Kungen reser. (2022)

Kungen reser Om danska kungar på väg Sven Rosborn 1992/2022 Medeltidens nordiska kungar var personligheter på ständigt resande fot. På hästryggarna färdades de kors och tvärs genom sina riken, åtföljda av staber av högre ämbetsmän, hirdmän och uppassare. I öriket Danmark var dessutom färder utmed kusterna och över sunden förutsättningar för att kungen skulle kunna knyta ihop sina många landsdelar: Jylland, Fyn, Själland, Halland, Skåne (vari även Blekinge ingick att döma av senmedeltida källor), Bornholm samt Smålanden, dvs. alla större och mindre öar söder om Själland och Fyn. Över hela detta danska rike har kungamakten haft sina förtroendemän utspridda; styresmän som i sin tur haft pålitliga personer i tjänst under sig. Så har den hierarkiskt uppbyggda maktpyramid skapats; i botten mängder av lokala tillsyningsmän i kronans tjänst (troligtvis en i varje kyrkby), i toppen kungen själv. Mellan dessa ytterligheter fanns olika tjänsteutövare. I Skåne finner vi t.ex. under 1100- och 1200-talen den s.k. gälkaren, en ämbetsmannatitel som saknat motsvarigheter i det övriga Danmark. Gälkaren kontrollerade det skånska skatteväsendet och det var också han som tillsatte kronans fogdar. Högt upp på den hierarkiska listan återfanns med stor sannolikhet också kungens utsedda borgherrar på de viktigare riksborgarna, t.ex. Sölvesborg, Helsingborg, Vordingborg, Nyborg, Kolding, Ribe m.fl. Delar av rikets organisationspyramid kunde, trots detta grundläggande krav på lojalitet uppåt, lätt rasa ihop - under 1000-talet, 1100-talet och nästan hela 1200-talet var uppror mot kungamakten en vanlig företeelse. Redan Harald Blåtand verkar har dukat under för sviterna efter ett pilskott 985. Kung Finare vagn, avbildad på 1580-talet. 1 Knut den helige mördas i Albani kyrka i Odense 1086. Knut blev år 1086 nedhuggen i en kyrka i Odense, kungasonen Knut Lavard mördades år 1131, medan kungasonen Magnus stupade i slaget vid Foteviken i sydvästra Skåne år 1134; hans fader Niels mördades senare. Kungaämnet Sven Grates död under ett inbördeskrig år 1157 satte tillfälligt stopp för attentat mot Danmarks regenter. Året 1250 var det emellertid dags igen. Kung Erik Plogpenning mördades av sin bror Abel, vilken själv stupade under ett fältslag redan år 1252. Den tredje brodern Kristoffer I föll offer för mördarhand året 1259 och hans son Erik Klipping blev nedhuggen i en lada i den jylländske byn Finderup år 1286. Mördarna satte sedan eld på både lada och kungalik. Med detta historiska facit i vår hand är det i dag inte svårt att förstå att kungarna själva ständigt måste ha velat kontrollera sina undersåtar runt om i riket. Genom att hela tiden vara på resa kunde man dessutom upprätthålla en effektiv rättsapparat. Kungen tjänstgjorde ju ofta som i stort sätt enväldig domare. Givetvis vann man även andra fördelar med ett resande hov. Så var det t.ex. lättare att förse hovet med livsmedel på olika platser runt omkring i landet. Kontroll- och domsfunktionerna bör dock ha varit de direkt utslagsgivande faktorerna för medeltidens ambulerande hovliv. De nästan årliga kungaresorna i varje landsdel av Danmark skulle faktiskt komma att pågå till långt in på 1500-talet. Under 1500-talet börjar det bevarade, skriftliga källmaterialet flöda i riklig ström, ja faktiskt i sådan myckenhet att vi nu kan göra oss en detaljerad 2 bild över kungen i fest och till vardag. Genom inte minst kronans s.k. kansliregistrant, dvs. förteckning över skrivelser från kungens eget kansli, kan vi följa regentens beslut, beställningar, resor m.m. Ofta kan man här få kunskap om hur kungen förberedde sina resor, var och vilka som skulle bekosta övernattningarna samt information om en