Location via proxy:   [ UP ]  
[Report a bug]   [Manage cookies]                
Wikipedia

Angola

republik i Centralafrika
För andra betydelser, se Angola (olika betydelser).

Angola, formellt Republiken Angola,[1] (portugisiska: República de Angola; kikongo, kimbundu, umbundu: Repubilika ya Ngola), är en republik i sydvästra Afrika. Landet gränsar till Namibia i söder, Kongo-Kinshasa i norr, Zambia i öster och Atlanten i väster. Provinsen Kabinda är en exklav som är skild från resten av landet och som gränsar till Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa.

República de Angola
Flagga Statsvapen
Valspråk: Virtus Unita Fortior
(latin för ”Enighet ger styrka”)
Nationalsång: Angola Avante
läge
Huvudstad
(även största stad) 		Luanda
Officiellt språk Portugisiska
Demonym angolan, angolansk[1]
Statsskick Republik
 -  President João Lourenço
 -  Vicepresident Bornito de Sousa
Nationalförsamling Nationalförsamlingen
Självständighet från Portugal 
 -  Deklarerad 11 november 1975 
Area
 -  Totalt 1 246 700 km²[2] (22:a)
 -  Vatten (%) 0 %
Befolkning
 -  2016 (juli) års uppskattning 25 831 000[4] (69:e)
 -  2014 års folkräkning 25 789 024[3] 
 -  Befolkningstäthet 20,7 inv./km² (170:e)
BNP (PPP) 2022 års beräkning
 -  Totalt 242,3 miljarder USD[5] (67:e)
 -  Per capita 7 360 USD[5] (127:e)
BNP (nominell) 2022 års beräkning
 -  Totalt 124,9 miljarder USD[5] (61:e)
 -  Per capita 3 793 USD[5] (127:e)
Ginikoefficient (2018) 51,3[6] 
HDI (2021) ▲ 0,586[7] (148:e)
Valuta Kwanza (AOA)
Tidszon WAT UTC +1
Topografi
 -  Högsta punkt Morro do Moco, 2 620 m ö.h.
Nationaldag 11 november
Nationalitetsmärke ANG
Landskod AO, AGO, 024
Toppdomän .ao
Landsnummer 244

Den portugisiska närvaron bestod, från 1500- till 1800-talet, mestadels i de mest kustnära områdena av territoriet av vad som nu är Angola, och interagerade på olika sätt med de folkslag som bodde där. Under 1800-talet började portugiserna långsamt och tvekande etablera sig alltmer inåt landet. Angola som en portugisisk koloni, omfattande nuvarande territorium, fastställdes inte förrän vid slutet av 1800-talet och "effektiv ockupation" som krävdes genom Berlinkonferensen 1884, uppnåddes först under 1920-talet. Landet uppnådde självständighet 1975 efter ett långvarigt självständighetskrig. Efter självständigheten var Angola skådeplatsen för ett intensivt inbördeskrig (1975–2002).

Landet har stora mineral- och petroleumreserver och dess ekonomi har vuxit genomsnittligt i tvåsiffrig[förtydliga] takt sedan 1990-talet och särskilt sedan slutet av inbördeskriget. Dock är nivån för den socioekonomiska utvecklingen relativt låg i början av 2010-talet och landets medellivslängd och spädbarnsdödlighet var bland de sämst rankade i världen.[8]

Etymologi

redigera

Namnet Angola är taget från det portugisiska kolonialnamnet Reino de Angola (kungariket Angola), vilket var det namn portugisiska sjöfarare gav regionen. Angola togs från titeln Ngola (vilket betydde härskare) som bars av Kimbundu-kungarna i kungariket Ndongo.[9]

Historia

redigera
Huvudartikel: Angolas historia
 
Agostinho Neto, 1975.

Nuvarande Angola har varit bebott sedan förhistorisk tid. Den första kulturen vi har någon kunskap om är de khoisansamhällen som dominerade regionen fram till bantumigrationen omkring 700 e.Kr. Norra delen av Angola hörde sedan 1200-talet till kungadömet Kongo, innan portugiserna utropade kolonin Angola där 1575.

När portugiserna kom till nuvarande Angola misstog de namnet på landet och regenten (ngola), men kallade det även för Mbundu-folkets land. Angola var den sista betydande europeiska kolonin i västra eller centrala Afrika. Sedan 1960-talet hade den portugisiska armén slagits i Moçambique, Angola och andra kolonier mot inhemska gerillarörelser som krävde självständighet. Landet fick självständighet den 11 november 1975. Då hade Angola varit portugisisk koloni i 400 år. Redan 1483 upprättades portugisiska stödjepunkter för sjöfarten och handel på Angolas kust. Hundra år senare grundades kolonin.[10] De nuvarande gränserna fastställdes dock inte förrän i samband med Berlinkonferensen 1884-1885.

Liksom för övriga portugisiska kolonier innebar den vänsterinriktade nejlikerevolutionen mot fascistdiktaturen i moderlandet 1974 en snabb frigörelseprocess. För Angola dröjde det på grund av konkurrensen mellan tre olika gerillarörelser och med hänsyn till den stora vita minoriteten i landet till 1975 innan landet var fullt självständigt.

Den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade (däribland Kuba), tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. MPLA var den antikoloniala befrielserörelse som åtnjöt det största folkliga stödet i Angola under kriget mot den portugisiska kolonialmakten. Den USA- och Zairestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den Sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska Unita-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och senare erhöll militärt bistånd från Sydafrika.

Alvoravtalet 1975

redigera

Alvoravtalet om självständighet för Angola undertecknades den 15 januari 1975 i den lilla staden Alvor i södra Portugal. Landet skulle bli självständigt den 11 november. En övergångsregering bestående av de tre befrielserörelserna och Portugal skulle styra Angola tills vidare och val till nationalförsamlingen hållas i oktober. Men redan efter ett par månader bröt UNITA och FNLA avtalet och krigshandlingar utbröt. Från sommaren kontrollerade MPLA huvudstaden med hjälp av kubanska soldater och UNITA kontrollerade södra Angola med hjälp av Sydafrikas bombflyg. FNLA:s trupper med stöd från USA och trupper från Zaire besegrades i grunden den 10 november vid byn Kifangondo[11] cirka 20 kilometer norr om Luanda.

