Ylva Habel

Michael Nyampetas Det var vackert ibland skulle kunna kallas en avkoloniserande essäfilm. I stil med många hemetnografisk filmer talar den in-ledningsvis inte direkt till det som är smärtsamt med Sveriges och Europas koloniala arv, eller dess kvardröjande spår i nuet. Den placerar sig vid sidan om, och talar bredvid, och ibland förbi det som är ett av dess huvudföremål, Sven Nykvists etnografiska, dramatiserade dokumentaristiska kortfilm, I fetisch-mannens spår (1948). Nykvists kolonialbejakande film spelades in i dåvarande belgiska och franska Kongo, vid Svenska Missionsförbundets stationer, och kan väl närmast Hur kan svart erfarenhet gestaltas i framtiden?

Ylva Habel har sett en film som försöker gå i dialog med Sven Nykvists koloniala Kongobilder. Svart existens i sin egen rätt beskrivas som en propagandistisk framställning, där vit, svensk upplysning och biståndsgivande mission ställs i skarp kontrast mot "skrämmande svartkonst", det vill säga det som var en del av re-gionens spiritism. Genom den svenska missionen får en liten kongolesisk pojke gå i missionsskola, och är senare till hjälp i att behandla de sjukdomar som finns bland den lokala befolkningen. För att få det behöver han, enligt de vita, anamma deras civilisation och förkasta sitt eget samhälles föregivna "primitivitet". Känns retoriken igen?

Bussen är budskapet
Perspektiv på mobilitet, materialitet och modernitet

Bussarnas speciella form av mediematerialitet – deras ”budskap” för att tala med McLuhan – blev tidigt en av utgångspunkterna för författarnas diskussion. Är bussarnas jämförelsevis anspråkslöst vardagliga kostymering en förklaring till att dessa till skillnad mot bilar och tåg har lämnat så få avtryck i tidigare historisk forskning? Hur kan vi kombinera perspektiv från aktuella forskningsområden för att skapa ny kunskap om bussarnas förmåga att i både konkret och symbolisk mening omskapa och sammanföra åtskilda tider och platser? Hur kan vi tänka med bussar för att analysera det mobilas och materiellas betydelse i skapandet och omvandlandet av den västerländska modernitetens berättelser om framsteg och civilisation?

Dessa och många andra frågor väcktes under författarnas samtal om missionsrörelsens utställningsbussar, Mjölkpropagandans reklambussar, livsmedelshandelns rullande butiker på den svenska landsbygden, skärmbildsundersökningens röntgenbussar, blodbussar i Sverige och Finland, norska skolresor till Auschwitz, sightseeingbussar i Beatles Liverpool och turistresor i skuggan av Shanghais futuristiska skyskrapor.

Redaktörer är
Lotten Gustafsson Reinius, docent i etnologi och verksam som intendent vid Etnografiska museet i Stockholm,
Ylva Habel, fil. dr och högskolelektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola,  och
Solveig Jülich, docent och universitetslektor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Mediehistoriskt arkiv nr 23

ISSN 1654-6601

ISBN 978-91-88468-27-7

Abstract
The dissertation straddles the interface of mass media, social engineering and advertising in 1930s Stockholm. Its twofold objective is firstly to outline their cultural output, targeting predominantly feminine audiences. Discussions oscillate between intertextual and contextual levels, and elucidate the spaces providing the respective settings for these media. Advertising is claimed to establish spatiotemporal spheres where the everyday meets with the semi-fictional framework of films or tie-in contests, which are thereby expanded in multifarious ways. The study also argues that newsreels visualize history overlooked in canonized history writing, by providing documentary and navigatory instruments in urban milieus now lost.

