kommit ifrån sina vänner och på egen hand tagit sig till Bantorget, kommer ihåg utvecklingen. Han betonar att det var ”extremt mycket folk, alltså riktigt mycket folk”, så mycket som ”fem hundra till tusen”, som stod i ”en ring runt om samlingsplatsen”. Tidningens Expos observatör bedömde att gruppen bestod av 500-600 antirasister. En aktivist som deltog i protesterna vid parkeringsplatsen uppskattade att det rörde sig om totalt 2000 demonstranter om smågrupperna som rörde sig i närområdet räknades in.685 Den äldre antifascisten Mikael beskriver hur platsen präglades av en ”väldigt märklig stämning” och Olof talar om atmosfären som bråkig men understryker att oroligheterna inte var något i närheten av en regelrätt kravall.686 Rasmus berättar hur han minns att han var ”glad” över att så många människor var på plats men ”otålig” eftersom folksamlingen förhöll sig relativt passiv.687 Situationen utmärktes alltså av en stor men stillastående och relativt högljudd folksamling som helt enkelt vägrade lytta sig.688 Konfrontationerna med de beridna poliserna var i huvudsak en fråga om knuffar och upprörda skrik.689 Stenkastning mot de annars sårbara ridande poliserna verkar inte ha förekommit i det läget.690 Angreppen mot nazisterna tilltog dock i takt med att mörkret sänkte sig över staden vid fyratiden. I såväl Sydsvenskans som Skånskans liverapportering på internet nämns hur laskor efter hand kastas mot de stillastående demonstranterna, som i sin tur försökte gå till motangrepp när tillfälle gavs.691 Både Olof och Rasmus beskriver hur de obehindrat plundrade en återvinningscontainer på tomglas. Olof berättar också hur människor som han inte förväntade sig skulle acceptera den typen av öppen gatumilitans inte verkade beröras av det.692 En okänd ”kvinna på typ 50 år” överraskade den ensamma aktivisten genom att hjälpa honom att ”hiva saker” på nazisterna.693 Olof förvånades också av att två uppklädda tonårstjejer samt ett ”upprört pensionärspar” strax intill honom ”inte bryr sig ett dugg” när han oblygt kastade tomflaskor mot gruppen nazister.694 Mikael som också var på plats tonar ner 212 Kä vl Kar ge lavä in Händelseförloppet 30 november 2008 Oroligheter vid nazisternas avmarsch vä ge gen n Planerad demonstrationsväg 16:18 Kung Oscars väg Antirasister angriper demonstrationen på vägen ut ur innerstaden. Karl XII gatan 15:10 15:20 15:30 16:18 Spolegatan 16:44 16:30 16:31 16:32 Fredsgatan 16:34 Antirasistisk blockad Nazisternas samlingsplats 15:10-15:30 Clemenstorget 213 Sa n La kt ur e ig ti at an Bredgatan 16:30 16:44 Karl XI gatan 16:33 16:31 16:32 16:33 16:34 Ett fåtal buande antirasister samlas vid nazisterna. Allt större folkmassa vid nazisternas samlingsplats. Nazisterna är helt omringade; sporadisk stenkastning. Bildäck sätts i brand längs marschvägen på Kävlingevägen. En kvart senare finns flera barrikader. Nazisterna formerar sig som ett demonstrationståg, och gör sig redo för att marschera iväg på parkeringsplatsens nordöstra hörn. Polischock mot antirasisterna för att öppna vägen. Nazisterna marscherar upp bakom polislinjerna. Polisfordon säkrar korsningen Spolegatan/Fredsgatan. Antirasister angriper kraftfullt från flera håll nazisterna som blir stående en stund i korsningen. Demonstrationståget slussas snabbt ut på Karlavägen under angrepp från antirasister. laskkastandet. Han menar att de lesta motdemonstranter tog situationen med ro och att det som kastades var halvhjärtat och ”inget allvarligt menat”.695 Precis som i tidigare skeenden framstår varken folkmassans eller aktivisternas beteende som på förhand givet. De kollektiva handlingar som går att belägga var snarare heterogena och förankrade i sitt omedelbara sammanhang än trogna återupprepningar av en etablerad konliktrepertoar. Det utbredda och relativt grova våld som hade förekommit tidigare kunde knappt anas i denna situation. I ungefär en timme blockerade folkmassan samtliga vägar ut från nazisternas samlingsplats. Efter hand blev de angripna fackeltågsdeltagarna allt mer agiterade och började systematiskt kasta vad de kunde komma över mot antirasisterna. Tända facklor ven fram och tillbaka och efter ungefär en halvtimmes sporadiska utbyte av projektiler gjorde de frustrerade nazisterna ett organiserat utfall. I samlad trupp sprang de fram och kastar ett stort antal facklor mot motdemonstranterna.696 Strax innan klockan 16.30 blev det uppenbart att nazisterna gjort sig redo för att till slut lämna sin uppsamlingsplats. De formerade sig i led på parkeringsplatsens norra del, i riktning mot Carl Bernlunds gata, och polisen förlyttade mer resurser dit. Efter att polisen tryckt tillbaka blockaden på denna plats rörde sig folksamlingen successivt i riktning mot utfarten och började barrikadera gatan med cyklar och gatsten som brutits upp.697 Längre ner på Spolegatan bildades en regelrätt blockad av en mindre grupp antifascister.698 När demonstrationen började närma sig parkeringens utkant i täta led utsattes de för en allt mer tilltagande stenoch flaskkastning.699 Då gjorde polisen en kraftfull rusch med hundförare och beridna poliser in i folksamlingen närmast parkeringsplatsen utgång. I paniken som uppstod for lera motdemonstranter illa när polisen plötsligt gick från att lugnt hålla tillbaka antirasisterna till att angripa folksamlingen med full kraft för att på så sätt slå sig igenom den kompakta människomassan.700 Polisens hastiga upptrappning drog blixtsnabbt in många ler människor i en konfrontation med poliserna som försökte lytta dem. Protestens former blev mer bestämda i detta sista försök att stoppa marschen från att lämna sin samlingsplats. ”Stämningen” var på väg att blir ”hårdare”, som Sydsvenskans reporter sammanfattade situationen.701 214 I ett suddigt ilmklipp upplagt på internet av nazister månader efter demonstrationen går det att få en inblick i hur läget måste uppfattats när marschen var på väg ut från parkeringsplatsen. Ett öronbedövande och rytmisk upprepande av ordet ”nassesvin” mötte marschdeltagarna när de rörde sig över Spolegatan. Demonstrationen var omgärdad av poliser till fots och häst som pressade in den mot Fredsgatan.702 Marschen beordrades omedelbart göra halt bakom ett antal skyddande förstärkta piketbussar i korsningen Fredsgatan-Spolegatan. Demonstrationen urartade direkt i kaos till ljudet av krossat glas, nyårssmällare och nazisternas frustrerade rop till de poliser som varken tillät dem att röra sig framåt eller att försöka försvara sig mot den laskkastande folkmassan bakom avspärrningarna.703 Situationen fortsatte att eskalera. Brinnande facklor kastades fram och tillbaka över polisbussarna. Flera motdemonstranter talar om hur tunga kantstenar slungades rakt in i den väntande demonstrationen.704 Efter ungefär en halvtimmes bombardemang i gatukorsningen kunde de allt mer desorganiserade nazisterna ledsagas vidare in på Fredsgatan. Sen fördes de upp och ut på Karl XI:s gata, för att till slut lotsas ut över Kung Oscars väg.705 Ungefär samtidigt som angreppen på demonstrationen tilltog upprättades blockader längre bort på den tänkta marschvägen. Antifascister hade följt SMS-uppmaningar att barrikadera rondellen Kävlingevägen-Kung Oscars väg, den enda större gata som ledde i riktning mot nationalisttågets slutdestination, monumentet över slaget vid Lund.706 AFA-medlemmen Hedvig beskriver hur hon först kom bort från sina vänner och sedan återfann dem i en rondell som någon berättat var ”en strategisk punkt”.707 Väl där började aktivisterna att försöka bygga en barrikad: Fram till oss kommer Lundabor och pratar med oss. Jag … Jag känner vagt igen personerna, men känner inte personerna. Och de säger ”hej, kom med oss, vi har lite grejer ni skulle kunna göra något med här”. Vi följer med, min vängrupp följer med. Och dom hämtar Molotov-cocktails. Och bildäck. Och säger att ”här ska vi typ bygga en liten barrikad”.708 215 Klockan 16.18 rapporterades det första brinnande bildäcket på Kävlingevägen.709 En mindre grupp poliser gjorde ett försök att skingra barrikadbyggarna, men tvingades retirera.710 En kvart senare, samtidigt som nazisterna hade börjat röra sig, hade ler barrikader längs marschvägen satts i brand och en större grupp motdemonstranter befann sig på plats.711 Polisens förstärkta minibussar skickades ut för att röja blockaden och observerade hur: Man släpade ut bänkar, cykelställ, och soptunnor i gatan för att bygga barrikader. Man tände eld på två högar med bildäck som brann med stora lågor och mycket rök. Ca 200 personer deltog i det våldsamma upploppet och man kastade åter igen sten, glaslaskor och olika bomber mot polisen.712 Trots det ihärdiga kastandet av projektiler sattes folkmassan i rörelse av polisens insats. Men skingringen av folkmassan tog för lång tid och barrikaderna var redan överspelade. Den oöverblickbara situationen längs Kävlingevägen som det uppsplittrade upploppet utgjorde ledde till att polisledningen än en gång drog om demonstrationens sträckning. I stället för att föra fackeltåget upp mot Allhelgonakyrkan dirigerades det rakt över Kung Oscars väg och in på Karlavägen, en smal villagata som löper längs järnvägsspåren.713 Stora delar av folkmassan som polisen pressat undan vid Spolegatan rörde sig nu framför, bakom och längs demonstrationen på små sidogator. Drygt 500 motdemonstranter befann sig i området och ”från alla håll [gjordes …] framstöt[ar] mot demonstrationståget.”714 Olof lyckades komma runt polisen tillsammans med en större grupp och befann sig framför fackeltåget på Karlavägen. Efter att ha sprungit runt i olika grupper på ”hundra, två hundra personer” och kastat stenar började antifascisterna att barrikadera gatan för att sakta ner fackeltåget ännu mer.715 Bland nazisterna var stämningen fortfarande ansträngd. I en minutlång ilmsekvens, skapad av en antirasist som iniltrerade demonstrationen, kan vi följa marschen inifrån. Nazisterna rör sig i ilmen hastigt och oordnat framåt på den lilla gatan varefter den rensas från motståndare. 216 Marschen ramas i ilmen ljudmässigt in av slagord som skanderas från alla håll, och ett halvdussin förstärkta polisbussar skapar en fredad zon före och efter nazistdemonstrationen.716 I ilmen går att se att de lesta facklor har brunnit ut, och hur nervösa nazister hela tiden vänder sig om för att försöka greppa den kaotiska situationen.717 En chockerad ung man, utrustad med en plywoodsköld, berättade för den ilmande vänsteraktivisten att det bakom polisens buffert ”ser ut som krig”. Konversationen avbryts av ljudet från ett antal glaslaskor som krossas mot marken och en annan fackelbärare utbrister skärrat: ”dom är överallt!” till personen bredvid. En tredje demonstrant svarar direkt: ”Ja, dom är överallt, dom är … Shit! Dom är jättemånga”. Filmsekvensen avslutas med att ytterligare en ung man med sköld yvigt diskuterar läget med en bastant polis, för att sedan lunka tillbaka in i klungan och vidare mot monumentet.718 Ungefär samtidigt hade Hedvig och hennes grupp genskjutit demonstrationen. I detta läge, med Kävlingevägen ”helt igensatt av motdemonstranter och allmänhet”, ick hon för första gången under dagen faktiskt se nazisterna med egna ögon.719 Det är så jävla mycket människor som rör sig, och folk vet var nazisterna är, och man sköljs med av en våg och det är helt, det är en fantastisk känsla och jag kommer ihåg att jag säger till min pojkvän vid det tillfället att “det är det här som är antifascism.” Vi går tillsammans och vi bara trycker polisen bakåt hela tiden och folk försöker ta sig ner mot den här gränden […] Det känns som att det är antifascister i hela, hela staden.720 En polis beskriver den kaotiska situationen som uppstod när en folkmassa på mellan 250 och 300 antifascister pressade tillbaka poliskedjan på Kävlingevägen ungefär klockan 17.00: Deltagarna i denna, minst tio till femton stycken, kastade sopor, sopbehållare, gravljus, glasföremål med mera mot polispersonalen som upprätthöll ordningen på platsen. Sopor antändes också på vägbanan. Man sköt även fyrverkeripjäser mot poliserna och kastade hemmagjorda sprängladdningar. Allt detta i syfte att trycka polispersonalen bakåt och komma åt den tillståndsgivna demonstrationen.721 217 Kävlingevägen, ca. 17.00: Polisen försöker hålla tillbaka antifascister. I samma stund hastade fackeltåget fram längs Karlavägen och ut på den cykelbana som leder fram till själva monumentet över Slaget vid Lund. Vid klockan 16.45, tre kvart efter demonstrationens avmarsch, hade nazisterna till slut tagit sig den dryga kilometern till sitt slutmål. Mörkret hade då lagt sig över den dåligt upplysta gröningen.722 Demonstrationen stannade upp för att omgruppera sig och förbereda för tal och kransnedläggning. Polisen lyckades – tack vara platsens gynnsamma geograi med en ringled till norr och ett järnvägsspår till väster – att upprätta fungerande avspärrningar kring ceremonin framför monumentet. Antirasister fortsatte samtidigt att pressa på genom villagator och upp längs Kävlingevägen. Med bara ett frontavsnitt att spärra av och med demonstranterna samlade i ungefär samma område hade polisen lättare att genomföra sin uppgift trots att antifascisterna var numerärt överlägsna. Vissa antirasister fortsatte att ta sig runt avspärrningarna, genom villaträdgårdar eller 218 Norra Kyrkogården. De lyckades på så sätt komma upp på Kävlingevägen bakom polisens första avspärrningar, och kunde hålla igång slagordsskrikandet bara något tiotal meter från nazisternas möte.723 Antifascisten Hedvig kommer ihåg hur polisens avspärrningar söder om monumentet påverkade upploppet. När antifascisterna tvingades växla från att blockera marschen till att försöka tränga igenom polislinjer fram till en stillastående manifestation förändrades läget helt: Vi kommer till ett deinitivt stopp, där polisen säger ”hit men inte längre”. […] Dom sätter in hundar, och vi kan inte ta det på allvar, vi tänker ”shit, vi är så jävla många, vi ixar detta” så då bildar vi kedjor och går mot polisavspärrningen […] och vi förlorar helt enkelt. Vi kommer inte vidare. Det blir mycket tumult. Många kamrater från vår vängrupp och folk som man känner som blev hundbitna och får ganska mycket stryk […]. Vi trycks tillbaka och vi lyckas inte, verkligen inte, komma vidare.724 Situationen, eller en mycket snarlik episod, kan ses i ett kort klipp ilmat inifrån folkmassan. En kedja med kravallpoliser och hundförare står tvärs över Kävlingevägen, med villakvarter på ena sidan och Norra Kyrkogårdens mur på andra. En kompakt skara människor skanderar slagord och en mörkt klädd person tar sig mellan de skällande polishundarna bara för att bli omhändertagen av väntande civilpoliser något tiotal meter längre bort. I en svepande kamerarörelse går det att ana ett hav av människor som sträcker sig långt bak.725 Fast mer eller mindre alla motdemonstranter för första gången var samlade i samma område, med ett kollektivt självförtroende som successivt byggts upp under dagens eskalerande upplopp, lyckades polisen hålla avspärrningarna. Den konliktrepertoar som varit så framgångsrik för att störa den gående marschen gick inte att omforma till ett samlat angrepp starkt nog att bryta igenom avspärrningarna vid en viss punkt. Aktivisternas sätt att föra sig byggde på en spänning mellan två slags praktiker. Små, snabba och oblygt gatumilitanta grupper som oberoende av varandra angrep polisen för att dra sig undan så fort de kom i numerärt underläge hade spridit ut polisens resurser över ett stort område.726 Detta hade på ett improviserat sätt kombinerats med att på speciika punkter upprätta stora och bestämda blockader, 219 vilka polisen inte kunde angripa utan att riskera att eskalera och sprida ut oroligheterna. Kapaciteten, och kanske också viljan, att samordna en taktisk offensiv och använda tyngden i de många hundra människorna till att pressa igenom den bestämda poliskedjan saknades däremot. Antifascisternas två olika praktiker slutade i det nya taktiska läget att samverka och polisen ick allt bättre kontroll över situationen. Små aktivistgrupper oskadliggjordes av täta polisavspärrningar. Den stora massan blockerade stillsamt men effektivt en marschväg som redan var avskriven all vikt, mer än som eventuell rutt tillbaka in till stadskärnan. Några hundra meter bort höll nazisterna sina tal, störda av allt hesare burop. I en knapp timme stod marschdeltagarna – runt 70 allt som allt enligt facktidskriften Expos journalister – uppställda vid sina banderoller och laggor.727 Enligt den nazistiska websidan Info14.com uppräkning bestod talarna av unga män som vid tidpunkten kunde kopplas till det nazistiska Fria Nationalister-nätverket, samt 30 novemberföreningens ordförande Lars Hultén.728 En av talarna lyfte fram att en nationell demonstration för första gången sedan 1990-talet nu tågat genom Lunds gator på 30 november. Antifascisternas territoriella kontroll av staden var bruten, och Lund utropades till en ”nationell zon”.729 Stämningen bland de motdemonstranter som smitit runt polisens yttre spärr var fortfarande uppjagad, men polisens olika barriärer höll effektivt merparten av antifascisterna borta från monumentets närområde.730 Klockan 17.40 stannade ett antal chartrade bussar på Norra Ringen och motdemonstranter, som trodde att nazisterna skulle köras ut ur staden, samlades i närheten beväpnade med laskor och stenar.731 I stället för att gå ombord på bussarna tågade demonstrationen upp på Norra Ringen och vände ned på andra sidan järnvägsspåren där de utan några direkta intermezzon kunde marschera hela vägen tillbaka in till centralstationen. På andra sidan järnvägen, och det höga plank som omgärdade den, var nazisterna helt separerade från motdemonstranterna.732 Om manövern var en ”int” eller om det var hotbilden mot bussarna från de många motdemonstranterna i området som ick polisen att ändra sina planer går inte slå fast utifrån källorna.733 En rimlig gissning är dock att det var de pågående oroligheterna i norra Lund som gjorde att demonstrationen 220 avslutades på centralstationen och inte vid monumentet, som polisen och de nationella från början hade planerat. Så fort det blev känt att fackeltåget var på väg mot stationen strömmade antirasister ner mot centrala Lund.734 Polisen spärrade av Kung Oscars bro för att undvika en direkt konfrontation, men oroligheterna fortsatte trots det kring järnvägsstationen.735 Antirasister gjorde en rusning över perrongerna för att bombardera motståndarna på andra sidan spåren, men lyckades inte då kravallpoliser gensköt dem.736 Ungefär 19.00 hade merparten av de nationella dirigerats upp på den smala gångbron över spåren i väntan på att deras tåg skulle avgå. Med oroligheter runt omkring dem var de där relativt skyddade av tak och staket från omgivande stenkastare.737 På båda sidor bron stod polispatruller och såg till att motdemonstranter inte kunde komma allt för nära. Framför stationen rörde sig stora grupper kravallpoliser.738 I detta läge utspelades en sista konfrontation, men denna gång mellan poliser och nazister. En polis på bron beslagtog en knytnävsstor sten från en av nazisterna. Strax därefter såg han hur samma person plockade fram ytterligare en sten, och kastade denna rakt ner mot en grupp tågresenärer på perrongen. Polisen bestämde sig för att brottet, som uppenbarligen innebar en risk för liv och lem för de förbipasserande, krävde att de skulle omhänderta och lagföra stenkastaren.739 Nazisterna uppskattade dock inte att en av dem ombads följa med polisen och gjorde ursinnigt motstånd. De trängda poliserna, med stora grupper antirasister i rörelse framför stationen och en sammanhållen och mycket aggressiv grupp nazister på bron, svarade på ett mycket hårdhänt sätt. Efter ett kort, regelrätt slagsmål fördes en blödande nazist ut från stationen till en väntande ambulans.740 När nazisterna till sist lugnat ner sig säkrade polisen en perrong. De mörbultade och utmattade demonstranterna föstes ner på perrongen och tvingades borda ett norrgående tåg. Klockan 19.50 lämnade merparten av nazisterna Lund.741 Efter fem timmar av upplopp och oroligheter gick det kanske bråkigaste 30 november i Lunds historia mot sitt slut. 221 Historiska ekon i ett oskrivet kapitel De anspråk på att forma det förlutna som omgärdade både fackeltåg och protester 30 november 2008 riktades i mångt och mycket mot perioden efter 1992. De nationella hade övergett både skinheadrörelsens kaotiska omfamnande av en svulstig tillbakablickande nationalromantik och Karl XII-kulten. För vänstern dominerade varken den välförankrade liberala antirasismens respektabla språkbruk eller den antifascistiska öppet trotsiga hit-men-inte-längre attityd från det tidiga 1990-talet. I stället framstår berättelserna om 30 november 2008 på båda sidor polislinjerna som slående lika varandra. Båda parter var ense om att Lund var en slags antifascistisk zon som kunde kränkas och destabiliseras av en framgångsrik nazistisk manifestation på Karl XII:s dödsdag. Såväl antifascister som nazister var alltså anmärkningsvärt nog mer eller mindre överens om den historiska kontext de agerade i, men de mobiliserade denna föreställning på radikalt olika sätt. Vänsteraktivisterna frammanade en historiskt förankrad vi-känsla som entusiasmerade de egna leden i ett försök att inkludera allmänheten i sina protestplaner. Skånes Fria Nationalister använde samma historia för att framställa sitt fackeltåg som en del av en offensiv, en kil in i iendens linjer som möjliggjorde för en ny generation nazister att återerövra det ockuperade Lund. Marschen bröts ur detta sammanhang när de nationella anspråken problematiserades i lokalpressen, när polisen försökte att separera olika grupper i rummet och när antifascistiska representanter offentligt krävde begränsningar av demonstrationens tillträde till innerstaden. Upploppen blev därmed en heterogen serie situationer som präglades av både olydnadsliknande blockader av stadsrummet och våldsamma angrepp på nationella demonstranter. I viss mån speglade detta två olika sätt för kollektiv handling som den militanta vänstern hade byggt upp, men det rörde sig lika mycket om två olika sätt att prägla stadsrummet och iscensätta gatupolitiska anspråk. Slitningen var lika mycket mellan antifascism som en kamp om territorium och antifascism som en kamp om offentlighet, som det var en konlikt mellan vängruppsvåld och massblockad. Sociologen Abby Peterson och kriminologen Mikael Oskarsson menar att både polis och militanta antifascister hela tiden strävar efter att territo- 222 rialisera gaturummet vid större oroligheter.742 Som beskrivning av händelserna 1991-1993 är den ypperlig. Med inträdet av en större grupp danska antifascister och den, för lundapolisen, nya konliktrepertoar de bar med sig och spred till den snabbt framväxande gruppen skånska autonoma lyckades också de militanta antifascisterna stoppa fackeltåget genom att blockera en del av den tänkta marschvägen två år i rad. Polisens svar var att dubblera kommenderingen till 1992, och sedan dubblera den igen till 1993, men också att utsträcka sin territorialisering. Från att under 1980-talets andra hälft bara ha hägnat in Lundagård med kravallstaket så byggde de 1992 en i princip ogenomtränglig mur av containrar, byggstaket och mängder av poliser kring fackeltågets samlingsplats. Genom statiska poliskedjor kunde de också mer tillfälligt ta kontroll över vissa ytor i staden, till exempel Stortorget. 1993 nådde territorialiseringen sin kulmen när i princip hela centrala Lund ringades in av containrar och polisavspärrningar. Trots att polisen gått över till en modell för insatser mot folkmassa som betonar kontroll över händelseförlopp snarare än kontroll över platser efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 går det att se hur polisen fortfarande utgick från en territorialiserande strategi under oroligheterna i Lund 2008. Tyngdpunkten i polisens insats verkar ha legat kring den parkeringsplats där den nazistiska demonstrationen samlades. Visserligen gjordes lera, mer eller mindre, framgångsrika utfall mot de folkmassor som samlades kring polisens avspärrningar men de saknade ofta kraft att ta kontroll över förloppet. På en del sätt liknade förloppet under de första timmarna 2008 de erfarenheter som hundpatrullerna gjorde utanför järnvägsstationen 1988. Polisen gjorde utfall men massan löt undan och återsamlades längre bort, vid sidorna av eller till och med bakom de poliser som försökt skingra dem. Stora delar av centrala Lund lämnades också till antifascisternas territorialisering. När polisen väl röjt väg för fackeltåget och det började gå så förändrades dynamiken i förloppet. Polisen hade fortfarande en i första hand territorialiserande strategi, låt vara att det nu var ett territorium som sakta förlyttade sig genom Lund. Men antifascisterna övergick nu till ett nytt sätt att försöka förhindra fackeltåget. I stället för att kraftsamla vid en punkt, för att där besegra polisen vilket de gjort eller försökt att göra 1991-1993, spred sig lera hundra personer på smågatorna kring fackeltågets marschväg. 223 I mindre och större grupper kretsade de kring fackeltåget och utsatte det hela tiden för stenkastning och anfall. I skydd av mörkret och en överlägsen kunskap om rummet skapades friktion. Strategin var outtalad men rafinerad i sin enkelhet. Genom att skapa friktion utan att ge polisen möjligheten till en avgörande drabbning kunde antifascisterna ifrågasätta och begränsa de nationella anspråken på rummet längs hela marschvägen. De förhållandevis få antifascister som polisen lagförde i samband med dessa trots allt mycket omfattande oroligheter pekar på ytterligare en aspekt i protesternas form som var till upploppsmakarnas fördel. Inte bara kunde de allvarligt störa den nazistiska marschen, riskerna de inblandade tog visade sig vara försumbara så länge de undvek att på allvar försöka försvara sina positioner när de möttes av en numerärt överlägsen poliskommendering. 30 november 2008 var alltså en dag som gled ur händerna på samtliga inblandade parter. De krafter som satts i rörelse öppnade upp för en komplex samverkan mellan olika slags motsättningar och repertoarer och gav oväntade resultat. Nazisterna ick stå och vänta i kylan medan deras marschväg gång på gång drogs om för att sedan hastigt lotsas ut ur staden på bakgator och gränder. Deras politiska möte var en serie aggressiva tal som, bakom dubbla polislinjer, gjorde anspråk på att ha kränkt antifascisternas territorium. Någon ”nationalistisk struktur” i en ”nationell zon” skapades aldrig och det följande året mobiliserade varken den nazistiska rörelsen eller den traditionella 30 novemberföreningen till Lund. Istället stod en stor grupp autonoma antifascister med banderoller och bengaliska eldar ensamma framför Domkyrkan, i väntan på en iende som aldrig dök upp.743 Samverkan mellan de militanta antifascisternas vilja att angripa de nationella och uppmaningen att blockera fackeltåget skapade en märklig situation. Varken de autonoma själva eller polisen kunde fullt ut förstå eller kontrollera händelseförloppet. De repertoarer de autonoma lutade sig mot pendlade mellan att offentligt öppna och territoriellt stänga ner konlikten. Därför deltog och ingrep omgivande lundabor på radikalt olika sätt i protesterna under dagen. Detta gjorde att antifascisterna i efterhand varken kunde förklara händelserna som direkt orsakade av militanta aktioner eller olydnadsblockader. Med så 224 många olika typer av kollektiv handling blev det också svårt för de autonoma att som rörelse offentligt åberopa dagen som en seger för deras rörelse, trots att de nationellas anspråk på stadsrummet helt upphörde efter urladdningen 30 november 2008. Nazister och antifascister hade aldrig mötts ansikte mot ansikte – så en tydlig vinnare om makten att deiniera ett territorium kunde inte koras. De antifascistiska oroligheterna hade dominerat det offentliga rummet och pressat ut de nationellas demonstration från stadskärnan, men vem kunde egentligen sägas stå bakom de amorfa blockaderna? Var det den yttersta vänstern eller var det stadens befolkning? För de nationella blev 30 november 2008 en förlorad möjlighet. Chansen att igen skriva in sig i stadens historia som en handlade politisk aktör i offentligheten försvann i en misslyckad styrkeuppvisning i huvudsak riktad mot lokala antifascister. För de autonoma var dagen snarare en öppning av en allt för sluten antifascistisk konfliktrepertoar. Vängruppernas dolda gatukamp om territoriell makt kom i kontakt med, och förvandlades av, en strid om offentlighetens rum bortom de autonomas kontroll. För Lund var upploppen bara en av en lång rad urladdningar i en kamp som hade böljat fram och tillbaka i decennier. 225 Kapitel 8: källor och källkritiska överväganden Majoriteten av historiska undersökningar är studier av skriftliga källmaterial. Så är också fallet för huvuddelen av den här undersökningen. Vi har studerat fyra huvudsakliga materialtyper. Tre av dessa källtyper är skriftliga: polisens arkiv, artiklar och notiser i lokalpress, samt media med direkt koppling till de sociala rörelser vi har studerat. Utöver detta har vi även gjort intervjuer med polisbefäl och antifascister. De olika källtyperna är på lera sätt ofta oberoende av varandra. Detta gör att det är möjligt att slå fast rimligt trovärdiga händelseförlopp genom att väga samman olika beskrivningar av samma skeende. I de fall motstridiga uppgifter står mot varandra har vi viktat dem efter närhet (i tid och rum) till det som beskrivs och gett utsagor som återkommer i av varandra oberoende materialtyper större vikt. Källornas beroende är inte sällan kopplad till den nära relation som går att ana mellan polistalesmän och journalister, där massmedia stundtals tämligen okritiskt återger polismyndighetens utsagor. I vissa fall låter till och med polisens egna källor oss se hur massmedia omvandlats till ett verktyg i kampen om att forma minnet av en viss händelse. Ett exempel är hur radiologgar – skapade i stundens hetta för att ge enskilda poliser tillgång till en så korrekt information som möjligt för att ge dem förutsättningar att lösa sina arbetsuppgifter 227 på bästa sätt – ofta ger en radikalt annorlunda bild av ett förlopp jämfört med hur en väl förbered presstalesperson skildrar samma förlopp vid en senare presskonferens. Genomgående för samtliga materialtyper är att deras tillkomstvillkor är hårt styrande vad som fångas i källan. De intentioner som präglar källans tillkomst påverkar vad källan beskriver: polisrapporten är till för att få gärningsmän fällda, artikeln för att sälja tidningar, den öppet politiskt färgade utsagan för att motivera och mobilisera till vissa typer av kollektiv handling. Exempelvis kan polisens brottsanmälningar innehålla mycket detaljerade skildringar av vilka föremål som kastades mot polisen och i vilken omfattning det skedde samtidigt som texten bara i en bisats konstaterar att folkmassan skrek slagord (men inte vilka) och helt underlåter att nämna hur sammansättningen av folkmassan såg ut. En journalist kan svepande beskriva en grupp människor i en blockad som ”normala” baserat på en detalj i en persons utseende – utan att redovisa hur andra personer var klädda eller redogöra för sin syn på hur organiserade, och därmed ”onormala”, demonstranter klär sig. En aktionsrapport skriven av en aktivist efter en demonstration kan beskriva att en viss typ av händelse har ägt rum, men tenderar att förenkla komplicerade förlopp så att de ska passa in i en viss typ av narrativ struktur. Källornas fokus på genrespeciika detaljer är i sig helt naturlig. Polismän, journalister eller aktivister är knappast sociologer i fält som systematiskt nedtecknar allt som kan vara av vetenskapligt intresse. Inte desto mindre är det beklagligt för den som vill ha svar på en viss typ av frågor att vara beroende av ett rikt källmaterial som systematisk demonstrerar bristande intresse för just det som forskare tenderar att leta efter. Därför krävs det andra materialtyper, som kanske inte alls är lika detaljerade vad gäller vissa skeenden, för att ge en så fyllig bild av förloppet som möjligt och därmed tillåta forskaren att svara på mer analytiska frågor. Samtliga undersökta materialtyper är mer eller mindre uttalat tendentiösa. I de lesta fall är tendensen tydligt kopplad till en ideologisk position. Även om denna antagligen oftast inte är den drivande kraften bakom framställningen så färgar den ändå förståelsen och framställningen av förloppen. Vi menar alltså att en skrivande journalist vid Sydsvenskan antagligen inte övervägde hur 228 hen skulle framställa brott mot den rådande konsensusorienterade politiska kulturen på minst fördelaktiga sätt, utan att speciika politiska kulturer formar källornas ton och fokus, antagligen på ett oftast omedvetet plan. I sig är inte detta ett stort problem så länge källmaterialet inte systematiskt utelämnar vissa saker eller helt diktar ihop händelser. Därmed blir det ännu viktigare att låta olika slags utsagor brytas mot varandra för att kunna ge mer än en ingervisning om vad som har hänt. Historikern gör självfallet klokt i att i möjligaste mån undvika att låta källornas förståelse och tolkning av de förlopp som beskrivs färga den egna framställningen. En minoritet av källorna utgörs av vad historiker kallar kvarlevor, det vill säga källor som uppkommit i direkt anslutning till ett händelseförlopp. De källor som kan undersökas som kvarlevor i den här undersökningen kommer i första hand ur polisens arkiv och utgörs framförallt av olika typer av radiologgar och fältanteckningar där polisens kommunikation, beslut och handlingar går att följa. I denna slags källor går det också att följa olika typer av handlingar från andra aktörer som polisen bedömt vara av vikt för sitt agerande. Det är dock på sin plats att återigen konstatera att vad polisens spanare har tyckt sig se inte alltid överensstämmer med vad som faktiskt skedde enligt andra utsagor. Även aktivisters kommunikation under händelseförlopp bör betraktas som en slags direkt kvarleva. De är, precis som polisenss radiologgar, selektivt tendentiösa, men är skapade under händelseförloppet med syfte att skildra förloppet för aktiva deltagare medan de pågår. De visar alltså på vilken information som hade samlats in och gjorts relativt allmänt tillgänglig vid en viss tidpunkt, och kan hjälpa oss att förklara vissa skeenden och framhäva annars osynliga strukturer. Till exempel blir det lättare att förklara varför blockaden vid Lunds central 2008 självmant upplöstes en lång stund efter polisen ingripande om det sätts i relation till att information om var den nazistiska demonstrationen och olika grupper av poliser befann sig hade samlats in och sedan spridits vidare genom bland annat en live-uppdaterad internetsida. Det går också att argumentera för att delar av TV-sändningarna med inslag från händelserna