Pontus Kyander

När man talar om Norden, kommer samtalet förr eller senare in på " konsensus ". De nordiska länderna har gjort sig kända för att odla konsensuskultur. Vi har mycket likheter länderna emellan: demokratier som är ungefär lika gamla, med hög grad av jämlikhet mellan könen, och en stark betoning på omsorg och välfärd, det man i Sverige kallat " Folkhemmet ". De språkliga och historiska banden som binder länderna samman är starka – på inget sätt symmetriska, men ändå. Det verkar som om vi är bra på att komma överens, att vi strävar efter att ha konsensus. Men det har hänt någonting med hur vi använder ordet. Det har blivit ett slagträ i ett slags grannträta, där visserligen alla medger att man har lite av samma förhandlingskultur, man att någon – ja, det är väl lika bra att säga det rakt ut: Sverige – har en konsensuskultur som är värre. Detta framhålls som något ungefär lika dåligt som landets fallenhet för det " politiskt korrekta ". Inte minst i de skandinaviska grannländerna Danmark och Norge framhäver man svenskarnas " konsensus " och näst intill parodiska " politiska korrekthet " och " naivitet ". Är vi så olika, är svenskarna så speciella att man med ohöljd sarkasm kan håna dem för deras ständiga konsensus? Jag har själv varit i lång och nära relation till fyra av de fem länderna, och har ägnat många funderingar åt vad som är likheterna och skillnaderna just när det kommer till denna infekterade konsensusdebatt. Det måste medges att iakttagelserna inte är systematiska, men de är baserade på träget deltagande i beslutande möten, och ett starkt intresse för mediadebatten i de olika länderna. Baksidan av konsensus stavas konflikträdsla. Den finns ingrodd i de nordiska samhällena, och kanske är det bra – då undviker vi konflikter. Men vi sopar också i värsta fall bekymmer under mattan, hoppar över ett och annat viktigt resonemang. Fast vår konsensus kommer till olika uttryck och vi kommer fram till den på lite olika sätt. Svenskarna har en stark förhandlingstradition. Först i ett självägande bondekollektiv ställt mot en tydlig motpart (främst adeln, som med relativt begränsade undantag aldrig var lika enrådig som kontinentens adel). Bondeklassen ersattes på 1900-talet av en än starkare arbetarrörelse, fortfarande med en tydlig och långt ifrån övermäktig motpart. Politiskt blev det blev inga blodiga revolutioner, det blev Saltsjöbadsanda, det blev till och med en Decemberöverenskommelse, med breda och långsiktiga avtal som man kan vara missnöjd med men ogärna frångår. Man pratar sig fram till en överenskommelse, och när den är gjord håller man fast vid den. Det gäller på arbetsplatser, i politiska sammanhang, och strängt taget i varje form av sammanslutning. I möteskulturen finns en understruken vilja att verka för det gemensamma bästa, och konsensus är väldigt mycket ett moraliskt grundat ställningstagande. Konsensus motiveras gärna med att ståndpunkten är den " moraliskt " mest riktiga. Svenskar har även i det offentliga en tendens att tala för den moraliskt riktiga ståndpunkten. Svenskarna är präktiga, ibland förargligt präktiga. När jag för några år sedan hamnade i Norge, möttes jag av en lite annat mötes-och debattklimat. Kanske har det med det glest befolkade landets gamla fiskar-och småbrukarkultur att göra. Nog vill man ha konsensus, men man når den på ett annat sätt. Medan svenskarna försiktigt försöker jämka samman olika synpunkter, har norrmännen en mer rustik metodik. Här gäller det att först av alla högt och ur något slags auktoritetsposition uttala en tydlig ståndpunkt – lite som en gamla tiders byäldste, en dominerande storbonde eller en matrona skulle agerat. Nu tycker även norrmännen illa om konflikter, så när denna åsikt uttalats skingras gärna alla invändningar omedelbart. Ingen vill stå med en avvikande åsikt. Denna starka synpunkt blir därför också beslut. De som inte håller med går hem, missbelåtna. Vid nästa sammanträde har en opposition hunnit samla sig. Den kan antingen ta upp frågan till omprövning – de ständiga omtagningarna präglar norsk beslutskultur mycket mer än den svenska. Men om om ledaren är svag