Den förste MPLA-presidenten Agostinho Neto avled 1979 och efterträddes av José Eduardo dos Santos, som även vann det demokratiska presidentval som utlystes 1992 under en kort tid av fred mellan MPLA och Unita. Ett fredsavtal undertecknades 1994, men fred infann sig inte förrän Unita-ledaren Jonas Savimbi avlidit 2002.

2000-talet

redigera
 
João Lourenço, 2018.

I augusti 2002 avrustade UNITA sina militära styrkor och förklarade sig vara ett konservativt politiskt parti. Val av partiledare anordnades och Isaías Samakuva tillträdde den 20 juni 2003.[12]

Kinas premiärminister besökte Angola 2005 och lovade ytterligare stora lån i utbyte mot större oljeleveranser. I augusti tecknade regeringen ett fredsavtal med Cabindaenklavens befrielsefront i Kabinda. Angola blev medlem av Opec 1 januari 2007.[13]

År 2008 genomfördes det första fria parlamentsvalet. MPLA vann med 80 procent av rösterna, UNITA och FNLA delade på resten.

I oktober 2014 publicerades planer på att bygga en undervattenskabel mellan Brasilien och Angola och göra Angola till en knutpunkt för telekommunikationer i södra Afrika.[14]

År 2016 drabbades södra Afrika av hungersnöd på grund av svår torka. 1,42 miljoner varav hälften barn var i riskzonen, värst drabbade var provinserna Cunene, Namibe och Huila.[15]

MPLA (Folkrörelsen för Angolas befrielse) har styrt i Angola sedan självständigheten från Portugal 1975. President José Eduardo dos Santos kom till makten 1979. När João Lourenço blev Angolas nya president i september 2017 innebar det slutet på José Eduardo dos Santos 38 år långa styre.[16]

MPLA fick 61,07 % av rösterna och dess ordförande João Lourenço blev Angolas tredje president. Det främsta oppositionspartiet UNITA[a] fick 27% och Casa-Ce[b] fick 9,5%.[17][18]

Geografi

redigera
 
Karta över Angola.

Angola ligger i sydvästra delen av den afrikanska kontinenten, mellan latitud 4° och 18°S och longitud 12° och 24°O. Landet täcker en yta av 1 246 620 km2, nästan tre gånger Sveriges yta. I väster gränsar landet till Atlanten. Angola gränsar också till Namibia i söder, Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa i norr samt Zambia i öster. Landet har också kontroll över området Kabinda som är en exklav skild från huvuddelen av Angola av Kongo-Kinshasa.

Angola består i stort sett av fyra områden: Kustområdet är en bördig slätt och längs kustremsan finns ett flertal sandstränder med palmer. Centrala Angola utgörs av en savann och södra Angola består till största delen av torra stäpper. I de norra delarna finner man vidsträckta regnskogar.[19] Ett antal floder rinner genom landet, bland annat Kwanza, Kongo, Cunene och Cubango. På grund av den blandade geografin är Angola ett land rikt på djur och växter.

Huvudstaden Luanda ligger utmed kusten och är en viktig hamnstad.

Topografi

redigera
 
Angolas topografi.

Den angolanska topografin varierar från kustlandskap och öken i sydväst till berg, högplatå och regnskogar i mellersta och norra delen av landet. Högsta punkten är Mount Moco med en höjd på 2 620 meter över havet. Högplatån norr och öster om bergen ligger mellan 1 200 och 1 800 meter över havet.[19]

Hydrografi

redigera
Se även: Floder i Angola

Kongofloden har flera bifloder som rinner genom Angola. Andra floder som mynnar i Sydatlanten är Cubango, Cuando och Cuango. Zambesiflodens källor ligger i Angola och fortsätter österut och mynnar i Indiska oceanen.[19] Floden Okavango rinner ut i ett endorheiskt träsk i Botswana.

Den angolanska kusten är cirka 1 500 kilometer lång och relativt rätlinjig och i stort sett utan större halvöar eller öar. Enda undantagen är halvön Ilha de Luanda och Ilha da Cazanga söder om huvudstaden. Angolas största sjö Lago Dilolo är 18,9 km² och ligger i provinsen Moxico.

Klimat

redigera

Klimatet är halvtorrt i söder och upp längs kusten mot Luanda. I norr är det en varm regnperiod från november till april och kallare och torrare resten av året. Lokala skyfall kan orsaka översvämningar.

Naturskydd

redigera

Några av Angolas miljöproblem är jorderosion med åtföljande ökenutbredning, att den tropiska regnskogen avverkas vilket resulterar i förlorad biodiversitet, vattenföroreningar och brist på dricksvatten. Sedan 1960 har månadsnederbörden i snitt minskat med 2,4 procent per decennium.[20]

För att säkra djur- och växtarternas fortbestånd har ett flertal nationalparker inrättats, vilka också är välbesökta turistmål:[21]

  • Parque Nacional da Quissama (9 600 km², etablerad 1938 som jaktreservat, sedan 1957 som nationalpark) – belägen i norra Angola, mellan Atlanten, Kwanzafloden och Longafloden.
  • Parque Nacional da Cangandala (630 km², 1963 som naturreservat, sedan 1970 som nationalpark) – i Malanjeprovinsen.
  • Parque Nacional do Bicuar (7 900 km², 1938 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – i Huílaprovinsen
  • Parque Nacional de Iona (15 150 km², 1937 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – Namibeprovinsen, mellan Atlanten och floderna Cunene och Kwanza.
  • Parque Nacional da Cameia (14 450 km², 1935 som jaktreservat, sedan 1957 som nationalpark) – i Moxicoprovinsen.
  • Parque Nacional da Mupa (6 600 km², 1938 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – i Cuneneprovinsen, mellan Coluifloden och Cunenefloden.