Secondly, the study encircles two sets of discourses underpinning the mass media of the nascent welfare state, the former encompassing advertising, hygiene and eugenics.The latter is a prismatic construction of the public — highlighted as citizens, consumers and patients. Exhibitions and non-fiction films often encouraged spectators to compare their life projects, medical profiles and lifestyles with those of object lessons or newsreels, channeling imperatives into them by elevating their everyday experiences and concerns to issues of national importance. The methodology is partly drawn from early film and visual culture theory, partly from feminist early film scholarship on filmgoing and the problematic of feminine mobility in consumerist culture. Contrary to the conceptualization of feminine fl nerie as contained by patriarchal capitalism, the dissertation holds that a gender-coded framework docs not nullify the value of women’s
mobility, or reduce it to capitalist goals. A wider understanding of consumerist spaces and venues entails treating them as spheres simultaneously harboring commercially homogenizing and polysemic capacities.

Chapter 1 highlights the Stockholm Exhibition 1930, presenting the grounds as a literal and conceptual panorama of architectonics, objects and issues. In contrast to several analyses of its reception, this concerns the modes of spectating adopted or rejected by audiences and critics, and the sensory and bodily implications of disorientation or discomfort brought about by glass architecture.The film Brokiga Blad is regarded as an instance of film-mediated reception, involving a gaze precipitated by a mixture of awe and rural skepsis towards functionalism.

Chapter 2 presents case studies of media with the welfare effort and the eugenics program as a backdrop. The exhibition “Mor och Barn” specifically targeted female visitors, who were called on to reflect on their part in the nation’s dwindling birth rates. This and other media events concretized the eugenic ideology’s vision of a healthier human type, and provided training grounds for opening up the private sphere to scrutiny, and the spectators themselves to civic soul-searching
and introspection.

Chapter 3 accounts for marketing policies, elucidating the interrelationship of exhibitions, films, contests and discourses on advertising. To reconstructs filmic arenas offering readers a peak at their local stars, or to learn screen dance, a few periodicals and film-related ephemera are presented.

Chapter 4 first discusses buildings offering women architectonic, cinematic, and commodity-trapped attractions. The second part is devoted to the moral outrage expressed by social reformists, worried by the perceived expansion and fusion of degenerating urban pleasures.They believed that the lifestyles of Hollywood films would jeopardize young women’s sexual virtue by, putting “ideas” into their heads. Nevertheless, indications are given that some girls were in fact attracted to the commodity values of urbanity, to the point of transgressing sexual norms to attain a desired lifestyle.

Chapter 5 focuses upon the movement H lsa genom Nakenkultur (HgN) and its alternative to urban popular culture: nudism. If the imagery carried the strongest rhetorical force for spreading the nudist credo, the exposure of nakedness was a delicate matter. To contain the potentially expansiveness of sexual connotations, the dissertation argues, nudity was screened with acculturating codes, and a repertoire of legitimizing poses, gestures and activities.

Chapter 6 discusses exhibitions launched as lobbying tools for putting the Vacations Act into operation, and the formulation of the issue as a social, economic and cultural problem. Visual culture theory is the framework for teasing out the educational aspects of displays and tableaux. From its overall topography down to vehicles, tents and books,
“Fritiden” is likened to a Heideggerian toolbox, providing a connection between eye and hand, necessary for achieving an embodied understanding of the vacation and its attributes.

Utställningar › Svenska Hjärtan " Så är Sveriges folk ett folk av is och sol " Till vardags kan det vara svårt att se hur våra nationella identiteter skapas, återskapas och fortlever. I den mån svenskheten upplevs som något givet och oproblematiskt, framstår den också som självklar och transparent för många av oss; den manifesteras dessutom varken särskilt ofta eller storslaget. Däremot behöver man inte söka så långt bakåt i tiden för att finna en stark, tydlig och återkommande lära om svenskhet. Upptakten till uppbyggnaden av den svenska välfärden var en av flera historiska tidpunkter då svenskheten brukades som en samlande kraft. Föreställningen om en enad svensk identitet återkom i många mediala sammanhang, och blev särskilt synlig på de större tema-och bostadsutställningar som skulle förankra modernitetens idéer hos allmänheten under 1930-talet. Omvänt kunde en given fråga eller samhällsföreteelse ges särskild dignitet om den kopplades till svenskheten. Årtiondets största evenemang, Stockholmsutställningen 1930, har både av sin samtid och av eftervärlden betraktats som en historisk brytpunkt där den svenska moderniteten föddes, både materiellt och vad gäller mentalitet. Men det är inte främst den betydelsen jag ska uppehålla mig vid, utan snarare vid utställningen som en av flera medier för framställning av en nationell retorik.