såväl som ilmklipp som lagts upp på internet av privatpersoner kan betraktas som kvarlevor. Här måste vi dock lägga in en reservation med hänvisning till att vi inte tagit del av något råmaterial från de stora svenska TV-kanalerna. Därmed 229 är vi hänvisade till hårt klippta sekvenser som skildrar vissa korta delar av ett längre skeende från en ixerad punkt i rummet.744 Utifrån de ilmer som är hårdast klippta och svårast att sätta in i en kontext av andra källor är det därför problematiskt att dra slutsatser kring ett händelseförlopps kronologi. Däremot kan även sådana korta och svårdaterade klipp användas för att komma något närmre deltagarna än mer distanserade källtyper genom att studera saker så som språkbruk, kroppshållning eller gruppdynamik. Muntlig historia som utmaning och möjlighet Den stora majoriteten av våra källor är vad historiker kallar berättande källor. I många fall är det berättelser som är upprättade i nära, eller nästan omedelbar, anslutning till de händelser som skildras. Det rör sig trots detta om sammanfattande berättelser av ett förlopp där en rad händelser kronologiskt lagts till rätta för att skapa en begriplig berättelse. Detta gäller såväl polisens brottsanmälningar som deras mer analytiska och omfattande rapporter, såväl massmedias artiklar som ledarstick. I en del fall är berättelserna upprättade relativt långt efter själva händelserna. I denna kategori faller de totalt 20 stycken intervjuer vi själva har gjort i samband med det här projektet, där vissa ägde rum ungefär 20 år efter händelserna de behandlat. Muntlig historia är, som vi hoppats att vi visat i denna studie, en ovärderlig tillgång i den historiska verktygslådan. Denna metod tillåter oss som historiker att komma åt aspekter av förlopp och föreställningar som inte gjort några avtryck i några för historiker tillgängliga arkiv. Genom att arbeta med intervjuer har vi bland annat kunnat slå fast hur de translokala kopplingarna i Öresundsregionen (och till Oslo) skapades kring 30 november, och hur polisen informellt också utnyttjade translokala kopplingar till kollegor i Köpenhamn. Den muntliga metoden har också varit ovärderlig för att få en bättre förståelse av händelseförloppen efter år 1997, eftersom polismyndigheten inte gett oss tillgång till mer än en mycket begränsad andel av de arkiv där händelserna från åren 1997-2008 beskrivs. Inte minst har de muntliga källorna gjort det möjligt att visa på den situationsbundenhet med vilken deltagare i 30 novemberoroligheterna har agerat, där en och samma person kan föra sig på radikalt olika sätt beroende på i vilket 230 sammanhang den uppfattat ha befunnit sig i. Den muntliga historienss främsta utmaning är kanske hur det mänskliga minnet formas av andra saker än direkta händelser. Människor tenderar att minnas det dramatiska, men kan samtidigt ha svårt att komma ihåg helt rätt när det gäller förlopp som varit kaotiska och skett snabbt. Minnet fryser inte ett visst skeende likt ett fotograi – snarare skapas minnen som process genom en social och politisk kontext. De händelser vi studerat har också ingått som delar i en kultur av kollektivt minnes- och identitetsskapande, både inom den autonoma rörelsen och inom polisen. I synnerhet för de autonoma tror vi att en lokal muntlig historiekultur har varit central för att skapa kontinuitet över aktivistgenerationerna, både eftersom den autonoma rörelsen saknar andra typer av historieproducerande fora och för att den likt många andra sociala rörelser haft en stor omsättning bland aktivisterna. Här inns ett spännande och fruktbart forskningsprojekt för framtiden att ta sig an.745 De detaljerade berättelser om kollektivt formativa episoder som informanten minns väl och återberättat många gånger är alltså ofta tillrättalagda för att fungera som ett identitetsskapande narrativ. Detta innebär att risken är att de intervjuade återger den kollektivt skapade berättelsen av ett förlopp, snarare än sina egna upplevelser av händelsen, utan att själva vara medvetna om det. Berättelsen som sådan påverkas av genrekonventioner och behovet av tydligt deinierade aktörer som inte sällan antar arketypiska roller som hjältar eller skurkar. Genom att applicera redan välbekanta arketyper på sin egen och sin motparts roll i ett händelseförlopp blir det lättare att minnas och mer begripligt i efterhand. Detta påverkar berättandet i såväl tidnings- som forskningsintervjuer. Fördelen med forskningsintervjun i sådana fall är att historikern kan ställa följdfrågor informerade av källmaterial som belyser andra aspekter än det som informanten själv lyft fram. Därmed kan minnen som kanske inte formats lika hårt av informantens personliga historia vaskas fram. De narrativa strukturernas problem menar vi måste förstås som mer komplext än att motståndarsidan ofta förs in i negativa roller. Till exempel har vi i det material vi har studerat hittat återkommande iendebilder som lyfter fram en motståndare som intelligent eller välrustad – något som såklart framhäver betydelsen av egna segrar. Med ett sådant perspektiv kan vi förklara 231 annars helt obegripliga oficiella uttalanden från högt uppsatta polisbefäl till massmedia om att tillresta ”yrkesslagskämpar” och ”professionella bråkmakare” var ansvariga för bristerna i polisens insats 1991 och 2008.746 Om positiva arketyper ibland används på motståndare går det också att notera hur personer i de egna leden återges enligt en negativ rollbeskrivning och på så sätt legitimerar den berättandes agerande. Att det i våra intervjuer ofta framstår som att de som har varit djupast inblandade i en viss mobilisering verkar minnas den bäst beror alltså inte bara på att den informanten antagligen har mest emotionell energi bunden till förloppet. Lika viktigt är hur sådana nyckelpersoner i ett tidigt skede börjar infoga händelser i berättelsesekvenser för att kunna förklara utfallet av en mobilisering och eventuellt föra över skuld för misslyckanden på andra inblandade vars insatser kanske redan innan händelserna ägt rum identiierats som undermåliga. En annan tendens är att minnas sina egna handlingar i ett förskönande ljus eller att anpassa minnet efter vad man i efterhand vet hade varit det bästa att göra. Exempelvis har inte polismästare Holger Radner enligt egen utsaga något minne av polisens hårdhänta ingripande mot cirka 100 svenska medborgare på Nygatan i Lund 30 november 1993 trots att de bevisligen har ägt rum – det passade helt enkelt inte in i berättelsen om polisens seger över hårdföra danska aktivister. På ett liknande sätt minns ingen av de antifascister vi har intervjuat att en dansktalande person med megafon uppmanade demonstrationen att bilda en blockad på Stora Södergatan samma år. Tvärtom berättar våra informanter om att de förberedde sig för att backa undan före polisens, som de minns det, oprovocerade angrepp.747 På grund av detta har vi strävat efter att använda flera av varandra oberoende skildringar av förlopp även om vi har haft tillgång till ögonvittnesskildringar återgivna av människor som framstår som väl insatta i de händelser de berättar om. Trots att minnet hela tiden bedrar oss har vi noterat att detta ofta är något som de intervjuade är medvetna om och iscensätter motstrategier för att dämpa. Intervjupersoner speciicerar ofta vissa utsagor som mindre säkra, men framhäver sig kunna berätta om andra händelser med större auktoritet. Givetvis är detta inte helt tillförlitliga slutsatser, men att noga lyssna på hur en berättelse omgärdas av signaler kan hjälpa en historiker att lättare greppa hur ett muntligt källmaterial kan användas bäst. Tyvärr går det utifrån 232 vårt projekt även att notera problem med denna upplevda osäkerhet kring förlopp. Det blir smärtsamt uppenbart att manliga aktivister framställer sig som bättre informerade och gärna beskriver förlopp i detalj, medan kvinnliga aktivister ofta tonar ner sina minnens relevans och sin egen roll som bärare av dessa minnen, för att istället betona saker som minnen av känslor och personliga upplevelser. De genuskonstruktioner vi lever i färgar såklart hur vi berättar om våra liv, och påverkar även vilka möjligheter forskare har att återge och rollbesätta sådana berättelser. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att muntlig historia har varit en ovärderlig källa i vårt arbete med denna bok. Även om det mänskliga minnet har satt många krokben för oss har retrospektiva intervjuer varit en nyckelresurs att använda när andra källmaterial har varit allt för tunna. Att balansera mellan att av försiktighet utnyttja intervjuer för lite eller att i övermod göra för stora anspråk utifrån muntliga utsagor har därför blivit en av våra svåraste utmaningar. Det berättande som denna bok har använt som källmaterial är baserad på intervjuer som författarna har gjort under lera års tid. Intervjupersonerna har alla deltagit i händelserna på 30 november från 1980-talets mitt och framåt och de lesta har haft en god inblick i det omfattande mobiliseringsarbetet som skett före lera av de händelser vi beskriver. Intervjuerna har varit semistrukturerade så till vida att vi har låtit informanter forma egna kronologiska berättelser kring ett antal presenterade händelser, varpå vissa teman har lyfts fram i följdfrågor. De har ägt rum på platser som våra informanter valt, ofta i deras hem eller på offentliga platser som kaféer. Det är värt att notera att de offentliga platser som valts har kopplingar till en utomparlamentarisk vänster. Exempelvis genomfördes en intervju på Christiania och en annan på Blågårds Plads i hjärtat av Nørrebro. Vi som historiker är alltså en aktiv del i skapandet av denna källa i den mån att vi har styrt berättelsen på vissa områden. I någon mening är också intervjuerna en asymmetrisk maktrelation där intervjuaren vill få en berättelse om ett förlopp och vissa teman och de intervjuade i många fall söker etablera en berättelse där deras analyser av förloppen ges företräde. Exempelvis återger Holger Radner nästan ordagrant i intervjun vad han tidigare skrivit om vissa nyckelskeenden.748 233 Intervjuerna har spelats in för att sedan transkriberas, och i de lesta fall varit mellan 30 och 60 minuter långa. Intervjupersonerna har i de fall där de uppgett sig vilja det givits möjlighet att granska transkriberingen, komma med tillägg eller stryka delar om de ansett sig har varit för ingående i vissa detaljer. I de fall där intervjupersonerna gått med på det finns transkriptionerna sparade på Arbetarrörelsens arkiv i Malmö. Vi har intervjuat ett före detta och ett i skrivande stund aktivt polisbefäl. Båda dessa är offentliga personer och ställde upp på intervju utan några förbehåll eller krav på anonymitet. Huvuddelen av intervjuerna har varit med tidigare eller nu aktiva antifascister. Här ställdes vi som forskare inför en större utmaning. Militanta antifascister är till följd av sina kollektiva praktiker (som stundtals är olagliga) och sina svårfångade organisatoriska strukturer inte helt enkla att komma i kontakt med. De autonoma är inte heller nödvändigtvis positivt inställda till att låta historiker som representanter för staten skapa kunskap om dem som rörelse.749 Därför har arbetet med att genomföra intervjuerna pågått under en längre tid – de första gjordes redan 2008 som en del av ett annat forskningsprojekt. Via personliga kontakter har vi dock lyckats få inledande intervjuer till stånd och därigenom fått tillgång till så kallade gate-keepers vilka i sin tur kunnat vägleda oss genom nätverk som spänner både över Öresundsregionen och över nästan 30 år.750 I någon mening innebär detta att vi inte helt kunnat kontrollera urvalet eftersom vi varit beroende av att den vi intervjuat kunnat och velat skicka oss vidare i sina personliga nätverk.751 Vi har försökt att hitta intervjupersoner i Öresundsregionens antifascistiska miljöer som deltagit i förloppen utifrån olika perspektiv. En rad åtgärder för att bevara de intervjuade aktivisternas anonymitet har tagits. Vi ser inga större problem med detta i själva bokens framställning då vi av forskningsetiska skäl medvetet valt att inte skapa nya offentliga personer att hålla ansvariga för handlingar som skett i det förgångna. Endast de personer som själva vid upprepade tillfällen framträtt i offentligheten har vi refererat till med deras egentliga namn. Vårt forskningssyfte har hela tiden varit att förstå och skildra vissa speciika samhällsprocesser med 30 november som fallstudie, inte att slå fast skuld för hur speciika händelser utvecklat sig eller döma enskilda inblandade. Möjligtvis har våra 234 försök att skala bort personliga detaljer från framställning berövat historien en viss dramaturgi när enskilda personers intention har tonats ner eller avpersoniierats. Däremot inns det givetvis ett, för historiker ovanligt men för andra grupper forskare oftare förekommande, etiskt och metodologiskt problem med att garantera strikt rätt till anonymitet för intervjupersoner. Oberoende forskares rätt att granska själva källmaterialet är inte under dessa omständigheter någon självklarhet. Att som tredje part veriiera intervjupersonernas autenticitet, det vill säga att koppla enskilda informanter till närvaro vid speciika händelser som de återberättat, är därför såklart fullständigt otänkbart ur forskningsetisk synpunkt. Dessa intervjuer ställer oss som forskare inför ett dilemma där våra etiska förpliktelser mot informanter måste vägas mot de påstående vi gör utifrån utsagor vars autenticitet inte går att veriiera intersubjektivt. Genom att jämföra olika muntliga utsagor med varandra och med annat källmaterial menar vi att det går att godta merparten av dessa som autentiska erfarenhetsberättelser, med förbehåll för de olika förskjutningar av minnen som vi har diskuterat tidigare. Trots detta har vi i största möjliga mån försökt att begränsa användandet av våra muntliga källor till att beskriva aspekter av händelseförlopp som ter sig rimliga i relation till andra källor, men inte direkt skildras i dessa, samt utsagor om hur olika situationer uppfattades, tolkades och navigerades av de grupper som informanterna ingick i. Rörelseintern media Vissa av deltagarna i fackeltåget har lämnat efter sig berättelser i tryckt form. Ett exempel är att 30 novemberföreningens ordförande Lars Hultén blev något av en lokal kändis under det tidiga 1990-talet och han har därför återkommande blivit intervjuad i större tidningar. Det inns också en längre intervju med honom från 1991 bevarad på Folklivsarkivet. Via Säkerhetäkerhetspolisens arkiv har vi också fått ta del av en rik flora av mer eller mindre uttalat nazistiska tidningar, både tryckta, tänkta att spridas till en bredare offentlighet, och uppkopierade, tänkta att i första hand läsas inom den egna rörelsen. 30 novemberföreningens interna bulletin Karolinskt i Lund, inns arkiverad på Universitetsbiblioteket i Lund. För 2000-talet har vi i 235 första hand förlitat oss på utåtriktad nationell media på internet. Via det ovan nämnda tryckta materialet går det att få en viss bild av hur det kändes att gå i fackeltåget och vilken roll fackeltåget spelade som mötesplats för en framväxande rasideologisk rörelse. Även den autonoma rörelsen producerade en ganska rik flora av rörelseinterna media under den undersökta perioden. Under det tidiga 1990talet finns en klar tyngdpunkt i Köpenhamn, vilket inte är överraskande med hänsyn till rörelsens relativa ålder och mognad i jämförelse med de sydsvenska autonoma, med både utåtriktade tidningar och en internbulletin som utkom en gång i veckan. Dessa finns i stor utsträckning arkiverade på Arbetarrörelsens Arkiv i Köpenhamn. För 2000-talet har vi i huvudsak använt utåtriktad media på internet. Dessa rörelsemedia är självfallet extremt tendentiösa och en stor del med syftet bakom dess tillkomst är antagligen att skapa och bekräfta en kollektiv politisk identitet. Därför har vi använt detta källmaterial med sparsamhet för att bilda oss en uppfattning om händelseförlopp, och inte utan att väga det mot andra källor. Denna slags rörelseinterna media är däremot en bra källa till kollektiva praktiker, inte minst för att den är ett sätt att beskriva och därigenom sprida önskade praktiker. Det är också en materialtyp som ger en inblick i en rörelsegemensam föreställningsvärld och känslointryck från viktiga händelser. För både de nationella och antifascisterna framstår forum och nyhetssidor på internet som centrala verktyg för mobilisering, diskussion, koordinering och skapande av gemenskap. Vi har begränsat vår systematiska undersökning av 30 november till de oficiella nyhetssidor som rörelserna använt sig av, och betraktar dessa som ett källmaterial mycket nära besläktade med den lora tryckta media som vi diskuterat här ovan. I den mån internettjänsten Webarchive, som regelbundet gör kopior av ett stort antal internetsidor, har arkiverat sidorna har vi använt den sidavbild som ligger närmast det datum som den citerade artikeln är skriven istället för sidornas egna arkiv. Att luta sig mot Webarchive har två konkreta fördelar för en historiker. Det innebär det är mindre risk att missa artiklar som i efterhand har gallrats ut som olämpliga av en rörelse och att det gör det möjligt för andra forskare att hitta den exakta versionen av artiklarna vi citerat. 236 Polisarkiven För perioden 1985-1997 har polismyndigheten i Lund särarkiverat samtliga handlingar som de har bedömt vara relevanta för händelserna den 30 november under dessa år. I arkivet inns bland annat fylliga kommenderingsordrar, de utvärderingar som polismyndigheten och länsstyrelsen gjorde, samt en rad andra dokument av intresse för hur polisen planerade, genomförde och utvärderade sina insatser den 30 november. Eftersom arkivet inns hos Landsarkivet i Lund så har en av oss (Andrés Brink Pinto) kunnat ta del av arkivet i sin helhet, under vissa restriktioner som stipuleras i Lagen om Offentlighet och Sekretess. I samband med att polismyndighetens arkiv fördes över till Landsarkivet har det gallrats med hänsyn till enskildas integritet. I sig är detta inget konstigt – så gör myndigheter rutinmässigt och det är reglerat i lag – men det har fått till bieffekt att handlingar som kunde varit av intresse för vår undersökning har makulerats. Exempelvis planerade polisen att kalla lokala antifascister till förhör för att hämta in information inför 30 november 1992, men om dessa förhör faktiskt genomfördes så har de inte sparats. Det inns också anledning att tro att Säkerhetspolisen har potentiellt relevant material i sina arkiv, men de har tyvärr inte gjort något material tillgängligt med undantag för olika typer av trycksaker. Icke desto mindre så är polismyndigheten i Lunds arkiv en bra källa till polisens kunskap och förväntningar, såväl som till polisens faktiska handlingar och vilka utfall de har fått. Polisens arkiv är självfallet en guldgruva för en historiker och därför är det extra tråkigt att Polismyndigheten i Skåne lämnat ut så få handlingar av värde för perioden 1997-2008. Vissa av polismyndigheten upprättade handlingar har dock gjorts offentliga genom förundersökningar och domar, vilket tvingar oss att konstatera att det med största sannolikhet finns mycket värdefullt källmaterial i deras arkiv som framtida historiker kan använda när polismyndigheten väl lämnar över handlingarna till det offentliga arkivväsendet. Denna ojämna tillgång till polisens arkiv har påverkat med hur stor auktoritet vi vågat slå fast händelser och sammanfoga dem kronologiskt. De olika källmaterial som använts har också påverkat vilka forskningsfrågor vi har kunnat ställa i bokens olika delar. Om relationen polisen-antifascister dominerar i bokens första avsnitt är det snarare relationen antifascister-offentlighet som vi har undersökt i de kapitel som behandlar perioden efter 1993. 237 Massmedia som material För att få en bättre bild av hur händelserna återgavs till en bredare allmänhet och få beskrivningar som inte ryms inom polisprosan har vi vänt oss till massmedia. Vi har i huvudsak studerat de skånska lokaltidningarna Arbetet, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Skånska Dagbladet och Kvällsposten under två veckor innan och två veckor efter den 30 november under merparten av undersökningsperioden samt de danska tidningarna Jyllandsposten, Politiken och Ekstrabladet under åren 1990-1993. Fem av tidningarna är morgontidningar och två är kvällstidningar vilket påverkat vinkel och ämnesval. Tidningarna spänner också över en viss politiskt bredd, även om de på ledarplats är eniga i sitt avståndstagande gentemot antifascistiska blockader som politiskt verktyg. Valet att inkludera danska tidningar under åren 1990-1993 är tämligen självklart med tanke på det stora inslaget danska deltagare 1991-1993. 1991 visade det sig också att de danska tidningarna innehöll tätare och mer relevanta beskrivningar av händelseförloppet då dessa hade en bättre kontakt med de danska deltagarna. Vi har också studerat TV-nyheter från SVT:s Sydnytt och TV4 Öresunds lokala nyheter under åren 1990-1993. Massmedia har varit en bra kompletterande källa, även om vi inte kan rekommendera att bygga en hel undersökning enbart på ett sådant källmaterial. Vi har i första hand strävat efter att använda massmedia för att ge läsaren en större känsla av närvaro och för att beskriva förlopp som skildras trovärdigt av journalister men som helt saknas i andra källor. Det journalistiska tilltalet är tacksamt att låna för att måla upp scener, men kan vara förföriskt förenklande i skildringen av komplexa förlopp. Detta är inte minst en effekt av materiella omständigheter, som att journalister arbetar under helt andra tidsramar än exempelvis historiker och med några få ord måste måla en bild som den tänkta läsaren ska kunna relatera till. Ofta återberättar tidningsartiklar händelseförlopp utifrån indirekta skildringar av hastigt intervjuade ögonvittnen, utan att ge läsaren tydliga indikationer om vem det är som bevittnat händelsen och hur detta påverkar vittnesmålet. Vi har valt att helt försöka bortse från journalisters återberättande av andras skildringar för att i första hand luta vår analys mot vad som framstår som deras direkta erfarenheter. 238 Avgränsningar och begreppsdeinitioner Vårt val att använda muntlig historia för insamling av material från den antifascistiska rörelsen och från polisbefäl men inte från den nationella rörelsen kan i detta sammanhang te sig som en asymmetri i vår undersökning. En sådan observation visar på en tydlig gräns för vår undersökning, men vi vill framhärda att det inns lera anledningar till att vi valt att inte göra samma typ av närstudie av den nationella rörelsen inom ramarna för detta projekt. Denna avgränsning är baserad på en rad faktorer, där den viktigaste är den kontext som denna undersökning sker i. För oss är Lund under de stormiga novemberkvällar vi studerat framförallt en viktig plats för att förstå hur en större translokal process som under 1900-talets sista decennier omvandlar den utomparlamentariska vänstern i Öresundsregionen till något som liknar den militanta och utomparlamentariska rörelse som idag återinns i de lesta europeiska länder. Den svenska gatumilitanta nazismen är intressant och viktig att studera närmre som rörelse, men just i Lund gör de gatumilitanta nazisterna strängt taget inte särskilt mycket, invallade bakom täta polisled och avspärrningar som de var i detta sammanhang. Rörelsen utgör inte ett meningsfullt undersökningsobjekt för de frågor vi arbetat med då den ofta inte är vad som skulle kunna beskrivas som en aktiv part i de händelser vi studerat. Den dynamik vi ser som mest intressant sker mellan polismyndigheten å ena sidan och de grupper som försöker stoppa fackeltåget å den andra. Vidare har den extremt löst sammanhållna skinheadsmiljö som dominerade fackeltåget 1985–1992 varit mycket svår för oss att penetrera i avsaknad av gatekeeper-informanter. Eftersom vi tidigare har studerat den autonoma rörelsen blir avsaknaden av nyckelpersoner att intervjua, och den bakgrundskunskap och ingertoppskänsla som krävs för att tränga in under skinnet på en komplext sammansatt rörelse, uppenbar när vi har försökt att utöka vår studie till att granska de nationella. Vi har därför valt att enbart göra intervjuer med personer från den antifascistiska rörelsen samt lundapolisen. En annan viktig avgränsning vad gäller material är valet att bara i mycket begränsad utsträckning använda de internetforum som under undersökning- 239 speriodens sista del blir allt viktigare och omfångsrikare för såväl höger- som vänsteraktivisterna som källa i denna studie. De källkritiska problemen med internetforum är många. Inlägg på forum ändras, raderas och hänvisar till andra platser på internet som kan vara svåra att lokalisera i efterhand. Vem som står bakom de anonyma inläggen är omöjligt att veta och vilken agenda som präglar ett uttalande är svårt att avgöra. Detta problem förstärks än mer av att det verkar ha förekommit en omfattande iniltration rörelserna emellan och försök att utifrån ingerade alias provocera eller sprida desinformation på motståndarens internetforum, ett problem som de mer magasinliknande webplatser som autonoma och nazister driver inte dras med i samma utsträckning. Detta innebär att det framstår som orimligt att inkludera en systematisk analys av internetforum som en delstudie i vårt projekt.752 Här finns dock ett rikt källmaterial för den som intresserar sig för hur gatupolitisk kultur konstrueras och hur konliktrepertoarer regleras på internet, men en sådan studie kvarstår att göras och faller utanför ramen för vår undersökning. Vi har valt att skilja på antifascister och antirasister i denna framställning. Det är inte för att implicera att de militanta antifascisterna inte skulle vara mot rasism eller att de respektabla antirasisterna inte skulle vara mot fascism. Med uppdelningen har vi velat fånga skillnaden mellan vad sociologen Abby Peterson kallar proaktiva och aktiva antirasister med ett språkbruk som är både tydligare och förhoppningsvis mer lättillgängligt. I korthet går den huvudsakliga skiljelinjen mellan de som är beredda att angripa den organiserade fascistiska rörelsen fysiskt och de som vill manifestera en uppsättning antirasistiska idéer, även om kategorierna ofta går in i varandra.753 I detta sammanhang är det på sin plats att även nämna att vi inte använder orden ”de autonoma” för att hänvisa till en specifik idéströmning inom vänstern. Som vi redan nämnt syftar vi på en eklektisk politisk kultur som kommer ur 1980talets tysktalande utomparlamentariska vänster, och som vid olika tidpunkter inluerats i olika hög grad av en rad relativt olika radikala traditioner. Det som deinierade ”de autonoma” menar vi istället var lösa organisatoriska band till bärande samhällsinstitutioner och ett fokus på ”direkta aktioner” och ”social olydighet” och ”interventioner” i sociala konlikter. 240 Bland Karl XII-hyllarna har vi också försökt att använda två olika termer för att peka på i mångt och mycket överlappande rörelser. Å ena sidan talar vi om nationella som ett större samlingsnamn på den bredare nationalistiska rörelse vars fascistiska drag har historiska rötter i mellankrigstidens mest reaktionära högergrupper.754 Å andra sidan använder vi begreppet nazism för att hänvisa till en rörelse sprungen ur een yngre rasideologisk subkultur och 1980-talets upptrappning av rasistiskt våld, och som mer oblygt knöt an till olika nazistiska strömningar än många övervintrade nationella. De allra lesta nazister går att placera in i en bredare kategori av nationella, och många av de grupper som lorerar under undersökningsperiodens senare hälft använder även själva termen nationella för att beskriva sig själva, även när vi kallat dem nazister i vår framställning. Det är däremot mer problematisk att utan vidare säga att alla de nationella Karl XII-hyllarna var nazister enligt den användning av ordet vi nyttjar.755 Vad gäller begrepp som höger- respektive vänsterextremister har vi konsekvent undvikit dem. Nationella och antirasister, och nazister och antifascister, kan förvisso utan allt för många logiska kullerbyttor placeras in på höger- respektive vänsterskalan. Att de däremot nödvändigtvis skulle vara alldeles speciellt extrema i de ståndpunkter som vanligtvis används för att deiniera höger- respektive vänsterpolitik framstår däremot inte som någon självklarhet utifrån det material vi har jobbat med. Den antifascistiska och nazistiska gatupolitiska militans vi iakttagit i Lund verkar i många fall hållas samman av relativt lyktiga politiska allianser och gemenskaper, vars retorik ofta hämtas från tankegods ur samhällets huvudfåra. För oss framstår de teorier om ideologisk radikalisering som motiverar användandet av extremistepitetet inte som en rimlig förklaringsmodell för att rörelser förmår frammana starka, och ibland våldsamma, anspråk på rummet. 241 Kapitel 9: avslutande teoretisk diskussion om våra analytiska verktyg Syftet med denna undersökning har varit att beskriva och analysera händelseförloppen den 30 november under åren 1985-2008. För att göra detta har vi arbetat med ett lokalhistoriskt och ett vetenskapligt syfte. Det lokalhistoriska syftet har utgått från ett försök att besvara den klassiska historiska frågan om vad det var som verkligen hände. En sådan ingång i ämnet kan tyckas banal, men är inte oviktig i sammanhanget. Vi gör självfallet inga anspråk på att berätta allt som hände eller att slå fast några obestridliga orsakssamband. Trots det menar vi att det är en relevant uppgift att i grova drag försöka summera en historia som levt ett eget liv i det lokala historiska minnet. Att sätta sig in och undersöka vad som skedde är också en utgångspunkt för att kunna göra en analys av de tematiker som är mer intressanta i relation till ett vetenskapligt syfte där vår ambition är att ge förståelse för händelseförloppen genom tre huvudsakliga analytiska ingångar, nämligen konfliktrepertoar, rumsliga anspråk och translokala kopplingar. 243 Konliktrepertoar Ett av våra centrala verktyg för att analysera händelseförloppen har varit den historiskt intresserade sociologen Charles Tillys begrepp konliktrepertoar. Tilly menar att det vid varje given kollektiv handling, som exempelvis försök att störa eller stoppa 30 novemberföreningens fackeltåg, inns ett ganska stort mått av förutsägbarhet kring vilken typ av kollektiva handlingar som kommer att genomföras. På samma sätt inns ett potentiellt mycket stort antal gemensamma handlingar som skulle kunna genomföras men som inte sker. I den återkommande förekomsten av vissa handlingar, men inte andra, menar Tilly att det går att se vad han kallar en konliktrepertoar. För en rörelse som är lös i konturerna och kanske helt saknar centraliserad ledning – som de autonoma – blir konliktrepertoar något som delas av rörelsens deltagare och ett sätt att sprida sin rörelse. Kanske går det att gå så långt som att hävda att vissa typer av nya sociala rörelser i första hand existerar genom en stark konliktrepertoar.756 För att exempliiera så går det att se hur två tydliga konfliktrepertoarer växte fram som svar på att 30 novemberföreningens fackeltåg kom att domineras av rasideologiska skinnskallar. Å ena sidan reagerade vad som kan kallas ett respektabelt antirasistisk etablissemang, som utgjordes av ett brett spektra av folkrörelseorganisationer och politiska partier, med breda demonstrationer med start 1988. Det uttalade syftet med demonstrationerna var dels att ge människor en möjlighet att uttrycka sitt avståndstagande från rasismen, dels att dra potentiella ordningsstörare bort från polisens kravallstaket. Demonstrationerna uppfyller Charles Tillys kategorisering av hur moderna sociala rörelser agerar i konlikter, med fokus på att uppvisa värdighet, enighet, stora antal och hängivenhet.757 Parallellt med de breda demonstrationerna växte det fram en folklig konfliktrepertoar i mer direkta konfrontationer med polis och fackeltågsdeltagare. De bråkiga folkmassorna som omsvärmade 30 novemberföreningens fackeltåg under 1980-talet utnyttjade en delvis karnevalesk repertoar där verbal förnedring av fackeltågets deltagare blandades upp med okoordinerade fysiska angrepp, som även de i första hand tycks ha syftat till att göra det obehagligt att gå (som snöbolls- eller äggkastning) snarare än till att genom en direkt 244 och fysisk konfrontation med polismakten helt stoppa tåget. Insprängda i den här större massan fanns en mindre grupp anarkister som, vid några tillfällen framgångsrikt, laborerade med olika typer av planerade icke-våldsaktioner. 1991 tycktes fackeltåget, de antirasistiska demonstrationerna och de bråkiga men ostrukturerade protesterna i direkt anslutning till fackeltåget ha fallit in i vad som kan kallas för rutin. Polisens kommenderingar, som på tio år växt från en handfull konstaplar till strax under 200, hade stabiliserats och polisens ledning förutsåg inte några allvarligare utmaningar under kvällen. Kvällen bjöd dock på ett av den svenska polisens största misslyckanden i modern tid. Polisen ställdes inför en helt ny repertoar och var oförmögna att säkra fackeltågets färdväg, röja den blockad som spärrade Kyrkogatan och att genomföra en planerad massarrestering senare på kvällen. I stället gjorde en ny rörelse med en ny repertoar sitt inträde på den svenska politiska arenan – de autonoma hade kommit till Sverige. 1992 återupprepades ett liknande förlopp med den stora skillnaden att alla parter nu valde en de-eskalerande taktik. De militanta antifascisterna drev igenom att den stora antirasistiska demonstrationen skulle göra halt på Stora Södergatan och därigenom blockera en del av fackeltågets färdväg. Eftersom polisen valde att inte försöka upplösa blockaden med våld utvecklades kvällen till ett stillestånd som löstes genom att 30 novemberföreningen ick gå en avsevärt avkortad rutt innanför polisens avspärrningar. När de militanta antifascisterna genomförde de lyckade blockaderna 1991 och 1992 visade de prov på en annorlunda uppsättning kollektiva handlingar. De stod samlade i täta blockader som de försvarade med kollektiv stenkastning. Här byttes repertoaren ut till att mer likna den som utövades kring de ockuperade husen i Nordvästeuropa under 1980-talet. Repertoarbegreppet låter oss förstå varför ingen satte sig ner i blockaden 1992 när den typen av “indisk icke-våldsaktion” användes bara två år tidigare. Eller varför ingen 1991 kastade några ägg mot polismännen, trots att just äggkastning varit något av en stapelvara under lera år. På samma sätt låter repertoarbegreppet oss ge ett, i varje fall delvis tillfredställande, svar på frågan om varför de “rörliga blockaderna” 2008 uppvisade så stora likheter med kampcykeln kopplad till Ungdomshuset i Köpenhamn och den europeiska toppmötesprotestvågen efter 1999, trots 245 att de retoriskt tydligt knöt an till de antifascistiska blockaderna i Lund 1991 och 1992. Blockaderna under 1990-talets första år var stationära i timmar, öppet militanta i sin hållning, och så pass disciplinerade att det bara var under ett kort ögonblick 1991 som de faktiskt befann sig i gatukamp. De ”rörliga blockaderna” var något helt annat. ”Blockaderna” 2008 bröts upp för att retirera när de angreps av större polisgrupperingar, men samlades snabbt ihop igen, vilket gjorde antifascisterna mindre sårbara för polisens försök att behärska situationen med nya och mer rumsligt lexibla sätt att kontrollera sociala oroligheter.758 Antifascisterna förlyttade sig ofta, ibland samordnade av SMS-kedjor och ibland spontant. 