Dessutom har ett antal andra skyddade områden etablerats. Dessa är/inkluderar Parque Regional da Cimalavera (112 km², söder om Benguela), Reserva do Luando (8 280 km², i Malanjeprovinsen), Reserva Natural do Ilhéu dos Pássaros (1,6 km², söder om Luanda), Reserva Parcial de Luiana (8 400 km², i Cuando-Cubango-provinsen), Reserva Búfalo (400 km², söder om Benguela), Parque Natural Regional do Namibe (4 450 km², vid staden Moçâmedes) och Reserva Parcial de Mavinga (5 950 km², i Cuando-Cubango-provinsen).[21]

Styre och politik

redigera

Konstitution och styre

redigera
Se även: Lista över Angolas presidenter, Lista över Angolas premiärministrar och Angolas nationalförsamling
 
Angolas parlamentsbyggnad i Luanda, byggd 2013.

Angola är en presidentiell republik med den folkvalda presidenten som både statschef och regeringschef. Vid självständigheten 1975 blev Angola en socialistisk enpartistat med MPLA som enda tillåtna parti. Detta accepterades inte av UNITA och FNLA vilket ledde till ett inbördeskrig som varade i 27 år. År 1992 ändrades konstitutionen så att flera partier kunde tillåtas.[22] 2017 lämnade José Eduardo dos Santos presidentposten efter 38 år. Hans tidigare försvarsminister João Lourenço tog över efter det fjärde valet i landets historia, som hölls 23 augusti 2017. Efter att ha fått över 60 procent av rösterna så behöll det regerande partiet MPLA makten.[23]

Enligt den första konstitutionen från 1975 var Angola en socialistisk enpartistat och hade en preliminär lagstiftande församling. År 1980 anordnades val till 229 platser i nationalförsamlingen. Alla medborgare över 18 år var valberättigade men kunde förlora sin rösträtt om de var aktiva i utbrytargrupper mot MPLA eller hade begått folkrättsbrott och inte blivit rehabiliterade. Valet skedde i två steg, först valdes regional församling för de 18 provinserna. De regionala församlingarna utsåg därefter aktiva politiker som inte nödvändigtvis behövde ha medlemskap i MPLA.[24]

1986 genomfördes åter ett val enligt denna konstitution.

Administrativ indelning

redigera
Detta avsnitt är en sammanfattning av Angolas provinser.

Angola är indelat i 18 provinser (provincias):[25]

Exklaven Kabinda

redigera

Med en yta på cirka 7 283 kvadratkilometer (2 812 kvadratkilometer) är den norra angolanska provinsen Kabinda ovanlig eftersom den är skild från resten av landet av en remsa, cirka 60 kilometer bred, av Demokratiska republiken Kongo längs nedre Kongofloden. Kabinda gränsar till Republiken Kongo i norr och nordnordost och Demokratiska republiken Kongo i öster och söder. Staden Kabindaär det främsta befolkningscentrumet.[26]

Enligt en folkräkning från 1995 hade Kabinda en uppskattad befolkning på 600 000, varav cirka 400 000 är medborgare i grannländerna. Befolkningsuppskattningar är dock mycket opålitliga. Kabinda består till stor del av tropisk skog och producerar lövträ, kaffe, kakao, rågummi och palmolja.[27]

Den produkt som den är mest känd för är dock dess olja, som har gett den smeknamnet "Afrikas Kuwait". Kabindas petroleumproduktion från dess betydande offshorereserver står nu för mer än hälften av Angolas produktion.[28] Det mesta av oljan längs dess kust upptäcktes under portugisiskt styre av Cabinda Gulf Oil Company (CABGOC) från 1968 och framåt.

Ända sedan Portugal överlämnade suveräniteten över sin tidigare utomeuropeiska provins Angola till de lokala självständighetsgrupperna (MPLA, UNITA och FNLA) har Kabindas territorium varit ett fokus för separatistiska gerillaaktioner mot Angolas regering (som har använt sina väpnade styrkor).

Korruptionsbekämpning

redigera

Under de första fem åren på 2000-talet uppskattades 10 procent av BNP försvinna på grund av korruption. Regeringen påbörjade därefter ett program för korruptionsbekämpning, men med begränsat resultat frånsett att 100 tjänstemän vid gränspolisen och Verket för migration och invandring[c] avskedades för att ha tagit mutor.

Den 26 september 2017 tillträdde João Lourenço som president för Angola, efter José Eduardo dos Santos som innehaft ämbetet i 38 år. I sitt invigningstal lovade Lourenço att bygga upp Angolas ekonomi efter fallande oljepriser och bekämpa korruption.[29]

President Lourenço har börjat bekämpa korruptionen. Angolanska företag och privatpersoner med kapital i utlandet har uppmanats föra tillbaka kapital för investeringar i Angola och flera rättsprocesser har påbörjats.[30][31]

Försvar

redigera

Den angolanska försvarsmakten, Forças Armadas Angolanas, (FAA) bildades i sin nuvarande utformning 1991 i samförstånd mellan regeringen och UNITA. Försvaret leds av försvarsstabschefen som lyder under försvarsdepartementet och består av generalstaben och tre vapengrenar, armén, marinen och flygvapnet. Försvarsmakten har även ansvar för gränsbevakning och utvisning av illegala flyktingar samt bevakar Cabindaenklavens befrielsefront separatister i Kabinda.[32]

Ekonomi och infrastruktur

redigera

Angolas ekonomi har genomgått stora förändringar, från att ha varit en ekonomi i turbulens på grund av flera års inbördeskrig är ekonomin numera en av världens snabbast växande. I dag räknas exempelvis landets huvudstad Luanda som en av världens dyraste.[33] Det är främst en liten ekonomisk elit som fått ta del av denna blomstring, medan en majoritet av befolkningen fortfarande har ingen eller mycket liten inkomst.[33] 2005 växte ekonomin med 20 procent och 2006 med 26 procent. Landets höga tillväxttakt på senare år har främst drivits av dess oljesektor, och det höga världsmarknadspriset på olja. Oljeproduktion och dess kringverksamheter bidrar till cirka 85 procent av BNP och 90 procent av all export. En ökad oljeproduktion gjorde att tillväxten landade på mer än 15 procent per år från 2004 till 2007. 2007 blev Angola medlem i Opec och blev tilldelad en produktionskvot på 1,9 miljoner fat per dag.[källa behövs]