del av de rättsprocesser som kungen skulle få döma i under resorna. Nedan ska ges två exempel på 1500-tals hovresor inom Skånelanden, dvs. Halland, Skåne och Blekinge. År 1506 finns bevarat ett register på de övernattningar och de kostnader som kungen med följeslagare hade på sin resa i Skåneland. Resan började i Helsingborg (1) där kungen låg två nätter. Nästa dag tog man sig till Luntertun (2) (invid nuvarande Ängelholm). Efter en natt här red man över Hallandsås till Båstad (3). Härifrån till Lagaholm vid Laholm. Sedan gick färden till Halmstad, Falkenberg och till den starka fästningen Varberg där kungen stannade ett flertal dagar. Så vände man tillbaka till Lagaholm och därifrån nådde det kungliga följet gränsen in till Skåne vid Ödesjö (4) för att nästa dag rida in i Herrevads kloster (5). Från detta kloster gick färden till Mjölkalånga invid Finja för en natts uppehåll (6). Nästa dag nådde man Vanneberga by (7) 3 och efterföljande dag red det stora hovsällskapet in i staden Vä (8) där man stannade två nätter. Man närmade sig nu Blekinge men först fann man nattlogi i Bäckaskogs kloster (9) innan man nådde fram till Sölvesborgs slott (10). Den vidare färden gick sedan med övernattningar till Åhus (11), Ravlunda (12), Gladsax (13), Tommarp (14), Ystad (15), Vemmenhög (16), Trelleborg (17) och till Malmö (18). Här stannade kungen under åtta nätter innan inspektionsresan avslutades med färd till Lund (19) och till Landskrona (20) innan man åter såg fästningen Kärnan skymtar vid horisonten. 1 Helsingborg stad och slottet med tornet Kärnan år 1658. År 1545 började kungens Skånelandsresa liksom år 1506 i Helsingborg, kungens egen borg och stad vid inloppet till Öresund. 2 Här övernattade regenten två nätter tillsammans med en stor del av hovet. Kostnaderna fick Peder Skram, kungens länsherre över Helsingborgs län, stå för. Tyvärr framgår det inte hur stort följe kungen haft med sig, men det finns ingen anledning att vara blygsam vid uppskattningen av den utvalda flockens storlek. När t.ex. Roskildebispen år 1519 skulle färdas från Malmö till Lund för att i ett brådskande ärende möta ärkebiskopen, fick Malmö borgare bekosta ”20 vagnar som åkte föreskriven biskop till Lund med hans folk”. 3 Behövde Roskildebispen en sådan uppsjö av rullande åkdon, behövs inte mycket fantasi för att förstå att kungens behov vid ungefär samma tid har varit betydligt större. Till skillnad från hovets resa 1506 gick nu Skånelandsfärden i motsatt riktning. Från Helsingborg ställde alltså år 1545 kungen, som vid denna tid hette Christian III, färden mot Landskrona där stadens innevånare hade att bekosta en natts uppehälle. År 1545 fanns ännu inget slott i staden, varför majestätet har varit tvungen att ta in hos de rikare borgarna. Det nuvarande Landskrona Citadell planerades först några år senare, åren 1547-1548, och Peder Skram lade själv grundstenen år 1549. 4 Nästa dag ankom kungen till Lund och tog med hela sitt följe in hos Stig Pors på Lundagård. Denna stor4 Det slott som kungen tog in i år 1506 i Malmö var den s.k. Myntergården vilken på 1520-talet ersattes av den nuvarande slottsbyggnaden Malmöhus. gård - tidigare ärkebiskopens residens men vid reformationen indragen till kronan - låg direkt norr om domkyrkan och avskärmades från staden genom en hög mur. Under medeltiden bildade muren faktiskt en försvarslinje runt hela domkyrkan. Av denna mäktiga ”domkyrkoborg” finns i dag endast smärre rester bevarade ovan mark, inbyggda i det s.k. ”Liberiet” söder om kyrkan. 