Vi kör genom det ändlösa villasamhället, och plötsligt är det någon som utbrister: "Där är en sån där j-a mexitegelvilla. Så fult!" Och där står mycket riktigt ett vitt tegelhus i 1 1/2 plan, med takutsprång, välansad trädgård, ja det är bara att läsa vidare bland husannonserna. Det är milt uttryckt inget unikt med huset. De måste vara många, säkert tiotusentals. Det var på sjuttiotalet de kom, här och var i klungor och fält, emellanåt bara ett litet typhus insprängt i det äldre villaområdet. Kanske var det just det senare som gjorde dem så avskydda. De kom sist, trängde sig in bland de "riktiga" husen, och vägrade smälta in i den syrénkantade medelklassidyllen. Istället för att anpassa sig kom de och bräkte på i sin gnistrande vithet. Och ändå var det så uppenbart bara en småfolksdröm som besannats, ett typhus byggt på en avstyckad äldre villatomt. Det var rätt bekvämt: inget ont, egentligen, med människorna. Däremot med huset de byggt! Man kunde med andra ord fortsätta le mot dem, och ändå känna en hälsosam distans och överlägsenhet. Säga vad man vill om fint folk. Men inte bodde de i mexivillor. Med barndomens villaträsk på betryggande avstånd slår det mig nu plötsligt hur irrationellt föraktet för en viss tegelkvalitet är. Vad är det för fel på en sten som är gnistrande vit och lite grovhuggen på utsidan? Jag kan räkna upp en rad olidligt fula tegelvarianter som av någon anledning vunnit enorm spridning och som aldrig tycks ha väckt allmän förargelse, även om de borde. Rump-eller baconrosa till exempel, eller gult som utspädd galla. Personligen tycker jag att egentligen bara verkligt hårdbränt tegel är snyggt, och det har väl inte ens tillverkats på ett halvsekel. Men mexitegel. Kanske var det för att det gjorde 70-talets oöverträffade sociala rörlighet synlig. För just mexitegelvillorna var något värre än typhus i största allmänhet. De gnistrade som små Dallaspalats, deras vithet gjorde att de inte alls iakttog en för nykomlingar passande blygsamhet. Finns det överhuvudtaget mexitegel längre? Jag har aldrig ens tänkt tanken på att bygga mig hus, så hur det står till i produktkatalogerna vet jag inte. Men jag skulle vilja göra något för denna gnistrande rena och vita sten, för att sona allt ont jag någon gång kan ha tänkt. Mexi är jättefint. Tänk ett underbart, lysande vitt torn eller slott som reser sig mot skyn, som byggt av bara sockerbitar! Riktigt hårt bitsocker, sånt som väl snart inte heller tillverkas. Fortfarande i bilens baksäte fantiserar jag om en ensam mexitegelriddare, på språng för att leda mexitegelfolkets uppror. Vi kastar inte sten omkring oss, inte ens tegelsten. Omkring oss står ett regn av sockerbitar. Vi ska bygga världen på nytt, i mexi! PONTUS KYANDER

