Swedish Television

Considering the recent researches, the portrayal of refugees in media is classified in a sets of
stereotypes such as victims, illegal aliens, problematics, frauds and deviants who are need to gain
audience’s sympathy while they have been suffering violence, torturing or abusing physically for their
political, ethnic, or religious positions in their home countries. Also, they are mostly represented
inaccurately by using expressions such as "thousand" or "hundreds". In some cases, the picture of
young male refugees in media in related to “threatening” as a dominant stereotype. With the focus
on unaccompanied children, Swedish and Norwegian media would focus on the age, gender and
ethnicity to define who is to be categorized as “deserved” or not when depicting an unaccompanied
child.  The purpose of this study was analyzing one of the most recent TV series broadcasting on SVT,
Ensamkommande flyktingbarn which relies on challenging the previous patterns to represent
unaccompanied children by media. According to the considered TV series, these children are
depicted as powerful, happy, smart, empowered an active people instead of representing as the
victim, threatening, deviant, disappointed, defeated and fraud. They seem no deserve to get
sympathy, but to enjoy the better situation for living. Moreover, this TV series tries to depict them in
a very comfortable and safe condition in Sweden comparing their horrible life in their countries.
Depicting Sweden as a bright, dreamy and secure land in contrast to Afghanistan, Iran, Somalia,
Greece and Malta which are portraying with darkness, war and low facilities; all make a significant
border between these areas from the perspective of postcolonial approach. It would seem that these
seven unaccompanied children are defined as smart “the others”, who deserve their new situation in
Sweden. They learn Swedish language and culture with the support of society, staffs and people to further integrate in their new society and get away from the “other” countries.

Keywords: Unaccompanied children, Swedish Television, otherness, refugee, postcolonial perspective.

I detta arbete undersöker jag hur samtida manusförfattares arbetsförutsättningar ser ut i Sverige, vad gäller deras arbetsförhållanden, utbildning, men framförallt hur de uppfattar sin roll som manusförfattare (enskilt och i relation till andra). Genom att inkludera yrkets historiska förutsättningar, så betonas negligeringen av manusförfattares anseende (i Sverige) som en viktig aktör inom filmskapande och att arbetsförutsättningarna har gått i vågor efter branschens behov. Analysen utgår från Bridget Conors tes om att manusförfattares arbetsförutsättningar kan utrönas genom en blandning av en  kritisk sociologisk analys av kreativ produktion och en Foucauldiansk förståelse av "technologies of the self" – skapandet och reglerande av självet i relation till det egna arbetet.       

Resultatet visade att manusförfattare i Sverige länge varit en bortglömd aktör inom filmskapande, vilket bland annat uttryckts i att en formell yrkesutbildning först blev aktuell på 1990-talet. Betydelsen av den formella manusutbildningen vid Stockholms dramatiska högskola visade sig inte vara centralt för yrkets identitetsskapande, utan det är något som kan utvecklas i yrkeslivet och utbildningen riktar helst sig till dem som anses behöva den. Däremot så kan utbildningen ge möjlighet att lära sig yrket i en mer skyddad miljö. Yrkesverksamheten präglas av en ständig osäkerhet, vilket tar sig uttryck både ekonomiskt och praktiskt. Därmed så måste manusförfattare göra sig själva tillgängliga för arbete och skaffa sig ett brett kontaktnät, vilket ställer krav på en social kompetens. Det är vitalt för manusförfattare i Sverige att vara verksamma inom andra områden än film som behöver deras tjänster, exempelvis TV, radio och teater. Yrkesrollen kräver ett pragmatiskt tänkande och att välkomna det kreativa samarbetet med regissörer och producenter. Uppfattningen att yrkesrollen idag skulle vara marginaliserad visade sig vara ambivalent. Respondenterna betraktade sin underställda roll inom filmskapande som naturlig, men däremot att deras insatser ofta försummades i relation till regissörer och producenter.