759 Det är självfallet enkelt att peka på hur de förändrade möjligheterna till kommunikation, kanske främst via mobiltelefoner (i vissa fall med tillgång till Internet), till viss del möjliggjorde eller i varje fall underlättade den här typen av extremt decentraliserad nätverksorganisering, där en uppsjö av mindre grupper förmådde att agera samlat utan att en central ledning spelade en avgörande roll. Bilden förstärks av en jämförelse med blockaderna 1991 och 1992 där det fanns en blockadledning som hade förtroende från en tillräckligt stor del av deltagarna för att kunna fatta beslut som följdes av blockaden som sådan. För att denna ledning skulle få information användes den urgamla metoden av löpare som hela tiden sprang från frontkedjorna till blockadens ledning med information, och sedan rörde sig tillbaka igen med order om vad som skulle ske. Det är dock inte givet att blockaderna 1991 och 1992 hade antagit en radikalt annorlunda form om man haft tillgång till mobiltelefoner. Teknisk utveckling och förändrade kommunikationsmöjligheter underlättar så klart vissa typer av handlingar men skillnaderna mellan de territorialiserande blockaderna och den friktionsskapande rörliga taktiken 2008 bör nog snarare sökas i termer av sammanhållning och rörelsestruktur än i termer av teknologiska framsteg. De rörliga blockaderna var helt fredliga i långa perioder och lyckades därmed att inkludera ett stort antal potentiellt passiva åskådare. I vissa speciika situationer övergick dessa folksamlingar dock oerhört snabbt i regelrätta kravaller. Blockadernas skiftande karaktär tycks ha gjort det påtagligt svårt för polisen göra en enkel uppdelning i ”snälla” och ”elaka” demonstranter och därmed kunde de inte heller välja rätt verktyg för att betvinga blockaderna.760Konliktrepertoar 246 gör det också lättare att förklara varför polisen tycks ha stora problem med att hantera vissa situationer. Polismaktens återkommande misslyckande kan förklaras med att polisen som organisation lär sig att se, förstå och kontrollera vissa typer av beteende – vad vi i enlighet med della Porta skulle kunna kalla för ett inövat Public Order Management System – och att polisen därmed har svårt att hantera kollektiva handlingar när dessa går bortom vad polisen som organisation har kunskap och erfarenhet att hantera.761 Begreppet konliktrepertoar är både strukturellt och kulturellt. Det innehåller både kollektiva handlingar i sociala konlikter och kunskapen om vilka handlingar som kan utföras. Som sådant är begreppet till sin natur situerat i tid och rum. Därför är det ett bra verktyg som hjälper oss att förstå hur en introduktion av nya beteendemönster, eller när olika typer av kollektiv handling kombineras på nya sätt, tvingar enskilda polismän såväl som kommenderingsledningar att improvisera utanför sina givna ramar och därför gör det svårare för dem att agera effektivt.762 Utifrån våra resultat vill vi peka på hur konliktrepertoarbegreppet tillåter oss att se avgränsade upplopp som ett socio-kulturellt laboratorium för utvecklande, inlärning och spridning av sätt för sociala rörelser att agera i olika konliktsituationer.763 30 november 1991–1993 var en del i att skapa en autonom vänsterrörelse som byggde på, men också bröt med, 1980-talets husockupantrörelse i sydvästra Sverige och Köpenhamn. Den 30 november 2008 var en del av att omforma den antifascistiska rörelsen som växt fram under 2000-talet, men också kopplad till andra oroligheter i regionen som de allt större gatuprotesterna mot Sverigedemokraterna, den svenska husockupationsvågen 2008-2009 och en serie sociala oroligheter i skånska miljonprogramsområden 2008-2009. Repertoarbegreppet låter oss se och förstå mönster i kollektiv handling och hur dessa förändras över tid. Tilly liknar konliktrepertoar vid det sätt som en jazzensemble spelar musik. Vi kan på förhand veta ungefär hur det kommer att låta (vi kan till exempel vara ganska säkra på att det inte kommer uppföras någon acapella rap eller militär marschmusik) men inom de ramar som ensemblen satt upp för sig själva har musikerna en ganska stor frihet att styra förloppet. Så fort någon tar de första tonerna av en melodi så kan också de andra musikanterna känna igen och följa med genom sina egna bidrag till det för 247 stunden unika musikstycke som spelas. Liknelsen är tacksam eftersom den låter oss förstå hur repertoaren är relationell även inom gruppen, de ständiga förhandlingar och kompromisser som omgärdade delar av upploppen 2008 fångas väl av detta. Den leder också tanken rätt kring vad en repertoar inte är. Jazzensemblen låter aldrig lika från gång till gång. Den skiljer sig från en förinspelad konsert på samma sätt som en repertoar skiljer sig från rena ritualer. Men uppförandet har ett visst mått av struktur och förutsägbarhet. Det skiljer sig från skolklassens kakafoni innan läraren träder in i musikrummet på samma sätt som repertoaren skiljer sig från den helt atomiserade gruppen i avsaknad av kollektiva handlingsmönster.764 Liknelsen fångar dock inte riktigt det antagonistiska förhållande som också ligger i repertoarbegreppet. Därför vill vi i stället ta till en annan liknelse – slagsmålet. Ett slagsmål, oavsett om det sker i formellt organiserade former som i en boxningsring eller under mer informella former som i en krogkö, har vissa (o)uttalade ramar för vilken typ av handling som är möjliga att genomföra. Inte sällan har det också en inbyggd dramaturgi och mer eller mindre överenskomna villkor för när händelsen är slut. De inblandade har också, beroende på träning och tidigare erfarenheter, en viss uppsättning tekniker till sitt förfogande. Men det centrala för vår liknelse är att slagsmålet både är antagonistiskt, det går ut på att besegra sin motståndare, och i högsta grad relationellt, vilken typ av handling som är mest effektiv avgörs i hög grad av vad motparten gör. En serie matcher mellan två kämpar kommer också visa hur de hela tiden anpassar sina strategier och tekniker efter vad som skedde vid förra mötet.765 Under perioden 1985–1993 är det tydligt att polisen och de som vill störa fackeltåget beinner sig i en ständigt pågående konlikt där nya sätt att skapa ordning bryts mot nya sätt att skapa rörelse.766 Perioden ser också ett kvalitativt skifte både i polisens Public Order Management System (POMS) och i den konliktrepertoar som används för att försöka störa eller helt hindra fackeltåget. Inledningsvis präglades polisens förhållningssätt av en utgångspunkt i självständiga polispatruller som förväntades lösa de problem de ställdes inför . Behövdes det mer kraft kallades ler polismän in, men organisationen växlade så att säga aldrig över i något annat sätt att agera i grupp. Ställda inför en bråkig folkmassa som kanske domin- 248 erades av ungdomsgrupper var detta POMS också ett tillräckligt effektivt sätt att arbeta. Även om det vissa år förekom ganska tumultartade scener kring fackeltåget, spridda konfrontationer mellan lokala ungdomar och tillresande skinheads innan och efter själva tåget samt viss plundring och skadegörelse så rörde sig folkmassan mellan upploppet och det karnevaleska och saknade verktyg för att på allvar utmana eller besegra polismakten. Detta förändrades dramatiskt i och med händelserna 1991. Polisen förändrade sitt POMS drastiskt efter 1991. Den huvudsakliga impulsen var fotbolls EM i Sverige 1992 som gav upphov till den så kallade EM-utbildningen. Med dansk förlaga organiserade polisen om sig efter vad som inom polisforskning benämns som paramilitära linjer. Nu opererade polisen i relativt stora grupper (kring 30 poliser i varje) och med en, i varje fall på pappret, väldigt tydlig befälsordning enligt näst intill militära linjer. Med denna nya organisation, ny utrustning samt en överväldigande styrka betvingade också polisen de autonomas konliktrepertoar 1993 och en period av lugn lägrade sig över det så konliktladdade datumet 30 november. Rumsliga anspråk Vårt andra huvudsakliga verktyg utgår från begreppet rumsliga anspråk, även det hämtat från Charles Tilly. Därigenom förlyttar vi oss till det urbana rummets skala och hur gatupolitik sker på speciika platser i staden. Där Tillys skissartade användning av begreppet syftar till att diskutera på vilka sätt offentliga platser spelar in i hur politiska krav ställs, vill vi lyfta in något annat i vår undersökning.767 Rummet är varken enbart en scen där gatupolitikens motsättningar spelas upp eller en resurs som olika grupper kämpar om att ta över. De gatupolitiska motsättningarna är i sig en del av stadsrummet. Rumsliga anspråk är en aspekt, bland många, av det som formar, präglar och skapar rummet som en socio-kulturell process.768 De mer dramatiska av de episoder vi har skildrat i denna bok har en tendens att tolkas, och därmed avvisas, som uttryck för en inneboende gruppdynamik som näst intill oundvikligen leder till fysisk konfrontation när folkmassor samlas med ett politiskt uppsåt.769 Genom att studera konliktrepertoarer har vi lyft fram hur rörelsers praktiker regleras av en politisk kultur. Även det 249 som kan framstå som otyglade våldsamheter är inte nödvändigtvis ett ohämmat utagerande av ett identitetsskapande begär till konfrontation, utan följer mönster som i regel respekteras och successivt omförhandlas av de inblandade aktörerna. Om de i vår studie ständigt återkommande sammandrabbningarnas skiftande karaktär kan förklaras med konliktrepertoarsbegreppet så kan rumsliga anspråk förklara en annan dimension i samma problematik. Vi menar att rumsliga anspråk kan ge en rimlig förklaring till varför det gång på gång blossar upp oroligheter i kampen om 30 november, trots att fullständigt olika politiska kulturer, ideologiska ståndpunkter och politiska agendor har varit dominerande bland aktörerna under de mer än 20 år vi har studerat. Utgångspunkten för denna analys är att politiska motsättningar som inte ryms eller ges plats i formellt reglerade politiska arenor tenderar att förlyttas till andra ytor. Formellt oreglerad politik i stadsmiljö, vad vi kallar för gatupolitik, tar sig givetvis en rad olika uttryck. Vad vi vill framhäva är att sådana praktiker oavsett hur de utförs kan förstås som rumsskapande processer som genererar det sociala rum som dessa, ofta institutionellt svaga, gatupolitiska krafter behöver för att reproduceras och utvecklas som sociala rörelser. När olika grupper gör anspråk på platser präglar de alltså stadsrummet, de skapar de rumsliga förutsättningarna för den egna rörelsens fortlevnad och expansion på en yta som de genom sin närvaro kan utöva inlytande över. Eftersom sådan gatupolitik regleras genom rörelsernas konliktrepertoarer – i motsats till parlamentariskt formella system som tilldelar rörelser resurser och inlytande enligt formella regler – inns det inget sätt för en rörelse att stärka sig på en motparts bekostnad utan att de hamnar i en direkt konlikt i rummet. Gatupolitiska rörelser måste alltså besätta platsen, göra direkta anspråk, för att kunna prägla det och påverka sin egen eller sin motparts ställning i stadsrummet.770 Men i motsats till militära slag, en liknelse som tenderar att dyka upp i både rörelsernas och massmedias tolkningar, går det sällan att ur sådana gatupolitiska motsättningar härleda tydliga segrare. Den typ av gatupolitiska krafter som förekommit i Lund på 30 november framstår som allt för svaga för att i en avgörande strid helt tillintetgöra en motståndare. Hur rummet skapas och förmedlar rörelserna över tid är – trots den materiella dimensionen av anspråk på stadsrummet – inte enbart en fråga om vem som lyckas ta en plats, utan också om hur de laddar den med nya betydelser och förankrar praktiker i rummet. 250 Därför tar de gatupolitiska drabbningarna istället formen av en böljande kamp om positioner genom rumsliga anspråk. Ibland är dessa anspråk extremt våldsamma, vid andra tillfällen är de uttalat paciistiska eller legalistiska – men den underliggande logiken är alltid att utmana motpartens rätt till sina anspråk på stadsrummet för att säkra eller stärka den egna positionen. Sådana konliktinriktade praktiker framstår över tid som de gatupolitiska krafternas enda sätt att kämpa för att tillskansa sig, besätta, forma, omvandla och skapa det stadsrum som de behöver för att överleva och utvecklas. När vi analyserar rörelsernas framträdande som rumsliga anspråk blir det alltså både tydligt varför gatupolitiska rörelser agerar som de gör och hur de konflikter som detta innebär påverkar deras positioner, anspråk och handlingskraft över tid. Genom att ge Tillys begrepp denna innebörd vill vi alltså försöka skildra på vilka olika sätt kollektiva aktioner lämnar avtryck i rummet, hur det är en del av en gatupolitisk maktkamp. Det vi lyfter fram är inte utsagor i källmaterialet om speciika platser, utan konsekvenserna för rörelser av att gatupolitiska aktioner sker just i gaturummet. Även när syftet med gatupolitikens handlingar framstår som något helt annorlunda än att ta rummet i besättning går sådan handlingar att analysera som del av en historisk process, där rörelsers framträdande i och användande av gaturummet formar stadens platser. Vi har använt två olika begrepp för att beskriva de sätt som rum produceras i vår berättelse. Kampen om 30 november pendlar mellan å ena sidan anspråk på staden som offentlighet, å andra sidan anspråk på stadsrummet som territorium. Med anspråk på offentligheten menar vi att en rörelse tar en plats i besittning genom att agera som om det vore det enda legitima politiskt subjektet och därmed pressar bort andra aktörer. Anspråk på territorium är när en rörelse istället direkt ingriper för att kontrollera tillträde till en yta genom angrepp på motståndare. De utspridda oroligheterna under 1980-talet var en del av en folklig konfliktrepertoar, med det stundtals våldsamma häcklandet av nazisterna som ledde till både att marschen blev allt mer blev kringskuren och att de stora respektabla antirasistiska koalitionerna formerade sig som en kraft i gaturummet med tydliga anspråk på offentligheten. Men även blockaderna 1991 och 1992 har tydliga inslag av anspråk på offentligheten. Samtidigt som blockaderna kan förstås som territoriella i det att de rent 251 faktiskt besatte en plats i rummet var de inriktade på att få myndigheter att ingripa mot nazister. Staten spelar alltså en viktig roll som medlare i lera konliktsekvenser kring 30 november. Inte minst stämmer detta i situationen efter 1992, då den gatupolitiska konlikten nått en nivå som tvingar staten att genom kommun, polis och domstol ingripa och formellt reglera rätten till rummet. I historien om 30 november framträder perioden efter undantagstillståndet 1993-1994 som mest intressant för att studera rörelsers rumsliga anspråk. Polisen och kommunens gemensamma plan var att boka upp offentliga platser och på så sätt omöjliggöra oönskade politiska uttryck i rummet med begränsade politiska anspråk på rummet. 30 novemberföreningen fortsatte i all stillhet att samlas till ett allt mindre och allt mer privat vårdande av sin tradition. De autonoma försökte inledningsvis etablera 30 november som sin egen dag genom demonstrationer, men fastnade i upprepningar av sin rörelses dramatiska konliktrepertoar utanför den kontext som tidigare gett dem styrka. 1994 ick de ”på pälsen” igen, i en våldsam polisinsats som slutade i Malmös utkant. På så sätt öppnades datumet upp för en oficiell historieskrivning som försköt oroligheterna till det förlutna, berövade dem förklaringsvärde och isolerade dem från de ”lundabor” som av styrande politiker gång på gång uppmanades ”ta sin stad tillbaka”. Ett lugn lade sig över Lund 30 november från och med 1994. Åren i mitten av 1990-talet, när Lunds kommun och poliskår tillsammans tränger undan i stort sett alla politiska anspråk på staden under 30 november, och på så sätt gör det omöjligt att agera ut rumsliga anspråk, illustrerar lera saker. Konlikten mellan vänsteraktivister och nazister fortgick med ökande intensitet runt om i Sverige, men inga sammandrabbningar skedde i Lund. Det fanns i denna kontext inget stadsrum att kämpa om. Det konliktsökande beteende som skulle kunna förstås som en identitetsskapande längtan efter konfrontation uteblev när gaturummet fysiskt, kulturellt och narrativt gjordes politiskt otillgängligt av undantagstillståndets dynamik. När nynazister 2000 i hemlighet planerade för att marschera i Lund, men istället överfölls av autonoma antifascister, blossade konlikten upp igen. Den hemliga nazistiska fackelmarschen 30 november 2000 är bortglömd som ett anknytande till 1980-talets 30 novembertradition, men går inte att bortse från som slutet för det avpolitiserade stadsrummet skapat av det kommunala 252 ”ljusets kväll”-projektet. De följande åren skapades ett politisk 30 november som inledningsvis dominerades av den antirasistiska vänsterns offentliga anspråk på rummet. Detta skedde både genom att antifascister besatte nyckelpunkter i rummet för att försvåra för andra grupper att åkalla datumets historiska innebörd och genom interventioner i den lokala berättelsen om konlikten, även om 30 novemberföreningens stillsamma kransnedläggning inledningsvis ignorerades . Från och med 1999 iscensatte olika rörelser framträdanden i offentligheten som, trots att de sällan ledde till öppna konlikter, satte press på och försköt dynamiken hos andra gruppers anspråk. Detta skedde inte minst under ”det antifascistiska irandet” 2001, som ledde till att andra grupper nekades polistillstånd för sina sammankomster, i SD:s försök att återta sin gamla tradition 2003, vilket tvingade vänstergrupper att reagera de följande åren, och i konlikterna i Lundagård som successivt eskalerade situationen från 2005. Med stora delar av staden dominerad av antifascistiska demonstrationer och manifestationer, med de nationellas anspråk på offentligheten allt mer förskjutna till ett förlutet före blockaderna 1991-1992 och med 30 novemberföreningens sista utpost hotad, gav sig en ny grupp nazister in i kampen 2007. Även om den oannonserade kontingenten inte lyckades ansluta sig till 30 novemberföreningens traditionella samling visade de på hur sårbara antifascisternas territoriella anspråk på 30 november var. En liknande slitning mellan offentliga anspråk på symboliska nyckelplatser och territoriella utmaningar av antifascisters anspråk på stadsrummet går att iaktta även i det följande årets händelser. Inför den nazistiska demonstrationen 30 november 2008 fokuserade nazisternas retorik på att erövra en förlorad stad och börja etablera en ”nationell zon” och ”nationalistisk struktur” på en plats de uppfattade som dominerad av antifascister. Den kamp om gatupolitisk territorialitet som de båda rörelserna var indragna i såg inledningsvis ut att sätta ramarna för händelseförloppet. Efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 drogs de allt mer isolerade antifascisterna in i en eskalerande gatukamp med nazister vilket ledde till skapandet av en struktur av oberoende vängrupper kapabla att genom fysiska angrepp genomföra territoriella anspråk och kränkningar. Samtidigt engagerade sig de autonoma i en våg av toppmötesprotester kring millennieskiftet som i huvudsak byggde på öppna utmaningar 253 i gaturummet – erfarenheter som tydligt kan ses i mobiliseringen till och genomförandet av den rörliga blockaden 2008.771 Mobiliseringen mot den nazistiska demonstrationen riktades inledningsvis mot direkt konfrontation och säkrande av territoriella anspråk. Efterhand kom blockadernas öppna dynamik av kamp om stadsrummet som offentlig arena att allt mer definiera protestens inramning och därigenom kunde de också utvidga sin konfliktrepertoar. Med protesterna allt tydligare förankrade i en kamp om offentligheten öppnades den antirasistiska mobiliseringen upp för andra grupper. Oroligheternas form kan sägas ha pendlat mellan anspråk på offentligheten i form av olydnadsblockader och små gruppers improviserade angrepp på den nazistiska demonstrationen. Den näst intill obeintliga mobiliseringen av antifascister utanför Malmö-Lund området gjorde att antalet aktivister i relation till andra motdemonstranter var relativt låg, och att de organiserade antifascisternas handlingsrepertoarer i många fall kan uppfattas som att den förhandlats av förväntningar på, och direkta ingrepp från, de omgivande människorna. Precis som förmågan att utveckla konliktrepertoarer framstår som en nyckelresurs i relationen demonstrant-polis, blir möjligheten att göra rum på sätt som inte motparten har några motstrategier till viktigt för att förklara hur styrkeförhållanden förskjuts. Tydligast blir detta i Sverigedemokraternas och 30 novemberföreningens oförmåga att växla från ett halvoffentligt sätt att föra sig under den press som de autonomas framträdanden skapade 2001-2002, samt Skåne fria nationalisters svårigheter att bryta sig ur sin territoriella konflikt med de autonoma antifascisterna. I dessa förskjutningar av hur grupper gör anspråk på gaturummet kan vi i efterhand konstruera en smygande historisk förändring. Handlingar som när de betraktas var och en för sig framstår som ett enkelt återskapande av på förhand givna identiteter kan istället skrivas in i en historisk process av kamp om att kontrollera och skapa de platser som de gatuinriktade rörelserna behöver för att göra politik. Händelserna länkas samman i en process av rumsliga anspråk, där tidigare framträdanden och aktioner kulturellt förmedlas i föreställningar om stadsrummet och vilka handlingar i det som är möjliga och legitima att utföra. Att analysera en återkommande gatupolitisk konlikt som en serie konkur- 254 rerande rumsliga anspråk betonar alltså en maktkamp om vilka politiska handlingar som är möjliga för en rörelse att genomföra. En sådan successiv förskjutning av olika slags tillträde till politiserade rum hjälper oss att förklara varför den nationella 30 novembertraditionen vid två tillfällen bröts, trots att deras antifascistiska motståndare varken 1993 eller 2008 var i en position att helt tvinga bort dem från staden. De platser som krävdes för att reproducera rörelserna hade helt enkelt gjorts om, och rymde inte längre de nationella framträdanden som krävdes för att hålla Karl XII-irandet i liv utan radikala förändringar av traditionen. Translokala kopplingar Motståndet mot fackeltågen i Lund och Stockholm framstår i ett tidigt skede som väldigt lika, och kan beskrivas som att de i huvudsak tagit formen av vad vi valt att kalla en folklig upploppskultur, med interventioner av formella politiska grupper som försökte reglera oroligheterna. Under 1990-talets första år framträder dock en markant skillnad mellan motståndet i Lund och Stockholm. I Stockholm fortsatte det antirastiska motståndet mot fackeltåget i upparbetade hjulspår, medan det i Lund etablerades en kvalitativt annorlunda konliktrepertoar i och med de kraftfulla blockaderna 1991 och 1992 och deras kärna av kampvana och väl förberedda husockupanter. Att den utomparlamentariska vänstern generellt har starka transnationella inslag är inget nytt.772 Trans-nationella kontakter och gränsöverskridande handlingar har också historiskt sett utnyttjats som resurs av sociala rörelser.773 Den fysiska närheten mellan Köpenhamn och Malmö/Lund och lättheten att korsa gränsen gör att vi kan förvänta oss en tät interaktion mellan rörelser på olika platser och många situationer där gränsen utmanas, ifrågasätts eller används som en resurs. Inte minst med tanke på en tilltagande integration på många plan i Öresundsregionen, såväl som i Europa som helhet, och på att gränsregionen historiskt sett utgjort en möjlighet för såväl subversiva politiska rörelser som mer eller mindre olagliga nätverk.774 För oss framstår den militanta utomparlamentariska vänstern i Öresundsregionen som ett intressant studieobjekt då den präglas av täta translokala kopplingar i en region som utmärks genom att den delas av en gräns mellan två nationalstater.775 Vidare 255 framstår de translokala nätverken över statsgränsen i Öresund som centrala för 30 novembers historia. De band samman speciika konliktområden där nya konliktrepertoarer utvecklades och spreds. Genom kontakterna och det nära samarbetet kring 30 novemberdemonstrationerna knöts de autonoma miljöerna i Köpenhamn och Malmö-Lund närmare varandra.776 Den skapade närheten måste förstås som inte enbart fysisk. Skapandet av tätare translokala kopplingar förändrade också vad Tilly kallar för kostnader och rumslig koniguration, vilket gjorde det enklare att mobilisera stora mängder människor för gränsöverskridande politisk handling.777 Kanske går det här att tala om en Öresundsintegration underifrån.778 Det är tydligt att de rumsliga aspekterna av den konlikt vi studerat påverkats av hur translokala kopplingar etablerats och stärkts. Genom de translokala kopplingarna kunde de militanta antifascisterna i någon mening foga in ytterligare en skala på konlikten, den kom att handla om en konlikt som fördes på både en lokal (och samtidigt i någon mening nationell) och en regional nivå (och i någon mening nordvästeuropeisk i det att den framväxande militanta nynazismen sågs som ett gemensamt hot i hela nordvästeuropa).779 För en ny generation utomparlamentarisk vänster i Malmö och Lund kom Köpenhamn och Nørrebro mycket närmre. De förändrande rumsliga förhållandena innebar också möjligheter att göra gatupolitik på ett nytt och annorlunda sätt och att för några år utmana den svenska polismaktens kontroll över det lokala gaturummet.780 Vi är övertygade om att ett begripliggörande av de rumsliga praktiker och internationalismer som har präglat sociala rörelser kräver att vi följer translokala kopplingar och de olika platser genom vilka de gjordes. Detta decentrerar nationalstaten som den naturliga utgångspunkten för en historisk undersökning av kollektiv handling och utmanar en förståelse av internationalism som byggd på samverkan mellan speciika nationella traditioner/organisationer. Istället vill vi peka på en förståelse som är centrerad kring det relationella och processuella, där det inte går att analysera på förhand givna diskreta subjekt med tydligt deinierade intressen – dessa är ju föremål för förändring genom det translokala och över tid. Platser som ”Lund” och ”Nørrebro” framträder som centrala för hur motståndet mot 30 novemberföreningens fackeltåg mobiliseras samtidigt som platserna, eller i varje fall vad de kom att symbolisera, också skapades genom rörelser över rum och tid.781 Här är det viktigt att betona att de translokala kopplingarna gick på båda 256 hållen och att aktivister på båda sidor om sundet drog nytta av kopplingarna för att skapa en platsbunden autonom rörelse. Den i oroligheternas svallvågor och i det historiska minnet dominerande berättelsen om gatukamperna den 30 november 1991 är den om 150 gatukampsvana husockupanter från Köpenhamn som åkte över till Lund och grundligt besegrade en oförberedd svensk polis. En sådan berättelse är inte osann, men tar inte hänsyn till de mest centrala orsakerna till hur händelseförloppet tog form. Det är därför viktigt att lyfta fram att större delen av de som deltog i blockaden på Kyrkogatan trots allt var svenska medborgare, tillresta antifascister från södra Sverige såväl som lundaungdomar som spontant anslutit sig till blockaden. Den autonoma rörelse som växte fram i Malmö och Lund hämtade självfallet kraft ur det faktum att de translokala kopplingarna gav dem möjlighet att mobilisera hundratals antirasister från Köpenhamn, men frågan är om inte tillträdet till ett lokalt rum i Köpenhamn och möjligheten att där tillägna sig en konliktrepertoar spelade större roll för att forma en ny utomparlamentarisk och militant vänster i Skåne runt 1990. Kopplingarna till ockuperade hus i Köpenhamn och i större nordeuropeiska städer hade upparbetats under ett antal år. Eftersom unga aktivister under många år navigerat längs den utomparlamentariska vänsterns europeiska translokala nätverk hade de tillägnat sig erfarenheter av en konliktrepertoar som ännu inte fanns i Sverige.782 Händelserna 30 november 1991-1992 gav denna militanta strömning det momentum som behövdes för att kunna bli dominanta inom en del av den utomparlamentariska vänstern. På samma sätt innebar resorna till Lund både en konkret antifascistisk solidaritetshandling och tillträde till ett lokalt rum där danska vänsteraktivister kunde testa och förina en delvis ny konliktrepertoar. 30 november i Lund är viktigt för att kunna förstå hur BZ-arna i Köpenhamn blev 1990-talets autonoma. Det relativa antifascistiska undandragandet under både andra halvan av 1990-talet och stora delar av 2000-talet bör förstås utifrån hur de autonomas konliktrepertoar ick, nästan bokstavliga, dödsskott både på Nørrebro 18 maj 1993 och i Göteborg 14-16 juni 2001. I händelserna 2008 går det också att se hur den autonoma rörelsens translokala kopplingar i viss mån hade skiftat karaktär. För nazisterna var demonstrationen i huvudsak resultatet av en landsomfattande mobilisering dirigerad 257 av en skånsk aktivistkärna. Ett sätt att mobilisera som var mycket snarlikt hur rasideologiska skinnskallar åkte från hela södra Sverige till 30 novemberföreningens fackeltåg på 1980-talet. För de autonoma förefaller upploppet 2008 ha varit en relativt lokal företeelse. Utöver en mobilisering i Öresundsregionen, med ett relativt stort antal Malmöaktivister och något dussin antifascister från Helsingborg respektive Köpenhamn, verkar de lesta av oroligheternas cirka två tusen deltagare ha varit just lundabor. Det translokala perspektivet framträder här i hur konliktrepertoarer sprids längs socio-kulturella konliktlinjer. Kollektiva erfarenheter av olika sätt att göra gatupolitik som tillägnats genom resor till demonstrationer vid europeiska toppmöten, oroligheterna kring Ungdomshuset på Nørrebro och vid nordeuropeiska antifascistiska massaktioner omvandlades och upprepades på Lunds gator.783 Genom att beinna sig i ett kontinuerligt utbyte med en europeisk utomparlamentarisk vänsterrörelse möjliggjordes ett större utbud av möjliga praktiker för de skånska antifascisterna. Så väl de mer långsamma ”blockaderna” som de utspridda vängruppernas hastiga angrepp var alltså väl kända alternativ för en betydelsefull minoritet av motdemonstranterna. Därför kunde de snabbt växla mellan praktiker efter vad de uppfattade som lämpligt i situationen. De formella organisatoriska strukturer som hade burit upp translokala mobiliseringar i början av 1990-talet var brutna men lokala europeiska konliktpunkter som massaktionerna och kravallerna i Köpenhamn spelade desto större roll. Några avslutande ord Den successiva upptrappningen kring högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag hade från början av 1980-talet lett fram till en serie allt mer dramatiska händelser på Lunds gator och torg. Media liknade demonstrationerna vid militära slag och skapade ett narrativ där de inblandade parterna inför varje 30 november planerade för en kommande och avgörande strid om gatan. Mot en sådan berättelse vill vi ställa hur denna dynamik över tid formade rörelser och möjliggjorde nya politiska gemenskaper och konliktrepertoarer. Utvecklandet av olika sätt att förstå sin egen position som rörelse var avgörande för vem som skulle kunna upprätthålla anspråk på gaturummet och på vilka villkor det skedde. 