5 I den skånska kyrkstaden stannade Christian III två nätter, därefter stod Malmö i tur att få hysa rikets överhuvud med hans hov. På Malmöhus skulle Christian stanna under åtta nätter. Malmö var vid denna tid i storlek Danmarks andra stad och således en av de större i Norden. På Malmöhus har kungen haft sin privata bostad i den östra hälften av slottets övervåning, en år 1545 ytterst modern tvårumslägenhet på drygt 70 kvadratmeter.6 Länsherren Jesper Friis, som bodde i slottets bottenvåning, hade att bekosta hovets uppehälle på Malmöhus under sex nätter, resterande två nätter fick Malmös borgare betala. Resan fortsatte därefter utmed Skånes sydkust: Falsterbo (2 nätter ur Jesper Friís pengapung), Trelleborg (1 natt bekostad av staden), Näsbyholm slott (1 natt med Jesper Friis som värd) och slutligen nådde man sydkustens viktigaste ort, Ystad. Här stannade hovet i två nätter, allt till ekonomiskt förfång för stadens borgare. Ystad var under åtminstone senmedeltiden den efter Malmö rikaste staden i Skåneland. Trots detta saknade staden något kungligt residens, varför Christian III måste ha tagit in hos någon av de mera välbärgade borgarna. På Gladsax kungsgård utanför Simrishamn övernattade kungen en natt. Länsmannen över Gladsax län Otte Brade fick tillsammans med Simrishamns 5 Av Åhus medeltida slott återstår endast en mindre del med rester efter salsbyggnaden och kungens troliga sängkammare i den utskjutande delen nederst. borgare stå för underhållet. Därnäst användes Ravlunda by som skydd mot nattens kyla och faror. Här var det bönderna som ”enligt gammal sedvana” stod för förplägnaden. Tidigt nästa morgon har kungen dragit åstad och han nådde vid middagstid Åhus stad invid Helgeåns utlopp i Östersjön. Åhus var vid denna tid fortfarande en relativt viktig stad; ännu skulle det dröja mer än ett halvt århundrade innan Kristianstads grundläggning för alltid skulle krossa medeltidsstäderna Vä:s och Åhus ekonomiska grundvalar. I Åhus höll Christian III hov i tre nätter (1 natt bekostades av Villands härads bönder, 1 natt av fru Anne av Elholms län och 1 natt av stadens borgare). Det stora följet närmade sig nu raskt Blekinge. Där Ryssberget, mäktigt och skogbeklätt, når ut till Hanöbukten ligger Sölvesborg, i dag en fredlig småstad, i fordom dagar en liten stad men med en mäktig borg. Här residerade länsmannen Verner Parsberg och det var också han som blev tvungen att stå för kungens kostnader under två nätter. Även i Ronneby stad fick Verner Parsberg bekosta uppehållet, men denna gång tillsammans med stadens borgerskap. Och så var Christian III då äntligen framme vid den vid denna tid östligaste staden i hans Skåneland, Lyckå, nära våra dagars KarlskroAv Sölvesborgs ståtliga slott återstår i dag bara en sorglig rest. 6 na. Samma år hade Ebbe Knudsen fått kungens förläningsbrev på Lyckå län med order att ”göra förråd på kalk och sten och med det första, han möjligt är, bygga ett fast hus från grunden, som kan motstå bönderna om något upplopp sker”. 7 I Lyckå stannade Christian endast en natt, troligtvis för att bese slottsbygget, för att sedan snabbt ila tillbaka till Sölvesborg. Resenärerna lämnade nu kusten. Adelsmannen Jens Brade på Bäckaskog det forna premonstratenserklostret invid Ivösjön - fick för en natt öppna sina visthusbodar för de långväga och hungriga gästerna. Över Helgeå, troligtvis vid Líllöhus, nådde man efterföljande dag fram till staden Vä. Stadens borgare undgick logikostnaderna, dessa fick i stället adelsmannen Jacob Trolle stå för. Efter endast en natts vila fortsatte färden västerut genom Göinges djupa skogar. Resan tvärs över Skåne skulle komma att ta tre dagar, den första natten gjordes uppehåll i Vandberg (Vanneberga) strax söder om Vinslöv, den andra natten i byn Mjölkalånga strax väster om Finjasjön. Båda dessa övernattningar bekostades av Göinges bönder. Först när man mot slutet av den tredje