Även om inflationen minskat från 325 procent 2000 till under 13 procent 2008, har stabiliseringspolitiken visat sig ohållbar och Angola övergav 2009 sin valutakorg. I november 2009 meddelade IMF att de godkänt ett lån till Angola på 1,4 miljarder dollar för att stärka landets valutareserv. Korruption, speciellt i utvinningssektorn, är en stor utmaning. Den globala recessionen och lägre oljepriser för 2009 har lett till en minskning i BNP efter flera år av tvåsiffrig tillväxt. Dock väntas tillväxten ta fart igen under 2010.[uppdatering behövs][källa behövs]

Näringsliv

redigera

Bruttonationalprodukt 2015.[34]

# BNP Sektor 2015 Procent Arbetskraft sektor Procent
1 Jordbruk 9,4 % Jordbruk 85 %
2 Industri 60,2 % Industri och Tjänster 15 %
3 Tjänstesektor 30,4 %

Angola är Afrikas tredje största ekonomi (efter Nigeria och Sydafrika) och kontinentens näst största oljeproducent (efter Nigeria).[35]

Industrisektorn utgörs utöver olja av bland annat järnmalm, metallprodukter, ölframställning, textil och varvsarbete.[36]

En efterkrigsbyggnation och återflyttning av krigsflyktingar har även lett till hög tillväxt inom bygg- och jordbrukssektorn. Mycket av landets infrastruktur är fortfarande förstörd eller outvecklad efter ett 27 år (1975–2002) långt inbördeskrig.[37]

Jord-, skogsbruk och fiske

redigera

Angola har goda förutsättningar för jordbruk, marken är bördig mark och klimatet varierar från norr till söder och det centrala höglandet är särskilt gynnsamt. I söder finns vidsträckta områden, lämpliga som betesmark.[34]

För närvarande odlar Angola endast 10 procent av den odlingsbara marken. Men med den nya politiska ledningen har flera reformer införts och livsmedelsindustrins tillväxt ligger bland de fem högsta i Afrika.[38][död länk]

Viktiga naturtillgångar för jordbrukssektorn är bananer, sockerrör, kaffe, sisal, majs, bomull och fisk. Jordbruk för hushållsbehov täcker det främsta näringsbehovet för en majoritet av befolkningen, men hälften av landets livsmedel måste fortfarande importeras.

På 1980-talet var Sida med och byggde upp Angolas fiskeindustri.[39] Fiskeindustrin är viktig och inte längre reglerad av staten.[40]

Energi och råvaror

redigera
 
Oljeplattform utanför Luanda.

Oljeproduktionen har ökat sexfaldigt sedan 1983[41] och uppgick 2008 till 2,0 miljoner fat per dag. Angola är efter Nigeria den näst största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara.

Oljeindustrin har bidragit till 60 procent av landets BNP. Det statliga bolaget Sonangol är störst men det finns även utländska oljebolag.[40] Det finns stora tillgångar av diamanter av hög kvalitet, främst i Lundaprovinserna i nordost. Dessa tillgångar finansierade UNITA under inbördeskriget, medan MPLA hade kontroll över oljeproduktionen.[42]

Angolas främsta naturtillgångar är: petroleum, naturgas, diamant, koppar och guld.[37][43]

Angola har stora tillgångar av olja, naturgas och diamanter. I landet finns dessutom järnmalm och guld, som dock inte har utvunnits sedan kolonialtiden. Marmor, svart granit och koppar bryts. Angola anses kunna bli en stor producent av el från vattenkraft.[34]

Industri

redigera
Fördjupning: Gruvdrift i Angola

Industrin är koncentrerad till staden Soyo vid kusten i provinsen Zaire.[källa behövs]

Industrisektorn utgörs utöver olja av bland annat järnmalm, metallprodukter, ölframställning, textil och varvsarbete.

Varvet PAENAL[d] i Porto Amboim underhåller och reparerar oljeriggar utanför kusten i provinserna Kabinda och Zaire och bidrar till Angolas tillväxt.[44]

Gruvdrift har en stor ekonomisk potential i Angola och kan göra landets ekonomi mer differentierad och mindre oljeberoende.[43]

Infrastruktur

redigera

Sedan 2005 har regeringen använt miljarder dollar i form av bistånd och lån från Kina, Brasilien, Portugal, Tyskland, Spanien och EU för att bygga upp Angolas offentliga infrastruktur.[källa behövs]

Transporter

redigera
 
sLuandas flygplats 4 de Fevereiro.
 
Järnvägar i Angola.
 
Lastning av mineraler i Namibe.

Angola ligger stategiskt i Centralafrika och transportmöjligheter är mycket viktiga.[45]

  • Tre separata järnvägar går från kusten till inlandet, tillsammans 2 761 km.
  • Vägar, sammanlagt 76 626 km varav 11 903 km är asfalterade.
  • Navigeringsbara floder, tillsammans 1 300 km.
  • Åtta större hamnar.
  • 33 flygplatser med hårdgjorda landningsbanor.

Inbördeskriget förstörde många vägar, så alla vägar är inte farbara, men reparationer och nya vägar tillkommer efter hand. Internationella flygplatsen Quatro de Fevereiro (4 februari) i Luanda öppnades 1951. En ny internationell flygplats har varit under byggnation i provinsen Luanda sedan 2008 och beräknas öppna i november 2023.[46]

Telekommunikationer

redigera

Telekommunikationer är en av de mest strategiska industrierna i Angola och målet är att förbättra internetanslutningar både nationellt och internationellt.[14] I mars 2015 hölls en konferens i Luanda med temat informationsteknologi för att befrämja debatt om telekommunikation i Angola och över hela Afrika.[47] Den 26 december 2017 skickades Angolas första satellit, Angosat-1 upp i rymden för att kunna nå hela landet med telefon, TV och internet.[48]

Utbildning och forskning

redigera
 
Skola i provinsen Huambo, Angola.

Vid Angolas självständighet 1975 var 80 procent av befolkningen analfabeter. Landet fick biståndshjälp från Kuba som skickade 1000-tals lågstadielärare till Angola och på sex år sänktes antalet analfabeter till 15 procent.[49] Samtidigt pågick ett inbördeskrig och när det äntligen blev fred 2002 hade många skolor förstörts och många lärare, både inhemska och kubanska, dödats eller sårats.