Hör, säg och se intet ont och din önskan om att leva i den bästa av världar går i uppfyllelse. Ylva Habel i en effektiv uppgörelse med den svenska likgiltigheten. När jag läste Susan Sontags " Brev från Sverige " slogs jag genast av hur konkret hon formulerade sig om det som långt senare kom att kallas svensk exceptionalism – det vill säga den nationella berättelsen om Sverige som ett internationellt föredöme vad gäller jämlikhet, tolerans och demokrati. Utifrån en sådan självförståelse är Sverige historiens goda, och framför allt politiskt neutrala, aktör och en plats där rasism och andra ondskefulla krafter aldrig fått fotfäste på allvar. Efter en längre Sverigevistelse skriver Sontag 1969 att svenskarnas " höga grad av självmedvetenhet är delvis vad man kan förvänta sig av en befolkning med […] en stark övertygelse om sitt lands moraliska överlägsenhet ". Hon talar om känslostrukturer som ligger i det svala registret och om frånvaron av konflikt och nyfikenhet: " Så långt möjligt tas situationer och ord för vad de utger sig för att vara ". I mångt och mycket föregriper Sontags observationer dem som etnologen Åke Daun senare skulle göra i sitt skrivande om svenska mentaliteter. Hans iakttagelse att svenskar tenderar att se ett starkt politiskt ställningstagande som alarmistiskt, ja rent av barnsligt, har på senare tid fått ny relevans. Den som i dag tycker att det vardagliga påståendet om vår kollektiva konflikträdsla har traderats så länge att det tömts på innehåll bör återvända till Sontags och Dauns konkreta observationer av den svenska välfärdens bieffekter: oförståelse för fara, konflikt och patosfyllt engagemang.

Sweden imagines itself as a race-less, tolerant country, purportedly less affected by postcolonial relations than other nations, by virtue of its welfare politics, and its democratic, egalitarian principles. This national self-image, which is situated within a regional discursive framework of Nordic exceptionalism, has been contested by intersectional, postcolonial, critical race and whiteness studies; yet there is a widespread conviction that Sweden has had no real part in the imperial adventure, and therefore remains untouched by colonial and postcolonial social dynamics. These persistent claims to political innocence are often forcefully reproduced as three forms of positioning: sanctioned ignorance, normative colorblindness, and white liberal doubt. Working as a Black scholar and teacher within a postcolonial curriculum in this context involves several challenges. The article adresses the pedagogical challenges I face as a Black film and media studies scholar in pedagogical situ...

”Förändringar i samhällen lämnar alltid avtryck i olika utbildningssammanhang, så även inom universitetsvärlden. Därför inger det hopp att så många studenter, lärare och forskare anser att akademin är värd att kämpa för”, skriver Irina Schmitt, Ylva Habel och Adrián Groglopo apropå att samtida debattörer ifrågasätter kvinnors lämplighet i akademin.

Ceylon Africans are an Afrodiasporic community in Sri Lanka and are the descendants of enslaved Africans brought to the island from the 16th-20th centuries. This article focuses on the deployment of Ceylon African mānja performances as an embodiment of memory and Afrodiasporic identity both in private and public spheres. I argue that Ceylon African mānja performances extend beyond an expression of identity and functions as an Africana aesthetic praxis that facilitates memory-keeping work among African-descended peoples in South Asia. Combining theories of Africana aesthetics, memory, and performance with ethnography, I illustrate how mānja performance is a catalyst for individual and communal African identity. This study reveals how mānja performances are not merely limited to enactments of unique cultural practices for the education or admiration of an audience but also about acknowledging the significance of memory, remembering, and remembering to their life worlds, Africanity, and futurity.