dagen närmade sig Ödesjö by öppnade sig ånyo landskapet. Också i Ödesjö var det de lokala bönderna som fick stå för förplägnaden. När Christian III nådde fram till Engelholm för att under en natt trakteras av stadens borgerskap, hade han redan tillbringat 33 dagar på resande fot i Skåne och Blekinge, en säkert arbetsam resa. Bråk och split mellan t.ex. länsmännen och den lokala befolkningen har hänskjutits till och avgjorts av Christian III personligen. Ofta har dessa ärenden fått bida sin tid i väntan på regentens ankomst. Den långa färden genom Skåneland var emellertid ännu inte överstånden. Ytterligare elva dagar skulle förlöpa innan kungen återkom till Helsingborg. Lagaholm vid Laholm byggdes ut på 1600-talet. I dag återstår endast delar av de mäktiga vallarna. Halland stod nu på tur: Lagaholm en natt, en natt i Halmstad, detsamma i ”bode Falkenberg” och slutligen längst i norr två nätters övernattning i Varberg. Året 1546 blev Lage Trudsen utsedd som ny borgherre på Varbergs slott och län. Han lovade då kungen att hålla 12 rustade hästar med blankvapen och lika många hästar med skyttar samt 50 soldater till slottets försvar. Dessutom skulle han bekosta ”kong. majt. med hans nådes folk och hästar nattläger, när kong. majt. kommer till slottet efter gammal sedvana”. 8 Från Varberg 7 Varbergs fästning går tillbaka till 1200-talet och var en viktig dansk försvarspost mot svenskarna. gick färden tillbaka via Halmstad, över Hallandsåsen till Herrevadskloster (två nätter). Först efter sammanlagt 44 dagar skymtade sällskapet åter ”Kärnans” siluett över Helsingborg. Skånelandsresan år 1545 var inget tillfälligt påhitt av Christian III. Exakt samma resrutt med exakt samma övernattningsplatser användes nämligen när kungen år 1546 och år 1550 på nytt var i Skåne. 9 I stort identisk resväg, men motsatt väg, använde sig också kung Hans av när han åren 1502, 1506 och 1507 färdades runt i Skåneland.10 Resan år 1506 har redovisats ovan. Då tog färden 53 dagar i anspråk. Som synes är resvägen och övernattningsplatserna de samma vid de två restillfällen; med några smärre undantag. På 1520-talet hade t.ex. staden Luntertun försvunnit i samband med Engelholms grundläggning. I början av 1500-talet var Båstad en stad, men hade redan ett halvt sekel senare fallit tillbaka i både storlek och betydelse, samma sak gällde den medeltida staden Tommarp på Österlen. Simrishamn kom att bli Tommarps sentida efterföljare. Hur långt tillbaka i tiden kan man nu våga föra kungarnas troligtvis obligatoriska och fasta resrutt genom Skåneland? Tyvärr saknas detaljerade uppgifter om den danske kungens resor bortom 1500-talet. Endast genom de av slumpen bevarade kungliga breven kan man bestämma var regenten vid vissa tillfällen har befunnit sig. Detta är nu inte mycket att bygga på om man vill söka föra kungarnas i sen tid kända resrutter nedåt genom århundradena. Ändå måste den stabilitet som kännetecknar kungaresorna under tidigt 8 1500-tal rimligtvis vila på gammal tradition och organisation. Låt oss med detta i åtanke se vilka platser som kungen uppehöll sig på under några utvalda år på 1200- och 1300-talen. Den danske regenten Erik Menved undertecknade åren 1306 - 1311 66 stycken platsbestämda brev.11 Brevmängden är tyvärr alltför liten för att man i detalj ska kunna bestämma dels hur länge regenten befunnit sig i de olika landsdelarna, dels vilka resrutter han använt sig av inom respektive landsdel. Breven visar emellertid att kungen med relativt korta intervaller besökt alla delar av landet. I Skåne finner vi honom t.ex. i december 1308 - januari 1307, i slutet av september 1307, i mars 1308 och i juli - oktober 1310. Tyvärr har merparten av de bevarade breven