Regeringen beslutade i början på 2000-talet om en sexårig obligatorisk och avgiftsfri grundskola. Men brist på skolor och lärare gör att barnen får gå i skift och bara tre timmar per dag. Efter grundskolan kan elever gå vidare i "Secondary Education" för att bli behöriga till universitet. Det finns tre universitet i Angola - Luanda, Huambo och Lubango.[50][bättre källa behövs]

År 2015 beräknades andelen vuxna analfabeter till 28,9 %. Andelen kvinnliga analfabeter uppgick till 39,3 % medan andelen män var knappt fälften, 18,0 %.[2]

Sjukvård, andra viktiga samhällstjänster

redigera

Världshälsoorganisationen rapporterade i december 2017 att Angola är sämst vad gäller täckning av hälsovård bland de portugisisktalande länderna, med ett index på 36 procent. Det kan jämföras med Portugal (80 procent).[51]

Befolkning

redigera

Demografi

redigera

Statistik

redigera
Angolas demografi
 
Gränstrafik mellan Namibia and Angola längs floden Okavango.
Folkmängd33 642 646 (2021 est.)
Befolkningsförändring3,38 % (2021 est.)
Födelsetal41,8 födslar/1000 invånare (2022 est.)
Dödstal8,01 dödsfall/1000 invånare (2022 est.)
Summerad fruktsamhet5,9 barn/kvinna (2021 est.)
Spädbarnsdödlighet60,58 dödsfall/1000 levande födslar (2021 est.)
Migrationsnetto-0,2 migranter/1000 invånare (2021 est.)
Åldersfördelning
0–14 år47,83 % (2020 est.)
15–64 år49,87 % (2020 est.)
Källa: World Factbook (2022) https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/angola/#people-and-society

Könsfördelning: män 48,5 %, kvinnor 51,5 % (folkräkningen 2014)[3]

Befolkningens medianålder: 18,0 år (2015)[2]

  • Mäns medianålder: 17,8 år (2015)[2]
  • Kvinnors medianålder: 18,2 år (2015)[2]

Minoriteter

redigera
Se även: Kategori:Etniska grupper i Angola

Angola bebos av dryga hundratalet bantutalande folk med inslag av sanfolk (bushmän) i söder. Det är ganska glest befolkat utom runt kuststäderna och på centrala högplatån. Den urbana befolkningen uppgick till 62 procent 2014.[52]

Etniska grupper: ovimbundu 37 %, kimbundu 25 %, bakongo 13 %, andra 25 %[2]

Migration

redigera

Under 1960- och 70-talens befrielsekamp lämnade majoriteten av de omkring 400 000 vita kolonisatörerna landet. Européerna, mest portugiser, utgör nu mindre än 1 procent av befolkningen, men portugisiska är alltjämt huvudspråk och förstås av ungefär halva befolkningen. Knappt hälften av invånarna är katoliker och drygt 10 procent protestanter, medan övriga utövar inhemska stamreligioner. Under inbördeskriget efter självständigheten drevs omkring en halv miljon angolaner på flykten inom sitt eget land.[källa behövs]

Språk

redigera
Detta avsnitt är en sammanfattning av Språk i Angola.

Språken som amvänds i Angola är portugisiska, bantuspråk och andra afrikanska språk[2]

De flesta språk i Angola tillhör familjen bantuspråk. Därtill kommer khoisanspråk som talas av Sanfolket i Kalahariöknen. Officiellt språk är portugisiska. Det finns omkring 40 språk i Angola.[53]

Religion

redigera

Majoriteten av Angolas befolkning (53 procent) är officiellt kristen. 38 procent är katoliker och 15 procent protestanter. Till den sistnämnda gruppen hör Assemblies of God, Convenção Baptista de Angola, Igreja Evangélica Baptista em Angola, Igreja Evangélica Congregacional em Angola, Evangelical Church of Angola, Our Lord Jesus Christ Church in the World (Kimbanguist), Reformed Evangelical Church of Angola, Sjundedagsadventisterna, Union of Evangelical Churches of Angola och Förenade Metodistkyrkan. I Angola finns även över 143 000 Jehovas vittnen (2017).

Knappt 47 procent av befolkningen praktiserar inhemska religioner, med inslag av animism och/eller förfädersdyrkan. Det finns också en muslimsk minoritet med färre än 100 000 anhängare, huvudsakligen bestående av invandrare från Västafrika och Libanon.[54]

Hälsa

redigera
 
Vårdcentral i Huambo (provins) 2008.
Se även: Hiv och aids i Afrika

Neonatala tillstånd var den vanligaste dödsorsaken år 2019, följt av infektion i nedre luftvägarna och tuberkulos.[55]

Hiv är ett hälsoproblem och 2014 var det 2,41 procent av den vuxna befolkningen (åldrarna 15–49) som levde med hiv.[2] Hälsotillståndet gällande hiv och aids i Angola är bland de värsta i världen. Endast en bråkdel av befolkningen har tillgång till medicinsk vård. Mellan 1975 och 2002 uppskattas antalet dödsfall till 1 miljon, 4,5 miljoner tvingades lämna sin hemort och 450 000 flydde till andra länder.[56]

Även mödrahälsovården är katastrofal och förstärks av allmän hälsovård och fattigdom. Mödradödligheten är en av de högsta i världen. Vid slutet av inbördeskriget uppskattades dödligheten till mellan 1 200 och 1 500 av 100 000 födslar. 2008 hade dödligheten sjunkit till cirka 600. Detta kan jämföras med 5 för Sverige.[57]

Övrig befolkningsdata

redigera

Den senaste folkräkningen hölls den 16 maj 2014 och avsåg den faktiska (de facto) bosatta befolkningen i Angola, som uppgick till 25 789 024 invånare (varav 12 499 041 män och 13 289 983 kvinnor).[3] Folkräkningen 2014 var den första i självständiga Angola och den första folkräkningen sedan 1970, då befolkningen uppgick till 5 646 166 invånare, varav 2 943 974 män och 2 702 192 kvinnor.[52]

Kultur

redigera

Massmedia

redigera
 
Rádio Malanje.

Pressen nationaliserades 1976. De flesta tidningar och tidskrifter publiceras i Luanda, bland dem:

  • Jornal de Angola med magasinet Cultura
  • Noticias de Angola

Numera finns det ett flertal privata veckotidningar.