Guilty Pleasures: Ära och korsade klingor Jag ger mig av med andan i halsgropen och en känsla av skuld. Visserligen har jag lagat ihop någon av den handfull rätter jag brukar traktera mina barn med, de kommer inte att svälta idag heller – för övrigt är de alla i de sena tonåren och kunde kanske ibland koka ihop något själva. Jag borde sitta med dem, familjen samlad kring bordet och allt det där. Men jag smiter iväg som en blöt hund för att kunna fortsätta med mitt missbruk. För någon gång i veckan är väl rimligt normalt, men fyra, fem, och dessutom klickande efter filmklipp på Youtube när jag egentligen borde göra mer inkomstbringande ting? Jag har blivit beroende av fäktning. Om man är naturligt äregirig och börjar fäkta efter fyrtiofem, då får man skruva ner ambitionerna i en sport där de flesta verkar börja i trettonårsåldern med att slipa in alla möjliga attacker, parader, riposter och lustiga steg. Man kan på sin höjd bli hyggligt bra, och glädjas över de små segrarna. Dessutom blir man rätt stark, fast bara i ena armen, och utvecklar kroppen, fast asymmetriskt. Den som inte svettats förr kan få känna på att idrotta i flera lager av stötsäkra textilier och en välstoppad metallmask. Konditionen påverkas bara marginellt, medan fettbältet kring midjan faktiskt tycks dra sig tillbaka lite. Ändå borde jag lägga band på mig. Det kunde räcka med ett vapen, inte alla – värja, florett, sabel, alltihop med samma blossande nybörjarentusiasm. Hemma börjar fäktböckerna ta plats. Svårbegripliga instruktionsböcker från 1600-­‐ och 1700-­‐tal har letat sig in bland alla konstböckerna, i praktiken är de i stort sett oanvändbara för modern fäktning, men intressanta – " titta, en låg ters, och en girata, det har jag inte sett förr ". Det mesta går mig förbi, men bilderna är fina. Nakna herrar som kokett duckar och sticker hål på varandra i Salvator Fabris tidiga 1600-­‐talstraktat om fäktning (tillägnad Christian IV av Danmark), eller buskiga vildmän i en annan av barockens viktiga handböcker, Capoferros " Gran Simulacro " från 1610, som med finter och knep försöker mörda varandra med kniv och rappir, den moderna värjans föregångare. Roligast är italienaren Angelos fäktbok från 1763, inte bara för att den i likhet med föregångarna lär ut utmärkta tricks som att kasta manteln över motståndaren eller hur man försvarar sig mot en motståndare som fuskar med en bländande lampa under kappan. Måhända inte ädelt, men effektivt. Nej, det är doften av rokoko i bilderna, elegansen som fäktarna klär sina mordiska ritualer i. För mord var ju vad det redan då sågs som, i lagens mening. Internet är nördarnas paradis, och jag har på sistone sneglat på några hemsidor med äldre blankvapen, och ett par trevliga duellvärjor från 1800-­‐talet. Groteskt och mordiskt skulle någon vid sunda vätskor säga, och naturligtvis håller jag med, officiellt. Inofficiellt skulle jag inte tveka ett ögonblick att kasta mig över någon av mina vedersakare och väsande " death before dishonor " sätta våra liv på spel i en kamp om heder och oförrätt. Jag medger att min verklighetsbild förvridits av för mycket tittande på vad som på engelska kallas swashbucklerfilmer. Swashbuckler var en med svärd och sköld utstyrd odåga som på 1500-­‐talet gjorde kontinentens och Englands gator osäkra. Senare blev han en litterär figur, som d'Artagnan och de tre musketörerna, eller Robin Hood och Zorro. En ädling och skälm på samma gång, som med ofelbar elegans fäktar hängslena av motståndaren. Medan de verkliga duellernas kallhamrade dödande efterhand blev ett marginellt fenomen, blommade

Inma Herrera's series of prints The Only Hope of Survival (2015) ar based on a short sequence from the French film maker Chris Marker's La Jettée (1962). Marker's b/w film is based almost solely on photographic stills, and is a dystopic vision of a future where time traveling becomes the only way to rescue humanity. Herrera uses 48 frames from the film for a series of "fake mezzotint" prints, where a face fades in and out. This sequence is also organised as a new animation, providing a simulacra for the film sequence. The essay reflects on the process of the artwork, and how it relates to the original film and to our own experience as viewers.
Key Words: Inma Herrera, Chris Marker, La Jettée (The Jetty), Prints, Fake Mezzoprint process, dystopia, survival, Time, Time travel.

An essay on the 1,000 year GIF-animation ASLAP (2017- ) by Finnish media artist Juha van Ingen. The text evolves around concepts of time and endeavours to overcome the limited period of existence of individuals as well as human culture compared to Universe and eternity. Particular focus on artworks dealing with time and endurance. Key words: Time, half-life, GIF, Juha van Ingen, John Cage, Organ2/ASLSP, Jem Finer, Longplayer, Rodney Graham, Parsifal, Tatsuo Miyajima, On Kawara, Millennialism, Robert Musil, Der Mann Ohne Eigenschaften, Parallell Aktion, Stanley Kubrick, 2001 A Space Odyssey, Oglethorpe University, Crypt of Civilization, Thornwell Jacobs, Long Now Foundation, 10.000 Year Clock,

Essay published together with the artist's book presented at his exhibition João Penalva at Trondheim Kunstmuseum in 2014. The text refers to his works Sleeping men (installation, 2014), Museum of Stands, Yuteval (installation, 2012), Monument (Installation, 2011) and People on Air (installation, 2014).