endast undertecknats på riksborgarna, dvs. Vordingborg (10 st), Helsingborg (9 st), Söborg (6 st), Ribe (2 st) samt i stiftsstäderna Lund (4 st), Roskilde (4 st) och Viborg (4 st). Kanske har arkiven på dessa platser varit bättre skyddade än på andra platser i riket. Det finns dock antydningar om att kungen under uppehållen i Skåne också varit på resor runt omkring i landskapet. I ett brev daterat Lund den 20 februari 1308 bekräftade t.ex. Erik Menved att han var skyldig Åhus borgare en stor pengasumma för den kost som de hjälpt honom med. Flyttar vi oss ytterligare ett drygt halvt århundrade tillbaka i tiden, kan vi på samma sätt genom breven följa den danske regentens resor. Kungen hette vid denna tid Abel. År 1250 hade han efterträtt sin mördade bror. Abels regeringstid skulle emellertid bli kort, redan på försommaren 1252 stupade han i ett krig mot friserna. Krigsoffret efterträddes i sin tur av brodern Kristoffer I. Vi kan följa Abels och Kristoffer I:s resor i Danmark åren 1250-1253 genom bevarade brevs platsangivelse. Även om antalet kända platser är betydligt mindre så här långt bakåt är mönstret det samma som för senare tider; kungen är ständigt på resa och återkommer med jämna intervaller till de olika landsdelarna. Om Abel hann resa runt i Skåne under sin korta regenttid är osäkert. Däremot vet vi att han planerade att besöka landskapet. Abel befriade nämligen innevånarna i staden Vä från pålagor, undantaget de kostnader som uppstod “när vi personligen kommer dit, eller när vår älskade hustru måtte komma till platsen”. 12 Från ca 1230 finns en handskrift bevarad, vilken kanske kan kasta mera ljus över kungens resmål än de samtida breven. Handskriften är den s.k. ”Kung Valdemars jordebog“. Här finns nedtecknat alla de kungsgårdar som regenten förfogade över. Att dessa kungsgårdar spelat en viktig roll i det tidig- och högmedeltida samhället är höjt över varje tvivel. Deras geografiska spridning täcker nämligen det danska riket i administrativa smådelar. Kungsgårdar är nu inte något specifikt för enbart Danmark. Även i Sverige omtalas tidigt, redan i 1200-talets landskapslagar, kungsgårdar eller s.k. ”husabyar”. Dessa egendomar var, liksom hos danerna, spridda över hela landet och kallades ”Uppsala öd”, dvs. de räknades som Uppsalakungarnas egendom. I regel fanns en husaby i varje härad. 9 Kungsgårdarnas placering i Skåneland enligt jordeboken ca 1230 överensstämmer relativt väl med de orter som de senmedeltida kungarna gästade och fann nattläger i.13 Här finns så stora likheter att man vågar ställa frågan om inte den resrutt som de senmedeltida kungarna regelbundet använde sig av i Skåneland till stora delar har överensstämt med de ämbetsresor som kungarna på 1200-talet rimligtvis måste ha gjort i sitt rike! NOTER 1. Danske Magazin 4 Rekke, 2 Bind, sid 276-277. 2. Resmålen finns angivna i Danske Magazin 4 Rekke, 1 Bind, sid 127. 3. Lyder van Fredens kämnärsräkenskaper för Malmö 1517-1520, sid 138. Malmö 1960. 4. Danske Magazin 4 Rekke, 1 Bind, sid 325, dito 4 Rekke, 2 Bind, sid 70, dito 4 Rekke, 3 Bind, sid 90. 5. O. Stroh: Domkyrkoliberiet i Lund. Ale 1974:3. 6. S. Rosborn: Malmöhus. Från 1400-talets kastell till 1900-talets museum. Malmö 1977. 7. Danske Magazin 4 Rekke, 1 Bind, sid 147, dito 4R:4, sid 165. 8. Danske Magasin 4 Rekke, 1 Bind, sid 204. 9. Danske Magasin 4Rekke, 1 Bind, sid 230 samt dito 4 Rekke, 5 Bind, sid 216. 10. Danske Magasin 4 Rekke, 2 Bind, sid 154, dito 4 Rekke, 2 Bind, sid 276 samt dito 4 Rekke, 2 Bind, sid 283. 11. Enligt förteckning i Danmark Riges Breve. 12. Danmark Riges Breve 17/5 1250. 13. A. Andren: Städer och kungamakt – en studie i Danmarks politiska geografi före 1230. Scandia 49:1, 1983. 10