Angolanska radiostationer sänder på flera språk: portugisiska, engelska, franska, spanska och de inhemska språken chokwe, kikongo, kimbundu och umbundu.[58]

Den statliga TV-stationen Televisão Pública de Angola (TPA) grundades 1973. Numera finns flera privata TV-kanaler.

Agência Angola Press (Angop) är en statlig nyhetsbyrå.

Internet används av 23 procent av befolkningen.[59]

Konstarter

redigera

Angolas kultur har rötter hos Bantufolk som levde i det gamla kungadömet Kongo. Portugiser som kom till kusten för 400 år sedan satte inga kulturella spår förrän i senare delen av 1800-talet, då inom arkitektur, litteratur och musik (fado).[60]

Musik och dans

redigera
 
Angolansk traditionell trumpet och panflöjt.

Angola har en väldigt levande musikkultur där varje region i landet har sin lokala dans. Den angolanska dansen Semba spred sig i samband med slavhandeln till Brasilien. Ur Semba har även andra danser som Kizomba och Kuduro utvecklats. Kuduro kommer från språket Kimbundu men har dubbel betydelse i det att det betyder "hård rumpa" i portugisiska. Dansen kan liknas vid en mix mellan techno/funk/batucada/afro. Kizomba dansas parvis och har liknande danssteg som latinska Bachatan. Kizomba har på senare år blivit alltmer populär och dansas idag även i Portugal.

Kända musiker från Angola är:[61]Bonga, Waldemar Bastos, Maria de Lourdes Van-Dúnem, Paulo Flores och Teta Lando.[källa behövs]

Äldre skulpturkonst och masker

redigera
 
Mask från Chokwefolket.

Norra Angola är ett av Afrikas konstrikaste områden, särskilt från det gamla Kongoriket. Deras skulpturkonst är naturalistisk och inbegriper fetischer, mor-barn och förfädersfigurer. Chokwes förfädersstatyetter är kraftfulla. Masker gjordes i trä eller tyg för att bäras av dansare.[62]

Samtidskonst

redigera

En av Angolas mest uppmärksammade samtidskonstnärer är António Ole.[33] Olé, född och bosatt i Luanda, är en internationellt känd bildkonstnär och är representerad på Moderna museet i Stockholm. Han arbetar med film och fotografi och har deltagit i biennaler i Havanna, Johannesburg och Venedig.[63]

I Luanda finns textilkonstnären Marcela Costas galleri, Celamar, som hon har utvecklat till ett mångkulturellt centrum som speglar den rika flora av konstnärliga talanger som finns i Angola. Där satsar hon mycket på kvinnliga konstnärer.[64]

Litteratur

redigera
Detta avsnitt är en sammanfattning av Angolansk litteratur.

Angolansk litteratur tog fart ungefär samtidigt med nationalismen och längtan efter frigörelse från kolonialmakten. Den stod nära MPLA som grundades av intellektuella angolaner och portugiser, de senare i opposition mot diktaturen och de omänskliga villkoren i Angola.[65] Angolas författarförbund, UEA bildades redan en månad efter självständigheten, den 10 december 1975. Förbundets förste president blev poeten Agostinho Neto, tillika Angolas förste president. UEA har bibliotek, förlag, föreläsningssal och internet café i Luanda.[66]

Traditioner

redigera

Matkultur

redigera
Huvudartikel: Angolanska köket

Det angolanska köket har påverkats av utländska matkulturer, särskilt den portugisiska som kom med alla invandrare under den koloniala perioden. Stapelvaran består av bönor, ris och mjöl kombinerat med kött och fisk med allehanda såser.[67]

Angola har en lång kust många floder och därför hör färsk fisk och skaldjur till vardagsmaten.

Festivaler

redigera

År 2014 återupptogs den Nationella kulturfestivalen[e] efter 25 års uppehåll på grund av kriget. Festivalen pågår i 20 dagar i alla provinshuvudstäder. Temat är ”Kultur befrämjar Fred och utveckling”.[68]

Karneval

redigera

Karnevalen i Luanda har gamla anor och beskrevs av portugiserna redan 1857. Vid denna folkfest klädde man ut sig till personligheter ur det gamla Kongoriket. Där var kungar, drottningar, krigare, portugiser och många andra.[69]

I början var karnevalen en spontan fest, organiserad av föreningar som valde väg och framförde sina egna rytmer. Från 1990-talet började karnevaler spridas till andra städer och fick stöd av respektive kommun.[70] Karnevalen på Marginal do Luanda har blivit berömd och påminner om karnevalen i Rio de Janeiro. 2017 vann karnevalsgruppen União Mundo da Ilha.[f][72]

Övriga fester och festivaler

redigera
  • Festen på Luandaön är en årlig fest den andra fredagen i november och en hyllning till Kianda, vattengudinnan som är fiskarnas skyddshelgon.[73]
  • Musikfestivalen i Sumbe är en internationell festival som pågår i tre dagar i september i provinsen Cuanza Sul.[73]

Sport

redigera
Se även: Angolas damlandslag i handboll, Angolas fotbollsförbund och Angola i olympiska spelen

Fotboll

redigera
 
Angolanska fans i Köln.

Angola var värd för afrikanska mästerskapet i fotboll 2010. Angolas landslag kom på femte plats av 15 tävlande lag. Landslaget deltog för första gången i VM i fotboll i Tyskland 2006, blev utslaget av Portugal som kom på fjärde plats i turneringen.

Basket och handboll

redigera

Herrlandslaget i basket har vunnit elva av de senaste tretton afrikanska mästerskapen och deltar regelbundet i de olympiska sommarspelen.

I flera år har Angola deltagit i världsmästerskapet i handboll för damer.