258 Konliktens materiella och politiska utövande stöpte om de inblandade i grunden. Mobiliseringarna och sammanstötningarna möjliggjorde och inbjöd till nya sätt att hålla de platser de tagit i anspråk. Kampen om 30 november tvingade rörelserna att ge upp gamla sätt att handla. Denna böljande dynamik av nya sätt att göra anspråk på en viss stad på ett visst datum skapade helt nya gaturörelser. Kampen om 30 november var en produktiv konlikt såtillvida att nya politiska subjekt skapades i den samtidigt som andra omintetgjordes till följd av utfallet på gatan. Men det är också viktigt att peka på att kampen om 30 november i första hand var en kamp om anspråk på rummet och inte en kamp som drevs av ett begär till att återskapa identitet genom konfrontationer.784 Trots den svidande kritiken mot användandet av våld som ett politiskt verktyg som, nästan enhälligt, riktades mot den förhållandevis lilla gruppen militanta antifascister är det med 20 års distans till händelsen uppenbart att de var stormsvalor som varslade om ett mer europeiskt sätt att förhålla sig till våld inom sociala rörelser.785 Det går att hävda att den gradvisa ökning av acceptansen för, vissa typer av våld i vissa typer av situationer, som kan konstateras hos sociala rörelser i Västeuropa under åren 1965-1985 kommer till Sverige i och med den framgångsrika blockaden i Lund 1991.786 Det är också svårt att inte peka på en både banal och kanske kontroversiell slutsats: våld som politiskt verktyg kan vara effektivt – i varje fall i vissa situationer och kanske i synnerhet för grupper som inte i första hand är ute efter positiv uppmärksamhet i medierna.787 259 Efterord Detta har varit en oerhört rolig bok att skriva. Vi har träffat nya människor och lärt känna spännande livsöden. Vi har gått igenom källmaterial vi inte trodde skulle innas bevarade och grävt upp oväntade anekdoter från situationer de inblandade antagligen glömt för länge sedan. Inte minst har vi haft möjlighet att gå på djupet med en komplex historia vars dramaturgi vi tidigare bara varit ytligt bekanta med. Vi hoppas att denna studie, trots att vår ambition var att analysera och förstå snarare än att dramatisera, lyckas behålla något av kraften i de många fängslande berättelserna om 30 november som vi stött på under projektets gång … Vår bok är som alla andra historiska verk inte bara en berättelse, utan också ett resultat av våra perspektiv, analytiska modeller, etiska överväganden och vår närkontakt med det omfattande källmaterial vi har använt oss av. Vi författare står ensamma bakom denna bok – med alla dess eventuella förtjänster och brister – men denna text är också i högsta grad resultatet av ler människors ansträngningar och för dessa är vi djupt tacksamma. Vi har seminariebehandlat lera av bokens kapitel vid seminarier i Radikala nätverkets respektive Mänskliga rättigheterstudiers regi vid Institutionen för Historia och Mänskliga rättigheter, Lund universitet. Ett tack går ut till alla de kollegor och studenter som vid dessa tillfällen tagit sig tid att läsa och relektera över våra texter. Våra korrekturläsare Olaf Pries, Cecilia Johansson och Anna Lundgren har med korta deadlines och oerhörd skicklighet bidragit till att höja textens kvalitet. Bolette Frydendahl Larsen, vid Historiska institutionen i Lund, har hjälp oss att språkgranska de danska citaten. Våra vänner Joel Alskans och Per Arlesten har granskat det satta 261 manuset, och Stina Helmbring och Rickard Zeylon Brage på Pluribus har som alltid haft raka och precisa synpunkter som lyft boken. Journalisten Carl Tullgren har hjälp oss hitta ingångar i polisens mer samtida källmaterial, vilket gjort att vi kunnat belysa annars svårförklarade delar av denna historia. Magnus Olofsson vid Historiska institutionen i Lund har fungerat som redaktör och lagt ner ett mycket värdefullt arbete med att kontinuerligt läsa och komma med kloka kommentarer. Att samarbeta med konstnären Mattias Elftorp var för oss ett sätt att komma runt att allt för mycket av det visuella material vi arbetade med inte lämpade sig för tryck. Dessa vackra teckningar är dock inte bara till för att levandegöra de skeenden vi författare skildrar i text. Samtliga illustrationer bygger på förlopp beskriva i källorna och är ritade utifrån foton, videoilmer eller andra visuella källor. De representerar alltså det förlutna i den mening att de är berättande, om än inte i sig analytiska på samma sätt som bokens skrivna delar. Vi författare kan inte på något sätt göra anspråk på illustrationernas konstnärliga kvaliteter, men det är vi som har valt ut vilka visuella källor som skulle ligga till grund för illustrationerna, och det är i slutändan därmed vi som bär det fulla ansvaret för den historia som de förmedlar. Även Erik Lindholm har hjälp oss att graiskt illustrera de skeenden och rörelser i rummet som beskrivs i texten. Vi hoppas att Eriks kartor kommer att underlätta för läsaren att följa med i bokens ibland komplicerade förlopp. Precis som vad gäller Mattias teckningar bör vi författare, som valt vad som ska innas med på kartorna, hållas ansvariga i den mån de innehåller oklarheter eller felaktigheter. Vi vill göra läsaren uppmärksam på att vissa av de förlopp som kartorna representerar i många fall har varit svåra att exakt slå fast, och kartornas huvudsakliga syfte varit att visa på generella rörelser i rummet snarare än att kartlägga detaljerna i dessa skeenden. Tider och platser utmärkta på kartorna bör därför betraktas som ungefärliga tolkningar grundade i stundtals oklara eller motstridiga källor. Vi vill rikta ett särskilt tack till de personer som ställt upp på att bli 262 intervjuade - de minnen ni bidragit med har fyllt i många av de luckor som inns i arkiv och andra källmaterial. Utan er hade detta varit en fullkomligt annorlunda, och i våra ögon betydligt sämre, berättelse. Till alla er vill vi rikta ett stort tack! Boken hade inte kunnat bli av utan er. Andrés Brink Pintos del i arbetet med denna bok har gjort möjlig tack vare anslag från Ebbe Kocks stiftelse och Erik Philip-Sörenssons stiftelse för främjandet av genetisk och humanistisk forskning. 263 Slutnoter 1 Hildebrand, Karl-Gustaf, ”Till Karl XII-uppfattningens historia”, Historisk Tidskrift 1954:4, s. 353-360. 2 Hildebrand 1954, s. 362-370. 3 Holmberg, Andreas, Den höge anden i Nordens lundar, opubl. c-uppsats, Historiska institutionen, Lunds universitet 1994, s. 10-12. 4 Hildebrand, Karl-Gustaf, ”Till Karl XII-uppfattningens historia”, Historisk Tidskrift 1955:1, s. 3-20; Olofsson, Magnus, ”Novemberda- garna” i Det stora elefantupploppet, Brink Pinto, Andrés & Olofsson, Magnus (red.), Pluribus 2010, s. 91-94. 5 Holmberg 1994, s. 13-14. 6 Hildebrand 1955, s. 38-45; Oredsson, Sverker, “Stormaktsdrömmar och stridsiver”, Scandia 1993:2, s. 257-258, 261-263. 7 Oredsson 1993, s. 258-261; Sjödell, Ulf, ”Kungamakt och aristokrati i svensk 1900-talsdebatt”, Historisk Tidskrift 1965:1, s. 1-2. 8 Holmberg 1994, s. 15-19. 9 Holmberg 1994, s. 21. 10 Holmberg 1994, s. 43; Nilsson, Karl N. A., Svensk överklassnazism 1930-1945, Carlssons 1996, s. 25; Oredsson, Sverker, Lunds universitet under andra världskriget, Lunds universitetshistoriska sällskap 1996, s. 16-17. 11 Holmberg 1994, s. 30-32; Lööw, Heléne, Nazismen i Sverige 1980-1999 – den rasistiska undergroundrörelsen: musiken, myterna, riterna, Ordfront 2000, s. 130, 408-411; Nilsson 1996, s. 147-148; Ordesson 1993, s. 286; Åsbrink, Elisabeth, Och i Wienerwald står träden kvar, Natur & Kultur 2011, s. 201, 219. Föreställningar om bolsjevismen som judisk och asiatisk frodades under mellankrigstiden långt in i den parlamentariska högern och delar av socialdemokratin (Jämför Blomqvist, Håkan, “’Judebolsjevismen’: en antikommunistisk världsbild”, i Hur rysk är den svenska kommunismen: fyra bidrag om kommunism, nationalism och etnicitet, Gerdin, Mari & Östberg, Kjell (red.), Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2006; Blomqvist, Håkan, Socialdemokrat och antisemit?– den dolda historien om Arthur Engberg, Carlsson 2001) 12 Oredsson 1996, s. 44-46. 13 Oredsson 1996, s. 74. 14 Lööw 2000, s. 394-395. 15 Holmberg 1994, s. 24. 16 Tornbjer, Eva, ”30 november-föreningen” i Lund sett från vänster1987, VPK Lund 1987, s. 71. 17 Lööw 2000, s. 395. 18 Lööw 2000, s. 407. 19 Holmberg 1994, s. 27; Lööw, 2000, s. 392-393. 20 Stockholm var den andra stora skådeplatsen för fackeltåg och protester den 30 november. Händelserna där är, åtminstone i relation till händelserna i Lund, relativt välutforskade och kommer därför inte behandlas vidare i denna studie. För en översiktlig bild av förloppet i Stockholm se till exempel Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg, Extremhögern, Tiden 1994; Lundström, Anna, ”’Vi äger gatorna i kväll!’ – Om hyllandet av Karl XII i Stockholm den 30 november 1991”, i Gatan är vår – ritualer på offentliga platser, Klein, Barbro (red.), Carlsson 1995; Löwander, Birgitta, Rasism och antirasism på dagordningen, Umeå Universitet 1997, s. 125-151; Lööw 2000. 21 Lööw 2000, s. 399-402. 22 ”Kastade ägg på Karl XII-tåget” i Arbetet (ed. 22) 1 december 1982. 267 23 ”Lugnt för Karl XII” i Kvällsposten 1 december 1983, s. 4. 24 ”Ny byst av Karl XII?” i Arbetet 30 november 1984, s. 13; ”Offert inns på Karl XII” i Sydsvenska dagbladet 30 november 1984, s. 40. 25 ”100-tals ungar i Lund störde demonstration” i Arbetet 1 december 1984, s. 4; ”Ägg och stenar mot Karl XII-irarna” i Kvällsposten 1 december 1984, s. 8; ”Ägg och stenar mot fackeltåg” i Sydsvenska dagbladet 1 december1984, s. 36. 26 ”100-tals ungar i Lund störde demonstration” i Arbetet 1 december 1984, s. 4; ”Ägg och stenar mot Karl XII-irarna” i Kvällsposten 1 december 1984, s. 8; ”Ägg och stenar mot fackeltåg” i Sydsvenska dagbladet 1 december1984, s. 36. 27 ”Antinazister laddar upp” i Arbetet 30 november 1985, s. 19. 28 ”De vann slaget” i Kvällsposten 1 december 1985, s. 9. 29 ”Fackeltåg under massiv bevakning” i Arbetet 1 december 1985, s. 19. 30 ”Fackeltåg under massiv bevakning” i Arbetet 1 december 1985, s. 19; ”De vann slaget” i Kvällsposten 1 december 1985, s. 9; ”Hundratal poliser förhindrade bråk” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1985, s. 19. 31 För en kort översikt se ”Antecknat om Karl XII & skinheads” i Kvällsposten 30 november 1987, s. 4. 32 För mer om Engdahls långa historia inom den svenska fascismen se Lööw, Heléne, Nazismen i Sverige 1924-1979 – pionjärerna, partierna, propagandan, Ordfront 2004, s. 47-49, 71; Karolinskt i Lund, november 1984, s. 2. 33 Lööw 2004. 34 För en kort översikt över BSS:s historia se Lööw, Heléne, “Det förflutnas skuggor” i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007, s. 85-88. 35 Tornbjer 1987, s. 73-74. 36 Karolinskt i Lund, maj 1988, s. 3-10; Lodenius & Larsson 1994, s. 25, 37, 114-115. 37 Andersson, Greger, ”Nazismen och musiken”, i Myt och propaganda, Forum för levande historias skriftserie nr. 5, 2007, s. 17-18. 38 Citerat i ”Tummen ner för Ultima Thule” i Arbetaren 1993:43, s. 20. 39 Angående kopplingen mellan skinheadskulturen och högerextremism, se till exempel odenius, Anna-Lena & Wikström, Per, Vit makt och blågula drömmar – Rasism och Nazism I dagens Sverige, Natur och Kultur 1997, s. 94-97; Watts, Meredith H., ”Aggressive youth cultures and hate crime. Skinheads and xenophobic youth in Germany”, American Behavioral Scientist 2001:4, s. 600–615. 40 Bjørgo, Tore, ”Militant neo-nazism in Sweden”, Terrorism and Political Violence 1993:3, s. 50-52; Tamas, Gellert, Rapport om fryshusets arbete med Skinheads, Stockholms stads samordningskansli för brottsförebyggande åtgärder 1994, s. 17-18. 41 Ekman, Mattias, ”Våldsbejakande och antidemokratiska högerextrema budskap på internet” i Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet, Statens mediaråd 2013, s. 72; Gardell, Mattias, “Rasstaten och dess försvarare”, i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007, s. 34-36. 42 Lööw 2000, s. 182. 43 Lööw 2000, s. 184 44 Lööw 2000, s. 184 45 Lööw 2000, s. 185-186. 46 Lööw 2000, s. 186. 47 Lodenius & Wikström, 1997, s. 135-153; Wåg, Mathias, ”Nationell kulturkamp – från vit makt-musik till metapolitik”, i Det vita fältet: samtida forskning om högerextremism, Deland, Mats, Hertzberg, Fredrik & Hvitfeldt, Thomas (red.), Historiska institutionen, Uppsala universitet, 2010, s. 99-100. 48 Lange, Anders, Lööw, Heléne, Bruchfeld, Stéphane & Hedlund, Ebba (red.), Utsatthet för etniskt och politiskt relaterat våld m m, spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt attityder till demokratin m m bland skolelever, Centrum för invandringsforskning (CEIFO) 1997, s. 44. 49 Lööw 2000, s. 386. 50 Lööw 2000, s. 389. 51 Lööw 2000, s. 389; Lööw 2007, s. 96-97; Jämför Tamas, Gellert, Lasermannen – en berättelse om Sverige, Ordfront 2005, s. 9. 52 Jämför Gardell 2007, s. 36-37. 53 ”30 november 1991” i Storm nr. 5-6, s. 10. 54 Larsmo, Ola, Djävulssonaten – Ur det svenska hatets historia, Albert Bonniers förlag 2007, s. 126-127. 268 55 Lange, Anders & Westin, Charles, Ungdomen om invandringen, Centrum för invandringsforskning (CEIFO) 1991, s. 4-5, 34-41, 68-72; Larsmo 2007, s. 117-127; Mångfald mot enfald, SOU 1989:13, s. 26-27 Tamas 2005, s. 49-51. 56 Lodenius & Larsson, 1994, s. 48. 57 Se exempelvis Larsson, Stieg, A study on racially motivated crime and violence in Sweden, Expo 2002. 58 Lodenius & Larsson 1994, s. 287-290. 59 Jämför Staud, Torald, “Socialism bara för tyskar”, i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007, s. 154. 60 Lodenius & Larsson 1994, s. 296-297. 61 “Kungatåget skrämmer henne från julskyltningen” i Kvällsposten 29 november 1986, s. 7. 62 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr B 2198-86. 63 ”En gång om året dominerade våldet i Lunds centrum”, Sydsvenska dagbladet 30 november 2004, s. C4. Jämför med den positiva syn på skinheads som deltagare i fackeltåget som Lars Hultén uttrycker i intervju med danska Ekstrabladet (”Führer for et blodbad” i Ekstrabladet 29 november 1992, s. 6-7). 64 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr: K 12663-86; ”Stort polisuppbåd skyddade Karl XII-demonstranter i Lund” i Arbetet 1 december 1986, s. 6; “Hatropen skallade mot kungairarna” i Kvällsposten 1 december 1986 s. 6; “Karl XII-högtid stördes” i Sydsvenska dagbladet snällposten 1 december 1986, s. 22. 65 Debatten kretsade kring Sjöbos lokala centerpartiavdelning och dess starke mans beslut att, på mer eller mindre uttalad rasistisk grund, vägra ta emot lyktingar i kommunen. Centerpartisterna blev uteslutna, bildade eget i form av Sjöbopartiet och gick senare upp i Sverigedemokraterna. (Tamas 2005, s. 215-217) 66 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. B 2041-87. 67 “Luften var full av hat, tomlaskor och skällsord” i Arbetet 1 december s. 7. 68 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. K 13055-87; “Luften var full av hat, tomlaskor och skällsord” i Arbetet 1 december s. 7; ”Kravallpolis ick skydda demonstranter” i Kvällsposten 1 december 1987, s. 24-25; ”Burop mötte Karl XII-tåg” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1987, s. 6. 69 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. K 013171. 70 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr K 13036-87. 71 Karolinskt i Lund, maj 1988, s. 2; “Luften var full av hat, tomlaskor och skällsord” i Arbetet 1 december s. 7; ”Kravallpolis ick skydda demonstranter” i Kvällsposten 1 december 1987, s. 24-25; Lööw 2000, s. 402. 72 ”Det är dyrt med demokrati” i Arbetet 29 november 1988, s. 22; ”Storsamling mot rasismen” i Arbetet 30 november 1988, s. 14; ”Karl XII- vänner stoppades av motdemonstranterna” i Arbetet 1 december 1988, s. 21;”Föreningar mot rasism demonstrerar” i Sydsvenska dagbladet 30 november 1988, s. 31; ”Ett slags happening” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1988, s. 39. 73 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Förhör dat. 1988-11-30. 74 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Skrivelse till polisen “Redogörelse för händelse 30 november 1988”. 75 ”Karl XII-vänner stoppades av motdemonstranterna” i Arbetet 1 december 1988, s. 21. 76 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. B 162 -89; ”Karl XII-vänner stoppades av motdemonstranterna” i Arbetet 1 december 1988, s. 21. 77 ”Karl XII-vänner stoppades av motdemonstranterna” i Arbetet 1 december 1988, s. 21. 78 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. B 162 -89; ”Karl XII-vänner stoppades av motdemonstranterna” i Arbetet 1 december 1988, s. 21; ”Karl XII vållade kalabalik” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1988, s. 6. 79 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. K 13533-88, PM “Redogörelse för hundbett i tjänsten. (Karl den 12 kommenderingen)”; Förhör dat. 1990-01-23; Förhör dat. 1990-02-02; Förhör dat. 1990-01-24; Förhör dat. 1990-02-14; ”Sex poliser till sjukhus efter Karl XII-marsch” i Kvällsposten 1 december 1988, s. 9; ”Karl XII-vännerna stoppades av motdemonstranterna” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1988, s. 21. 80 ”Karl XII-vänner stoppades av motdemonstranterna” i Arbetet 1 december 1988, s. 21; ”Nu väntas hårdare tag från polisen” i Arbetet 2 december 1988, s. 28; ”Sex poliser till sjukhus efter Karl XII-marschen” i Kvällsposten 1 december 1988, s. 6; ”Karl XII vållade kalabalik” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1988, s. 6; ”Ett slags happening” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1988, s. 39. 81 269 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Förhör dat. 1988-11-30. 82 ”Nu väntas hårdare tag från polisen” i Arbetet 2 december 1988, s. 28. 83 Jämför exempelvis med citat från 30 nov föreningens vice ordf Göran Englund (”Burop mötte Karl XII-tåg” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1987, s. 6) och ordförande Lars Hultén (”Slaget i Lund kostade 100.000” i Arbetet 2 december 1987, s. 6; ”Karl XII-vännerna stoppades av motdemonstranterna” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1988, s. 21). 84 Jämför Nilsson, 1996; Wechselmann, Maj, De bruna förbindelserna, Ordfront 1995. 85 ”Eget rum åt Karl XII” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1988, s. 2; ”Ett slags happening” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1988, s. 39. 86 ”idag” i Sydsvenska dagbladet 30 november 1989, s. C8; ”Kravaller på gatorna när Karl XII irades” i Kvällsposten 1 december 1989, s. 8. 87 Intervju med Patrik & Thomas 1 maj 2008. 88 ”Kusligt Karl XII-irande” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1989, s. A6. 89 Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. X 14595-89; ”Kravaller i Lund” i Arbetet 1 december 1989, s. 4; Sydnytt 29 november 1990 1915-1930; ”Kusligt Karl XII-irande” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1989, s. A6. 90 ”Kravaller på gatorna när Karl XII irades” i Kvällsposten 1 december 1989, s. 8; ”Kusligt Karl XII-irande” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1989, s. A6. 91 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “angående 30nov kom.” dat. 1989-12-04. 92 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. X 14595-89. 93 ”Kravaller på gatorna när Karl XII irades” i Kvällsposten 1 december 1989, s. 8. 94 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “angående 30nov kom.” dat. 1989-12-04; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. K 14 0583-89; ”Kravaller på gatorna när Karl XII irades” i Kvällsposten 1 december 1989, s. 8. 95 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “angående 30nov kom.” dat. 1989-12-04. 96 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. K 14 583-89. Informanten Otto beskriver Maximålgänget som ”Det dåvarande kick- ersgänget som samlades runt hamburgerstället Maximål på Botulfsplatsen”. De hade antagligen betydligt mer gemensamt med de ungdomar som beskrivs i Gellert Tamas reportage ”Husby blues” än med den utomparlamentariska vänstern. (Tamas, Gellert, Sverige, Sverige, fosterland – om ungdom identitet och främlingskap, Ordfront 2006, s.18-55.) 97 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “angående 30nov kom.” dat. 1989-12-04; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. K 14 0583-89; ”Nästan femtio greps under Karl XII:s kväll” i Arbetet 2 december 1989, s. 18; ”Kravaller på gatorna när Karl XII irades” i Kvällsposten 1 december 1989, s. 8; ”35 ungdomar greps” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1989, s. D1. 98 Intervju med Roger 3 maj 2013. 99 Intervju med Roger 3 maj 2013. 100 Intervju med Patrik & Thomas 1 maj 2008. 101 Intervju med Joachim 16 augusti 2008; Intervju med Roland 11 april 2008; Intervju med Roger 3 maj 2013. 102 ”Inte värda kravaller” i Arbetet 26 november 1990, s. 2; ”Håll barnen borta från demonstrationen” i Arbetet 27 november 1990, s. 15; ”Men aktionsgruppen har inte tänkt tiga på fredag” i Arbetet 27 november 1990, s. 15; ”Antirasisterna sysslar inte med att uppvigla unga” i Arbetet ed. 22 28 november 1990, s. 13; ”Studentprotest på fredag” i Arbetet ed. 22 28 november 1990, s. 13; ”Banderoll möter fackeltåget” i Sydsvenska dagbladet 28 november 1990, s. C7. 103 Vilket uppenbarligen var en självironisk blinkning till stereotypen av bombkastande anarkister med rötter i det sena 1800-talets insurektionella anarkism (För en översikt av denna strömning se Fridlund, Mats, ”Det nya gränsöverskridande våldet – Terroristen och den tidiga globaliseringen”, i Individer i rörelse – Kulturhistoria i 1880-talets Sverige, Svensson, Birgitta & Wallette, Anna (red.), Makadam 2012. 104 ”Polistillslag avslöjade anarkistbomber” i Arbetet 1 december 1990, s. 24; ”Polisen grep 40 efter 30 november irandet” i Arbetet ed. 1A 2 december 1990, s. 40; ”Medborgarvittne hade ’vapenlager’” i Arbetet ed. 22 3 december 1990, s. 1; ”Bomber – fyrverkerier” i Arbetet ed. 22 4 december 1990, s. 11; ”’Bomberna’ skulle säljas i vår kiosk” i Arbetet ed. 22 6 december 1990, s. 22; ”Lund: bomber var lampor” i Arbetaren 1990:49, s. 2; ”Bomberna kunde ha dödat oskyldiga” i iDag 1 december 1990, s. 7; ”Tros ha förberett bombtillverkning” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1990, s. C8; ”’Vapenmännen’ släppta” i Sydsvenska dagbladet 3 december 1990, s. C10; ”Aktiv miljöpartist misstänkt” i Sydsvenska dagbladet 4 december 1990, s. C4. 105 ”I kväll blir det rörigt i Lundatraiken” i Sydsvenska dagbladet 30 november 1990, s. C10. 106 ”Polistillslag avslöjade anarkistbomber” i Arbetet 1 december 1990, s. 24. 107 Intervju med Joachim 16 augusti 2008; ”Polisen grep 40 efter 30 november irandet” i Arbetet ed. 1A 2 december 1990, s. 40. Avvisitationen 270 kan inte varit grundligt genomförd med tanke på att Sydnytts reporter uppgav att han sett minst en deltagare i fackeltåget som bar på vad som föreföll vara ett järnrör. (Sydnytt 30 november 1990 1900-1930) 108 ”Polistillslag avslöjade anarkistbomber” i Arbetet 1 december 1990, s. 24; ”Var polisens våld 30 november befogat?” i Arbetet ed. 22 8 december 1990, s. 17; ”30 November: Därför satte vi oss” i Arbetaren 1990:50, s. 23; ”30-novemberirandet blev ganska lugnt” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1990, s. L1; ”Anmäler polismän” i Sydsvenska dagbladet 6 december 1990, s. C8. 109 Sandén, Salka, Deltagänget, Vertigo Förlag 2007, s. 55 110 Intervju med Elisabeth 26 juni 2008; Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 111 För Karl XII-firarnas användande av nationalsången se Lundström 1995, s. 148-151. 112 ”Polistillslag avslöjade anarkistbomber” i Arbetet 1 december 1990, s. 24; ”Bomberna kunde ha dödat oskyldiga” i iDag 1 december 1990, s. 7; ”30-novemberirandet blev ganska lugnt” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1990, s. Lund 1. 113 Sydnytt 30 november 1990 1900-1930. Den här typen av till synes planlösa rörelser i situationer som kan utvecklas till upplopp tycks vara vanlig (Jämför Granström, Kjell, Guvå, Gunilla, Hylander, Ingrid & Rosander, Michael, Reclaim the streets – en analys av strategiska händelser i samband med olovliga gatufester, FOG-rapport nr. 52, Linköpings universitet 2005, s. 19-22). 114 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, DV bb:4, Omhändertagandeblad löpnummer 137/90, 138/90, 142/90, 143/90, 144/90, 148/90; Sandén 2007, s. 58. 115 ”Polistillslag avslöjade anarkistbomber” i Arbetet 1 december 1990, s. 24; ”Bomberna kunde ha dödat oskyldiga” i iDag 1 december 1990, s. 7. 116 ”Skinheads i bråk med invandrare” i Arbetet 1 december 1990, s. 14; ”30 skinheads omringade av polis” i iDag 1990, s. 7; ”Skinheads vandaliserade” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1990, s. C1. 117 ”Begrav Karl XII-irandet!” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1988, s. 39. Även andra samtida historiker var ute i samhällsdebatten för att påvisa det befängda i att använda Karl XII som symbol för en framväxande nationell rörelse (Jämför ”Ingen lyckad symbol” i Sydsvenska dagbladet 24 november 1991, s. B2). 118 Åmark, Klas, Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till Nazityskland och Förintelsen, Albert Bonniers förlag 2011, s. 307-308. 119 Intervju med Roland 11 april 2008. 120 Intervju med Patrik & Thomas 1 maj 2008. 121 Jämför Karpantschof, René & Mikkelsen, Flemming, “Fra slumstormere til autonome – husbesættelse, ungdom og social protest i Danmark 1965-2000”, i Mikkelsen, Flemming (red.), Bevægelser i demokrati, Aarhus universitetsforlag 2002. 122 Jämför Brink Pinto, Andrés & Olofsson, Magnus (red.), Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, Pluribus 2011; Nyzell, Stefan, “Striden ägde rum i Malmö” – Möllevångskravallerna 1926 – en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige, Malmö University Press 2009. 123 ”Slaget i Lund kostade 100.000” i Arbetet 2 december 1987, s. 6. 124 Jämför Lundström 1995, s. 145-148. 125 Gatupolitik ska här förstås som ett sätt att lämna en liberal och snäv deinition av politik bakom oss till förmån för att närma oss olika sätt som en kamp om och på gatans skala bedrivs av olika lokalt inriktade politiska aktörer. Jämför Dahlstedt, Magnus. “Kampen om (underj)orden.” Kommunal Ekonomi och Politik 2005:2. 126 För ett resonemang kring krigs- och fredsskapande polisstrategier se Hylander, Ingrid & Guvå, Gunilla, “Hur kravaller uppstår och ordning upprätthålls – AM-modellen”, i Demonstrationer och sporthändelser – en bok om poliser, demonstranter, idrottssupportrar, kravaller och folkfest, Granström, Kjell (red.), Studentlitteratur 2010; Hylander, Ingrid & Guvå, Gunilla, “Samspelet mellan poliser och demonstranter”, i Demonstrationer och sporthändelser – en bok om poliser, demonstranter, idrottssupportrar, kravaller och folkfest, Granström, Kjell (red.), Studentlitteratur 2010. 127 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “angående 30nov kom.” dat. 1989-12-04. 128 För polisers sympatier med motdemonstranterna och vilja att stoppa fackeltåget, se exempelvis: ”Det är dyrt med demokrati” i Arbetet 29 november 1988, s. 22; ”Karl XII-vänner stoppades av motdemonstranterna” i Arbetet 1 december 1988, s. 21; ”Polisen grep 40 efter 30 november irandet” i Arbetet ed. 1A 2 december 1990, s. 40; ”Ett jippo som inte borde innas” i Kvällsposten 2 december 1989, s. 40; ”35 ungdomar greps” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1989, s. D1. För ett längre resonemang kring vikten av allierade inom statsmakten för nya sociala rörelser se Burstein, Paul, Einwohner, Rachel L., & Hollander, Jocelyn, ”The success of political movements”, i The Politics of Social Protest – Comparative Perspectives on States and Social 271 Movements, Jenkins, Craig (red.), UCL Press 1995. 129 Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 130 Huset på Stora Södergatan där Karl XII bott några år innan han gav sig iväg på sitt sista fälttåg. Huset används sedan länge som undervis- ningslokaler av Katedralskolan. 131 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, dnr. 6541. 132 Folklivsarkivet, M 21246:97-145, s. 12-14. 133 Folklivsarkivet, M 21246:27-70, s. 1; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demon- strationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 7; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 1. 134 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Genomförandeplan och erfarenhetsberättelse, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 11; LLA, Polismyndi- gheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Protokoll från Gatu- och traiknämnden, dat. 1991-11-15; “Centrala gator stängs av under 30-novemberdemonstrationen” i Arbetet ed. 22, 28 november 1991, s. 18; “Innerstan spärras av” i Sydsvenska dagbladet ed. III 29 november 1991, s. C10. 135 Pries, Johan, En rörelse blir till, opubl. D-uppsats, Historiska institutionen, Lunds universitet 2009. 136 Folklivsarkivet, M 21246:1-26, s. 2; Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 1; Intervju med Peter 29 april 2012. 137 Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 138 Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 139 Folklivsarkivet, M 21246:1-26, s. 1; Folklivsarkivet, M 21246:97-145, s. 37; ”Lund, 30:e november 1991” i Dackekuriren 1991:4, s. 20. 140 Intervju med Annelie 26 juni 2008; ”Wapiti – bokhandeln med prisgaranti” i Dackekuriren 1991:3, s. 18. 141 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Ang 30 november kommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 9. 142 “Skinheads i gråt efter dödsskott” i Arbetet 1 december 1991, s. 14; “Han var inte ett skinhead” i Arbetet 3 december 1991, s. 7; “Kalendern” i iDag 29 november 1991, s. 16; “Polisen sköt rakt in bland skinheadsen” i iDag 30 november 1991, s. 6; “De gråter över sin ihjälskjutne kamrat” i iDAG 30 november 1991, s. 7; “Kampropen ekade timme efter timme” i iDag 30 november 1991, s. 8; “Ingen reagerade på våra varningsskott” i iDag 1 december 1991, s. 10; ”Polismannen slutligt friad för dödsskjutningen av skinhead” telegram från TT, 14 oktober 1993; “Panik utlöste dödsskotten?” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1991, s. A6; ”Polisen efterlyser vittnen” i Sydsvenskan 2 december 1991, s. A7; ”23-åringen skjuten bakifrån” i Sydsvenska dagbladet 4 december 1991, s. A3. Det är värt att notera att KB även tidigare tycks ha varit skådeplats för bråk mellan rasideologiska skinheads och andra ungdomar (se ”Raskravaller i Malmö” i Storm nr. 4, 1991, s. 3). 143 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Werwolf; ”Det totala kriget kan inledas” i Storm nr. 5-6, 1991, s. 11; ”Stöd din lokala polis (?)” i Storm nr. 5-6, 1991, s. 18; “Han var inte ett skinhead” i Arbetet 3 december 1991, s. 7; “[23-åringen] sköts bakifrån” i Arbetet 5 december 1991, s. 4; ”Det var rena avrättningen” i iDag 1 december 1991, s.10; “Jag skulle bara stoppa bråket” i iDag 2 december 1991, s. 9. 144 Karolinskt i Lund, okt 1992. 145 Vitt Ariskt Motstånd Nyhetsbulletin nr. 4, december 1991; “Huvudlöst våld mot oskyldiga” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1991, s. A6; ”Polisen efterlyser vittnen” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1991, s. A7. 146 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Ang 30 november kommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 9. 147 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, “Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91. 148 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse ang 30 novemberkommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 8. 149 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och 272 elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, DV bb:4, omhändertagandeblad löpnummer 190-192; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Promemoria, 1992-03-09, dnr 102-AA-1416-92; ”30 november 1991” i Storm nr. 5-6, s. 10. 150 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Genomförandeplan och erfarenhetsberättelse, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 11. 151 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilagor 4-5. 152 Folklivsarkivet, M 21246:97-145, s. 2; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 7; “2 000 demonstrerade mot rasism” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1991. 153 Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 1; Smålands nations arkiv, Planeringskalender 1991; Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 154 Folklivsarkivet, M 21246:146-173, s. 6-14. 155 Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 156 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA- 12750-91, bilaga 7. 157 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91;LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Ang 30 november kommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 9. 158 Folklivsarkivet, M 21246:1-26, s. 4; Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 2-3; Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 159 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse av 30:e novemberkommenderingen, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 9; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse av 30:e novemberkommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 12. 160 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750- 91, bilaga 4; “BZ-arna stoppade tåget” i Arbetaren 1991:49, s. 2; ”Lund, 30:e november 1991” i Dackekuriren 1991:4, s. 20. 161 Folklivsarkivet, M 21246:1-26, s. 1, 3-6; Folklivsarkivet, M 21246:27-70, s. 17-18; Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 2-3; LLA, Polismyn- digheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse ang 30 novemberkommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 8; Intervju med Peter 29 april 2012; ”BZ-arna stoppade rasisttåget” i Arbetaren 1991:49, s. 2. Att statsmakten har en syn på deltagare i sociala konlikter som, i varje fall delvis, drivna av ren nöjeslystnad är nu inte heller något unikt för denna händelse (Jämför Nyzell, 2009). 162 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om våldsamt upplopp, dnr. K 15108-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse från 30-nov-kommenderingen 1991 – avd 5, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 13; Intervju med Peter 29 april 2012. 163 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750- 91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om våldsamt upplopp, dnr. K 15108-91. 164 Intervju med Peter 29 april 2012. 165 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA- 12750-91, bilaga 7; “Muren som satte stopp för marschen” i iDag 1 december 1991, s. 6-7; Inslag från TV-Stop. 166 ”Om kampen mot rasism” i Dackekuriren 1991:4, s. 4. 167 Folklivsarkivet, M 21246:1-26, s. 3; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Sammanställning av arbetsskadeanmälningar och tillbud till arbetsskador som inträffat den 30 november 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 6; ”BZerne bag facaden” i Jyllandsposten 3 december 1991, del 1 s. 14; “BZ stoppade rasisterna” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1991; Sandén, 2007. 168 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc: 4, Undersökningsprotokoll dat. 1993-11-18, dnr. K 161079-93, KT 5568-93, KT 5571-93; Intervju med Peter 29 april 2012. 169 273 Folklivsarkivet, M 21246:146-173, s. 9-11; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; Karolinskt i Lund, okt 1992; “Slaget timme för timme” i Arbetet 2 december 1991, s. 5. 170 ”Polisen klarade inte sin uppgift” i Arbetet 2/12 1991, s. 2. 171 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA- 12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 7; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM ang. 30-november kommenderingen 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 10; 172 Folklivsarkivet, M 21246:1-26, s. 12, 22; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 7; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM ang. 30-november kommenderingen 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 10; “Polisen tappade greppet” i Arbetet 2 december 1991, s. 4; “BZ-arna stoppade rasisttåget” i Arbetaren 1991:49, s. 2. 173 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750- 91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om våldsamt upplopp dnr. K 15117-91. 174 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Ang 30 november kommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 9. 175 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5. 176 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om våldsamt upplopp dnr. K 15117-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 7; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv E II bc:1, PM ang. 30-november kommenderingen 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 10; ”Lund, 30:e november 1991” i Dackekuriren 1991:4, s. 21. 177 Råilm, TV-Stop. 178 Råfilm, TV-Stop; Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 3-4. 179 Råfilm, TV-Stop. 180 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om våldsamt upplopp dnr. K 15117-91; Råilm, Tv-Stop. 181 Tarrow, Sidney,”Cycles of collective action: Between movements of madness and the repertoire of contention”, i Repertoires & Cycles of Collective Action, Traugott, Mark (red.), Duke University Press 1995, s. 89-90. 182 Jämför Ekman, Kajsa, ”Kravallen en kollektiv förälskelse”, Brand 2010:1. 183 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Sammanställning av arbetsskadeanmälningar och tillbud till arbetsskador som inträffat den 30 november 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 6. 