Essay for the book Cho Duck-Hyun: re-collection, published in 2008 by Kukje Galler, Seoul. Text in English and Korean.
Cho Duck Hyun is a leading South Korean artist of the generation establishing themselves internationally in the wake of South Korean democratization in the early 1990s. Cho Duck Hyun's large charcoal and ink drawing are based on historical and contemporary photography, often relating to human conditions and modern history in Asia and in Korea.

Essay written for the catalogue of Canadian (South Africa born) artist Trevor Gould: African English Pavilion. 1st Johannesburg Biennale 1995. Trevor Gould's installation inserted his sculptural works in the Botanical Garden and Zoological Garden in Johannesburg. (1995)

Essay Written for the book on Mika Taanila's work published by Kiasma Contemporar Art Museum, Helsinki, Trondheim Kunstmuseum and other partners in 2014. The essay elaborates on the works in Mika Taanila's Science Noir Trilogy: A Physical Ring (2002, 35mm film, sound and installation), The Zone of Total Eclipse (2006, double film projection, installation.) and Twilight (2010, video, installation) .

Essay for the book Ole Sjølie (2014), published in conjunction with the exhibition Ole Sjølie at Trondheim Kunstmuseum, curated by Pontus Kyander. Ole Sjølie (b.1923) is one of Norway's foremost painters, but has rarely exhibited. The artist works in a tradition linked to art informel and painters like Kossoff and Auerbach from his own generation, and painters like Velazques and Goya in art history - while having few relevant parallels or predecessors in his home country, with Munch as one great exception.

Essay/fiction/poetry published in collaboration with the artist for the book Sten Are Sandbeck. Fashion Ghosts (2012), in conjunction with his exhibition by the same title at Trondheim Kunstmuseum, Norway in 2012. Sten Are Sandbeck exhibited painting/sculpture in an installational form.

By a poetical and fictional approach, this essay deals with sculpture, body and space. The theoretical framework is phenomenological, albeit the method is literary. The text was written for the exhibition at Charlottenborg Kunsthall, Copenhagen 2005. Curated by Carina Zunino.

Essay commissioned by Statens Konstråd/The Swedish Art Council on the new public art works in Dunkers Kulturhus in Helsingborg. Facade project by Swedish artist Mikael Pauli, Outdoor sculpture by Tony Cragg, and video work in the restaurant by A K Dolven. 2004.

Essay for the catalogue for psychedelia and political artist, provocateur Sture Johannesson"s exhibition Circumambulation at Lund Konsthall in 2004. The text places Johannesson's work in context with the 1960's persecution of political and suspected drug -related art, and with the mechanisms of today's art system. Text in Swedish. 2004.

Essay for the publication of Pot. Not Pot, an artist's book by Swedish artist Sture Johannesson. His work played with the famous wording by René Magritte, "This is not a pipe". Sture Johannesson added quite a few layers to this in the project, that carried a reference to how the law enforcement in Sweden confiscated the fully legal Hemp plants from his exhibition at Lund Konsthall in 2004. Text in Swedish.

Essay for the book Andreas Eriksson, published by Bonniers Konsthall, Trondheim Kunstmuseum and other partners in 2013-2014. Exhibition Held at Trondheim kunstmuseum in 2014. Andreas Eriksson works in the proximity of a landscape tradition, but approaches it from a point of abstraction and with a close attention to surface. He reworks the layers continuously, often scraping the paint away, to the point where the canvas appears yet again.

Essay for one of Sweden's finest sculptors. Berit Lindfeldt works with all sorts of materials, from bronze and concrete to ephemeral found objects. There is a lyrical poetic approach to objects as well as materials, where the sculptor creates a silent language with its own subtle metaphors and clashes of meaning.

This exhibition was opened one year after the Utøya massacre and was intended to look for other common symbols and metaphors for human communality than those based on nationality, ethnicity, religion or other excluding collectives, and to problematize ideas of communality.

Introduction to the exhibition Adrian Paci: The Column at Trondheim Kunstmuseum, curated by Pontus Kyander. Adrian Paci's The Column is a film following the making of a classical Roman column, from the quarry in China, along with its workers producing the column while crossing an ocean by ship. The work forms a parable about our time, of globalization, use and abuse of labour, and how work, time, transport and labour being increasingly fused together.