Övrigt

redigera

Den afrikanskbrasilianska kampsporten capoeira är mycket populär i Angola och kan utövas i Sverige.[75] Sporten fördes till Brasilien med angolanska slavar.[76]

Internationella rankningar

redigera
Organisation Undersökning Bedömning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Ekonomisk frihet-index 2019 50,6 (Mostly Unfree) 156 av 180
Reportrar utan gränser World Press Freedom Index 2019 34,96 (0 är bäst) 109 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2018 19 (0 är väldigt korrupt, 100 väldigt rent) 165 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2018 0,574 - Low human development 149 av 189
The Economist Demokratiindex 2018[77] 3,62 - Authoritarian regime (10 är bäst) 123 av 167

Se även

redigera

Kommentarer

redigera
  1. ^ Isias Samakuva är UNITA’s ordförande sedan 2003.
  2. ^ Abel Epalanga Chivukuvuku är ordförande i Casa-Ce sedan partiet bildades 2012.
  3. ^ Serviço de Migrações e Estrangeiros.
  4. ^ PAENAL står för Porto Amboim Estaleiros Navais Ltda
  5. ^ National Festival of Angolan Culture.
  6. ^ Mundo da Ilha bildades 1968 och har 150 medlemmar som tillhör den etniska folkgruppen axiluandas.[71]

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b] (  PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (10., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2015. sid. 65. http://www.regeringen.se/4a3eb3/contentassets/e27ee47ea294461bbb0f39b68d31c540/utrikes_namnbok_10.e_reviderade_upplagan.pdf. Läst 31 maj 2017 
  2. ^ [a b c d e f g h] ”Country: Angola”. The World Factbook. Central Intelligence Agency. 1 maj 2017. Arkiverad från originalet den 6 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200506142644/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ao.html. Läst 2 juni 2017. 
  3. ^ [a b c] ”3. Population by sex, annual rate of population increase, surface area and density” (på engelska och franska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division. sid. 1. https://unstats.un.org/unsd/demographic/products/dyb/dyb2015/Table03.pdf. Läst 2 juni 2017. 
  4. ^ ”Country profile Angola” (på engelska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division, UNdata. http://data.un.org/CountryProfile.aspx?crName=Angola. Läst 2 juni 2017. 
  5. ^ [a b c d] ”Angola 5. Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2017/01/weodata/weorept.aspx?sy=2015&ey=2022&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=%2C&br=1&pr1.x=24&pr1.y=8&c=614&s=NGDPD%2CNGDPDPC%2CPPPGDP%2CPPPPC&grp=0&a=. Läst 2 juni 2017. 
  6. ^ ”Gini index” (på engelska). Worldbank. https://data.worldbank.org/indicator/SI.POV.GINI. Läst 8 december 20322. 
  7. ^ ”Human Development Report 2021/2022” (på engelska) (  PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. https://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 3 december 2022. 
  8. ^ ”Life expectancy at birth” (på engelska). The World Factbook. CIA. 24 november 2009. Arkiverad från originalet den 26 december 2018. https://web.archive.org/web/20181226011822/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2102rank.html%20. Läst 21 februari 2012. 
  9. ^ Afrikagrupperna 1977, sid. 131.
  10. ^ ”History of Angola”. britannica.com. Läst 25 april 2018.
  11. ^ ”Battle of Quifangondo”. Läst 18 oktober 2017.
  12. ^ ”Opposition Party Leader” Arkiverad 30 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 29 januari 2018.
  13. ^ ”Angola into 21st century” Arkiverad 29 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 29 januari 2018.
  14. ^ [a b] ”Angola Cables bygger undervattenskabel” Arkiverad 7 juli 2017 hämtat från the Wayback Machine.. angop.ao. Läst 31 januari 2018.
  15. ^ ”Unicef: Angola Humanitarian Situation”. Läst 29 januari 2018.
  16. ^ TT-AFP (26 september 2017). ”Angola har ny president – 38 år senare”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/angola-har-ny-president--38-ar-senare. Läst 13 oktober 2021. 
  17. ^ ”Ruling MPLA wins by 61%” Arkiverad 2 november 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 14 oktober 2017.
  18. ^ ”Opposition Parties Reject Election Results”. Läst 14 oktober 2017.
  19. ^ [a b c] ”Angola Geography” Arkiverad 13 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 11 januari 2018
  20. ^ "Angola". Arkiverad 11 januari 2016 hämtat från the Wayback Machine. geog.ox.ac.uk. Läst 12 september 2015. (engelska)
  21. ^ [a b] " Parques Naturais e Zonas Protegidas de Angola". cpires.com. Läst 12 september 2015. (portugisiska)
  22. ^ Lindahl 2011, sid. 10-12.
  23. ^ AfricaNews (6 september 2017). ”Angola's ruling MPLA won August 23 polls by 61% – final results” (på engelska). Africanews. https://www.africanews.com/2017/09/06/angola-s-ruling-mpla-won-august-23-polls-by-61-of-votes-final-results/. Läst 15 juni 2023. 
  24. ^ ”Angolan Parliament”. Läst 3 november 2017.
  25. ^ ”Provinces of Angola” (på engelska). Administrative Divisions of Countries ("Statoids"). Arkiverad från originalet den 2 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100102050017/http://statoids.com/uao.html. Läst 2 juni 2017. 
  26. ^ ”Cabinda | Angola, War, Oil & Conflict” (på engelska). Britannica. Arkiverad från originalet den 9 februari 2023. https://web.archive.org/web/20230209033325/https://www.britannica.com/place/Cabinda-province-Angola. Läst 9 mars 2024. 
  27. ^ Nationalencyklopedin. Bd 3. Höganäs: Bra böcker. 1990. sid. 520, Cabinda. ISBN 91-7024-619-X 
  28. ^ ”Angola profile”. BBC News. 22 december 2013. Arkiverad från originalet den 24 juni 2018. https://web.archive.org/web/20180624084435/https://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13036732. Läst 9 mars 2024. 
  29. ^ ”Angolas nya president lovar att bekämpa korruotion”. reuters.com. Läst 26 januari 2018.
  30. ^ Novo Jornal 2018-01-19
  31. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 3 juni 2021. https://web.archive.org/web/20210603144451/https://www.novojornal.co.ao//. Läst 4 juni 2021. 
  32. ^ ”Armed Forces of Angola” Arkiverad 13 juli 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 26 november 2017.