184 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 48. 185 Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012. 186 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 41. 187 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM ang. 30-november kommenderingen 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 10. 188 Folklivsarkivet, M21246:71-96, s. 24; Karpantschof & Mikkelsen 2002, s. 109-123. 189 Råfilm, TV-Stop. 190 Råfilm, TV-Stop. 191 Råilm, TV-Stop. 192 Råfilm, TV-Stop. 193 Sandén 2007, s. 159-160. 194 Jämför Karpantschof, & Mikkelsen 2002, s. 114. 274 195 Råfilm, TV-Stop. 196 Intervju med Annelie 26 juni 2008. 197 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Angående 30-novemberdemonstrationen 1991 i Lund, dnr. 514 AA 12750-91. 198 Intervju med Annelie 26 juni 2008. 199 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om våldsamt upplopp, dnr. K 15117-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM ang. 30-november kommenderingen 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 10; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse av 30:e novemberkommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 12; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 13; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 22; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 29. 200 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Sammanställning av arbetsskadeanmälningar och tillbud till arbetsskador som inträffat den 30 november 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 6. 201 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om våldsamt upplopp, dnr. K 15117-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Utvärdering av polisinsatsen i samband med demonstrationer, 30:e novemberföreningen och elevkampanjen, 1991-11-30 i Lund, dnr. 514-AA-1275091; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Sammanställning av arbetsskadeanmälningar och tillbud till arbetsskador som inträffat den 30 november 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 6. Jämför LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 9. 202 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750- 91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5. 203 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750- 91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, ingripande 1 december 00.05; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, DV bb:4, omhändertagandeblad; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM ang. 30-november kommenderingen 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 10; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om Tjänstefel, Olaga frihetsberövande och Misshandel, dnr. K 015455; Intervju med Peter 29 april 2012. 204 Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 3-4, 23-24. 205 ”Lund, 30:e november 1991” i Dackekuriren 1991:4, s. 21. 206 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, DV bb:4, omhändertagandeblad; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört vid kommenderingsledningen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 4; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Protokoll fört i ledningsbussen Lördagen den 1991-11-30, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 5; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, ingripande 1 december 00.05; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM ang. 30-november kommenderingen 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 10; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Anmälan om Tjänstefel, Olaga frihetsberövande och Misshandel, dnr. K 015455; Intervju med Peter 29 april 2012; ”Danske BZ indtog Lund” i Politiken 2 december 1991, s. 2. 207 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, ingripande nr. 16342, 16348. 208 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Sammanställning av arbetsskadeanmälningar och tillbud till arbetsskador som inträffat den 30 november 1991 i Lund, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 6; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Förhör, dnr. R 3459-1991; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Förhörsprotokoll kopplade till dnr. K15108-91 och K15117-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Promemoria 19911216, dnr. ADÅ 191-91. 209 Se exempelvis “Polisen klarade inte sin uppgift” i Arbetet 2 december 1991, s. 2; “Antirasisterna nöjda med stoppat fackeltåg” i Arbetet ed. 22, 3 december 1991, s. 12; “Fredspristagaren och icke-våldet” i Arbetet 6 december 1991, s. 3; “otillräckligt vara antirasist” i iDag 2 december 1991, s. 2; ”Haeslige billeder” i Ekstrabladet 2 december 1991, s. 2; ”Forskellen er ens” i Ekstrabladet 3 december 1991, s. 24; ”Eksport af vold” i Ekstrabladet 8 december 1991, s. 21; ”Mötesfriheten måste begränsas” i Sydsvenska dagbladet 5 december 1991, s. B14; ”Drägg i Lund” i Sydsvenska dagbladet 5 december 1991, s. C10. Vad gäller föreställningen kring avsaknaden av politiskt våld i den svenska historien så är det i hög grad ett politiskt skapat historiemedvetande snarare än ett empiriskt belagt faktum. Den som skrapar lite på ytan inner snabbt många exempel på hur även den skötsamma arbetarrörelsen tagit till våld. Se exempelvis Brink Pinto, Andrés, ”De största kravallerna i Lunds historia”, i Det stora elefantupploppet, Brink Pinto & Olofsson (red.), Pluribus 2011. 275 210 “Hellsvik får stöd av v” i Internationalen 1991:50, s. 7; ”Mötesfriheten gäller för alla” i Svenska Dagbladet 6 december 1991, s. 2. 211 ”Stoppa stormtrupperna” i Svenska Dagbladet, 2 december 1991, s. 2. 212 Jämför Tamas 2005, s 194. 213 ”Hyckleri och krokodiltårar” i Arbetaren 1991:50, s. 23; “Det var polisen som startade våldsamheter” i Arbetet ed. 22, 5 december 1991, s. 17; ”Vi vil Taeske nynazister vaek” i Ekstrabladet 3 december 1991, s. 7 [citatet härifrån]; ”Vi skal sige fra” i Ekstrabladet 6 december 1991, s. 26-27; ”Danske BZ indtog Lund” i Politiken 2 december 1991, s. 2;”Antirasister nöjda med våldsaktionen” i Sydsvenska dagbladet 3 december 1991, s. A6. 214 Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 13-14, 17, 20-22; ”Vi vil Taeske nynazister vaek” i Ekstrabladet 3 december 1991, s. 7; ”Vi skal sige fra” i Ekstrabladet 6 december 1991, s. 26-27. 215 ”Klottrare slog till mot Rådhuset” i Sydsvenska dagbladet ed. III 5 december 1991, s. C11. 216 Intervju med Elisabeth 26 juni 2008; Intervju med Joachim 16 augusti 2008. 217 Smålands nations arkiv, Protokoll för styrelsemöte 9 december 1991. 218 Folklivsarkivet, M 21246:27-70, s. 15. 219 Smålands nations arkiv, Protokoll för styrelsemöte 16 december 1991. 220 Pries 2009. 221 Intervju med Roland 11 april 2008. 222 Intervju med Peter 29 april 2012; ”Nazister kraever blodhaevn” i Ekstrabladet 1 december 1991, s. 5. 223 della Porta, Donatella, Social movements, political violence and the state – a comparative analysis of Italy and Germany, Cambride University Press 1995, s. 43-45; Gautney, Heather, ”Between anarchism and autonomist Marxism”, The Journal of Labor and Society 2009:12; Karpantschof, René & Mikkelsen, Flemming, “Youth as a political movement – Development of the squatters’ and autonomous movement in Copenhagen, 1981-95”, International Journal of Urban and Regional Research 2001:3; Karpantschof & Mikkelsen 2002, s. 109-117; Leach, Darcy K. & Haunss, Sebastian, “Scenes and Social Movements”, I Culture, Social Movements, and Protest, Johnston, Hank (red.), Ashgate Publishers 2009, s. 63-70; Leach, Darcy K. The way is the goal: ideology and the practice of collectivist democracy in German new social movements. University of Michigan, 2006; March, Luke & Mudde, Cas, “Whats’s left of the radical left? The european radical left after 1989 – Decline and mutation”, Comparative European Politics 2005:3.Schjerup Hansen, Helle, ”Kampen for autonome rum – om de köbenhavnske husbesaettelser”, Kulturgeograiske haefter 1986:29, s. 34-45 224 Pries 2009. 225 Intervju med Joachim 16 augusti 2008; “Efter 30 november: En seger?” i Arbetaren 1991:49, s. 23; “Vems ärenden går Hellsvik?” i Interna- tionalen 1991:49, s. 3. 226 Intervju med Joachim 16 augusti 2008; Intervju med Elisabeth 26 juni 2008; Folklivsarkivet, M 21246:1-26, s. 5. 227 Jämför Tilly, Charles & Tarrow, Sidney G., Contentious politics, Paradigm 2007, s. 11-16, 89-91. 228 Folklivsarkivet, M 21246:27-70, s. 1. Även Tilly pekar på att statens verktyg för att bevara den rådande ordningen i huvudsak är reaktiva inför nya sätt att göra social protest (Tilly 2005). 229 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Angående 30-novemberdemonstrationen 1991 i Lund, dnr. 514 AA 12750-91; LLA, Polis- myndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 7. 230 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Ang 30 november kommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 9. Se också intervju med dåvarande chefen för ordningspolisen i Lund (Folklivsarkivet, M 21246:27-70, s. 4-7). 231 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Rapport till polishögskolan, tabell 33. 232 Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 8. 233 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Genomförandeplan och erfarenhetsberättelse, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 11; Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012. Polisens upplevelse av nederlag går att jämföra med den känsla av att ha genomlidit ett ”Pearl Harbor” som fanns i Seattles polisledning efter de stora oroligheterna i samband med WTO-mötet 1999 (Noakes, John & Gillham, Patrick F., ”Police and protester innovation since Seattle”, Mobilization: An international Quarterly 2007:4, s. 335-336). 234 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991, dnr. 514-AA-12750- 91, bilaga 7; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Ang 30 november kommenderingen 1991, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 9; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Genomförandeplan och erfarenhetsberättelse, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 11. 235 Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 3, 6, 12. Valet att i huvudsak rikta sina krav, och i det här fallet också sin konkreta handling, mot polisen 276 rimmar väldigt väl med tesen att sociala rörelser i första hand har staten som motpart (Jämför Jenkins, Craig J., & Klandermans, Bert, ”The politics of social protest”, i The Politics of Social Protest, Jenkins, Craig J., & Klandermans, Bert (red.), UCL Press 1995, s. 3; Tilly & Tarrow 2007, s. 6-7, 122-126). 236 Intervju med Peter 29 april 2012; Karpantschof, René, Nynazismen og dens modstandere i Danmark – politiske bevægelser i internationale rammer 1980-1998, Sydjysk Univ.-forlag 1999, s. 61; Mikkelsen & Karpantschof 2002, s. 117-123. Det är dock värt att notera att BZ-miljön haft en antifascistisk agenda sedan åtminstone 1987 (se ”Balladen i Helsingør” i Ravage nr. 2 1990, s. 26-29). 237 Intervju med Peter 29 april 2012; Intervju med John 24 juni 2012; ”Facistisk terror” i Ravage nr 2 1992; Vi tilstår: anti-fascistisk aktion 5 år, Anti-fascistisk aktion 1997, s. 9-10. Att skicka brevbomber var något av Combat 18:s signum under den här perioden och användes även som led i interna uppgörelser inom vit makt-miljön (”Brevbombskampanj mot rasnationalister” i Nordland nr. 9, maj 1997, s. 66). En avhoppad nazist har också pekat ut en av de ledande aktivisterna i det nazistiska musiknätverket Blood & Honour som ansvarig (”Angrende nynazist: Sandheden om bombedrabet i Søllerødgade” i Ekstrabladet 26 april 2013). 238 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, Ansökan om tillstånd 1991-12-10, dnr 514-14235. 239 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “ang. 30- november 1992” 1992-09-18, dnr 514-AA14235-91 & 522-AA-13821-91. 240 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “ang. 30- november 1992” 1992-09-18, dnr 514-AA14235-91 & 522-AA-13821-91. 241 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, PM “ang. 30- november 1992” 1992-09-18, dnr 514-AA14235-91 & 522-AA-13821-91. 242 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, “Angående 30-novemberdemonstrationen 1991 i Lund, dnr 514 AA 12750-91; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Tillståndsbevis, 1992-10-29, dnr 514-AA-4760-92. 243 “Front ska stoppa våldet” i Arbetet ed. 22 25 november 1992, del 1 s. 12; “40 organisationer uppmanar till lugn” i Arbetet ed. 22 25 november 1992, del 1 s. 12. 244 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, dnr 514-AA-4739-92. 245 Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012; Björk, Micael & Peterson, Abby, “Policing contentious politics in Sweden and Denmark – Introduction”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006, s. 7-10; Fillieule, Oliver & Jobard, Fabien, ”Policing of protest in France”, i Policing Protest, The Control of Mass Demonstrations in Western Democracies, della Porta, Donatella & Reiter, Herbert (red.),University of Minnesota Press 1998, s. 81-84; Torstensson, Marie, “Planeringen av polisarbetet inför EM i fotboll”, i Vanliga spel, vänliga metoder – en utvärdering av polisens arbete under EM I fotboll 1992, Torstensson, Marie, Rikspolisstyrelsen 1993, s. 28-36; Wahlström, Mattias, ”Organizing control – A compatison between organization and protest control by the police in Gothenburg and Copenhagen” i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006, s. 48-54 246 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Redogörelse för Köpenhamnspolisens taktik och erfarenheter för polisens fältobservatörer vid befarade gatuoroligheter, dat. 1992-01-14; Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012. 247 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Kommenderingsorder 1992-11-23, Bilaga 3, 1992-11-11, dnr. AA 220-8057/92; Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Framställning om polispersonal för förstärkningstjänstgöring den 28 november – den 1 december 1992 i Malmöhus län vid polismyndigheterna i Lund och Malmö, 1992-10-28, dnr. 80-819-92; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Kommenderingsorder 1992-11-23, Bilaga 4, 1992-11-11 dnr. AA 220-8057/92; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Anteckningar vid planeringssammanträde angående den 30-november; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Anteckningar vid planeringssammanträde angående den 30-november, dat 1992-11-05; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Polisinsatsorder dat. 1992-11-27; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Förslag till organisation vid polisinsats 30:e november 1992 dat. 1992-0907; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Begäran om lån av utrustning under tiden 921124-1204 till polismyndigheten i Malmö, dnr. 80-819/92. 248 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Kommenderingsorder 1992-11-23, dnr. AA 220-8057/92; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Kommenderingsorder 1992-11-23, Bilaga 2, 1992-11-11. Dnr. AA 220-8057/92; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Polisinsatsorder dat. 1992-11-27. 249 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Kompletterande orientering betr. Insatsstyrkans tänkta verksamhet under tjänstgöringen i Lund den 30 november -92 i Lunds polisdistrikt dat. 1992-11-17. Polisens insatsstyrka arbetade efter det då nya konceptet som kallades Ingripande mot folkmassa (IMF). En mer utförlig beskrivning av konceptet och dess styrkor och svagheter inns i Göteborgskommitténs betänkande. (Göteborg 2001 – betänkande, SOU 2002:122 2002) 250 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Kommenderingsorder 1992-11-23, Bilaga 3, 1992-11-11, dnr. AA 220-8057/92; LLA, Polis- myndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Kommenderingsorder 1992-11-23, Bilaga 4, 1992-11-11, dnr. AA 220-8057/92; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:2, Framställning om polispersonal för förstärkningstjänstgöring den 28 november – den 1 december 1992 i Malmöhus län vid polismyndigheterna i 277 Lund och Malmö, 1992-10-28, dnr. 80-819-92; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Handskriven anteckning med kontaktuppgifter till person på säkerhetspolisen, 1992-11-17; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Befarade våldsamma utomparlamentariska aktioner inom Malmö och Lunds polisdistrikt den 29 och 30 november 1992 dat. 1992-11-09; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Förslag angående åtgärder inför demonstrationerna 30 nov 1992 dat 1992-06-24; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Ang 30 novemberföreningen dat. 1992-11-24. 251 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Förslag angående åtgärder inför demonstrationerna 30 nov 1992 dat 1992-06-24; “Vi i Wapiti är förföljda av polisen” i Arbetet ed. 22 3 december 1992, del 1 s. 16. 252 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Handskriven anteckning dat. 1991-11-20; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Afisch för föredragsserie Tema Antifascism; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Förslag angående åtgärder inför demonstrationerna 30 nov 1992 dat 1992-06-24; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Underrättelseorientering hotbild vänster dat. 1992-11-29; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Underrättelseorientering hotbild vänster dat. 1992-11-18; Smålands nations arkiv, Styrelseprotokoll 1992-12-07; Slamm, 921123. 253 “Hultén beredd med 180 nyköpta facklor” i Sydsvenska dagbladet 24 november 1992, s. C8. 254 “Spela inte rasisterna i händerna” i Arbetet 28 november 1992, del 1 s. 7; “Ta avstånd från våldet” i Arbetet ed. 22 29 november 1992, s. del 1 s. 10; citatet från “Det är polisen som är problemet 30 november” i Arbetet ed. 22 17 november 1992, del 1 s. 10; “...och demonstration på kvällen” i Sydsvenska dagbladet 20 november 1992, s. C10; “Antirasism behöver självkritik” i Sydsvenska dagbladet 22 november 1992, s. A2; “Förbjud deras förening!” i Sydsvenska dagbladet 24 november 1992, s. C8; “Unga mp stannar hemma 30 nov” i Sydsvenska dagbladet 27 november 1992, s. C15; “Undvik slagsmål!” i Sydsvenska dagbladet 28 november 1992, s. A10; “Politiker manar Lundabor att stanna hemma 30 nov” i Sydsvenska dagbladet 29 november 1992, s. C4; “Stanna hemma på kvällen” i Sydsvenska dagbladet ed. 1 25 november 1992, s. C4; “Fanatiker på båda sidor” i Sydsvenska dagbladet ed. 1 26 november 1992, s. C5. 255 “BZ:are laddar upp” i Arbetet 28 november 1992, del 1 s. 36; “Nu har vi resurserna” i Sydsvenska dagbladet 24 november 1992, s. C8. 256 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Utvärdering av polisinsatsen 30 november 92, s. 10, dnr 80-495/93; LLA, Polismyndighet- en i Lunds arkiv, E II bc:3, Handskriven lapp “Stenförekomst” dat. 1992-11-25; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Hot mot arbetsmiljön inför 30 nov 1992 dat. 1992-11-25; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, handskriven lista dat. 1992-11-20; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsuppslag, för kännedom till Span., dat. 1992-11-29. 257 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Schema över spaningen. 258 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Stabsmeddelande löpnr. 4. 259 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll. 260 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; “Lunda-aktion samlade tusen på Stortorget” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1992, s. C7. 261 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Utvärdering av polisinsatsen 30 november 92, s. 7-9, dnr 80-495/93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Taktiskt koncept för insatsen den 30 november 1992 dat. 1992-11-28; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Redovisning av åtgärder som vidtagits för Tegnérsplatsen med anledning av 30:e nov kommenderingen 1992; “Förbud att köra och stanna 30 nov” i Sydsvenska dagbladet 29 november 1992, s. C4. 262 Vi tilstår 1997, s. 17; Intervju med Peter 29 april 2012. 263 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; Slamm, 921207; Slamm, 921214. 264 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; Intervju med Peter 29 april 2012; “Danskarna kom i busslaster” i Arbetet 1 december 1992, del 1 s. 4. 265 “Lugn kamp för tolerans” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1992, s. C7; “Godmodigt antirasistmöte” i Arbetet 1 december 1992, del 1 s. 5. 266 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll. 267 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll. 268 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Utvärdering av polisinsatsen 30 november 92, s. 16-20, dnr 80-495/93. 269 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll. 270 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll. 271 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; “’Fascisterna’ kom ej fram” i Arbetet 1 december 1992, 278 del 1 s. 5; “500 poliser hindrade bråk” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1992, s. A6. 272 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Samman- ställning till dags datum inhämtade uppgifter vad avser planerade aktioner i samband med irandet av 30:e november dat. 1992-11-20; Intervju med John 24 juni 2012; Karpantschof, 1999, s. 64. 273 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; “500 poliser hindrade bråk” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1992, s. A6. De jämförelsevis fåtaliga syndikalisternas ovilja att delta i blockaden stärker bilden av en klyfta mellan dem och de autonoma. Klyftan syns också i Arbetarens rapportering från sammanstötningarna mellan antifascister och rasideologiska skinheads i Stockholm samma kväll – i nyhetsartiklarna slås det fast att alla som använder våld är att betrakta som “ligister” (“Stockholm: en propagandaseger för [Sverigedemokraterna]” & “Förtvivlan i Stockholm” i Arbetaren 1992:49, s. 3; “Fascisthotet är allvar – men hur ska det mötas?” i Arbetaren 1992:49, s. 20). 274 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Polisinsat- sorder dat. 1992-11-27; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Underrättelseorientering hotbild vänster dat. 1992-11-26; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv E II bc:3, Underrättelseorientering hotbild vänster dat. 1992-11-18. 275 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; Intervju med Peter 29 april 2012; Intervju med Elisabeth 26 juni 2008; ”Führer for et blodbad” i Ekstrabladet 29 november 1992, s. 6-7; “Tillsammans är vi starka” i Internationalen 1992:49, s. 4; “Ogrundad smutskastning” i Sydsvenska dagbladet 5 december 1992, s. L8; “Det duger inte att bara tiga” i Sydsvenska dagbladet 5 december 1992, s. B18; “Stöveltrampet stoppat” i Sydsvenska dagbladet 6 december 1992, s. B22; “Vanligt folk avstyrde våldet” i Sydsvenskan 8 december 1992, s. C7; Karpantschof 1999, s. 64. 276 ”Det är synd om alla dessa vanliga, hyggliga polismän” i Arbetet 4 december 1992, del 1 s. 31. 277 Intervju med Peter 29 april 2012; “’Fascisterna’ kom ej fram” i Arbetet 1 december 1992, del 1 s. 5; “Det är synd om alla dessa vanliga, hyggliga polismän” i Arbetet 4 december 1992, del 1 s. 31; ”BZ’erne tog fusen på svensk politi” i Ekstrabladet 1 december 1992, s. 10; “Beväpnade antirasister hyllade sig som segrare” i iDag 1 december 1992, s. 7; “Tillsammans är vi starka” i Internationalen 1992:49, s. 4. 278 Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012; Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012; “Polisen nöjd med sin insats” i Arbetet 1 december 1992, del 1 s. 6. Avsaknaden av våldsandvändning från polisens sida stärker Donatella della Portas tes att polisiära ingripanden mot politiska protester är särskilt känsliga för en delad föreställningsvärld kring medborgerliga rättigheter i relation till polisens makt. (Jämför della Porta 1995, s. 72) 279 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Insatsprotokoll Kommunikationscentralen. 280 Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012; “Polisen nöjd med sin insats” i Arbetet 1 december 1992, del 1 s. 6; “Välplanerad ‘kupp’ lurade ligisterna” i iDag 1 december 1992, s. 6; TV4 Öresund 1 december 1992 1715-1755. 281 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Spaningsinsatsens radioprotokoll. “En stor seger för antirasister” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1992, s. A6. 282 LLA, Polismyndighetens i Lunds arkiv, E II bc:3, Utvärdering av polisinsatsen i samband med 30 november 1992 i Lund och Malmö, dnr. AA-222-867-/93. 283 Tamas 2005, s. 295. 284 Tamas, 2005, s. 59, 78-83. 285 Tamas, 2005, s. 362. 286 Se till exempel “Nu ger de sig på de döda” i Arbetet 26 november 1992, del 2 s. 2; “16-åring anhållen för mordbrand” i iDag 30 november 1992, s. 8; “Korsbrännare hotade lyktingar” i iDag 1 december 1992, s. 13; “Överfölls för att han är invandrare” i iDag 4 december 1992, s. 17; “Bombhot mot lyktingar i natt” i iDag 5 december 1992, s. 17; “Brandbomb mot sjubarnsfamilj” i iDag 7 december 1992, s. 9; “Barnen bad om ursäkt” i Sydsvenska dagbladet 19 november 1992, s. A20; “Vi vill bara leva i fred” i Sydsvenska dagbladet 24 november 1992, s. C7; “Hon mobbas för att hon vill hjälpa” i Sydsvenska dagbladet 26 november 1992, s. c8; “Elva tonåringar erkände attentat” i Sydsvenska dagbladet 28 november, s. c10. 287 “Skammens dag i Tyskland” i Arbetet 24 november 1992, del 2 s. 2. Attentatet följdes av lera lera liknande under veckan fram till 30 novem- ber se “Nya våldsdåd av tyska rasister” i Arbetet 30 november 1992 del 2 s. 11. 288 “Karl XII och samtiden” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1992, s. 2. För ett liberalt ifrågasättande av fackeltågets existensberättigande och maningar till en hårdare linje gentemot den organiserade rasismen se också “Rädslan fräter sönder demokratin” i Sydsvenska dagbladet 30 november 1992, s. A4; “Mörkrets kärna” i Sydsvenskan 4 december 1992, s. A4; “De kan bara bekämpas med våld!” i Sydsvenska dagbladet 6 december 1992, s. A4; “Nationell kamp mot brun bacill” i Sydsvenska dagbladet 6 december 1992, s. B22; “Det handlar om mänsklighet och anständighet” i Sydsvenska dagbladet 10 december 1992, 279 s. A4; “Svagt av de styrande” i Sydsvenska dagbladet ed. 1 2 december 1992, s. C4; “I Lund rustas för krig” i Arbetet 16 november 1992, del 2 s. 2; “Vi får inte tiga” i Arbetet 29 november 1992, del 2 s. 3; “Test för demokratin” i Arbetet 30 november 1992, del 2 s. 2; “Rasismen kan inte tigas ihjäl” i iDag 30 november 1992, s. 8-9. 289 ”Tala Bildt” i Expressen 27 januari 1992, s. 2. 290 Att kunna genomdriva sina anspråk utan att behöva ta till det hotade våldet är både en seger och en signal om att den hotande gruppen mejslat ut en position som Tilly kallar våldsspecialist (Tilly, Charles, The Politics of Collective violence, Cambridge University Press 2003, s. 36). 291 Intervju med Peter 29 april 2012; Vi tilstår, s. 17. 292 “Vi i Wapiti är förföljda av polisen” i Arbetet ed.22 3 december 1992, del 1 s. 16; “Lättnad, ilska och städning” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1992, s. C10. 293 LLA, Polismyndighetens i Lunds arkiv, E II bc:3, Werwolf. Personuppgifter och adress på polismannen tycks ha cirkulerat i den nazistiska miljön (se Vitt Ariskt Motstånd Medlemsforum, juni 1992). 294 LLA, Polismyndighetens i Lunds arkiv, E II bc:3, Werwolf; ”En modern Der Stürmer” i Nordland nr. 4, julen 1995, s. 44. För liknande skildringar se Werwolf nr. 1, 6 & 9. 295 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc: 4, Barrikaden juli 93. 296 ”Vi skal sige fra” i Ekstrabladet 6 december 1991, s. 26-27. 297 Intervju med Peter 29 april 2012. Se också Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 3; Andersson, Linus, ” Våldsbejakande och antidemokratiska vänsterautonoma budskap på internet” i Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet, Statens mediaråd, 2013, s. 161-165; Ekman 2013, s. 115. 298 Polismyndighetens i Lunds arkiv E II bc:3, Werwolf. Ett liknande erkännande av antifascisternas överlägsna förmåga återinns i den nazis- tiska tidningen Storm (”Det totala kriget kan inledas”, Storm nr. 5-6, s. 11). 299 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:3, Polisinsatsorder dat. 1992-11-27; Citaten från LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Yttrande, dnr. AA 514-15741/94, dat. 1994-07-18. 300 LLA, Polismyndighetens i Lunds arkiv, E II bc:3, Utvärdering av polisinsatsen i samband med 30 november 1992 i Lund och Malmö, dnr. AA-222-867-/93. 301 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Ansökan om tillstånd dat 1993-01-13, dnr. 514 AA 191. 302 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Yttrande dat 1993-01-20, dnr. 514 AA 191; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Brev från Katedralskolans rektor, dat. 1993-04-20, dnr. 514 AA 191. Beslutet att stänga ute 30-novemberföreningen överklagades men fastställdes som riktigt av Kammarrätten (LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Dom dat. 1993-10-14, mål nr. 6062). 303 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Yttrande från Lunds universitet dat. 1993-03-11, dnr. 514 AA 191. 304 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Kommunikation dat. 1993-04-26, dnr 514-AA-191-93, bilaga 5 & 6. 305 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Beslut dat. 1993-05-28, dnr. 514-AA-191-93; Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012. Beslutet kan sägas vara en seger för de polisbefäl som redan tidigare velat neka 30-novemberföreningen tillstånd (Jämför LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, “Erfarenhetsberättelse avseende 30 november kommenderingen i Lund 1991”, s. 5, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 7; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:1, “Erfarenhetsberättelse ang 30 novemberkommenderingen 1991”, s. 1, dnr. 514-AA-12750-91, bilaga 8). 306 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, “Överklagande av Polisstyrelsens beslut i fackeltågsfrågan” dat. 1993-06-28, dnr. 514-3340. 307 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Beslut dat. 1993-08-10, dnr. 657-8147/93. 308 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Regeringsbeslut dat 1993-09-23, dnr. 514-191-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handläggningen av ansökningar om tillstånd till demonstrationer den 30 november 1993. 309 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc: 4, Beslut i Länsrätten dat 1993-11-12, dnr. 514-AA-5907-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc: 4, Kommunikation dat. 1993-10-18, dnr. 514-AA-191-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc: 4, Beslut dat. 1993-10-29, dnr. 514-AA-191-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handläggningen av ansökningar om tillstånd till demonstrationer den 30 november 1993; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993 dat. 1993-09-27; Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012; Radner, Holger, “Kungahyllning och kalabalik”, i Mellan idyll och tumult, Blom, K Arne (red.), Lund-Eslövs polismäns seniorclub 2003, s. 128-129. 310 “Håll gatorna rena” i Arbetet 2 december 1992, del 2 s. 2; ”Eget rum åt Karl XII” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1988, s. 2; ”Ett slags 280 happening” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1988, s. 39. 311 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Överklagan till Länsstyrelsen dat. 1993-10-30, dnr. 514-AA-5907. 312 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Yttrande över polismästaren Holger Radners ändringsförslag rörande 30-novemberförenin- gens fackeltåg 1993 dat. 1993-10-23, dnr. 514 191. 313 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Beslut i Läsrätten, dat. 1993-11-12, dnr. 514-AA-5907-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Regeringsbeslut dat. 1993-11-18, dnr. 514-AA-3340. 314 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Beslut dat. 1993-10-29, dnr. 514-AA-5092-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Ansökan om tillstånd, dat. 1993-09-29, dnr. 514-AA-5092-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Uttalande antaget av pressgruppen för den anti-rasistiska aktionen i Lund 30 nov, dat. 1993-10-25, dnr. 222-AA-5092; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Beslut, dat. 1993-11-23, dnr. 514-AA-6296-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handläggningen av ansökningar om tillstånd till demonstrationer den 30 november 1993; “Inget fackeltåg 30 november” i Sydsvenska dagbladet 19 november 1993, s. C7. 315 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Flygblad “Krossa rasismen!”; “Danska demonstranter till Lund” i Arbetet 24 november 1993 ed. 22 del 1, s. 4; Slamm, 931101. 316 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handläggningen av ansökningar om tillstånd till demonstrationer den 30 november 1993. 317 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:5, Ang polisförstärkning till Lund 30 november 1993, dnr. AA-125-L 3321-93, dat. 1993-11- 25; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:5 Sammanställning av personal från södra förstärkningsområdet; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid inledande möte hos c0 93-09-08 kl 0900, dat. 1993-09-08; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Koncept -93, dat. 1993-09-13; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Anteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 nov. 1993, dat. 1993-09-21; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 1993-10-06. 318 Vilket är en ganska grov förenkling av den komplexa relationen mellan de grundlagsskyddade demokratiska rättigheterna i regeringsformen och ordningslagens skrivningar om allmän ordning och säkerhet. Jämför Bull, Thomas, “Demonstrationsfrihetens dubbla ansikte”, i Laglöst land – terroristjakt och rättsäkerhet i Sverige, Flyghed, Janne & Hörnqvist, Magnus (red.), Ordfront 2003, s. 204-209; Björk, Micael, “Law and public order policing – Experiences from Sweden and Denmark”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006, s. 25; Östberg, Eric, Göteborgskravallerna och rätten – några iakttagelser ur människorättsperspektiv, Svenska Helsingforskommittén 2002, s. 6. 319 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Order, dat. 1993-11-21, dnr. 201-AA-04744-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handlingsprogram koncept, dat. 1993-11-24. Valet att på förhand besluta att upplösa demonstrationer utan tillstånd ökade antagligen sannolikheten för att kvällen skulle få ett våldsamt slut (Jämför della Porta, Donatella & Reiter, Herbert ”The Policing of Protest in Western Democracies”, i Policing Protest, The Control of Mass Demonstrations in Western Democracies, della Porta, Donatella & Reiter, Herbert (red.), University of Minnesota Press 1998, s. 20). 