In this essay I discuss the racial discourse underlying the regulation of space, actor movement, and gesture inThe Rose of Rhodesia (1918), whose animation and restraint of black characters, by communicating a message of interracial brotherhood and reconciliation, appear to address real-life tensions between colonial masters and subjects. Shaw’s film is inflected by local as well as global discourses on race and imperialism, and scholars have noted that his South African productions—first and foremost in De Voortrekkers / Winning a Continent(1916)—were stylistically influenced by D. W. Griffith’s epic The Birth of a Nation (1915). My discussion initially focuses upon the similar, yet subtly different, racial thematics of these melodramas, which I situate in two contexts: the regulatory aspects of Sub-Saharan film production; and what I call an imperial ethics of care, a global discourse on race linked to the late-Victorian British media. I then examine the striking way in which the ...

In this essay I discuss the racial discourse underlying the regulation of space, actor movement, and gesture inThe Rose of Rhodesia (1918), whose animation and restraint of black characters, by communicating a message of interracial brotherhood and reconciliation, ...

Drawing on the intellectual work of Black and afro- pessimist scholars such as Frank B. Wilderson III, Christina Sharpe, Saidiya Hartman and Denise Ferreira da Silva, I want to elucidate the ways in which blackness and black
life have become contested, unfathomable ‘objects’ in Swedish mainstream
media debates. I locate my discussion at the interface between those debates, afro- pessimist legacies and my position as a black film and media scholar before, during, and after the release of the animated children’s film Liten Skär och Alla Små Brokiga [Little Pink and The Motley Crew] (Stina Wirsén, Sweden, 2012). My aim is to examine the ways in which the film’s pickaninny figure, Little Heart, and the hurtfulness of this stereotype were discussed and contested in the debate around the film. I argue that the debate ended up producing a sense of white fragility as a priority instead of dealing with anti- black racism, its consequences for black people, and its ongoing maintenance through cultural production and debate.

Several scholars have argued that Sweden images itself as a race-less country, allegedly less affected by postcolonial relations than other nations by virtue of its welfare politics, and its democratic, tolerant and egalitarian principles. Even as this national discourse – situated within a larger discursive framework of Nordic exceptionalism – has been contested in cultural as well as academic writing, it is forcefully reproduced, and repeatedly posits attempts to address racism on a structural level as biased. Furthermore, despite the somewhat belated rise of intersectional, postcolonial, critical race and whiteness studies in Sweden, liberal color-blindness more often than not constitutes the default value of our media production. Speaking with Toni Morrison, “the habit of ignoring race is understood to be a graceful, even generous liberal gesture. To notice is to recognize an already discredited difference.” Considered a “sensitive” question, or even as a non-issue in public discourse, the social significance of racial difference tends to be associated with naturalized, yet unnamed, bodily coded markers of “ethnicity” and “culture”.
In accordance with recent scholarly writing on Nordic exceptionalism, I would claim that a particular dynamic of collective amnesia characterizes the Nordic countries relationship to our share in the colonial past. In Swedish public discussions and cultural representations, discussions on race constantly need to be rebooted and kept on a comparably low level of problematization in order to be accepted, and the particular category of skin color is often subterfuged.

However, making such a claim does not mean that cultural negotiations around racial issues are scarcer in Swedish media than elsewhere. Rather, in accordance with a Foucauldian understanding of disciplinarity and power, images of, and discussions around race are differentiated, disseminated and mobilized according to parameters of genre, medium specificity and political context. Taking my point of departure in this problematic, I will consider how Blackness signifies within a range of contemporary filmic representations where an ethics of tolerance is thematized. Following the argument of Wendy Brown, I ask what particular political/cultural operations “tolerance discourse” serves to enable within a larger arena of media production, and in what ways it situates issues of skin color.