  33. ^ [a b c] Nadine Siegert (2010) António Ole, Journal of Contemporary African Art, nr.26, sid:39-47, DOI 10.1215/10757163-2009-004
  34. ^ [a b c] ”Naturtillgångar och energi” Arkiverad 30 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine.. ui.se. Läst 30 januari 2018.
  35. ^ ”Angolas ekonomi” Arkiverad 12 november 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 11 november 2017.
  36. ^ World factbook om Angola, CIA Arkiverad 20 januari 2005 hämtat från the Wayback Machine. (engelska)
  37. ^ [a b] ”Angola - PWC”. https://www.pwc.com/gx/en/transportation-logistics/publications/africa-infrastructure-investment/assets/angola.pdf. Läst 15 juni 2023. 
  38. ^ http://www.expansao.co.ao/180209[död länk]
  39. ^ ”Fishery Training in Angola” Arkiverad 13 november 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 12 november 2017.
  40. ^ [a b] ”Major Angola Industry Sectors” Arkiverad 12 november 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 12 november 2017.
  41. ^ Hodges 2004, sid. 141.
  42. ^ Hodges 2004, sid. 170.
  43. ^ [a b] ”Angola” (på amerikansk engelska). Mining Africa. https://miningafrica.net/countries/angola/. Läst 15 juni 2023. [död länk]
  44. ^ ”Angolan shipyard PAENAL Arkiverad 13 november 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 12 november 2017.
  45. ^ "Transportation System" Arkiverad 1 december 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 28 november 2017.
  46. ^ ”New Luanda International Airport New Airport Profile | CAPA”. centreforaviation.com. https://centreforaviation.com/data/profiles/newairports/new-luanda-international-airport. Läst 15 juni 2023. 
  47. ^ "Telekom-minister José Carvalho da Rocha" Arkiverad 7 juli 2017 hämtat från the Wayback Machine.. angop.ao. Läst 31 januari 2018.
  48. ^ ”Angolan satellite”. bbc.com. Läst 31 januari 2018.
  49. ^ ”Kubanska lärare i Angola”. Läst 29 januari 2018.
  50. ^ ”Utbildning i Angola” Arkiverad 29 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 26 januari 2018.
  51. ^ Jornal de Angola, 2017-12-15
  52. ^ [a b] ”Population by sex and urban/rural residence” (på engelska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division. http://data.un.org/Data.aspx?d=POP&f=tableCode%3a1. Läst 2 juni 2017. 
  53. ^ ”Ethnologue, världens språk”. Läst 21 januari 2017.
  54. ^ International Religious Freedom Report 2008 (engelska)
  55. ^ ”Global health estimates: Leading causes of death” (på engelska). www.who.int. https://www.who.int/data/gho/data/themes/mortality-and-global-health-estimates/ghe-leading-causes-of-death. Läst 10 april 2022. 
  56. ^ ”HIV and AIDS estimates (2014)”. unaids.org. Läst 21 januari 2018.
  57. ^ ”Maternal mortality”. data.unicef.org. Läst 21 januari 2018.
  58. ^ ”Media and publishing” Arkiverad 23 september 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 21 januari 2018.
  59. ^ ”Internet Users by Country (2016)”. Läst 31 januari 2018.
  60. ^ ”Angolan Culture”. Arkiverad från originalet den 24 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190724063137/https://angola.org/culture/. Läst 24 mars 2022.  Läst 22 november 2017.
  61. ^ Oyebade 2007, sid. 145-151.
  62. ^ Engström Christer, Marklund Kari, red (1989-1996). Nationalencyklopedin: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd. Höganäs: Bra böcker. Libris 8211184. ISBN 91-7024-619-X 
  63. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304185433/http://www.culturebase.net/artist.php?1237. Läst 12 september 2015. 
  64. ^ ”Reportage från Angola del II”. www.miljomagasinet.se. http://www.miljomagasinet.se/artiklar/120801-reportage-fran-angola-del-ii.html. Läst 21 februari 2018. 
  65. ^ Rønning, Helge (2020-10-30). ”Angolas litteratur” (på norskt bokmål). Store norske leksikon. http://snl.no/Angolas_litteratur. Läst 23 mars 2022. 
  66. ^ ”União dos Escritores Angolanos” (på europeisk portugisiska). União dos Escritores Angolanos. Arkiverad från originalet den 15 mars 2022. https://web.archive.org/web/20220315194619/https://www.ueangola.com/. Läst 23 mars 2022. 
  67. ^ Oyebade 2007, sid. 108.
  68. ^ ”National Angolan Festival of Culture” Arkiverad 7 juli 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 19 januari 2018.
  69. ^ Lagerström, Birgitta; Nilsson Hillevi, Lagerström Birgitta (1993). Angolanskor. Stockholm: Afrikagrupperna. Libris sid 89, läst 15-09-11 7750595 sid 89, läst 15-09-11. ISBN 91-85584-43-6 
  70. ^ ”Carnival time” Arkiverad 14 december 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 23 november 2017.
  71. ^ Mendonça 2017, sid. 160-162.
  72. ^ ”União da Ilha vinner Luandakarnevalen 2017” Arkiverad 1 december 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 23 november 2017.
  73. ^ [a b] ”Angolas helgdagar och festivaler. Arkiverad 20 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine. Läst 19 januari 2018.
  74. ^ ”Muxima Pilgrimage” Arkiverad 20 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 20 januari 2018.
  75. ^ ”Capoeira Angola” Arkiverad 21 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 19 januari 2018.
  76. ^ ”Sport in Angola” Arkiverad 1 juli 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 27 november 2017.
  77. ^ ”Democracy Index 2014” (på engelska). https://infographics.economist.com/2019/DemocracyIndex/. Läst 8 januari 2020. 

Tryckta källor

redigera
  • Daleke Pia, red (2015). Länder i fickformat. 202, Angola (Omarb. och aktualiserad version /[av Ulla Nordlöf-Lagerkranz ; redaktör: Pia Daleke]). Stockholm: Utrikespolitiska institutet (UI). Libris 18886427. ISBN 978-91-7507-300-2 
  • Befrielsekampen i Afrika (1. uppl.). Stockholm: Utg. 1977. Libris 7750562. ISBN 91-85584-02-9 
  • Oyebade, Adebayo O. (2007) (på engelska). Culture and customs of Angola. Culture and customs of Africa, 1530-8367. Westport, Conn.: Greenwood Press. Libris 10316304. ISBN 0-313-33147-2 
  • Hodges, Tony. (2004) (på engelska). Angola: anatomy of an oil state. African issues, 99-2469405-8 (2. ed.). Bloomington: Indiana Univ. Press. Libris 12236919. ISBN 0-253-21678-8 

Se även

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Angola&oldid=55963977”