320 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:5, Framställan om lån av utrustning, dat. 1993-11-16, dnr. 201-AA-04744-93; LLA, Polis- myndigheten i Lunds arkiv, E II bc:5, Framställan om lån av utrustning, dat. 1993-11-09, dnr. 201-AA-04744-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:5, Framställan om lån av utrustning, dat. 1993-11-23, dnr. 201-AA-04744-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:5, Polisförstärkning till polismyndigheten i Lund, dat. 1993-09-28, dnr. 80-899/93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Hemställan om lån av utrustning, dat. 1993-1125, dnr. 80-1141/93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Lån av utrustning, dat. 1993-11-12, dnr. 86-1027/93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Lån av utrustning, dat. 1993-11-09, dnr. 86-1027/93. 321 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, karta “Spaningsplatser 30 november”; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid inledande möte hos CO 93-09-08 kl 0900, dat. 1993-09-08; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Anteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 1993-09-16; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Anteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 nov. 1993, dat. 1993-09-21; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 1993-09-23; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 199309-27; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 1993-10-06; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 1993-10-12; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Utrustningsbehov för spaningspersonal 30 nov. 322 281 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid möte med instr. för MI samt repr. för MH och MR, dat. 1993-10-11; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 1993-10-18; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handlingsprogram koncept, dat. 1993-11-24. 323 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Underrättelseorientering dat. 1993-10-27. 324 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Underrättelseorientering, dat. 1993-10-27. 325 Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012; Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012. Detta pekar på hur centralt samarbete på olika nivåer är för att sprida så kallade Public Order Management Systems över gränserna (Jämför den Boer, M.G.W., ”Internationalization – a challenge to police organizations in Europe”, i Policing Across the World – Issues for the Twenty-irst Century, Mawby, R.I. (red.), UCL Press 1999, s. 70-72.). 326 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör jml 24:8, dat. 1993-11-30 22.30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:11, Förhör, dat. 1993-11-30 22.15; Intervju med Peter 29 april 2012. 327 “Ett fredligt alternativ” i Arbetet ed. 22 27 november 1993, del 1 s. 4; “Ensam vandring för Hultén” i Arbetet 1 december 1993, del 1 s. 14; “Tusentals samlades till fredlig manifestation” i Arbetet 1 december 1993, del 1 s. 15; Sydnytt 1993-11-30 1705-1710; “Media blev Hulténs enda sällskap” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1993, s. A7; Fredligt möte höll iskylan på avstånd” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1993, s. C7; TV4 Öresund 30 november 1993 1730-1825. 328 “Lundaborna varnas för att gå ut” i Arbetet 30 november 1993, del 1 s. 3; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handlingsprogram koncept; “Håll er borta från centrum” i Sydsvenska dagbladet 30 november 1993, s. C8. Polisens ansträngningar för att upprätthålla ordningen i en liberaldemokratisk stat problematiseras oftast av att en allt för effektiv polisiär kontroll riskerar att slå över i eller uppfattas som oförenligt med grundläggande demokratiska rättigheter (Jämför Peterson, Abby, “A textbook police campaign – The European Union summit in Copenhagen december 2002”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006, s. 88). 329 Slamm, 931122; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dat. 1993-11-30 23.55, dnr. 15 881-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dat. 1993-12-01 11.30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Flygblad “Velkommen til Lund tur – retur”; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Förhör, dat. 1994-03-23; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Afhøringsrapport, dat. 1994-03-23; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Afhøringsrapport, dat. 1994-03-24; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Rapport, dat. 1994-04-14. Kanske var de förmanande orden föranledda av danska antifascisters mindre exemplariska uppträdande på färjan hem efter blockaden 30 november 1992 (se ”En hilsen og skideballe til sørøverne” i Slamm 921207. 330 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc: 4, Rättstaktiskt koncept för polis och åklagare i samband med 30 november-sammankom- sterna 1993, dat. 1993-11-18, dnr. 201-AA-04744-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc: 4, Polisinsatschefsorder, dat. 1993-11-29; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Handlingsprogram koncept, dat. 1993-11-24. 331 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Insatsprotokoll saknr. 201; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, DV ab:52, arrestliggaren nr 19-1502 och 93-1501; Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012; “Bråk i väntrummet när antirasister häktades i Malmö” i Arbetet 4 december 1993, del 1 s. 32. 332 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Insatsprotokoll saknr 201. 333 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Insatsprotokoll saknr 201; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Förundersökn- ing dnr K16224-93, s. 5-6; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Förundersökning, dnr. K16225-93, s. 5-6; “419 demonstranter i förhör” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1991, s. A6. 334 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Förundersökning, dnr. K16224-93, s. 7-21, 24-25; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Förundersökning dnr K16225-93, s. 5-6; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Förhör, dat. 1994-01-13, s. 4-6; Intervju med Andreas 4 januari 2013; “Även polisen ick smaka på batongen” i Arbetet 2 december 1993, del 1 s. 24; “En orgie i polisvåld” i Internationalen 1993:44, s. 8. 335 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Insatsprotokoll saknr 201; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Förundersökn- ing dnr K16224-93, s. 23; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, DV bb:5. 336 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dat. 1993-11-30 22.10, dnr. 15 881-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Afhöringsrapport, dat. 1994-03-23; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Afhöringsrapport, dat. 1994-03-24; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Insatsprotokoll saknr 201. 337 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Afhöringsrapport, dat. 1994-03-24; Intervju med John 24 juni 2012. 338 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM, dat. 1991-11-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dat. 1994- 05-02, s. 109-110; Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012; TV4 Öresund 1 december 1993 1730-1825. 282 339 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Rättstaktiskt koncept för polis och åklagare i samband med 30 november-sammankomsterna 1993, dat. 1993-11-18, dnr. 201-AA-04744-93, s. 28; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förundersökning, dnr. 16531, s. 109. 340 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:11, Förhör dnr. 16095-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Rapport från Kriminalpolitiet Station 2 Köpenhamn, dat. 1994-03-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dat. 1993-11-30 23.55, dnr. 15 881-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dat. 1993-12-01 11.30, dnr. 16006-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör jml 24:8, dat. 1993-11-30 22.30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dat. 1993-12-01 11.30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Förhör, dat. 1994-03-23; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:9, Afhøringsrapport, dat. 1994-03-28; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förundersökning, dnr. 16531, s. 50; Intervju med Peter 29 april 2012; Intervju med John 24 juni 2012; Slamm, 931206; “Vi vill leva i en fredlig värld” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1993, s. C7. 341 TV4 Öresund 1 december 1993 1730-1825. 342 Portelli, Alessandro, ”Uchronic dreams – working class memory and possible worlds”, i The myths we live by, Samuel, Raphael & Thomp- son, Paul (red.), Routledge 1993, s. 143-157. 343 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM ”Ohörsamhets mot ordningsmakt 93113 [sic!] kl 1853-1856, Stora Södergatan, Lund”, dat. 1993-11-30. 344 Svenska Helsingforskommittén pekar i sin granskning av de så kallade Göteborgskravallerna på det problematiska i att använda sking- ringsbefallning, bland annat just svårigheterna för polisen att säkerställa att alla på en plats verkligen hör och förstår befallningen. De menar också att skingringsbefallningen som sådan framstår som ”omodern” (Östberg 2002, s. 13). Kritiken delas till viss del av den så kallade Göteborgskommittén (SOU 2002:122, s. 266). 345 Björk 2006, s. 22-25, Peterson 2006, s. 82; Reicher, Stephen, “Vända kriser till möjligheter – en ny massans psykologi och nya principer för att upprätthålla allmän ordning”, i Att förebygga våld i folksamling, Knutsson, Johannes & Madensen, Tamara D. (red.), Rikspolisstyrelsen 2010, s. 27; Wahlström 2006, s. 42. Den äldre syn på folksamlingar som dominerat polisutbildningar kan sägas ha sitt ursprung hos Gustav LeBons extremt inlytelserika verk Massans psykologi, och går, minst sagt, i otakt med nyare socialpsykologi och beteendevetenskap. (Jämför Stott, Clifford, ”Fotboll, gruppdynamik och upprätthållande av allmän ordning”, i Att förebygga våld i folksamling, Knutsson, Johannes & Madensen, Tamara D., Rikspolisstyrelsen 2010, s. 41-42) 346 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Minnesanteckningar förda vid planeringsmöte inför 30 november 1993, dat. 1993-10-25; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Ang. Göteborgsavdelningarnas utrustning inför 30 nov, dat. 1993-10-13, dnr. AA 125-3553/93. 347 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM ”Iakttagelser i samband med upplopp/våldsamt upplopp på S Södergatan i Lund 931130”, dat. 1993-11-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM ”angånde [sic!] polisinsats den 30 november 1993 i Lund”, dat. 1993-11-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dnr. AA 407-935/94, s. 42-44, 49, 55; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dnr. K 16531/93, s. 87-88; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dnr. K 16531/94, s. 97; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dat. 1994-05-02, s. 109-110; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dat. 1994-09-16, s. 113; TV4 Öresund 1 december 1993 1730-1825. 348 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM ”Iakttagelser i samband med upplopp/våldsamt upplopp på S Södergatan i Lund 931130”, dat. 1993-11-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM ”angånde [sic!] polisinsats den 30 november 1993 i Lund”, dat. 1993-11-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dnr. AA 407-935/94, s. 42-44, 49, 55; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dnr. K 16531/93, s. 87-88; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dnr. K 16531/94, s. 97; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör dat. 1994-05-02, s. 109-110; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dat. 1994-09-16, s. 113; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Anmälan, dnr. K15890; Intervju med Peter 29 april 2012; Intervju med John 24 juni 2012; Slamm, 931220. 349 TV4 Öresund 1 december 1993 1730-1825; Sydnytt 1 december 1993 1915-1930. En liknande skildring återinns i “Slagfältet där alla förlorade” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1993, s. A7. 350 Jämför Peterson 2006, s. 88; Björk, Micael & Peterson, Abby, “Öppenhet och övervakning. Om sammandrabbningar mellan polis och demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001”, i Vid politikens yttersta gräns. Perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Symposion 2002, s. 133. 351 Waddington, P.A.J., The Strong Arm of the Law, Oxford University Press 1991, s. 177-178. 352 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förundersökning, dnr. 16531, s. 43, 49, 53, 64, 88, 97; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dat. 1995-03-08. 283 353 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förundersökning dnr. 16531, s. 53. 354 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör dat. 1994-08-22. 355 Polismyndigheten i Lunds arkiv E II bc:12, Förundersökning dnr. 16531, s. 126; “Polismästaren till fotografen: Anmäl polisen” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1993, s. C7. 356 357 Polismyndigheten i Lunds arkiv E II bc:12, Anmälan dnr K16255, dat. 1993-12-03. Polismyndigheten i Lunds arkiv E II bc:12, Beslut åklagarmyndigheten 1995-03-21, dnr. R 3650-93; “Här slår polisen till mot pressen” i Arbetet 2 december 1993, del 1 s. 24; TV4 Öresund 1 december 1993 1730-1825; “Polismästaren till fotografen: Anmäl polisen” i Sydsvenska dagbladet 2 december 1993, s. C7. Att poliser som genom ett trollslag tappar förmågan att utreda brott när den misstänkte är del av kåren är nu inte heller ett fenomen isolerat till den här incidenten (Jämför Granér, Rolf, Patrullerande polisers yrkeskultur, Lund Dissertations in Social Work 2004, s. 172-176; Dhorchaigh, Ealáir Ní & Cox, Laurence, ”When is an assembly riotous and who decides?”, i Riotous Assemblies, Rebels, Riots & Revolts in Ireland, Sheehan, William & Cronin, Maura (red.), Mercier Press 2011, s. 251). Av anmälningar mot svenska poliser går blott en bråkdel till åtal, 2004 var det 1 procent (Jämför Granér, Rolf, Skoglund, Peter & Mikkonen, Maria, Anmälningar mot poliser: en kartläggning, Polisutbildningen, Linnéuniversitetet 2011). 358 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dat. 1994-10-13; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Förhör, dat. 1995-03-08; Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012. Jämför Bessel & Emsley, ”Introduction” i Bessel & Emsley (red.), Patterns of provocation – police and public disorder, Berghahn Books, 2000, s. 4; Reicher, 2010, s. 28-29; Stott, 2010, s. 43-44. Närvaron av poliser från andra delar av landet kan också ha varit en bidragande faktor till den höga våldsnivån(Jämför della Porta 1995, s. 78). 359 Granér 2004, s. 100-103. 360 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Anmälningar, dnr. K15916-K15952; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Uppgiftskort frihetsberövad 93-1344; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:11, dnr. K16093-93. 361 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Insatsprotokoll saknr 201; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:11, Förhör, dat. 1993-11-30 22.30, dnr. 15881-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:11, Förhör, dat. 1993-11-30 21.18, dnr. 16096-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, Arrestantblad 1387; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Anmälan dnr. K15890. 362 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM ”Iakttagelser i samband med upplopp/våldsamt upplopp på S Södergatan i Lund 931130”, dat. 1993-11-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:7, PM ”angånde [sic!] polisinsats den 30 november 1993 i Lund”, dat. 1993-11-30; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Insatsprotokoll saknr 201; Intervju med Peter 29 april 2012; TV 4 Öresund 1 december 1993 1730-1825. 363 Peterson, Abby & Oskarsson, Mikael, ”Öppenhet och övervakning: om sammandrabbningar mellan polis och demostranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001”, i Vid politikens yttersta gräns – perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001, Björk, Micael & Peterson, Abby, Brutus Östlings bokförlag 2002,, s. 134. 364 Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012; ”419 demonstranter i förhör” i Sydsvenska dagbladet 1 december, 1993, s. A6. 365 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, “Tilbagetaekning af fuldmagt til ‘ombud’ [personnamn]”, dat. 1994-04-28; Intervju med John 24 juni 2012; Slamm, 931206. 366 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Uppgiftskort frihetsberövade. 367 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dnr. 15 881-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör dnr 15 987-93. 368 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Förhör, dat. 1993-11-30 23.55, dnr. 15 881-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:12, “Tilbagetaekning af fuldmagt til ‘ombud’ [personnamn]”, dat. 1994-04-28; Slamm, 931220. 369 Vad vi vet är det, kanske något tvivelaktningsvärda svenska rekordet, bara slaget av Göteborgspolisens massgripanden i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. 370 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:6, Insatsprotokoll saknr. 201; Intervju med John 24 juni 2012. 371 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Dom i Lunds tingsrätt, dat. 1993-12-21, mål nr. B 963/93. 372 Brottsrubriceringen våldsamt upplopp har sina rötter i ett fördemokratiskt Sverige och återspeglar väl den rädsla för och syn på de hotande massorna som närdes bland 1800-talets härskande skikt. Jämför Östberg 2002, s. 13. 373 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Hemställan, dat. 1994-02-16, dnr. ADÅ 26-94; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Egenrapport vedrörende anm.nr. 15977/94, dat. 1994-05-19; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Anmeldelse, dat. 1994-03-08; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Generel orienteringsskrivelse, dat. 1994-03-07; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:8, Rapport vedr. 284 afhöring om deltagelse i demonstration i Lund, Sverige, dat. 1994-03-30. 374 Det är också värt att väcka frågan om ingripandet verkligen var förenligt med den så kallade proportionalitetsprincipen (Jämför Bull 2003, s. 208-209). 375 Citatet från Holgersson, Stefan & Knutsson, Johannes, “Dialogpolisverksamhet – ett sätt att minska våld i folksamling”, i Att förebygga våld i folksamling, Knutsson, Johannes & Madensen, Tamara D., Rikspolisstyrelsen 2010, s. 236. 376 Jämför Oskarsson, Mikael, Lag eller ordning? – polisens hantering av EU-toppmötet i Göteborg 2001, Jure 2005, s. 45, 50-53. 377 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Rättstaktiskt koncept för polis och åklagare i samband med 30 november-sammankomsterna 1993, dat. 1993-11-18, dnr. 201-AA-04744-93. 378 Intervju med John 24 juni 2012. 379 “En skrämmande brutalitet” i Arbetet ed. 22 6 december 1993, del 1 s. 4; ”’Vi kan inte tillåta nazister på gatorna’” i iDag 26 november 1993, s. 8; “Polisens attack var oprovocerad” i Sydsvenska dagbladet 3 december 1993, s. C8;; Slamm, 931206. 380 Jämför med ingripandet som beskrivs i Granström, Kjell, Guvå, Gunilla, Hylander, Ingrid & Rosander, Michael, Salemmanifestationerna 2004, ett samspel med lera geograiska och ideologiska fokus, FOG-Rapport nr. 56, Linköpings universitet, 2005, s. 31-40, 55. Se även Holgersson & Knutsson, 2010, s. 223-226; Peterson, 2006; Stott, 2010, s. 55; Waddington, Peter, ”Controlling Protest”, i Policing Protest, The Control of Mass Demonstrations in Western Democracies, della Porta, Donatella & Reiter, Herbert (red.), University of Minnesota Press 1998, s. 119-124. 381 Så tolkades också händelsen i dansk media (”Danskerne gik i faelde” i Ekstrabladet 2 december 1993, s. 10). 382 Jämför Clough, Natan L., Constituent Space: Re-Theorizing the Geographies of Contestation and Control, University of Minesota 2011, s. 91-94; Reiter, Herbert & Fillieule, Olivier, “Formalizing the informal: The EU approach to transnational protest policing”, i The Policing of Transnational Protest, della Porta, Donatella, Peterson, Abby & Reiter, Herbert (red.), Ashgate 2006, s. 153-154. 383 Earl, Jennifer & Soule, Sarah A., ”Seeing blue: A police-centered explanation of protest policing” i Mobilization: An International Journal 2006:2, s. 148-150. Vikten av att inskärpa respekt för givna och avslagna tillstånd betonas också av Holger Radner (Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012; Radner, 2003, s. 130). Jämför med Oskarssons resonemang om polisens dubbelnatur som både institution, formellt organiserad och regelstyrd, och roll, “där normer, rutiner, kunskap och omgivningens förväntningar är viktiga aspekter” (Oskarsson 2005, s. 34-37). 384 Jämför della Porta 1995, s. 72-73. 385 ”’Vi kan inte tillåta nazister på gatorna’” i iDag 26 november 1993, s. 8; ”Klart för upplopp” i iDag 30 november 1993, s. 2; ”Polisen hann inte förhöra alla” i Sydsvenska dagbladet 4 december 1993, s. L3. Det är ett högst rimligt antagande att även poliser som agerar i grupp är föremål för gruppskapande dynamiker, inte minst då kåren så tydligt präglas av ett extremt starkt gruppskapande (Jämför Granér, 2004, s. 59-69; Reicher, 2010, s. 28-29; Stott, 2010, s. 43-44). 386 Vilket inte verkar direkt främmande för en bredare svensk poliskultur (Jämför Granér 2004, s. 166-171, 188-197). 387 “Polisen saknade utredare och hann inte höra alla” i Arbetet ed. 22 6 december 1993, del 1 s. 4. 388 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:4, Yttrande med anledning av Polisstyrelsen övervägande att vägra tillstånd för 30-november- föreningens fackeltåg 1993, dat. 1993-05-23. 389 Folklivsarkivet, M 21246:71-96, s. 22. 390 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Beslut åklagarmyndigheten, dat. 1994-04-19, dnr. R 3651-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Beslut åklagarmyndigheten, dat. 1994-04-11, dnr. R 3658-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Beslut åklagarmyndigheten, dat. 1994-03-29, dnr. R 3659-93; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:13, Beslut åklagarmyndigheten, dat. 1994-03-23, dnr. R 3652-93. Något annat än ett beslut att inte väcka åtal hade väl i och för sig varit extremt förvånande med tanke på att det var en väl planerad, förberedd och genomförd polisinsats med tydligt stöd i ordningslagen (Jämför Bull 2003, s. 210). 391 Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012. 392 Jämför Peterson, Abby & Oskarsson, Mikael, ”The police riots in Gothenburg”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006, s. 73. 393 Intervju med Peter 29 april 2012. Att aktivister kan skapa ett kollektivt selektivt minne av händelser som i efterhand visat sig både centrala och som ett misslyckande visas inte minst av Portelli, 1993, s. 143-157. 394 285 Jämför Wahlström, Mattias, ”Trust and performance – Police communication from an activist perspective” i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006, s. 110-115. 395 Oskarsson 2005, s. 96, 102-103; Peterson & Oskarsson 2006, s. 62-63; SOU 2002:122, s. 296-299. 396 Peterson, Abby, “Policing protest in Sweden and Denmark – A comparison of policing styles, their outcomes, and their consequences for contetious politics”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006, s. 144. 397 “Polisen vann kriget” i Arbetet 1 december 1993, del 1 s. 1; “Polisens knockout” i iDag 1 december 1993, s. 1; “Polisen segrade i Lund” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1993, s. A1;. 398 “Polisen nöjd med sin insats” i Arbetet 1 december 1993, del 1 s. 20; “Slagfältet där alla förlorade” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1993, s. A7. 399 TV4 Öresund 1 december 1993 1730-1825. 400 ”En gång om året dominerade våldet i Lund”, Sydsvenskan, 30 november 2004, s. C4; ”Minnena av 30 november” i Sydsvenskan 30 november 2007, s. B4; Radner 2003, s. 128-131. 401 Jämför Hess, David & Martin, Brian, “Repression, backire, and the theory of transformative events”, Mobilization: An International Journal 2006:2, s. 262-264. 402 Karpantschof & Mikkelsen 2002; Christensen, Bolette M., Fortællinger fra Indre Nørrebro – solidaritet og handlekraft i det lokale, Jurist- og økonomforbundets forlag 2000. 403 Noakes, John A., Klocke, Brian V. & Gillham, Patrick F., “Whose streets? Police and protester struggles over space in Washington, DC, 29/30 september 2001”, Policing & Society 2005:3, s. 242-244, 251. 404 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Dom från Länsrätten, dnr. Ö 4620-94. 405 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Yttrande till Länsrätten dat. 1994-07-18, dnr. AA 514-15741/94. 406 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Dom från Länsrätten, dnr. Ö 4620-94. 407 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, 30 novemberplanering dat. 1994-09-25. 408 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Hemställan om polisförstärkning med anledning av 30 novemberkommenderingen i Lund, dnr. AA 125-17562/94. 409 ”Domkyrkan i Lund stänger 30 november-irarna ute” i Tidningarnas Telegrambyrå 11 november 1994. 410 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Handskriven plan över bevakningen av Lund ; “Tiden har sprungit ifrån Lars Hultén” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1994, s. A8. 411 ”Lugna Karl XII-demonstrationer i Lund”, Tidningarnas Telegrambyrå, 30 november 1994. 412 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Yttrande dat. 1994-10-28, dnr. AA-514-6974/94; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Beslut dat. 1994-11-23, dnr. AA-514-6974/94 413 ”Stämning hotar demonstranter” i Sydsvenska dagbladet 26 november 1994, s. C12; “Lugna Karl XII-demonstrationer i Lund”, Tidnin- garnas Telegrambyrå 30 november 1994. 414 Intervju med Andreas 4 januari 2013. 415 “Lugna Karl XII-demonstrationer i Lund”, Tidningarnas Telegrambyrå 30 november 1994. 416 Intervju med Andreas 4 januari 2013; “Lugna Karl XII-demonstrationer i Lund”, Tidningarnas Telegrambyrå 30 november 1994. 417 ”30 november i Lund” i Stoppa rasismen! nr 1 1995. 418 Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012. 419 “Lugnt på 30 november i Lund och Malmö”, Tidningarnas Telegrambyrå 30 november 1994; Eget arkiv, afisch, ”Svarta och vita tillsam- mans mot de rika”. 420 Intervju med Sasha 28 maj 2013 421 Intervju med John 24 juni 2012. 422 Intervju med John 24 juni 2012. 423 Intervju med John 24 juni 2012; Intervju med Sasha 28 maj 2013. 424 Intervju med John 24 juni 2012; ”Massiv insats kväste upplopp” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1994, s. A8. 425 Vi tilstår 1997, s. 37. 426 ”Nazidemo i Malmö, 30 nov 94”, TV-Stop, TV-stop.dk, publicerad 5 februari 2012. 286 427 Intervju med John 24 juni 2012. 428 Intervju med Sasha 28 maj 2013. 429 ”Nazidemo i Malmö, 30 nov 94”, TV-Stop, TV-stop.dk, publicerad 5 februari 2012. 430 ”Massiv insats kväste upplopp”, Sydsvenska Dagbladet, 1 december 1994, s. A8. 431 ”Polisen nöjd med sin insats” i Sydsvenska Dagbladet 2 december 1994, s. C8. 432 Jämför Bull 2003, s. 210-212. 433 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Underlag för chefsföredragning dat 1994-11-22. 434 Liknande tillvägagångssätt i polisens sätt att hantera potentiellt störande grupper demonstranter utan vilja eller kredibilitet i förhan- dlingssituationer går att notera i den internationella polis- och upploppsforskningen. Exempel från polisarbete kring demonstrationer i Washington D.C. pekar på hur polisens försök att med oblyg våldsanvändning styra demonstrationers utformning och uppdela gaturummet i begränsade zoner där missnöjesyttringar tillåts för att betydligt hårdare ingripa på alla framträdande på andra platser. Se Noakes m l. 2005, s. 249-250. 435 En jämförelse med hur förebilderna i den tyska autonoma vänster runt 1990 var organiserad i en identitetsmässigt splittrad scen visar på samma mönster (Leach, Darcy K., ”An elusive ’We’ – Antidogmatism, democratic practice, and the contradictory identity of the german Autonomen”, American Behavioral Scientist 2009:7; Leach & Haunss 2009). 436 Se till exempel Lööw, 1999, eller Researchkollektivet Redox, Postboks 38 – Den højreekstreme bevægelse i Nordeuropa og produktionen av nazistisk musik og merchandise, Eget förlag 2007, s. 43-46. 437 Övervakningen av nazister och högerextremister – forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen, Fritzes offentliga publikationer 2002, s. 168, 172, 177, 181. 438 Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Yttrande till Länsrätten dat 1994-07-18, dnr AA 514-15741/94. 439 Jämför med det förlopp som beskrivs i Lundström 1995. 440 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Yttrande, dnr. 514-AA-8215-94; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, utdrag ur protokoll från polisnämndens sammanträde den 25 augusti 1995; LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:14, Beslut dat. 1995-09-06, dnr. 514AA-8215-94. 441 ”Dragkamp om Hulténs lagerkrans” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1995, s. C14. 442 ”Antirasister orsakade mindre tumult” i Skånska Dagbladet 1 december 1995, s. 4. 443 ”Antirasister orsakade mindre tumult” i Skånska Dagbladet 1 december 1995, s. 4. 444 ”Dragkamp om Hulténs lagerkrans” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1995, c 14. 445 ”Dragkamp om Hulténs lagerkrans” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1995, c 14. 446 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:15, Kompletteringar till tillståndsansökan för aktiviteter i centrum den 30 november 1995 dat. 1995-11-23; ”Satsningen på lugn 30 november lyckades” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1995, s. C14; ”30 november iras som ny kulturnatt” Sydsvenska Dagbladet i 23 november 1995, s. C9; ”Dragkamp om Hulténs lagerkrans” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1995, c 14. 447 Intervju med Holger Radner 24 oktober 2012; Radner 2003, s. 134;. 448 ”Lundaborna återtog sin stad” i Skånska dagbladet 1 december 1995, s. 4; ”Dragkamp om Hulténs lagerkrans” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1995, c 14. 449 Jämför med skildringen i Lunds kommuns officiella historieskrivning (Oredsson, Sverker, Lunds historia – staden och omlandet. 3, Modern tid – där tankar möts, Lunds kommun 2012, s. 280-283). 450 Lööw 2007, s. 81-83. 451 Se till exempel ”Ljusmagi trollade bort mörka krafter” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1997, s. C9 452 Jämför Edenheim, Sara, Anakronismer – mot den historiska manin, Glänta 2011. 453 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:15, Dom från Länsrätten, dnr. Ö 8518-96. Det är värt att notera att 30 novemberföreningens ordförande pekar ut året som första gången 30 novemberföreningen lade ner en minneskrans på dödsplatsen för den skinnskalle som 29 november 1991 dödats av två civilpoliser i Malmö på den 29 november. Det är inte en orimlig tolkning att det är föreningens perifera roll i Lund som gör att de söker sig mot nya arenor. Ritualen skulle några år senare komma att domineras av mer öppna nazister, utan någon belagd koppling till föreningen. Se ”En gång om året dominerade våldet i Lund”, Sydsvenska dagbladet, 30 november 2004, s. C4. 454 287 ”Lugnt Karl XII-irande” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1996, s. C12. 455 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:15, 30 november 1996, Underrättelserapport 5 dat. 1996-11-29. 456 ”Regnig kväll i ljusets tecken” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1996, s.C12. 457 LLA, Polismyndigheten i Lunds arkiv, E II bc:15, 30 november 1996, Underrättelserapport 5 dat. 1996-11-29. 458 ”Ljusmagi trollade bort mörka krafter” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1997, s. C9. 459 ”Extremhögern hyllar Karl XII – i domkyrkan” i Aftonbladet 1 december 1997, s. 29. 460 ”Ljusmagi trollade bort mörka krafter” i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1997, s. C9. 461 Sydsvenska dagbladet, 28 november 1997, s. C8-10; i Sydsvenska Dagbladet 1 december 1997, s. C9. 462 “Tolv körer medverkar 30 november” i Sydsvenska dagbladet 27 november 1998, s. C11; “Få lockades att ira alternativt 30 november” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1998, s. C8. 463 Intervju med Hedvig 28 maj 2013. 464 “Antifascister eskorterades ut ur centrum” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1998, s. C3; “Lugn protest mot fascism” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1998, s. A1. 465 Intervju med Hedvig 28 maj 2013. 466 “Den 30:e november iras med musik och gratis ika” i Skånska dagbladet,28 november 1999, s. 12. 467 Lönnheden, Karin & Schelin, Lena, Hatbrott – en uppföljning av rättsväsendets insatser, Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2002 , s. 18. 468 ”Manifestation mot nazism” i Sydsvenska dagbladet 26 november 1999, s. C6; ”Nazistiska lygblad mot antirasistgalan” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1999, s. C9; ”Flammande protest mot stormbyar” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1999, s. C9; ”Fackeltåg mot rasism i blåst och regn” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1999, s. C9; ”Tusentals tågade mot rasism” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1999, s. A7; ”Polis ingrep vid antinazistprotest” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1999, s. A5. 469 ”SSU:s festlokal vandaliserades” i Sydsvenska dagbladet 1 december 1999, s. C3. 470 ”5000 elever protesterar mot rasism” i Sydsvenska dagbladet 1 december, 1999, s. A7. 471 ”Spontant 30 novemberirande”, Nationaldemokratisk studentförening i Lunds hemsida, hem.passagen.se/ndl/ndl/, 2 december 1999. 472 ”Spontant 30 novemberirande”, Nationaldemokratisk studentförening i Lunds hemsida, hem.passagen.se/ndl/ndl/, 2 december 1999. Jämför “SD-toppens kärlek till Lund obesvarad” i Sydsvenskan 15 maj 2010, s. C4-5. 473 “30 novemberirande vid Tegnérstatyn” Nationaldemokratisk studentförenings hemsida, 1 december 2000; “30 november började lugnt” i Skånska dagbladet 1 december 2000, s. 5. 474 “Karl XII hyllad i Stockholm [2000-11-30]”, Info14.com – från Archive.org, 30 november 2000. 475 “Karl XII hyllad i Stockholm [2000-11-30]”, Info14.com – från Archive.org, 30 november 2000. 476 ”Nazijakt på 30 november” i Brand 2001:1, s. 24. 477 Intervju med Mikael 6 januari 2011. 478 Unga bröt gatsten i Lund”, Metro Skåne, 1 december 2000, s. 2; ”18 unga omhändertogs i Lund” i Skånska dagbladet 1 december 2000, s. 5; “Antinazister togs av polisen” i Sydsvenska dagbladet 1 december 2000, s.9. 479 I Sydsvenskan omnämns gruppen som ick eskort till Malmö i en bisats som sverigedemokrater, men det rör sig antagligen om det tillresta nazistgänget då den sverigedemokratiska studentgruppen enligt egen utsago tillsammans avslutade kvällen på pub utan polisiär inblandning. Se “Antinazister togs av polisen”, Sydsvenska dagbladet, 1 december 2000, s. C9; “30 novemberirande vid Tegnérstatyn”, och Nationaldemokratisk studentförenings hemsida, 1 december 2000. 480 “Karl XII hyllad i Stockholm [2000-11-30]”, Info14.com – från Archive.org, 30 november 2000. 481 “Karl XII hyllad i Stockholm [2000-11-30]”, Info14.com – från Archive.org, 30 november 2000. 482 Jämför Granström m l. 2005, s. 2. 483 Eget arkiv, Autonomt motstånds antirasistiska arbetsgrupp, “Sida vid sida – staten och rasisterna. En analys av relationen mellan den statliga rasismen och gaturasismen”, 2001. 484 Intervju med Mikael 6 januari 2011; Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012; Intervju med Olof 21 oktober 2012. 485 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 486 Eget arkiv, lygblad, ”Antifascistisk helg i Lund och Malmö”; Eget arkiv, ”Lund irar antifascistisk seger 30 november”, Motkrafts nyhetsbrev, 30 november 2001. 288 487 Eget arkiv, ”Lund irar antifascistisk seger 30 november”, Motkrafts nyhetsbrev, 30 november 2001; Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 488 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 489 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 490 Eget arkiv, afisch, ”Antifascistisk manifestation”, 2001. 491 ”Minnena av 30 november” i Sydsvenskan 30 november 2007, s. B4. 492 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Brev från SUF-Lund och Autonomt motstånd till Polisen i Lund daterat 29 november 2001, dnr. 6988 01. 493 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Brev från SUF-Lund och Autonomt motstånd till Polisen i Lund daterat 29 november 2001, dnr. 6988 01. 494 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Brev från SUF-Lund och Autonomt motstånd till Polisen i Lund daterat 29 november 2001, Dnr 6988 01. Jämför Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012. 495 “Risk för bråk hindrar minneshögtid” i Sydsvenska dagbladet 20 december 2001, s. C8; ”Demonstranter struntar i polisavslag” i Sydsven- ska dagbladet 23 december 2001, s. C9. 496 ”Demonstranter struntar i polisavslag” i Sydsvenska dagbladet 23 december 2001, s. C9. 497 ”30 november, ett antifascistiskt decennium irades i Lund” i Brand 2002:1, s. 15. 498 “Risk för bråk hindrar minneshögtid” i Sydsvenska dagbladet 20 december 2001, s. C8. 499 “Risk för bråk hindrar minneshögtid” i Sydsvenska dagbladet 20 december 2001, s. C8; ”Demonstranter struntar i polisavslag” i Sydsven- ska dagbladet 23 december 2001, s. C9. 500 “Aktivister brände rasisternas krans” i Kvällsposten 1 december 2001, s. 10; ”Antirasister brände laggor” i Skånska dagbladet 1 december 2001, s. 16; ”Aktivister greps utanför Palladium” i Sydsvenska dagbladet 1 december 2001, s. C12; ”Antifascister brände krans” i Sydsvenska dagbladet 1 december 2001, s D1. 501 Intervju med Mikael 6 januari 2011. Se även ”30 november: demonstrationer i hela Sverige”, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2002. 502 Intervju med Mikael 6 januari 2011. 503 ”Nazister anfölls i Malmö i natt” i Kvällsposten 1 december 2001, s 11. 504 ”Nazister anfölls i Malmö i natt” i Kvällsposten 1 december 2001, s 11; ”30 november bråk” i Metro 1 december 2001, s. 2. Se även: ”30 november, ett antifascistiskt decennium irades i Lund” i Brand 2002:1, s. 15. 505 Polisens taktik beskrivs i efterhand av Lunds närpolischef Jörgen Nilsson som ett försök att omvandla alla politiska anspråk till ”ickehän- delser”. Se nästkommande kapitel samt Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012. 506 ”30:e november i Lund 2002”, Indiadack.net, 30 november 2002; “Lugn antifascistisk manifestation” i Sydsvenska dagbladet 1 december 2002, s. C10. 507 ”30 november: demonstrationer i hela Sverige”, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2002. 508 ”30 november irande 2002”, Nationaldemokratisk studentförenings hemsida, 30 november 2002. 509 “Lugn antifascistisk manifestation” i Sydsvenska dagbladet 1 december 2002, s. C10. 510 ”30 november: demonstrationer i hela Sverige”, Motkraft.net, 30 november 2002. Även dagen före 30 november verkar det som att det utspelade sig en våldsam episod i västra Malmö, med antifascister som angrep en nazistisk sammankomst (”30:e november i Lund 2002”, Indiadack.net, 30 november 2002; Intervju med Mikael 6 januari 2011). 511 “Demonstrationer ska förhindras”, Sydsvenska dagbladet, 28 november 2002, s. C6. 512 Inte minst i Sydsvenskan rapportering blir detta uppenbart. En demonstration som beskrivs som bestående av unga maskerade aktivister som marscherar på raka led ges exempelvis rubriken ”Lugn antifascistisk manifestation”. Vissa slitningar mellan de båda försöken att göra anspråk på stadsrummet går dock att ana, till exempel hur en demonstrationsarrangör i ett pressmeddelande med uppenbar irriterad ton påpekar hur antifascisterna ick samsas om Stortorget med ett samba-band inhyrt av kommunen. Det bör även påpekas att den utan tvekan största organisationen som deltog arrangemanget, Smålands nation, hoppade av samarbetet efter att det blev känt att inget demonstrationstillstånd var att vänta (”30:e november i Lund 2002”, Indiadack.net, 30 november 2002; “Demonstrationer ska förhindras” i Sydsvenska dagbladet 28 november 2002, s. C6). 513 2003 arrangerades till och med en resa med långfärdsbuss från Lund till de antirasistiska aktionerna i Salem (”All sistaminuten-informa- tion inför Salem”, Motkraft.net, 5 december 2003). För en ingervisning om Salem-manifestationernas betydelse för den svenska nazistiska rörelsen och 289 den antifascistiska vänstern Granström, m l, 2004, s. 2-3; AFA Dokumentation, ”Oberoende nationalister – organisationslösheten som organisationsform”, i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007, s. 222-225. 514 ”Ljusets kväll sista november” i Sydsvenska dagbladet 23 november 2003, s. D4. 515 “Karl XII irades i förtid för att undvika bråk” i Sydsvenska dagbladet 30 november 2003, s. D6. 516 “Hjälte ihågkommen” i SD-Kuriren december 2003, s. 21. 517 “Hjälte ihågkommen” i SD-Kuriren december 2003, s. 21. 518 “Hjälte ihågkommen” i SD-Kuriren december 2003, s. 21. 519 “Hjälte ihågkommen” i SD-Kuriren december 2003, s. 21. 520 “Karl XII irades i förtid för att undvika bråk” i Sydsvenska dagbladet 30 november 2003, s. D6. 521 Kanske trodde inte Sverigedemokraternas skånska toppskikt att de skulle klara av att genomföra en manifestation utan fjolårets överrum- plingseffekt. Troligare är att upplyftande av Karl XII-traditionen var ett drag i ett intrigmakande inom partiet. Hösten 2003 var maktkampen mellan den akademiska Lundafraktionens skånska högerpopulism och en mer traditionell fascistiskt inluerad gatupolitik i Göteborg och Stockholm på väg att avgöras. En framgångsrikt Karl XII-marsch i Lund 2003 blev ett sätt att visa på handlingskraft för de mindre hårdföra SD-uppkomlingarna från Skåne. Med partiets storsatsning på EU-valet 2004, och en slutstrid om makten över Sverigedemokraternas styrelse stundande i Stockholm, måste de obskyra traditionerna kring 30 november i Lund ha framstått som mindre viktiga. För antifascisterna torde de allt mer prestigefyllda och tidskrävande Salem-mobiliseringarna vara en stor del av förklaringen att det var tyst på 30 november 2004. 522 ”Liten skara hyllade Karl XII” i Sydsvenskan 1 december 2004, s. C5. 523 ”Liten skara hyllade Karl XII” i Sydsvenskan 1 december 2004, s. C5. 524 ”Liten skara hyllade Karl XII” i Sydsvenskan 1 december 2004, s. C5. 525 ”En gång om året dominerade våldet i Lund” i Sydsvenskan 30 november 2004, s. C4 526 ”En gång om året dominerade våldet i Lund” i Sydsvenskan 30 november 2004, s. C4; ”Liten skara hyllade Karl XII” i Sydsvenskan 1 december 2004, s. C5. 527 “Lund: Antifascistisk vecka”, Motkraft.net, 18 november 2005. 528 Eget arkiv, lygblad, “En för alla, alla för en.”, 2005; Intervju med Olof 21 oktober 2012. 529 jfr Persson, Fredrik, “På vandring i krvallernas spår – militanta antifascisters historieskrivning kring 30 november i Lund”, i Aktuellt om historia 2006:3. 530 “Antifascistisk vecka avslutad”, Motkraft.net, 1 december 2005; ”Ljus kväll avslutade temavecka” i Sydsvenskan 1 december 2005, s. C6. 531 ”Ljus kväll avslutade temavecka” i Sydsvenskan 1 december 2005, s. C6. 532 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Brev från SUF-Lund och Autonomt motstånd till Polisen i Lund daterat 29 november 2001, dnr. 6988 01. 533 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 534 “Antifascistisk vecka avslutad”, Motkraft.net, 1 december 2005. 535 “Antifascistisk vecka avslutad”, Motkraft.net, 1 december 2005. 536 Intervju med Olof 21 oktober 2012; “Antifascistisk vecka avslutad”, Motkraft.net, 1 december 2005. 537 Intervju med Olof 21 oktober 2012; “Antifascistisk vecka avslutad”, Motkraft.net, 1 december 2005; ”Ljus kväll avslutade temavecka” i Sydsvenskan 1 december 2005, s. C6. 538 “Lund: Antirasistisk vecka 22-30 november”, Motkraft.net, 21 november 2006. 539 “SD-ledamöter ick ly undan” i Sydsvenskan 1 december 2006, s. C5. 540 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 541 “Påkbeväpnade rasister skyddades av polis”, Motkraft.net, 30 november 2006. 542 ”Påkbeväpnade rasister skyddades av polis”, Motkraft.net, 30 november 2006; “SD-ledamöter ick ly undan” i Sydsvenskan 1 december 2006, s. C5. 543 ”Nazister möttes av motdemonstranter” i Dagens Nyheter 1 december 2007, s. 21; ”Polisskyddad nazimarsch på 30 november”, Motkraft.net 30 november 2007. 544 “Skinnskallar angrep 19-åring” i Sydsvenskan 4 december 2007, s. C2. 545 Intervju med Olof 21 oktober 2012; ”30 november i Lund”, Aktivismoresund.se – från Archive.org, 30 november 2007. 290 546 “Skinnskallar angrep 19-åring” i Sydsvenska dagbladet 4 december 2007, s. C2. 547 “Skinnskallar angrep 19-åring” i Sydsvenska dagbladet 4 december 2007, s. C2. 548 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012; Intervju med Martin 27 december 2012. Att såväl monumentet över Slaget vid Lund och Tegnérstatyn vandaliserades ”med fjädrar och färg” pekar på att antifascisternas planer var inriktade på att fortsätta utmana 30 novemberföreningens rumsliga anspråk snarare än att direkt konfrontera nazister, som de verkar ha varit helt ovetande om(”Lund: Aktioner mot symboler för 30:e november”, Motkraft.net, 30 november 2007). 549 Intervju med Hedvig 19 juli 2012; Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012; Intervju med Martin 27 december 2012; “Oroligaste irandet på lera år” i Sydsvenska dagbladet 1 december 2007, s. C21. 550 Intervju med Hedvig 19 juli 2012; ”30 november i Lund 2007”, användaren Mooseontheloose, Youtube.com, 7 december 2007. 551 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 552 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 553 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 554 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 555 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 556 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Ansökan om tillstånd för allmän sammankomst daterad 2008-10-22, dnr AA 501-08872/08. 557 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar 2008-11-10, dnr AA 501-28872/08. 558 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar dat. 2008-11-10, dnr. AA 501-28872/08. 559 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar dat. 2008-11-10, dnr. AA 501-28872/08. 560 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar dat. 2008-11-10, dnr. AA 501-28872/08. 561 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar dat. 2008-11-10, dnr. AA 501-28872/08. 30 novemberföreningens ständiga ordförande Lars Hultén kommenterade två veckor senare situationen för TT med att han först kände sig något trampad på tårna av det nya 30 novemberinitiativet. Trots denna inledande skepsis ställdes den sedvanliga ceremonin i Lundagård in. Istället lät ordföranden det offentliga spridas att han skulle hålla tal för dessa ”nationalistiskt sinnade yngre krafter” (”Polisen rustar inför 30 november”, Tidningarnas Telegrambyrå, 28 november 2008; ”Motaktion planeras 30 november” i Sydsvenskan 25 november 2008, s. C8). Enligt Info14 höll han också tal i den nazistiska demonstrationen (”I Karoliners andra 30 november”, Info14.com, 6 december 2008). 562 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar dat. 2008-11-10, dnr. AA 501-28872/08. 563 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar dat. 2008-11-10, dnr. AA 501-28872/08. 564 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Minnesanteckningar dat. 2008-11-10, dnr. AA 501-28872/08. 565 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Tillståndsbevis, 2008-11-30, dnr. AA 501-28872/08. 566 Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012. Jämför Radner 2003, s. 128-129. 567 Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012. 568 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Pressmeddelande ”Demonstration i Lund”, 30 november 2008. 569 ”30 november information för Lund”, Info14.com, 16 november 2008. 570 ”Information inför 30 november i Lund”, Info14.com, 24 november 2008. Jämför “30 november 2008 i Lund”, Användaren Memorativa, Youtube.com, 1 mars 2009. 571 AFA Dokumentation, 2007; Dalsbro, Anders, Hjälte, Kenny och Pool, Daniel, Svensk vit makt, årsrapport 2008, Expo 2009, s. 25, 57-59; Ekman, Mikael & Olsson, Daniel, Svensk vit makt: årsrapport 2009, Expo 2010, s.16-24; Granström m l., 2004; Researchkollektivet Redox, 2007, s. 52-6; Wahlström, Matthias,”Producing spaces for representation: racist marches, counterdemonstrations, and public order policing”, Environment and planning D: Society and Space 2010:28. 572 Jämför Dahlstedt 2005; Lundström 1995. 573 Se exempelvis Heléne Lööws beskrivning av den antirasistiska rörelsen förändring från ”folkrörelser” på 1980-talet till en allt mer marginaliserad position (Lööw 2007, s. 100-104). 574 Vi betraktar denna utveckling bort från offentliga anspråk på rummet som sammanvävt med en gängkrigsliknande dynamik av eskalerande politiska aktioner och motaktioner snarare än som en explicit strategi, även om det bör noteras att det i den anarkistiska idétraditionen inns en historiskt sett starkt förankrad föreställning om möjligheten för små ”vängrupper” (”afinity groups” på engelska) att med kraftfulla metoder agera i det dolda 291 (Dupuis-Déri, Francis, ”Anarchism and the politics of afinity groups”, Journal of Anarchist studies 2010:1). För en diskussion som visar på denna slitning mellan offentliga och territoriella anspråk i 00-talets antifascistiska rörelse se exempelvis AFA3 Malmö, ”Den ambivalenta styrkan i mångfald” i I stundens hetta: Svarta block, vita overaller och osynliga partier, Wåg, Mathias (red.) Roh-Nin 2011. 575 Grundlig, akademisk forskning inom ämnet är en bristvara, och denna passage är baserad på en översiktlig läsning av ett stort källmaterial i form “aktionsrapporter” på antifascistiska och nazistiska hemsidor. En viss kvantitativ kunskap inns dock i form av Säpos rapporter om brott kopplade till rikets inre säkerhet som kom ut fram till och med 2004. Där konstateras att våldet mellan antifascister och vitmakt-anhängare stegrar synbart runt 2004, inte minst det som riktas mot nazister, trots att det totala antalet brott sjunker (de autonoma) eller ligger stilla (vit makt-miljön). I senare utkomna årsredovisningar talar SÄPO i mer allmänna ordalag om ett eskalerande våldsanvändande grupperna emellan, inte minst från nazistiskt håll (Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2004, Säkerhetspolisen 2005, s. 33, 45; Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2005, Säkerhetspolisen 2006, s. 18; Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2006, Säkerhetspolisen 2007, s. 23; Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2007, Säkerhetspolisen 2008, s. 48; Wahlström 2010, s. 825). 576 Intervju med Mikael 6 januari 2011. 577 Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Martin 27 december 2012. 578 Intervju med Martin 27 december 2012. 579 Intervju med Martin 27 december 2012. 580 En kopia av antifa.se från det aktuella datumet inns tyvärr inte sparat på Archive.org, men texten är citerad i sin helhet på två web-forum med mycket olika politiska agendor, samt nämns av två informanter och kan därför beläggas (”30 november i Lund”, Flashback.org, 15 november 2008; ”30 november i Lund”, Socialism.nu, 22 november 2008). 581 “30 november-demonstration i Lund”, FN-Skane.se, 14 november 2008 – från Archive.org. Se även ”30 novemberinformation för Lund”, Info14.com, 16 november 2008. 582 “Rörlig antirasistisk blockad den 30 november!”, Lundabor mot rasism, Motkraft.net, 19 november 2008 – från Archive.org; Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012; Intervju med Martin 27 december 2012. 583 Intervju med Martin 27 december 2012. 584 Intervju med Martin 27 december 2012. 585 ”Cityledaren: Katastrof om nationalisterna får demonstrera” i Skånska dagbladet 19 november 2008, s. 21. 586 ”Vill demonstrera igen” i City Malmö/Lund 20 november 2008, s. 10; “Nationalister vill demonstrera i Lund” i Skånska dagbladet 19 no- vember 2008, s 25; ”’Varken kan eller vill’ svara om antalet” i Skånska dagbladet 20 november 2008, s. 25; ”Expo: det här är folk som tillhör nazistiska rörelser” i Skånska dagbladet 20 november 2008, s. 20; ”Hård ton inför 30 november” i Skånska dagbladet 21 november 2008, s. 17. 587 ”Vill stoppa extremister” i City Malmö/Lund 24 november 2008, s. 4; ”’En medborgerlig plikt att bekämpa nazisterna’” i Skånska Dagbladet 20 november 2008, s. 21; ”Nytt nätverk ska stopp nazisterna på stationen” i Skånska dagbladet 20 november 2008, s. 21;”Hotar ställa sig i vägen för nazisttåg” i Skånska dagbladet 26 november 2008, s. 12; “Polisen släpper inte in demonstranter i centrum” i Skånska Dagbladet 29 november 2008, s. 24. 588 ”’30 november har åter blivit det unga Lunds verkliga helgdag efter ett årtionde av träda’” i Skånska dagbladet 24 november 2008, s. 14; ”Ultrahögerns självmål 30 november” i Sydsvenskan 30 november 2008, s. B4. 589 ”Polisen garanterar lundabornas säkerhet” i Skånska dagbladet 26 november 2008, s. 16; ”Demonstranter ska inte få störa skyltsöndagen” i Sydsvenskan 26 november 2008, s. C12; ”Inga tillstånd – men polisen räknar med demonstrationer” i Sydsvenskan 29 november 2008, s. C17. 590 ”Inför 30 november i Lund” i Motkraft.net, 29 november 2008 – från Archive.org. Jämför ”Polisen garanterar lundabornas säkerhet” i Skånska dagbladet 26 november 2008, s. 16; ”Inga tillstånd – men polisen räknar med demonstrationer” i Sydsvenskan 29 november 2008, s. C17. 591 ”Inför 30 november i Lund”, Motkraft.net, 29 november 2008 – från Archive.org; “Polisen släpper inte in demonstranter i centrum” i Skånska Dagbladet 29 november 2008. s. 24; ”Motaktion planeras 30 november” i Sydsvenskan 25 november 2008, s. C8. För resonemang om att stoppa den nationella demonstrationen se Intervju med Hedvig 19 juli 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012. 592 Till exempel agerade den lokala Ung Vänster-klubbens medlemmar talespersoner för nätverket Lundabor mot rasism vid ett antal tillfällen, samt att de autonoma grupperna Syndikalistiska Ungdomsförbundet och Virvelvinden deltog i mobiliseringen. Se exempelvis “Motdemonstranter samlades tidigt”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008; ”Polisen rustar för 30 november”, Tidningarnas Telegrambyrå, 28 november 2008; ”Åtal väntar efter demonstrationsstök”, Tidningarnas Telegrambyrå, 1 december 2008. Utöver den militanta antifascismens utveckling mot en gängkrigsliknande dynamik 292 av territoriella gatupolitiska anspråk hade det föregående decenniets toppmötesprotester hade inneburit en explosionsartad innovation av nya konliktrepertoarer kring de ”translokala offentligheter” som omgärdade olika EU-, G8, och IMF-möten. Som sociologen Magnus Wennerhag visat i sin avhandling framstår just den lokala och den transnationella skalan som de viktigaste för denna generations proteströrelse, vilket stämmer väl med det sätt som Lunds utomparlamentariska vänstersaktivister drog nytta av repertoarer utvecklade kring de transnationella toppmötena för att ingripa i den lokala situationen. Se exempelvis Beyeler, Michelle & Kriesi Hanspeter, “Transnational protest and the public sphere”, Mobilization: An International Journal 2005:1, s. 95-96; Dupuis-Déri, Francis, ”The Black Block Ten Years after Seattle – Anarchism, Direct Action, and Deliberative processes”, Journal for the Study of Radicalism, 2010:2; Noakes & Gillham 2007; Wennerhag, Magnus, Global rörelse, Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar, 2008 Atlas, s. 241-252. 593 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 594 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. Eller med Olofs ord: ”Detta är en tradition som med hjälp av 30 november 1991 har blivit en slags myt om danskar och barnvagnar, sida vid sida, tillsammans stoppade man nazismen och den skulle aldrig återkomma, vilket ju är en falsk bild, men det är det allmänna medvetandet. Alltså det allmänna historiemedvetandet i Lund ser delvis ut så, och delvis skapade vi det inför 30 november 2008. Att vi pushade på den historien, och det lyckades väldigt bra, vilket gjorde att man kunde gå ut och afischera mitt på dagen, man kunde dela lygblad till folk, man kunde säga till på jobb helt öppet att man ska dit. Det var inte konstigt.” 595 Intervju med Olof 21 oktober 2012. Samtliga informanter som deltog i den antirasistiska mobiliseringen 2008 talar om det praktiska arbetet veckorna innan som anmärkningsvärt omfattande med en distribution av lygblad och afischer som nådde stora delar av Lund. 596 Intervju med Mikael 6 januari 2011; Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Martin 27 december 2012. 597 Intervju med Martin 27 december 2012. 598 Intervju med Mikael 6 januari 2011. 599 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 600 ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net, 30 november 2008 – från Archive.org; Motdemonstranter samlades tidigt”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. Sydsvenskan uppskattar deltagandet till 70 antirasister, medan Lundabor mot rasisms rapportering på Motkraft.net nämner siffran 150 – rimligen ligger sanningen någonstans mittemellan. 601 “Motdemonstranter samlades tidigt”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 602 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Tillståndsbevis, 2008-11-30, dnr. AA 501-28872/08. 603 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 604 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 605 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012; ”I Karoliners andra 30 november”, Info14.com, 6 december 2008. För en utförligare diskus- sion om den svenska nationella miljöns internetbaserade kommunikationsstrategier och identitetsskapande se Wåg, 2010 och Ekman 2013, s.111-113. 606 ”I Karoliners andra 30 november”, Info14.com, 6 december 2008; ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net, 30 november 2008 – från Archive.org. Organisationen Folkfronten är antagligen bättre känd via sitt tidigare namn Nationalsocialistisk Front. I skrivande stund har de åter bytt namn, och kallar sig Svenskarnas Parti. 607 Intervju med Hedvig 19 juli 2012; Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Martin 27 december 2012. 608 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 609 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 610 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 611 ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008. 612 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Anmälan, Arbetskopia, Dnr 1200-K182352-08; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan. se, 30 november 2008. 613 Intervju med Olof 21 oktober 2012 614 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 615 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008; Sydnytt, 30 november 2008. Händelserförloppet mellan halv tre och halv fyra är rekonstruerat från fyra olika, men på olika sätt inkompletta kronologiska skildringar: förundersökningsprotokoll, Sydsvenskan webrapportering, Skånskas webrapportering och Motkrafts webrapportering. Vissa delar av skildringarna skildras på distinkt olika vis – inte minst vad som skedde strax innan klockan 15.00. Texten ovan har försökt att syntetisera de olika skildringarna till en sammanhängande beskrivning, men läsaren 293 bör vara medveten om att vissa tidsangivelser är fastslagna utifrån ett motstridigt källmaterial. 616 Intervju med Hedvig 19 juli 2012; För tidsangivelser, se: ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive. org, 30 november 2008. 617 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 618 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 619 ”30 November Kravaller och Upplopp i Lund 20081130”, av användare Jens C Hiller på Youtube.com, 23 mars 2009. 620 ”30 november 2008 i Lund”, av användare Mooseontheloose på Youtube.com, 30 november 2008. Om det rörde sig om ytterligare ett försök att forcera kedjorna eller en direkt fortsättning på den första genombrytningen går inte att slå fast från de båda ilmerna. 621 ”30 November Kravaller och Upplopp i Lund 20081130”, av användare Jens C Hiller på Youtube.com, 23 mars 2009. 622 För en presentation av den så kallade särskilda polistaktiken (SPT) se exempelvis Guvå, Gunilla, Polisens riskbedömning och dess konsekvenser i samband med demonstrationer – en analys av salemdemonstrationer och några europeiska masshändelser, FOG-rapport nr. 59, Linköpings universitet 2008, s. 1-3; Wahlström, Mattias, ”Forestalling violence – Police knowledge of interaction with political activists”, Mobilization: The International Quarterly 2007:4, s. 389-397 623 ”30 November Kravaller och Upplopp i Lund 20081130”, av användare Jens C Hiller på Youtube.com, 23 mars 2009. 624 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll B935-09, 9 september 2009, s. 37-38; Polismyndigheten i Skånes arkiv, Anmälan, Arbetskopia, Dnr 1200-K182450-08; ”30 November Kravaller och Upplopp i Lund 20081130”, av användare Jens C Hiller på Youtube.com, 23 mars 2009. 625 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09, s. 4-23. 626 ”30 november i 2008 Lund”, av användare jooooosef på Youtube.com, 3 dec 2008, s. 13. 627 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll B935-09, 9 september 2009, s. 13 628 ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008. 629 ”30 november i 2008 Lund”, av användare jooooosef på Youtube.com, 3 dec 2008. 630 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09. 631 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09, s. 23. 632 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09, s.9, 21. 633 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09, s.13-24. 634 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09, s. 13, 17, 22. 635 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09, s. 19. 636 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B935-09, s. 21-22. 637 ”30 november i 2008 Lund”, av användare jooooosef på Youtube.com, 3 dec 2008. 638 Jämför Knutsson & Madensen 2010. 639 ”I Karoliners anda den 30 november”, Info14.com, 6 december 2008. 640 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 641 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 642 Intervju med Olof 21 oktober 2012; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 643 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 644 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 645 Intervju med Olof 21 oktober 2012; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 646 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 647 Jämför Clough 2011, s. 55-60. 648 Intervju med Olof 21 oktober 2012. Även Sydsvenskan noterade att det stora upploppet endast verkade ha lett till ett enda fall av medveten skadegörelse på stadens butiker (”Ett stenkast från kravallerna märkte julshopparna ingenting” i Sydsvenskan 2 december 2008, s. C5). 649 Intervju med Jörgen Nilsson 15 november 2012. 650 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 651 Intervju med Olof 21 oktober 2012; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 294 652 Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012. 653 Intervju med Rasmus 26 december 2012. 654 Intervju med Rasmus 26 december 2012. 655 Intervju med Rasmus 26 december 2012. 656 Intervju med Rasmus 26 december 2012 657 Intervju med Andreas 4 januari 2013. 658 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 11. 659 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. 660 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 11; Andreas talar om ”två-tre hundra” motdemonstranter som samlades vid AF-borgen, men det är möjligt att det fanns andra grupper i olika delar av parken (Intervju med Andreas 4 januari 2013). 661 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 11. 662 Intervju med Andreas 4 januari 2013. 663 Intervju med Andreas 4 januari 2013. Enligt aktivisten Olof hade Kävlingevägen i detta läge deinierats som en strategisk punkt av människorna som initierade de SMS-kedjor som användes för att samordna antifascister. Flera grupper, inklusive Olof vängrupp, rörde sig i området. De flesta av dessa hade redan försvunnit i riktning mot stationen eller för att bygga barrikader på andra punkter när Andreas grupp kom till rondellen vid Kävlingevägens början ( Intervju med Mikael 6 januari 2011; Intervju med Hedvig 19 juli 2012; Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012). 664 Intervju med Andreas 4 januari 2013. Dessa två grupper är troligen de som skildras på Getingevägen och Bredgatan i Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll B142-09, 17 maj 2011, s. 11. En ilmsekvens på en blogg visar två olika grupper människor som rör sig ner från Allhelgonakyrkan i riktning mot rondellen vid Kung Oscars bro. Den första är troligen ”Rasmus grupp” eftersom den är ilmad i dagsljus, och framstår som större, med runt 200 personer. Den andra är troligen ”Andreas grupp” eftersom den ilmad i skymningens mörker. Värt att notera är att ingen av de båda folksamlingarna angrep de små grupper poliser som i videon kan ses bara något stenkast från dem, utan rörde sig istället mot sina respektive destinationer utan intermezzon (”Kravaller i Lund 30 nov. 2008”, fatherben.se, 30 november 2008). 665 Olof återberättar i sin intervju hur hans vängrupp först tar sig till Lundagård, men sedan vänder om, och deltar i lera lera mindre sammandrabbnin- gar, och efter det ansluter sig till den folksamling som bildats vid nazisternas samlingsplats (Intervju med Olof 21 oktober 2012). 666 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 11-12. 667 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s.6. 668 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s.6, 23. 669 Vad som rimligtvis är den grupp Rasmus befann sig i kan ses i en amatörvideoilm, ilmad från Bryggeriets övervåning, när klungan, bestående av gissningsvis 200 personer vid tidpunkten, korsar gatan framför Allhelgonakyrkan (”Kravaller i Lund 30 nov. 2008”, fatherben.se, 30 november 2008). 670 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. 671 Intervju med Rasmus 26 december 2012; Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. 672 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 673 Intervju med Rasmus 26 december 2012; Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. 674 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. 675 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. 676 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. 677 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12; Intervju med Andreas 4 januari 2013. 678 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12. Denna drastiska förändring av polisens planer är det näst sista meddelandet i det utdrag från polisens radiologg som citerats i det förundersökningsprotokoll som vi använt för att få en inblick i polisens arbete. Hur polisen betraktade upploppssituationen efter 15.45 vet vi inte eftersom resterande del av dokumentet inte har gjorts tillgänglig för forskningssyfte av Polismyndigheten i Skåne, trots upprepade förfrågningar. Detta medför att kronologin för resten av kvällens är rekonstruerad med stöd i mindre precisa källor. Luckan i källmaterialet gör det också omöjligt att veta vilken information som polisledningen faktiskt hade tillgång till när de försökte säkra en ny 295 marschväg. 679 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 680 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 681 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 682 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 683 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B142-09, s. 12; Intervju med Mikael 6 januari 2011; Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 684 Intervju med Rasmus 26 december 2012; Intervju med Martin 27 december 2012; “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvens- kan.se, 30 november 2008. 685 Intervju med Mikael 6 januari 2011; “Stökigt 30 november i Lund”, Expo.se, 30 november 2008. 686 Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012. 687 Intervju med Rasmus 26 december 2012. 688 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 689 Intervju med Olof 21 oktober 2012; “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 690 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008; 691 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008; “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 692 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 693 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 694 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 695 Intervju med Mikael 6 januari 2011. 696 ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008; “Minut för minut från kravaller- nas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 697 Intervju med Olof 21 oktober 2012; ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008; ”30 november 2008 Lund”, av användare Konspirare, Youtube.com, 22 oktober 2009. 698 Intervju med Rasmus 26 december 2012. 699 Intervju mer Rasmus 26 december 2012. 700 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 701 ”Facklor och laskor lög genom luften”, Sydsvenska Dagbladet, 1 december 2008, s. C10. 702 “30 november 2008 i Lund”, av användaren Memorativa, Youtube.com, 1 mars 2009. 703 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008; ”30 november 2008 i Lund”, av användaren Memorativa, Youtube.com, 1 mars 2009. 704 Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012; ”Kravaller i Lund”, ilm, Sydsvenskan.se, 3 december 2012 [antagligen först publicerad 30 november 2008]. 705 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008; ”30 november 2008 i Lund”, av användaren Memorativa, Youtube.com, 1 mars 2009. 706 Intervju med Hedvig 19 juli 2012; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 707 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 708 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 709 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 710 Intervju med Hedvig 19 juli 2012 711 Intervju med Mikael 6 januari 2011; Intervju med Hedvig 19 juli 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012; Intervju med Andreas 4 januari 2013; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008; “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 296 712 Lunds Tingsrätts arkiv, Förundersökningsprotokoll dnr. B113-09, s. 6. 713 Intervju med Olof 21 oktober 2012; ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008. 714 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 715 Intervju med Olof 21 oktober 2012. 716 ”30 november 2008, Lund. From within the nazidemonstration by anti-fascist”, av användare xHAVEGUNWILLTRAVELx, Youtube. com, 1 december 2008; “Facklor och laskor log genom luften” i Sydsvenskan 1 december 2008, s. C10. 717 ”30 november 2008, Lund. From within the nazidemonstration by anti-fascist”, av användare xHAVEGUNWILLTRAVELx, Youtube. com, 1 december 2008. En liknande bild kan fås vid en läsning av en senare författad rapport på den nazistiska nyhetssidan Info14, som beskriver hur lera ”nationella skadades av projektiler” (”I Karoliners andra 30 november”, Info14.com, 6 december 2008). 718 ”30 november 2008, Lund. From within the nazidemonstration by anti-fascist”, av användare xHAVEGUNWILLTRAVELx, Youtube. com, 1 december 2008. 719 Intervju med Hedvig 19 juli 2012; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 720 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 721 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Anmälan, Arbetskopia, dnr. 1200-K182510-08. 722 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 723 Intervju med Rasmus 26 december 2012. 724 Intervju med Hedvig 19 juli 2012. 725 ”30 November 2008 Kravaller i Lund”, av användare Jooooosef, Youtube.com, 2 december 2008. 726 .Den forskning som inns på området pekar också på hur svårt polisinsatser har att hantera den här typen av smågruppstaktik. Jfr Peterson & Oskarsson, 2002, s. 141; Routledge, Paul, “A spatiality of resistances: theory and practice in Nepal’s revolution of 1990”, i Geographies of Resistance; Pile, Steve & Keith, Michael (red.), Routledge 1997, s. 66-68; Wahlström, 2010, s. 813-814, 822. 727 ”Expo-journalist: Demonstranterna gjorde Hitler-hälsning” i Sydsvenskan 2 december 2008, s. C4. 728 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008; “I Karoliners andra 30 november”, Info14.com, 6 december 2008. 729 ”Våldet tog över i Lund” i Kvällsposten 2 december 2008, s. 10. 730 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 731 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012; Intervju med Olof 21 oktober 2012; ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 732 Intervju med Nilla och Klara 15 oktober 2012. 733 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 734 Intervju med Olof 21 oktober 2012; “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008. 735 ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008. 736 Polismyndigheten i Skånes arkiv, Anmälan, Arbetskopia, dnr. 1200-K18445-08; Intervju med Olof 21 oktober 2012; Intervju med Rasmus 26 december 2012; “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 737 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008; Polismyndigheten i Skånes arkiv, anmälan 2008-10-30, dnr AA 1200-K182480-08. 738 “Minut för minut från kravallernas Lund”, Sydsvenskan.se, 30 november 2008; Polismyndigheten i Skånes arkiv, anmälan 2008-10-30, dnr AA 1200-K182480-08. Efter en längre utredning kunde dock ingen dömas för stenkastningen eller angreppen på poliserna, trots omhändertagandet av en misstänkt. Se: Polismyndigheten i Skånes arkiv, offentliga dagboksuppgifter, dnr AA 1200-K182480-08. 739 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 740 “Bil totalförstördes av demonstranter”, Skanskan.se, 30 november 2008. 741 ”30 november Lund/Stockholm” – Liveuppdatering, Motkraft.net – från Archive.org, 30 november 2008; “Facklor log genom luften” i Sydsvenskan 1 december 2008, s. C10. 742 Peterson & Oskarsson 2002, s. 122-124. 743 “Demonstranter i Lund”, Skånska dagbladet, 1 december 2009; “Ensam irare i kyrkan sågs inte”, Sydsvenska Dagbladet, 1 297 december 2009, C4. 744 Självpublicerade videoklipp på internet verkar också ha en plats i hur den autonoma rörelsen väljer att framställa sig själv (Jämför Anders- son 2013, s. 144-166). 745 Abrams, Lynn, Oral History Theory, Routledge 2010, s. 7-9, 79-86, 95-105. 746 Exemplet är hämtat från “Polisen slog mig 30 gånger” Sydsvenskan 2 december 2008, s. C4. 747 Jämför Abrams 2010, s. 42-43, s. 106-129. 748 Elwood, Sarah A. & Martin, Deborah G., ”’Placing’ Interviews: Location and Scales of Power in Qualitative Research”, Professional Geographer 2000:4, s. 649-657; Estvall, Martin, “’Vi är som vanliga människor’ – att skapa muntliga källor”, i Muntlig historia, Hansson, Lars & Thor, Malin (red.), Studentlitteratur 2006, s. 54-56. 749 Jämför Kriesi, Hanspeter, ”The Rebellion of the Research ’Objects’”, i Studying Collective Action, Diani, Mario & Eyerman, Ron (red.), Sage 1992. 750 Se till exempel Feldman, S. Martha, Bell, Jeannine & Berger, Michele T., Gaining Access – A Practical and Theoretical Guide for Qualita- tive Research, AltaMira Press 2003, s. 56. 751 Jämför Hardtmann, Eva-Maria, “Motståndsrörelse mot kastväsendet – Glimtar från Indien och England”, i Flera fält i ett – Socialantro- pologer om translokala fältstudier, Hannerz, Ulf (red.), Carlsson 2001, s. 69-71; Peterson, Abby, Neo-Sectariansism and Rainbow Coalitions – Youth and the drama of immigration in contemporary Sweden, Ashgate 1997, s. 8. 752 Värt att notera är att författarna till Statens mediaråds studie över våldsbejakande och antidemokratisk aktivism på internet valt att göra en liknande avgränsning. Se Statens mediaråd, 2013, s. 30, 58-62, 121-122. 753 Peterson 1997, s. 23-24. 754 Jämför Larsson, Stieg & Ekman, Mikael, Sverigedemokraterna: den nationella rörelsen, Ordfront, 2001. 755 Jämför Arnstad, Henrik, Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia, Norstedt 2013. 756 Tarrow 2011, s. 29-39; Tarrow & Tilly 2007, s. 60; Tilly, Charles, “Contentious repertoires in Great Britain”, i Repertoires and Cycles of Collective Action, Traugott, Mark (red.), Duke University Press 1995, s. 26. 757 Tilly, Charles, Popular contention in Great Britain, 1758-1834, Harvard University Press 1995. 758 Jämför Wahlström, Mattias, The making of protest and protest policing – negotiation, knowledge, space, and narrative, Göteborgs universitet 2011, s. 24-26. 759 Jämför Kohl, Ulrik S. ”Glødande mobiler, Slaget om Ungdomshuset skrevet på SMS”, i Kampen om Ungdomhuset, Studier i ett oprør, Karpantschof, René & Lindblom Martin (red.), Frydenlund och Monsun 2009, s. 81-86. 760 Wahlström, 2007, s. 391. 761 della Porta & Reiter, 1998; Tarrow 2011, s. 54-55. 762 McAdam, Doug, Sampson, Robert J., Weffer, Simon & MacIndoe, Heather, “’There will be ighting in the streets’: The distorting lens of social movement theory” i Mobilization: An International Journal, 2005:1, s. 2; Tarrow, Sidney, Power in Movement, Cambridge University Press 2011, s. 30. 763 Tarrow, 2011, s. 7-8, 252-254; Tilly & Tarrow 2007, s. 14-15. 764 Tilly 1995, s. 27-28; Tilly & Tarrow 2007, s. 14-17. 765 Tilly 2003, s. 84-85. 766 Jämför med Karl Marx resonemang om konflikten mellan ordningens och rörelsens parti (Marx, Karl, Louis Bonapartes adertonde brumaire, Proletärkultur, 1981). 767 Tilly, Charles, ”Spaces of contention”, Mobilization: An International Quarterly 2000: 5, s. 146-147. 768 Jämför Lefebvre, Henri, The Production of Space, Wiley 1991; Marston, Sallie, “Mobilizing Geography: Locating Space in Social Movement Theory”, Mobilization: An International Quarterly 2003:8, s. 230; Nicholls, Walter, Miller, Byron & Beaumont, Justin, “Introduction: Conceptualizing the Spatialities of Social Movements”, i Spaces of Contention – Spatialities and Social Movements, Nicholls, Walter, Miller, Byron & Beaumont, Justin (red.), Ashgate, 2013, s. 2-3. 769 Se till exempel Tilly 2005, s. 5-9; Knutsson, Johannes & Madensen, Tamara D., Att förebygga våld i folksamling, Rikspolisstyrelsen 2010 . 770 Jämför Dahlstedt 2005, s. 41. 298 771 Jämför Reitier & Fillieule 2006, s. 157. 772 Karpantschof 1999; Karpantschof, & Mikkelsen, 2001; Stahre, Ulf, Reclaim the streets: om gatufester, vägmotstånd och rätten till staden, Atlas 2010. 773 Berggren, Lars, ”Fackliga rörelser över sundet”, i Flytande gränser – Dansk-svenska förbindelser efter 1658, Palm, Anders & Sanders, Hanne (red.), Makadam 2010; Nilsson, Fredrik, ””Nationalitet og landegränser er os ligegyldige» En studie av ungsocialister och gränsöverskridande vid tiden kring 1900”, i Öresundsgränser : rörelser, möten och visioner i tid och rum,, Nilsson, Fredrik, Sanders, Hanne & Stubbergaard, Ylva (red.), Makadam 2007; Pianta, Mario, Marchetti, Raffaele & Zola, Duccio, ”Crossing borders – Transnational activism in European social movements”, i Democracy in Social Movements, della Porta, Donatella (red.), Palgrave Macmillan 2009. 774 Nilsson, Fredrik, Sanders, Hanne & Stubbergaard, Ylva, ”Inledning”, i Öresundsgränser : rörelser, möten och visioner i tid och rum,, Nils- son, Fredrik, Sanders, Hanne & Stubbergaard, Ylva (red.), Makadam 2007; Nilsson 2007; della Porta, Donatella & Caiani, Manuela, Social movements & europeanization, Oxford University Press 2011. 775 Hjort, Magnus, Hotet från vänster: säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002, Fritzes offentliga publikationer 2002. 776 Transnationella kopplingar tycks också växa fram starkare i sociala rörelser som i första hand är inblandade i konlikt snarare än dialog med statsmakten (della Porta & Caiani 2011, s. 98). 777 Tilly, Charles, ”Contention over Space and Place”, Mobilization: An International Journal 2003:2, s. 221-224. 778 Jämför della Porta & Caiani 2011, s. 170. 779 Jämför Featherstone, David, “Resistance, Space and Political Identities”, Wiley-Blackwell 2008, s. 182-189. 780 Martin, Deborah G. & Miller, Byron, ”Space and Contentious Politics”, Mobilization: An International Journal 2003:2, s. 144-151 781 Jämför Featherstone 2008, s. 18-22, 30-39; Featherstone, David, “Towards the relational construction of militant particularisms – Or why the geographies of past struggles matter for resistance to neoliberal globalisation”, Antipode 2005:2, s. 252-256; Massey, Doreen, For space, Sage 2005; Miller, Byron, ”Spaces of Mobilization – Transnational Social Movements”, i Spaces of Democracy, Barnet, Clive & Low, Murray (red.), Sage 2004, s. 224-225. 782 Jämför Pries, 2009. 783 Se till exempel: “Svensk mobilisering för ett nytt ungdomshus”, Motkraft.net, 5 oktober 2007; “Skåne: Antirasister hindrade SDU-möte”, Motkraft.net, 4 oktober 2008; ”Malmö: 500 Malmöbor stoppade Sverigedemokraterna”, Motkraft.net, 19 oktober 2008; ”En ockupationsvåg sveper igenom hela landet”, Motkraft.net, 11 november 2008; ”’Vi har en så slapp kultur mot politiker i Sverige’” i Sydsvenskan 5 oktober 2009, s. A6; ”Rörelsen föddes ur vreden” i Sydsvenskan 14 oktober 2009, s. C4. Se också: Säkerhetspolisen, 2008, s. 48; Karpantschof, René, ”Ungdomshusupproret 2006-2008”, i Kampen om Ungdomhuset, Studier i ett oprør, Karpantschof, René & Lindblom Martin (red.), Frydenlund och Monsun 2009, s. 81-86. 784 Jämför Tarrow 2011, s. 10-11; Thompson, E. P., ”De engelska massornas moraliska ekonomi”, i Herremakt och folklig kultur, Förfat- tarförlaget 1983; Tilly 2003, s. 5-9. 785 Vikten av s.k. “ Early risers” slås fast i exempelvis Östberg, Kjell, 1968 – när allt var i rörelse, Prisma 2002, s. 36-43. I Östbergs översiktsverk går det också att se några anledningar till att den svenska nya vänstern i princip hel saknade den insurektionella strömning som var närvarande i de lesta andra västeuropeiska länder. Sidney Tarrow ställer också som hypotes att olika typer av kollektivt konfrontativt handlande sakta förändrar gränserna för vad som anses vara accepterad kollektivt politisk handling (Tarrow 2011, s. 88-89). 786 della Porta 1995, s. xvi. 787 Jämför Clough 2011, s. 2-4; Gamson, William, The Strategy of Social Protest, Dorsey Press 1975. 299 Källförteckning Tryckta källor Universitetsbiblioteket i Lund: Aftonbladet Arbetaren Arbetet Brand City Malmö/Lund iDag Internationalen Karolinskt i Lund Kvällsposten Metro Skåne SD-Kuriren Skånska Dagbladet Sydsvenska dagbladet snällposten Det Konglige bibliotek i Köpenhamn: Ekstrabladet Jyllandsposten Politiken Säkerhetspolisens arkiv: Storm Nordland Vitt Ariskt Motstånd Nyhetsbulletin Werwolf 301 Smålands nations arkiv: Dackekuriren Otryckta källor: Polismyndigheten i Skånes arkiv: Handlingar rörande demonstrationer och ordningsstörningar 30 november 1998-2008 Landsarkivet i Lund: Polismyndigheten i Lunds arkiv Lunds Tingsrätts arkiv: Förundersökningsprotokoll Folklivsarkivet i Lund: Intervjuer rörande 30 november 1991 upprättade av etnologen Fredrik Nilsson Författarnas arkiv: Intervjuer med deltagare och polisbefäl Smålands nations arkiv: Planeringskalendern Styrelseprotokoll Nationsmötesprotokoll Audiovisuella källor: Kungliga biblioteket i Stockholm: Sydnytt TV4-Öresund Youtube TV-Stop 302 Litteraturförteckning Abrams, Lynn, Oral History Theory, Routledge 2010 AFA Dokumentation, ”Oberoende nationalister – organisationslösheten som organisationsform”, i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007 AFA3 Malmö, ”Den ambivalenta styrkan i mångfald” i I stundens hetta: Svarta block, vita overaller och osynliga partier, Wåg, Mathias (red.) Roh-Nin 2011 Andersson, Greger, ”Nazismen och musiken”, i Myt och propaganda, Forum för levande historias skriftserie nr. 5, 2007 Arnstad, Henrik, Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia, Norstedt 2013 Berggren, Lars, ”Fackliga rörelser över sundet”, i Flytande gränser – Dansk-svenska förbindelser efter 1658, Palm, Anders & Sanders, Hanne (red.), Makadam 2010 Beyeler, Michelle & Kriesi Hanspeter, “Transnational protest and the public sphere”, Mobilization: An International Journal 2005:1 Bjørgo, Tore, ”Militant neo-nazism in Sweden”, Terrorism and Political Violence 1993:3 Björk, Micael, “Law and public order policing – Experiences from Sweden and Denmark”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006 Björk, Micael & Peterson, Abby, “Öppenhet och övervakning. Om sammandrabbningar mellan polis och demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001”, i Vid politikens yttersta gräns. Perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Symposion 2002 303 Björk, Micael & Peterson, Abby, “Policing contentious politics in Sweden and Denmark – Introduction”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006 Blomqvist, Håkan, “’Judebolsjevismen’: en antikommunistisk världsbild”, i Hur rysk är den svenska kommunismen: fyra bidrag om kommunism, nationalism och etnicitet, Gerdin, Mari & Östberg, Kjell (red.), Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2006 - Socialdemokrat och antisemit?– den dolda historien om Arthur Engberg, Carlsson 2001 Brink Pinto, Andrés & Olofsson, Magnus (red.), Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, Pluribus 2011 Brink Pinto, Andrés, ”De största kravallerna i Lunds historia”, i Det stora elefantupploppet, Brink Pinto & Olofsson (red.), Pluribus 2011 Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2004, Säkerhetspolisen 2005 Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2005, Säkerhetspolisen 2006 Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2006, Säkerhetspolisen 2007 Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2007, Säkerhetspolisen 2008 Bull, Thomas, “Demonstrationsfrihetens dubbla ansikte”, i Laglöst land – terroristjakt och rättsäkerhet i Sverige, Flyghed, Janne & Hörnqvist, Magnus (red.), Ordfront 2003 Burstein, Paul, Einwohner, Rachel L., & Hollander, Jocelyn, ”The success of political movements”, i The Politics of Social Protest – Comparative Perspectives on States and Social Movements, Jenkins, Craig (red.), UCL Press 1995 Christensen, Bolette M., Fortællinger fra Indre Nørrebro - solidaritet og handlekraft i det lokale, Jurist- og økonomforbundets forlag 2000 Clough, Natan L., Constituent Space: Re-Theorizing the Geographies of Contestation and Control, University of Minesota 2011 Dahlstedt, Magnus. “Kampen om (underj)orden.” Kommunal Ekonomi och Politik 2005:2 Dalsbro, Anders, Hjälte, Kenny och Pool, Daniel, Svensk vit makt, årsrapport 2008, Expo 2009 della Porta, Donatella, Social movements, political violence and the state – a comparative analysis of Italy and Germany, Cambride University Press 1995 della Porta, Donatella & Caiani, Manuela, Social movements & european- 304 ization, Oxford University Press 2011 den Boer, M.G.W., ”Internationalization – a challenge to police organizations in Europe”, i Policing Across the World – Issues for the Twenty-irst Century, Mawby, R.I. (red.), UCL Press 1999 Dhorchaigh, Ealáir Ní & Cox, Laurence, ”When is an assembly riotous and who decides?”, i Riotous Assemblies, Rebels, Riots & Revolts in Ireland, Sheehan, William & Cronin, Maura (red.), Mercier Press 2011 Dupuis-Déri, Francis, ”Anarchism and the politics of afinity groups”, Journal of Anarchist studies 2010:1 Dupuis-Déri, Francis, ”The Black Block Ten Years after Seattle – Anarchism, Direct Action, and Deliberative processes”, Journal for the Study of Radicalism, 2010:2 Earl, Jennifer & Soule, Sarah A., ”Seeing blue: A police-centered explanation of protest policing” i Mobilization: An International Journal 2006:2 Edenheim, Sara, Anakronismer – mot den historiska manin, Glänta 2011 Ekman, Kajsa, ”Kravallen en kollektiv förälskelse”, Brand 2010:1 Ekman, Mattias, ”Våldsbejakande och antidemokratiska högerextrema budskap på internet” i Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet, Statens mediaråd 2013 Ekman, Mikael & Olsson, Daniel, Svensk vit makt: årsrapport 2009, Expo 2010 Elwood, Sarah A. & Martin, Deborah G., ”’Placing’ Interviews: Location and Scales of Power in Qualitative Research”, Professional Geographer 2000:4 Estvall, Martin, “’Vi är som vanliga människor’ - att skapa muntliga källor”, i Muntlig historia, Hansson, Lars & Thor, Malin (red.), Studentlitteratur 2006 Featherstone, David, “Towards the relational construction of militant particularisms – Or why the geographies of past struggles matter for resistance to neoliberal globalisation”, Antipode 2005:2 Featherstone, David, Resistance, Space and Political Identities, WileyBlackwell 2008 Feldman, S. Martha, Bell, Jeannine & Berger, Michele T., Gaining Access – A Practical and Theoretical Guide for Qualitative Research, AltaMira Press 2003 Fillieule, Oliver & Jobard, Fabien, ”Policing of protest in France”, i Policing Protest, The Control of Mass Demonstrations in Western Democracies, della 305 Porta, Donatella & Reiter, Herbert (red.),University of Minnesota Press 1998 Fridlund, Mats, ”Det nya gränsöverskridande våldet – Terroristen och den tidiga globaliseringen”, i Individer i rörelse – Kulturhistoria i 1880-talets Sverige, Svensson, Birgitta & Wallette, Anna (red.), Makadam 2012 Gamson, William, The Strategy of Social Protest, Dorsey Press 1975 Gardell, Mattias, “Rasstaten och dess försvarare”, i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007 Gautney, Heather, ”Between anarchism and autonomist Marxism”, The Journal of Labor and Society 2009:12 Granér, Rolf, Patrullerande polisers yrkeskultur, Lund Dissertations in Social Work 2004 Granér, Rolf, Skoglund, Peter & Mikkonen, Maria, Anmälningar mot poliser: en kartläggning, Polisutbildningen, Linnéuniversitetet 2011 Granström, Kjell, Guvå, Gunilla, Hylander, Ingrid & Rosander, Michael, Reclaim the streets - en analys av strategiska händelser i samband med olovliga gatufester, FOG-rapport nr. 52, Linköpings universitet 2005 Granström, Kjell, Guvå, Gunilla, Hylander, Ingrid & Rosander, Michael, Salemmanifestationerna 2004, ett samspel med lera geograiska och ideologiska fokus, FOG-Rapport nr. 56, Linköpings universitet, 2005 Guvå, Gunilla, Polisens riskbedömning och dess konsekvenser i samband med demonstrationer – en analys av salemdemonstrationer och några europeiska masshändelser, FOG-rapport nr. 59, Linköpings universitet 2008 Göteborg 2001 – betänkande, SOU 2002:122 2002 Hess, David & Martin, Brian, “Repression, backire, and the theory of transformative events”, Mobilization: An International Journal 2006:2 Hildebrand, Karl-Gustaf, ”Till Karl XII-uppfattningens historia”, Historisk Tidskrift 1954:4 - ”Till Karl XII-uppfattningens historia”, Historisk Tidskrift 1955:1 Holgersson, Stefan & Knutsson, Johannes, “Dialogpolisverksamhet – ett sätt att minska våld i folksamling”, i Att förebygga våld i folksamling, Knutsson, Johannes & Madensen, Tamara D., Rikspolisstyrelsen 2010 Holmberg, Andreas, Den höge anden i Nordens lundar, opubl. c-uppsats, Historiska institutionen, Lunds universitet 1994 Hjort, Magnus, Hotet från vänster: säkerhetstjänsternas övervakning av 306 kommunister, anarkister m.m. 1965-2002, Fritzes offentliga publikationer 2002 Hylander, Ingrid & Guvå, Gunilla, “Hur kravaller uppstår och ordning upprätthålls – AM-modellen”, i Demonstrationer och sporthändelser - en bok om poliser, demonstranter, idrottssupportrar, kravaller och folkfest, Granström, Kjell (red.), Studentlitteratur 2010 - “Samspelet mellan poliser och demonstranter”, i Demonstrationer och sporthändelser - en bok om poliser, demonstranter, idrottssupportrar, kravaller och folkfest, Granström, Kjell (red.), Studentlitteratur 2010 Jenkins, Craig J., & Klandermans, Bert, ”The politics of social protest”, i The Politics of Social Protest, Jenkins, Craig J., & Klandermans, Bert (red.), UCL Press 1995 Karpantschof, René, Nynazismen og dens modstandere i Danmark – politiske bevægelser i internationale rammer 1980-1998, Sydjysk Univ.-forlag 1999 - ”Ungdomshusupproret 2006-2008”, i Kampen om Ungdomhuset, Studier i ett oprør, Karpantschof, René & Lindblom Martin (red.), Frydenlund och Monsun 2009 Karpantschof, René & Mikkelsen, Flemming, “Youth as a political movement – Development of the squatters’ and autonomous movement in Copenhagen, 1981-95”, International Journal of Urban and Regional Research 2001:3 - “Fra slumstormere til autonome - husbesættelse, ungdom og social protest i Danmark 1965-2000”, i Mikkelsen, Flemming (red.), Bevægelser i demokrati, Aarhus universitetsforlag 2002 Kohl, Ulrik S. ”Glødande mobiler, Slaget om Ungdomshuset skrevet på SMS”, i Kampen om Ungdomhuset, Studier i ett oprør, Karpantschof, René & Lindblom Martin (red.), Frydenlund och Monsun 2009 Kriesi, Hanspeter, ”The Rebellion of the Research ’Objects’”, i Studying Collective Action, Diani, Mario & Eyerman, Ron (red.), Sage 1992 Lange, Anders, Lööw, Heléne, Bruchfeld, Stéphane & Hedlund, Ebba (red.), Utsatthet för etniskt och politiskt relaterat våld m m, spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt attityder till demokratin m m bland skolelever, Centrum för invandringsforskning (CEIFO) 1997 Larsmo, Ola, Djävulssonaten - Ur det svenska hatets historia, Albert Bonniers förlag 2007 Larsson, Stieg & Ekman, Mikael, Sverigedemokraterna: den nationella 307 rörelsen, Ordfront 2001 Larsson, Stieg, A study on racially motivated crime and violence in Sweden, Expo 2002 Leach, Darcy K., ”An elusive ’We’ – Antidogmatism, democratic practice, and the contradictory identity of the german Autonomen”, American Behavioral Scientist 2009:7 Leach, Darcy K. The way is the goal: ideology and the practice of collectivist democracy in German new social movements, University of Michigan, 2006 Leach, Darcy K. & Haunss, Sebastian, “Scenes and Social Movements”, i Culture, Social Movements, and Protest, Johnston, Hank (red.), Ashgate Publishers 2009 Lefebvre, Henri, The Production of Space, Wiley 1991 Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg, Extremhögern, Tiden 1994 Lodenius, Anna-Lena & Wikström, Per, Vit makt och blågula drömmar – Rasism och Nazism I dagens Sverige, Natur och Kultur 1997 Lundström, Anna, ”’Vi äger gatorna i kväll!’ – Om hyllandet av Karl XII i Stockholm den 30 november 1991”, i Gatan är vår – ritualer på offentliga platser, Klein, Barbro (red.), Carlsson 1995 Lönnheden, Karin & Schelin, Lena, Hatbrott – en uppföljning av rättsväsendets insatser, Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2002 Löwander, Birgitta, Rasism och antirasism på dagordningen, Umeå Universitet 1997 Lööw, Heléne, Nazismen i Sverige 1980–1999 – den rasistiska undergroundrörelsen: musiken, myterna, riterna, Ordfront 2000 - Nazismen i Sverige 1924-1979 – pionjärerna, partierna, propagandan, Ordfront 2004 - “Det förlutnas skuggor” i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007 March, Luke & Mudde, Cas, “Whats’s left of the radical left? The european radical left after 1989 – Decline and mutation”, Comparative European Politics 2005:3 Marston, Sallie, “Mobilizing Geography: Locating Space in Social Movement Theory”, Mobilization: An International Quarterly 2003:8 Martin, Deborah G. & Miller, Byron, ”Space and Contentious Politics”, Mobilization: An International Journal 2003:2 308 Marx, Karl, Louis Bonapartes adertonde brumaire, Proletärkultur, 1981 Massey, Doreen, For space, Sage 2005 Miller, Byron, ”Spaces of Mobilization – Transnational Social Movements”, i Spaces of Democracy, Barnet, Clive & Low, Murray (red.), Sage 2004 Nicholls, Walter, Miller, Byron & Beaumont, Justin, “Introduction: Conceptualizing the Spatialities of Social Movements”, i Spaces of Contention – Spatialities and Social Movements, Nicholls, Walter, Miller, Byron & Beaumont, Justin (red.), Ashgate, 2013 Nilsson, Fredrik, ”»Nationalitet og landegränser er os ligegyldige« En studie av ungsocialister och gränsöverskridande vid tiden kring 1900”, i Öresundsgränser : rörelser, möten och visioner i tid och rum, Nilsson, Fredrik, Sanders, Hanne & Stubbergaard, Ylva (red.), Makadam 2007 Nilsson, Fredrik, Sanders, Hanne & Stubbergaard, Ylva, ”Inledning”, i Öresundsgränser : rörelser, möten och visioner i tid och rum, Nilsson, Fredrik, Sanders, Hanne & Stubbergaard, Ylva (red.), Makadam 2007 Nilsson, Karl N. A., Svensk överklassnazism 1930-1945, Carlssons 1996 Noakes, John A., Klocke, Brian V. & Gillham, Patrick F., “Whose streets? Police and protester struggles over space in Washington, DC, 29/30 september 2001”, Policing & Society 2005:3 Noakes, John & Gillham, Patrick F., ”Police and protester innovation since Seattle”, Mobilization: An international Quarterly 2007:4 Nyzell, Stefan, “Striden ägde rum i Malmö” – Möllevångskravallerna 1926 – en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige, Malmö University Press 2009 Olofsson, Magnus, ”Novemberdagarna” i Det stora elefantupploppet, Brink Pinto, Andrés & Olofsson, Magnus (red.), Pluribus 2010 Oredsson, Sverker, «Stormaktsdrömmar och stridsiver», Scandia 1993:2 - Lunds universitet under andra världskriget, Lunds universitetshistoriska sällskap 1996 - Lunds historia – staden och omlandet. 3, Modern tid – där tankar möts, Lunds kommun 2012 Oskarsson, Mikael, Lag eller ordning? – polisens hantering av EU-toppmötet i Göteborg 2001, Jure 2005 309 Peterson, Abby, Neo-Sectariansism and Rainbow Coalitions – Youth and the drama of immigration in contemporary Sweden, Ashgate 1997 Peterson, Abby, “A textbook police campaign – The European Union summit in Copenhagen december 2002”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006 Peterson, Abby, “Policing protest in Sweden and Denmark – A comparison of policing styles, their outcomes, and their consequences for contetious politics”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006 Peterson, Abby & Oskarsson, Mikael, ”Öppenhet och övervakning: om sammandrabbningar mellan polis och demostranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001”, i Vid politikens yttersta gräns – perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001, Björk, Micael & Peterson, Abby, Brutus Östlings bokförlag 2002 - ”The police riots in Gothenburg”, i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006 Pianta, Mario, Marchetti, Raffaele & Zola, Duccio, ”Crossing borders – Transnational activism in European social movements”, i Democracy in Social Movements, della Porta, Donatella (red.), Palgrave Macmillan 2009 Portelli, Alessandro, ”Uchronic dreams – working class memory and possible worlds”, i The myths we live by, Samuel, Raphael & Thompson, Paul (red.), Routledge 1993 Pries, Johan, En rörelse blir till, opubl. D-uppsats, Historiska institutionen, Lunds universitet 2009 Radner, Holger, “Kungahyllning och kalabalik”, i Mellan idyll och tumult, Blom, K Arne (red.), Lund-Eslövs polismäns seniorclub 2003 Researchkollektivet Redox, Postboks 38 – Den højreekstreme bevægelse i Nordeuropa og produktionen av nazistisk musik og merchandise, Eget förlag 2007 Reicher, Stephen, “Vända kriser till möjligheter – en ny massans psykologi och nya principer för att upprätthålla allmän ordning”, i Att förebygga våld i folksamling, Knutsson, Johannes & Madensen, Tamara D. (red.), Rikspolisstyrelsen 2010 Reiter, Herbert & Fillieule, Olivier, “Formalizing the informal: The EU 310 approach to transnational protest policing”, i The Policing of Transnational Protest, della Porta, Donatella, Peterson, Abby & Reiter, Herbert (red.), Ashgate 2006 Routledge, Paul, “A spatiality of resistances: theory and practice in Nepal’s revolution of 1990”, i Geographies of Resistance; Pile, Steve & Keith, Michael (red.), Routledge 1997 Sandén, Salka, Deltagänget, Vertigo Förlag 2007 Schjerup Hansen, Helle, ”Kampen for autonome rum – om de köbenhavnske husbesaettelser”, Kulturgeograiske haefter 1986:29 Sjödell, Ulf, ”Kungamakt och aristokrati i svensk 1900-talsdebatt”, Historisk Tidskrift 1965:1 Staud, Torald, “Socialism bara för tyskar”, i Brunt!, Deland, Mats & Westin, Charles (red.), Atlas 2007 Stott, Clifford, ”Fotboll, gruppdynamik och upprätthållande av allmän ordning”, i Att förebygga våld i folksamling, Knutsson, Johannes & Madensen, Tamara D., Rikspolisstyrelsen 2010 Tamas, Gellert, Rapport om fryshusets arbete med Skinheads, Stockholms stads Samordningskansli för brottsförebyggande åtgärder 1994 - Lasermannen - en berättelse om Sverige, Ordfront 2005 - Sverige, Sverige, fosterland – om ungdom identitet och främlingskap, Ordfront 2006 Tarrow, Sidney, ”Cycles of collective action: Between movements of madness and the repertoire of contention”, i Repertoires & Cycles of Collective Action, Traugott, Mark (red.), Duke University Press 1995 - Power in Movement, Cambridge University Press, 2011 Thompson, E. P., ”De engelska massornas moraliska ekonomi”, i Herremakt och folklig kultur, Författarförlaget 1983 Tilly, Charles, “Contentious repertoires in Great Britain”, i Repertoires and Cycles of Collective Action, Traugott, Mark (red.), Duke University Press 1995 - Popular contention in Great Britain, 1758-1834, Harvard University Press 1995 - ”Contention over Space and Place”, Mobilization: An International Journal 2003:2 - The politics of collective violence, Cambridge University Press 2005 - ”Spaces of contention”, Mobilization: An International Quarterly 2000:5 311 Tilly, Charles & Tarrow, Sidney G., Contentious politics, Paradigm 2007 Tornbjer, Eva, ”30 november-föreningen” i Lund sett från vänster1987, VPK Lund 1987 Torstensson, Marie, “Planeringen av polisarbetet inför EM i fotboll”, i Vanliga spel, vänliga metoder – en utvärdering av polisens arbete under EM I fotboll 1992, Torstensson, Marie, Rikspolisstyrelsen 1993 Vi tilstår: anti-fascistisk aktion 5 år, Anti-fascistisk aktion, [København], 1997 Waddington, P.A.J., The Strong Arm of the Law, Oxford University Press 1991 Waddington, Peter, ”Controlling Protest”, i Policing Protest, The Control of Mass Demonstrations in Western Democracies, della Porta, Donatella & Reiter, Herbert (red.), University of Minnesota Press 1998 Watts, Meredith H., ”Aggressive youth cultures and hate crime. Skinheads and xenophobic youth in Germany”, American Behavioral Scientist 2001:4 Wahlström, Mattias, ”Organizing control – A comparison between organization and protest control by the police in Gothenburg and Copenhagen” i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006 Wahlström, Mattias, ”Trust and performance – Police communication from an activist perspective” i Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark, Björk, Micael & Peterson, Abby (red.), Shaker Publishing 2006 Wahlström, Mattias, ”Forestalling violence – Police knowledge of interaction with political activists”, Mobilization: The International Quarterly 2007:4 Wahlström, Matthias,”Producing spaces for representation: racist marches, counterdemonstrations, and public order policing”, Environment and planning D: Society and Space 2010:28 Wahlström, Mattias, The making of protest and protest policing – negotiation, knowledge, space, and narrative, Göteborgs universitet 2011 Wechselmann, Maj, De bruna förbindelserna, Ordfront 1995 Wennerhag, Magnus, Global rörelse, Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar, 2008 Atlas Wåg, Mathias, ”Nationell kulturkamp – från vit makt-musik till metapolitik”, i Det vita fältet: samtida forskning om högerextremism, Deland, Mats, Hertzberg, Fredrik & Hvitfeldt, Thomas (red.), Historiska institutionen, Uppsala universitet, 2010 312 Åmark, Klas, Att bo granne med ondskan - Sveriges förhållande till Nazityskland och Förintelsen, Albert Bonniers förlag 2011 Åsbrink, Elisabeth, Och i Wienerwald står träden kvar, Natur & Kultur 2011 Östberg, Eric, Göteborgskravallerna och rätten – några iakttagelser ur människorättsperspektiv, Svenska Helsingforskommittén 2002 Östberg, Kjell, 1968 – när allt var i rörelse, Prisma 2002 Övervakningen av nazister och högerextremister – forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen, Fritzes offentliga publikationer 2002 313